Mumma

Det här är sista inlägget på Aftonbladets blogg. Förvisso ska den läggas ner, men jag hade ändå valt att aldrig mer återkomma hit. Jag har försökt ha överseende med den pengablödande och desperata kvällspressen. jag har förlåtit dom som en dålig pojkvän och jag har accepterat att de måste smälla upp jordens tyngsta och största annonskavalkad på siten. Jag har sett genom fingrarna att de löjlat sig om spelannonseringar. jag har även haft en obehaglig förståelse för deras desperation att sälja lösnummer. Löpen är, och har varit, stundom idiotiska. jag har även hanterat att många av journalisterna på tidningen är våldsamt dåliga, de har ju ändå haft bra kolumnister, några av dom iallafall.

Men nu orkar jag inte med skiten längre. De har gnällt på sveriges alla kändisar inför kändisarnas barn. De ljuger, snackar skit och drar runt med ren skitjournalistik. De tänjer på reglerna och håller sig precis på gränsen kring vad som går. De gnäller om kungens påstådda sexäventyr emedan världen håller på att totalkolapsa och de löjlar sig om Ola Lindholm när Syriens unga faller offer för våld och makt.

När jag gör en sökning på sexklubb så är det Aftonbladet jag får upp. De har ältat sex i årtionden snart. Aftonbladet snackar inte om annat än sex. Det får mig att undra vad det är för folk på redaktionen...vad är viktigt för dom?

Aftonbladet talar också om att "älska olika", men det är jävlka skitsnack. En sökning på "islam" eller "muslim" på aftonbladets sida visar att detta begrepp, i stort sett, endast använts i samband med våld, hdersmord, terror eller slöjdebatter. Aftonbladet underblåser irritation och hets och rapporterar inte om verkligheten, eller något som kan bilda folket.jag är ledsen över att behöva konstatera att Aftonbladet inte har den kunskap som krävs för att driva en sådan opinionsbildande institution. Det finns varken kolla på samhällsfrågor, politiska system, ekonomiska tankar eller inblick i hur man utvecklar tanken framå.t Det är en hetsk liten hattidning för skitsnackare och den liknar mer och mer "En ding-ding värld" för varje dag.

Nu tackar jag för mig och jag hoppas att nedläggningen av eländet är nära.

Det är vad vi lever på sommartid. Jag, barnen, mannen.

I SvD kan man läsa om åldersdiskiminering på arbetsplatser. Om hur företag helt vill anställa 35-åringar framför 40 plussare...

Jag hajar inte riktigt logiken i det resonemanget. De flesta i Stockholm skaffar sitt första barn runt 35, i delar av innerstaden är snittåldern 38 år. Många får flera barn så dom lär komma upp i 40 innan alla barn är födda. Sen följer några år av dagis, sjukdomar, extra ledighet och allt sånt som hör till småbarnslivet.

Sen ska man ha utbildat sig också. Ponera att man är 19 när man går ut gymnasiet, tar ett år av slacking och småjobb, börjar någon spridd kurs på universitetet vid 21 och hittar vad man vill plugga unjefär vid 22. Sen följer möjligtvis fem år av studier och vid 27 års ålder utexamineras den unga arbetskraften...som aldrig har jobbat.

Låt säga att denna unga vuxen någongång under studierna tar en pause, eller känner efter examen att den bör resa lite, upptäcka världen innan gägning och familj. Vid trettio startar sedan, kanske, det inrutade och strukturerade arbetslivet. Så, efter fem års arbetslivserfarenhet är denna person på eftertrakthetens topp. Ponera att personen kanske bytte jobb efter 2 och halvt år och därmed haft två bra anställningar. Dom som kritiserar åldersdiskrimineringen talar om att man behöver lång arbetslivserfarenhet och jag ställer mig lite tveksam till att det är så viktigt. Jag skulle gärna anställa den här 35 åringen jag själv beskrivit. Verkar driven, erfaren, innovativ och färsk (och formbar) MEN...det finns ett aber. Familjelivet.

