Mamma bara roar sej

Hej och hallå alla snälla där ute!

Har ni stått på huvet i snödrivorna eller har ni klarat er än så länge? Ni kan tro det är lite bökigt för alla som är under en meter, knappt nånstans syns man. Det är tur min vinteroverall är grå-och-rosarutig, annars hade nog mamma tappat bort mej i vintervädret för länge sen. Jag har fått en knallrosa mössa och den syns rätt bra och det har också hjälpt lite.

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om vintern såhär långt. Min mamma är verkligen ingen vinterälskare, hon är ju skånska till och med...men pappa är ju från tassemarkerna i norr så man borde ju fått några gener som ser välvilligt på det där med minusgrader. Pappa älskar att vara ute och gissa om han ilat runt domänerna här som en skållad iller med mej på efterkälken i ett pulkasnöre. Han gnuggar händerna i förtjusning och kan knappt vänta tills det är dags för skridskor och skidor! "Åååh", skrockar han..."tänk...om några år! Då kan vi ut hela familjen i skidspåret!" Ögonen riktigt lyser när han beskriver för mamma hur härligt det ska bli. Mamma ser lätt skeptisk ut och säger att, ""det har vi inte sett än. "Jag åkte skidor en gång 1971", väste hon som svar på pappas svada , "och det räcker bra så!" Mamma avskyr snö. Nästan lika mycket som is, faktiskt.  Hon kan inte ens åka skridskor! Men det kan pappa! Han lirade hockey i SPAIF när han var yngre, och rätt duktig på glajorna har jag hört. Men - jag har som sagt inte riktigt bestämt mig för vad jag tycker än. Orsaken till det är nog främst snön, faktiskt. Jag är inte helt överens med den. Eller rättare sagt - känslan av den. Den är blöt. Och kall. Det passar inte riktigt in i min inställning till mysiga saker i livet; såsom nallefåtöljer, gosekuddar och filmstund framför teven.  Varje gång vi har varit ute med pulkan, jag och pappa har jag tänkt att "nämen, det är ju för rart det här...sitta på en varm, mjuk fårfäll och bli dragen runt, runt! Man skriker "hoppla" till pappa och han lägger iväg som en rem. Det är mer än okej, faktiskt. Då gillar jag faktiskt snö och vinter! Men så tippar man åt sidan, slår i nosen och får snö innanför kragen. Då gillar jag inte snö och vinter. Så, jag är lite ambivalent faktiskt.

Sådär tudelat var det idag också, med känslorna alltså. För idag har det lyst vintersol, och varit hur vackert och mysigt som helst! Så när jag och pappa åkte och hämtade mamma efter hennes möte, och pappa åkte iväg till sitt jobb - ja, då bestämde jag och mamma att vi skulle ut i trädgården och mysa i det fina vädret. Så - efter lite mellanmål, så åkte varm tröja, halskrage, overall, stövlar, mössa och vantar på. (Jag är jordens sötaste Michelingubbe, men det fattar ni säkert!) Nå, mamma grabbade tag i det gosiga fårskinnet som jag brukar ha i min pulka och så la hon ut det på snön. En meter ovan mark, nota bene! Säga vad man vill, men höjdrädd är jag inte! Där satt jag mitt i snön, med ett flått får under rumpan och mådde rätt bra. Vintersolen värmde och jag hade full utsikt över vårt fågelbord. Mamma hämtade den lilla snöskyffeln och började skyffla upp lagom-små snökokor som jag kunde leka och kasta med. Det var skoj, vill jag lova! Snöbollarna bara blev som strösocker när man tog i dom, det var hur majsigt som helst. Jag trodde nog vi skulle leka med snön båda två, men när mamma tog den stora skyffeln och "bara skulle skotta undan lite i gången på baksidan så vi kunde komma fram" - ja, då gjorde det inget, för det var jättejätteskoj varje gång mamma skrek "tjohej med snön" och hivade iväg snö så det yrde. Det var underhållning på hög nivå, mina damer och herrar!

Nå, efter en stund hade vi en rätt fin gång, även om den var lite smal...och mamma började blänga på altanen. Man måste ha sett altanen för att inse hur helvrickad hennes plan var, och längre ner kan ni se på fotona att min mamma verkligen inte insåg det själv. Nå, hon hivade åt mej en plastbytta och en plastslev och började skotta sej inåt altanen. Jag fattade ju att det var en hel del snö att få undan, så jag brydde mej inte ens om att spydigt fråga hur hon trodde jag skulle kunna greppa spaden med mina vantar? Hallå i huvet?! Alla som sett en tvååring vinterutstyrd vet väl för höge farao hur vantarna sitter? Det går fasen inte få in tummen i tumtutten, så man är ju helt körd när det gäller att ta tag i nåt, eller hålla nåt. Nå, jag ville ju inte störa mamma när hon kommit igång med sin spade, så jag satt där och roade mej själv ett bra tag. Det var ju rätt skoj att se moderskapet bli rödare och rödare och svettigare och svettigare. Efter en stund åkte jackan av. Alltså - hon var verkligen en syn för gudar. I kortärmad t-shirt och svarta arbetshandskar stod hon på altanen och skottade för glatta livet. Själv började jag tröttna på att sitta på ändan och lät därför henne veta detta. Jag vet inte om hon på fullt allvar trodde jag skulle uppskatta att sitta på exakt samma sätt, fast på altanen - men hon försökte faktiskt få mej till det. På altanen var ju också snön en meter hög, så jag kände att jag testat det. Det sa jag också, och pekade på altandörren. "Vill du gå in?" frågade mamma. Jag bluddrade att det ville jag. Jag vet faktiskt inte om hennes svenska blivit sämre eller om hon körde en luring, för hon snappade tag i mej, ställde mej i gången och hivade upp fårfällen på snödrivan på altanen. Jag stod lite vingligt, för gången var ju lite ojämn och rätt vad det var, tappade jag vanten och fick snö mellan tummen och pekfingret. Sånt upprör mej oerhört, och gissa om jag meddelade mamma det! Hon beskrev då i eufemistiska ordalag att jag var både klen och fisig samt rätt pipig och insåg med en suck att jag om en stund skulle ligga på Nalle framför teven samtidigt som hon ville skotta klart altanen. Tänkt och gjort - jag åkte in fortare än jag hann säga kramsnö, och mamma försvann ut så fort igen att jag undrade om jag drömt allt. Hennes plan var att hålla koll på mig genom altandörrens fönster och kunna kasta sej in om nåt hände. Vad nu det skulle kunna vara - herregud, det händer mindre i mitt liv än i en kanariefågels! Nå, hon la ut handdukar, ställde fram en kanna vatten samt la kameran i fönstret och gick så runt efter att ha öppnat altandörren.

