Är inte tystnad också en lögn?

Den snällaste klokaste Argbigga som finns på denna jord har bloggat om lögner och tystnad. Oj så jag generaliserar när jag skriver sådana svepande formuleringar. Men är det en osanning? Är det en lögn?
Rent statistiskt är det möjligen en osanning för om man gör en uttömmnade klokskaps- och snällhetsanalys av världens (eller ska vi nöja oss med jordens?) Argbiggor så går det knappast utifrån nuvarande kunskapsläge med bibehållet anseende påstå det jag gjorde inledningsvis. Men EFTER en sådan gedigen analys!
Ja då finns såklart en kunskapsbas att dra slutsatser utifrån - om den samlade kunskapsmassan ger ett entydigt svar vill säga.

Men det var inte det som var min reflektion utan några kommentarer om att tystnad ibland ska föredras före sanningen. Det är, som jag uppfattar saken, ett generellt almänt accepterat uttryck att vissa sanningar anses så smärtsamma, så sårande, att de inte ska berättas. Underförstått vill man inte utsätta en person för smärtsam sanning av godhjärtade anledningar.
En  sak är att alla sanningar inte ska meddelas barn eller vuxna som exempelvis har inskränkningar i sitt psykiska status.
Men är det så självklart att vissa sanningar ska förtigas för friska vuxna? Det faktum att man därmed på ett sätt omyndigförklarar den om vilken man känner till en sanning som man anser skulle såra. Med vilken rätt gör man så om det är en vuxen person med sinnena i rimligt skick? Ingen vill jag påstå!

Och handen på hjärtat: när "vi" beslutar att förtiga sanningar så riskerar vi att sätta oss på så höga hästar att vi förtjänar att ramla av och bli lätt tilltufsade så att vi lär oss till nästa gång vi vill omyndigklara vuxna psykiskt friska männniskor!