Här ska jag vara krass. Om ovan person är kvinna eller modern man (som vill dela allt i hemmet) så skulle jag hellre anställa 40 plussaren, då får jag tio års arbetslivserfaren (istället för fem) men framförallt får jag en som redan klarat av familjeperioden. Inte bara för att det är jobbigt med en anställd som är föräldraledig och kanske sjukskriven under graviditet samt alltid hemma mewd sjuka barn och hämtar tidigt som satan, utan för att arbetet med att få en familj att fungera bra är meriternade. Föräldraskap är ett livslångt uppdrag som bör läggas i meritlistan för det gör en efffektivare och bättre på både logistiska lösningar, diplomati, struktur och planering.

Nä, jag säger inte det här för att jag själv börjar närma mig 40 och har tre barn...eller jo, det kanske jag gör. Men jag vet hur mycket man växer som förälder. Ansvar får en ny dimension och att man så föraktat kvinnor och män som väljer att vara hemma med sina barn länge är så fel att man blir irriterad. jag har förvisso inte varit hemmaförälder utan alla tre barn har gått tidigt på dagis, dock med väldigt mycket ledighet första åren.

SÅ vad vill jag ha sagt? Jo, föräldraskap är en merit och något jag gärna vill att arbetsgivare förstår. En vuxen man eller kvinna som har akademisk examen, mer än fem års erbetslivserfarenhet, rest lite med vännerna samt fostrat några barn borde ligga på topp i listan över kvalificerade nissar.

Med reservation för att jag tycker en ultimat arbetsplats har alla olika åldrar...för att kompensera varandra.

I dagens morgontidning kan man läsa om en lite moraldiskussion. SKribenten tycker en bartender har agerat fel när han inte ville servera den ammande modern ett andra glas vin (just för att hon ammade). Skribenten anser att mamma har alltid rätt och nog fan ska man få dricka vin när man ammar eftersom livsmedelsverket inte ens avråder från det.

Skribenten, enligt mig, är ett typexempel på sådana som inte tänker själva. Livsmedelsverket må veta allt om innehåll i mjölk, i detta fall bröstmjölk, och därför gör de troligtvis en korrekt bedömning om att det inte går ut i bröstmjölken. Men livsmedelsverket vet inte mycket om alkoholrelaterade olyckor och spädbarnsvård. Det är inte deras område.

Jag anser det skitsamma om man tar ett litet glas vin, med betoning på litet, när man ammar. Jag tror inte heller att brösmjölken skadar barnet. Men jag anser att så pass små barn (ammande barn är oftast under sex månader eller ett år) bör få befinna sig i en miljö där inte mamma blir lätt salongsberusad. När man druckig alkohol får man inte köra bil. Man tillåter inte heller alkohol som dryck till pedagoger på förskolan. Varför? Troligtvis för att omdömet föörsäämras...och motoriken. Varför ska då någon som har yttersta ansvaret för en lite skör bebis kunna dricka?

Nej, jag är inte absolutist. Men jag vet hur alkoholkonsumtionen ser ut i det här landet. Det är svårt för människan att vara lagom. Jag vet hur lättpåverkad man är som småbarnsförälder efter bristande sömn och en nio månaders alkoholfri tid. Hos oss har vi haft policyn att en vuxen måste alltid vara nykter. Och då är vi inte av den sortens familj som blir berusade. Men vi vet att vi inte kan köra bil efter ett glas och vi vet att om något skulle hända de små barnen och vi båda har druckit så kanske vi fattar fel beslut.

Jag drack ett halvt glas ibland efter att barnen slutat ammat vid sex månader. Innan drack jag inget. Inte för att jag hade några moralkakor då utan för att jag helt enkelt anser det onödigt och nästintill osmakligt att dricka vin med mina små dunbollar vid bröstet. Men det var jag.Men jag hoppas att man i den här debatten förstår att allt handlar inte om vad livsmedelsverket tycker om mjölken, det handlar också om ditt omdöme som förälder. Två glas i en bar medan man ammar känns lite småsunkigt, tyvärr. Kunde hon inte lämnat barnet hos pappan när hon skulle till baren?