Nu måste man veta att min mamma är lite av den nojiga sorten, såtillvida att hon verkligen kan visualisera allt jävelskap som skulle kunna hända, och att hon dessutom är den förebyggande sorten. Alltså såg hon framför sig, hur jag under hennes skottande skulle få för mig att fnatta ut till henne på altanen, och att all snö på taket ovanför altandörren, just  i det ögonblicket, skulle rasa ner och slå mig till backen.  Alltså skottade hon sig fram till altandörren i en rasande fart och gav sig sedan på taksnön. Jag är bara två år lite drygt, men kära ni - inte ens en tvååring skulle göra nåt så jäkla korkat. Mamma är en och sextionio lång, och inte ens med spadens hjälp räckte det till. Det var visserligen lite skoj att ligga på Nalle och se hur mamma hoppade upp och ner, upp och ner, med spaden i högsta hugg - det var det faktiskt, men jag var en smula nervös måste jag erkänna.  Ännu roligare var det, och ännu nervösare blev jag, när det for ner snö i nosen på henne och hon spottade och fräste. Hon blev nog lite kall, för hon hade brått att borsta bort snö från hals och armar. Jackan hade hon hängt på altangrinden och all snö som hon i hög hastighet skyfflat iväg hade hamnat på, över och i den. Jag såg det. Det gjorde inte hon. Underhållningsnivån var fortfarande hög och det enda som fattades var lite dubbelnougat och någon att flabba med. 

Just som jag låg där och tänkte på hur skoj det såg ut varje gång det yrde snö från kokorna som ramlade ner från takkanten, så blev det ännu roligare! Mamma hade hoppat och hoppat och fått ner all överhängande snö mitt över altandörren. Hon kände sig nog inte riktigt nöjd med det, för hon gav sig på sidorna också. Och då, kära läsare - då hände det allra, allra skojigaste! Mamma hoppade och hoppade med lätt hukad nos, för hon ville nog inte kyla ner sej mer - och då....DÅ VA...då for en jättebauta-snökoka ner och slog henne rätt över bröstkorgen och nästan all snö for ner i hennes behå. Ni skulle hört! Ni skulle sett! Mamma pustade och frustade som Stora Stygga Vargen och for runt på altanen som en vildsint trana.  Att det aldrig finns ett filmteam när man behöver ett!

Nå, mamma gav upp. Hon blev helt enkelt för kall. Jag kunde höra hur hon muttrade därute, och jag tror hon var rätt trött i ryggen för när hon skulle hiva iväg sista skoveln snö så kom den bara en halvmeter. Sucken efterpå, däremot, var minst två meter lång.

Hon kom in till mej och sa att det nog var lika bra, för hon behövde ändå baka. Mina bullar är slut och sånt är inte bra. Så, hon drog igång bakeriet och blandade ihop fyllningarna - "medan jag fortfarande kan lyfta armarna", som hon sa - och när hon sen slagit degvätskan över jästen och upptäckte att vetemjölet var slut...ja, då gav hon upp det med och slog sej ner hos mej i soffan. 

Kanske att jag gillar vintern rätt mycket ändå.

HÄR KAN NI SE VILKEN VACKER VINTERSAGA VI UTGÖR, JAG OCH SNÖN! NI KAN ÄVEN SE HUR MINA VANTAR SER UT SAMT ATT SPADEN LIGGER OANVÄND PÅ SIDAN.

SÅ HÄR SÅG ALTANEN UT INNAN.

OCH SÅ HÄR SÅG DET UT VID FÅGELBORDET. INNAN. LÄGG GÄRNA MÄRKE TILL GÅNGEN SOM INTE FINNS DÄR. INNAN.

HÄR BÖRJAR DET ARTA SEJ. MINSANN OM DET INTE ÄR ANTYDAN TILL GÅNG PÅ GÅNG!

OCH SE DÄR! DET SOM GÖMS I SNÖ KOMMER UPP NÄR MAMMA FÅR EN KNÄPP.

JAA...NOG ÄR DET EN GÅNG ALLTID!

DET ÄR BRA SYND ATT INTE TAKET SYNS. MEN NOG SYNS ALTANEN NU I ALLA FALL. FAST JAG TYCKER NOG ATT HON VAR BRA KLEN SOM INTE ORKADE TA RESTEN, DET TYCKER JAG FAKTISKT.

JAAAA....OCH DET HÄR ÄR MAMMA. EFTERÅT. HON HÄLSAR SÅ GOTT.

VAR NU SNÄLLA MOT VARANDRA I VINTERVÄDRET!

 // Er Lovisa Skvallerbytta