Det är mycket gnäll på tapeten. Under en så lång och hård vinter har vi gällt över mörker, kyla och snö. Några har gnällt över sömnbrist, leda och överbelastning. Andra gnäller över barnen. Sen har vi oss som gnäller över hundarna och de gnälliga grannarna (paradox de luxe).

På bloggar gnälls det, på dagis gnälls det, på gården gnälls det, på cafét gnälls det och på universitetet gnälls. Och på facebook. Och på twitter.

Men så slog det över. Vi var några som var trötta på gnället. Sen skulle man sluta gnälla. I-landsgnäll. Alla försökte vara positiva och leva in våren och ljuset. Men så hände något igan. Och så gnäller man och inte nog med det, nu försvarar man sitt gnäll i samma mening. Vi är alltså medvetna gnällare idag som tycker att vi ska få gnälla för att det är BRA för oss. ELler?

Javisst, jag gnäller också. På världspolitiken, media, hundägare, en speciell granne (eller två-tre faktiskt) och över folk på tunnelbanan för att de är gnälliga. Ja, jag gnäller över att folk är gnälliga.

Men jävlar i min låda vad glad man blir av folk som inte gnäller. SOm inte ser problem i allt. SOm njuter av de små sakerna och ser humor i idiotin. De är mina idoler. Lätt.De gör min dag.

Någon som däremot gör mig gnällig är Sanna Lundells blogg. Att en sån frisk vind i bloggosfären kan förvandlas till en blöt, kall filt på så kort tid. Från att ha varit en insiperarnde och debatterande blogg med en skön blogganarki har det kommit att bli bloggosfärens gnälligaste och innehållslösa. Synd.

Morgonbetraktelse: Min man har slätare hy än jag. Han har använt Niveas bodylotion hela sitt liv. Jag har försökt använda krämer som industrin lurat på mig. Slutsats: Makeupindustrin för kvinnor är bara skit.

Detta trots att jag envist hävdat inför eviga rader av vänner att skönhetsindustrins alla krämer och produkter är skit. Jag har sakt att det är klipps som skuret vad man har i fejan. Men jag har gett efter gång på gång och köpt asdyra krämer för nyllet. Och nu sitter jag här med långnäsa. Nivea hade funkat lika bra. Från topp till tå.

Det verkar gå ett trendigt suckande över Södermalm. Från Alex Schulmans blogg, via diverse mindre intressanta bloggar från invånare över stockholms stad. Men även bland mina vänner på facebook.

Sofo har blivit den nya foppatoffeln eller den nya tofsmössan. EN slags Mona Sahlinstadsdel som man liksom "bör" kollektivt tycka är töntig. Folk ondgör sig över hur folk klär sig här i vårruset. Man ojar sig över folks frisyrer och diverse småsaker. Det är inte arkitekturen, barerna eller butikerna man ondgör sig över - det är folk.

Då vill jag klargöra en sak; Det är bara vi som bor här som får gnälla över folket här. Vi får gnälla över hur överbefolkat Nytorget blir på våren. Gnälla över att det är idioter som tagit över Tevere och Sacre. Vi får gnälla över att ACNE, Nudie och Lindeberg tagit lokalerna som tidigare var kulturarv från en tid som flytt (fast vi vill egentligen inte ha tilbaka Billebro..). Det är bara vi som bor här som får klaga över att väggen längs kulturhusen är täckta med ungdomar som visar upp sina "individuella" outfits. (fast alla ser att alla ser likadana ut). Det är bara vi som får ondgöra oss över hypen, reklamfolket, mediakuklturfrilansarna och alla supersmala fifthavenueshoerepairmammor i parken med barn som har ekokläder från asexklusiva butiker. Därför att vi vet vilka som bor här och vilka som är här på besök. Vi vet vilka av "de våra" som är fåniga (kanske jag själv) och vi vet vilka som åkt hit från andra stadsdelar för att showa sina uberindividuella klädsmaker. Det vet inte gnällisarna. För som är en av dom.

Åh, det är så vackert med bröllop. Jag blir lite sugen när ajg ser det hända. Det är lite som att jag ångrar att vi inte gifte oss på traditionellt vis redan som 20+ ungdomar, när dramat och kärleken var romantisk och löjligt och härlig. Så här 20 år och  tre barn senare blir ett bröli lite skumt. Lite som att dansa i otakt. Därför väntar vi i några år till. Tills huset äär färdigbyggt i Bar och min lön har börjat arta sig. Då vjuder vi ner alla och kör ett unza-unza bröli med helstekta lamm, tusen flaskor Rakija och levande orkester som får alla att dansa runt poolen tills tuppen gal.

Men idag då. Vad fin hon är deras nya prinsessa. Hon ser kärleksfull ut och blir en bra Diana/Jackie/Farrah för världens cyniska befolkning. Vi behöver lite skönhet och ouppnårlighet.

Parkerna. Det är nu det gäller. Säsong för parkhänget har början. Det låter så härligt. Hänga i parken. Den stora staden med de gröna lungorna där stadens invånare mfår lite klorofyll, kan släppa sina telningar i gräset och lufta tårna emedan föräldrarna tar upp lite medhavd kallskuret, ostar och en låda vin.

Men nej, det är inte så. Det är en kavalkad av ångest. Folk kollar in varandra och varandras barn. Man säger samma repliker som åren innan. Det är nya solglasögonmoden och man bör ha tappat vinterns blekfeta kilon som lagt sig så missklädsamt runt midja och lår. Alla häpnas över hur länge sen det vara man sågs, hur stora alla barnen blivit och hur härligt det är att vintern äntligen är förbi. Samtidigt enas man kring att det är lite för mycket folk i parken och att det på uteserveringarna är fullkomligt hysteriskt - "men gud, vart kommer alla ifrån?!". Den är en klubb för inbördes beundran (eller förakt) och alla låtsas som att de är glada att träffas igen.

Okej. Det är kanske bara jag som läser in detta bittra parkseende. Kanske är det just min sfär som blivit avdankad, upprepad och uttråkande. Kanske är det så att jag behöver lämna den här staden för några år. Kanske är jag klar med Stockholm. Tanken slår mig oftare och oftare. jag börjar känna mig färdig med Stockholm. Min uppväxtstad är nu utdränerad och det känns som att allt bara upprepas om och om igen. Tomt och förutsägbart.

Iår håller vi oss ifrån parkerna och spenderar helgerna på landet eller om vi stannar i stan, på skansen och djurgården. Sen drar vi till Österlen och Balkan och lever de där livet vi inte levt i 37 år. Det känns bättre så.

När jag läser detta inlägg om saknad så blir jag så himla sorgsen.

Det måste vara outhärdligt att behöva vara ifrån sina barn så mycket som många skilda föräldrar tvingas vara. Trots vetskapen om att den lilla har det bra hos den andra föräldern, trots att man kan prioritera sitt arbete och förlägga resor och möten och långa sittningar till just den perioden när barnen är hos den andra föräldern. Trots allt detta skulle jag känna känslan av att; vafan, det var ju inte så här jag hade tänkt leva familjelivet, det var ju inte så här jag hade tänkt att mina barn skulle växa upp. jag skulle behöva brottas med den outhärdliga saknaden och med alla mina föreställningar och normer som jag byggt på mig genom åren av liv.

Jag har inte skilt mig. Jag har tre barn med samma pappa och vi har hängt ihop i snart tjugo år. Vi är inte normen i det området där våra barn växer upp. Vi är udda. Vi separerade en gång när den yngsta var sex år. Det var ingen överaskning, vi hade skaffat barn tidigt, varit tillsammans sen vi var arton och gått ignom många kriser tillsammans. Men uppehållet var kortvarigt så varannan vecka kom aldrig upp. Men det hade kunnat bli så.

Så jag har inte erfarenheten av att lämna bort barnen varannan vecka. Jag vet bara hur det var att växla mellan mamma och pappa varannan vecka. Och saknaden efter den andra föräldern är inte smärtsam som tur var. Som skiljsmässobarn har man andra problem att deala med; bonusföräldrar, utanförskapet i den nya familjen och det tröttsamma att aldrig ha en adress. Men sådant kan färldrar faktiskt göra något åt (förrutom adressen då) så om man bara är riktigt jävla medveten om hur barnen har det så tror jag inte barn med separerade föräldrar lider så vansinnigt. Det GÅR att göra livet perfekt för dom trots en brusten illution om den perfekta familjeidyllen. Jobbigare är det nog för föräldern, som saknar så det smärtar och som måste omvärdera en massa värden och börja om på nytt.

SOS Alarm är i blåsväder. Givetvis. Det ska inte fungera så att någon ringer efter hjälp och blir misstrodd. Nu byter man ut SOS Alarm mot en privat aktör istället. Men där går något snett. Det allra heligaste och mest fundamentala i ett samhälle bör inte vara privatägt. Det menade tillochmed Adam Smith då han satte framtidens ekonomi.

Jag har en tro på statlig sjukvård. Jag tror, trots att man inte kan generera vinst eller nå personlig rikedom, att samhällets grundpelare bör vara ickeprivata. Drivkraften bakom att rädda liv, utbilda barn, släcka bränder eller skipa rättvisa ska och bör inte vara pengar. Individer som dedikerar sina liv åt så livsnödvändiga ting bör ha en inre glöd för sitt arbete, men bör också få en bra lön givetvis.

Att samtalet från Emil gick så snett tror jag knappast beror på att SOS Alarm är statligt. Jag tror det beror på individer. För när man tänker själv. Jag känner en kille som är sjuksköterska, han tog jobb som ambulansförare men det ryktades om att han pga indraget körkort (rattfylleri) fick jbb på SOS alarm.

Att ge en kille som honom jobb där är idiotisk. Jag har sett hur han resonerar, hur han misstror människan, hur han dömer och duperar, manipulerar och ljuger. Han är direkt olämplig som livsräddare. Nu tror inte jag att det är han som gjorde det fruktansvärda misstaget med Emil, men jag vet att jag aldrig skulle kunna lita på larmtjänst där han kunde svara i telefon.

Så vad har privatisering och individer med varandra att göra? Jag vet inte. Men jag tror att ha privata larmtjänsbolag knappast löser ett problem med idiotiska individer. Jag blir stressad av att lösningen på detta vidriga händelseförlopp är att byta från SOS Alarm till ett privat. Ett privat med vinstintressen, som kan spara in vars det vill och som också kan anställa idioter (liksom det statliga). Det är ingen lösning på problemet.

"Tanken på att det inte finns någon mening inger mig med skräck. Det är min rädsla för meningslösheten, både i tillvaron och socialt som fått mig att bara köra på."

Dessa rader går att finna i kvällstidningens egensnickrade repotage om en av vårra större skådespelare. Det är skådespelaren själv som säger dom orden. En man på snart femtio år, med strålande karriär, två friska barn, stora möjligheter, vacker fru och talang för konsten. Jag blir beklämd över hur en vuxen människa kan gå på grubbleriet om livets mening. Beklämd utan att vara cynisk.

När jag läser om honom vill jag bara gå fram till skribenten och be han lägga ner projektet. Det är sånt meningslöst skriveri. Den här mannen behöver inga rader i kvällstidningarna om hur han sumpar sin karriär. Men framförallt behöver vi inte mystifiera honom mer. Han är bara en tom människa. EN tom jävel, som trots sina talanger och kärleksfulla familjemedlemmar inte kan fylla ut tomrummet i bröstet. Nerverna bakom hans navel är döda emedan dom i hans hjärna leker cirkus. För ni fattar ju själva att en människa som inte ser mening i livet med två friska barn vid sin sida, den människan är tom.

Ja, jag är medveten om att jag upprörs. Jag tar illa upp vid folk som han. Jag tycker naturen slösar bort en varelse. naturen har gett pärlor till ett svin. Ett svin som tror att en mening med livet är det enda som betyder något. Ett svin som tror att han är här på jorden av en orsak och som sedan inser att han bara är en bland oss andra. Ett svin som haft för mycket grubbeltimmar och som grottat in sig i meningslöshet istället för att fylla en begåvad hjärna med kunskap om allt det som har en mening.

Jag är inte så enormt imponerad. Men det är några roller han gjort som berört mig. Annars är han mer som en man bland andra. Kanske är det sånt som skrämmer honom. Att han är precis som alla andra. En familjefar som måste rätta sig i ledet och trycka bort känslorna av meningslösheten som kommer över honom ibland.

För han ska veta att den kommer över många av oss. Men vi låter det skölja över våra bekymrade ryggar, vi låter pannan lägga sig i djupa veck, vi gråter tyst när ingen oss ser, vi biter ihop för att ibland låta alla känslor komma över oss i ett gräl eller i ett manisk operastycke eller på en fest. Då bråkar vi av oss dom, skriver långa arga mail vi aldrig skickar, målar en vägg eller stänger in oss med våra älskade och tackar nej till allt socialt umgänge. Vi tillåter oss inte bryta ner allt det som håller oss uppe.

När skådespelaren står där på andra sidan gatan och packar bilen tillsammans med fru undrar jag hur han vill bli ihågkommen. Jag tänker på hur jag lärt mina barn vilka stora skådespelare som gjort vilka roller och hur viktiga de varit för svensk film och teater. I mitt stilla sinne inser jag att han kanske inte kommer att vara en av dom ihågkomna. Ingen av dom som mina barn minns med faderlig kärlek eller en tonårings hemliga förälskelse. Jag går igenom dom roller jag sett honom i och känner mig oberörd. Trots att mannen är bullrig och manlig med känslosamt minspel så berör han mig inte. Aldrig har han fått mig att gråta, skratta eller känna förälskelse. Han saknar något fundamentalt för att beröra mig därbakom mina nyckelben. Han är tom. Jag förstår då hans ångest och det mörker han befinner sig i. Hans skräck för att inte ha någon mening kanske är berättigad.

Tydligen ska ska det bli förbjudet att tigga pengar. Mer än så har jag inte tagit reda på. SÅ jag vet inte om det är okej att spela musik, dvs vara gatumusikant eller något annat för pengar. Är det?

Jag välkomnar lagen. Om den är så att den förbjuder endast tiggeri. Ingen ska behöva tigga i det här landet. Jo, det är faktiskt så. Vi har flera institutioner som ska se till det. Och gör dom inte det så har vi stadsmissionen. Och röda korset. Slantarna som tiggs ihop går sällan till det vi hoppas när vi lägger dom i tiggarens hand.

Om man dessutom förbjuder tiggeri så gör man det också svårare för ligorna som skickar ut tiggare i städerna och sedan tar deras pengar. Alla som sett "Zigenarnas tid" vet vad jag talar om. Och jo, det är precis så det går till i verkligheten. Faktiskt värrre för verkligheten överträffar oftast bilden av den.

Och som den kallhamrade och oresonabla person jag känner mig som idag så tycker jag vi ska förbjuda prostitution ocks. Fuck it att det är världens äldsta yrke, det håller inte. Isåfall borde vi ha pyramidstenssläpare också. Och flintaknivsslipare. Prostitution är säkert mer än 9 av 10 gånger ren jävla slaveri. Lyckliga horor får ursäkta, men nni är så få så ni får fan offra erat lyckliga jobb för att resten av de 99% procenten horor ska få ett bättre liv. Och torskarna...sorry, men ni får dra en handtralla eller förnedra någon som gillar att bli förnedrad, för något så ocharmigt som en torre det finns fan inte.

Sådärja. Vad ska vi mer förbjuda idag?

Det börjar kännas som en svår grej det här med klass. Många hävdar att det är borta, klasssamhället, andra menar på att det är värre än tidigare.

På Aftonbladets första sida ligger en TV-grej där Guillou lär ut knepen till pöbeln. Men han menar också på att du kan inte bli överklass om du inte är född till det. Så alla knep du lärde dig blir meningslösa.

Men att lalla om överklass är fånigt. Överklassen är ganska liten. Riktig överklass är jävla uppe ska Ni veta och jag tror begreppet blivit lite missbrukat. De flesta som kan uppfattas som överklass är troligtvis en övre medelklass. Eller en nyrik grupp tjommar som lallat till sig en förmögenhet och sedan sakta men säkert köper sig in på attributmarknaden. Sen har vi alla dom som vill se ut som de har stålars men som inte har det och dom som vill se ut som de har stil men inte har det. Det finns dom med klass och sen finns det dom utan klass.

Men dom roligaste är medelklassen. Så rätt - så medelklass. Dom som renoverar, köper Bugaboo, åker till Thailand, har börjat åka skidor, kanske hyr båt i Kroatien, skaffar sommarställe, Acnebootsen, Loboutinklackarna, Sparesan med väninnan, tre barn, mama, lagar ekomat, köper fina barnkläder, yogar, plockar svamp, spelar golf och älskar att ta en skumpa på Riche med väninnorna. Det är dom vi ser i bloggarna, på TV, på lattefiken på bussen, på flyget och på trottoarerna. Och dom kommer från alla håll, från vishan, från innerstan, från förorten, från fattiga hem, från rika hem, från kulturella hem och från intellektuella hem. Dom uppblandade, där alla har chansen att bli accepterade som "en av oss". Dom är kul att kolla på.

Och dom nyrika förståss. För deras vulgära takieness, för deras naiva tro på enorma loggor och chamagnekonsumtion. Men kanske mest för deras behov av att visa sin rikedom. Den som gärna sticker och irriterar och som når sin kulmen i Svenska Hollywoodfruar när programmet sätter prislappar på saker kärringarna köpt. Det är äckligt härligt roligt. Det är borgarbrackeafton. Fräcka fredag i sitt esse.

Men överklassen. Den är inte så underhållande i sig. Bara för sig.

...så tycker jag dom börjar tappa perspektivet.

Sanna Lundell må vara mobbad på Internet av diverse idioter som skriver elaka kommentarer i kommentarsfältet. Och dom där mobbarna må vara idioter och dumskallar och får skylla sig själva många gånger. Och ja, om någon hotade mig skulle jag nog kunna i ren ilska slänga ut mig ett namn på ett vitt främmande privatperson. Av pur ilska eller i ren rädsla. Men när en journalist, som kämpar för att få enn egen plats bland namnen. Som spenderat tid som offentlig tyckare, bloggerska och dessutom medverkat i TV några gånger väljer att lägga ut en privat persons namn på sin Aftonbladetblogg så känns det fel.

Fel därför att många som kommenterar är anonyma människor. Vanliga knegare utan kändisvana eller journalistkänsla. Sanna agerar fegt när hon som frivillig offentlig person hänger ut en kvinna (som förvisso verkar vara ett pain in the as) vars kommentarer Sanna raderar (så ingen av oss läsare som lär oss kvinnans namn har läst) med ett så ovanligt namn att det endast ger en träff på facebook (ja, jag är en sån som blir nyfiken) och vi kan beskåda hennes privatliv. Detta tror jag denna anonyma kvinna inte har förberett sig på. Därför har hon inte, som alla kända människor, en skyddad facebook.

Ja, jag har läst nätmobbarns vidriga kommentarer både på Katrin Z´s blogg, Sanna Lundells blogg och Alexander Schulmans blogg och de är vidriga. Men är man med i leken får man leken tåla. jag skulle också bli ledsen eller arg om någon alltid sågade mig som mamma eller som kvinna eller som tyckare men vill jag ha diskussion och debatt måste jag ta även dom som inte gillar det jag säger.

SÅ jag vet inte vad jag vill med det här. Men det suger att lägga ut folks namn vars kommentarer man sen raderar så dom inte ens kan försvara sig. Oavsett om dom är idioter.

Det var mig ett jävla tjat. Om sex. Ända sen jag var en nyfiken pre-tonåring och började kika i min kusins "Mitt Livs Novell" och "Starlet" så har det tjatats om sex. KP matade oss med hur sex ska vara och vad det är. Hur man inte ska känna krav och att det alltid ska vara på lika villkor. Sen kom Vecko Revyn med orgasmskolor tätt följd av Elle med relationsartiklar om sexets vara eller icke vara. Sen hakade Föräldratidningarna på med hur man ska klara sex som gravid eller som småbarnsförälder och troligtvis kommer Amelia och M-Magazine deala med klimakteriesexet.

DN har haft en artikelserie om sex efter barnens ankoms. Bolibompasex. En löjlig artikelseriie på ett problem som är så banalt att man baxnar. Ja, jag vet att folk har svårt att få till det med småbarn och jobb och smulor i sängen och utebliven dramatik och passion. Men är det något att slå på pukorna för? Kan det inte bara få vara så? Varför tala om det som ett problem som vi måste tala ut om? Jomen, det är så vi gör här. Vi talar ut om det "förbjudna", som kanske egentligen inte var en jättegrej för oss först men sen vi talat ut om det så blir det en stor grej för experterna säger att man måste tala om det och kanske ta hjälp och göra stora projekt av den där lilla grejen som egentligen inte var så himla stor.

Men jag skulle vilja säga en sak till alla nyblivna småbarnföräldrar. EN sak som jag ofta säger. Småbarnstiden är så kort. Kortare än du någonsin kan föreställa dig. Plötsligt sitter ni där, mamman och pappan, och har all tid i världen för varandra och era hobbies. DÅ undrar ni vart tiden tog vägen - den ljuva lilla tiden med små rufsiga knytten som sov som bollar mellan er i sängen. Ni kommer undra om ni verkligen var närvarande den korta tiden, om Ni var där. DÅ känns det lite löjligt om man har spenderat de få korta åren med att älta sexet.

För hur svårt kan det vara? Barnen går och lägger sig på kvällen. Och gör dom inte det så har ni andra problem än sex. Typ barnens sömn (och kanske eran egen) och då är sex faktiskt sekundärt. Men i de allra flesta fall somnar en klutt runt åtta på kvällen. Varför i hela friden har man då inte möjligheten att ha sex någonstans mellan åtta och låt säga, tolv? Vafan gör ni?

Bosnien levererar ofta bidrag som får mig att reagera. Det är ofta Bosnien som levererar det som berör. Ibland misslyckas dom givetvis, men ibland blir jag stolt över landet. Stolt som man blir över en gammal vän.

Dino Merlin som sjunger årets bidrag är en gammal räv i branchen. Men framförallt har han gjort låtar som berört mig som tonåring. Och allt vet vi hur viktiga låtar är som man gråtit till, festat till, blivit kär till, hånglat till och brutit upp till under just tonår och de tidigare vuxenåren. Man återupplever minnen när dom spelas, man känner känslorna. Man minns med glädje, sorg eller saknad. Eller med tomhet. Eller med inget alls.

Han sjöng om kärlek, krig, fruktan, saknad och om en stad som var belägrad. WTF, kan det bli mer dramatiskt? Han lärde mig ett nytt språk och hur känslosamma texter en macho jugge kan klämma ur sig med Rakijan på plats i strupen. Och därför känner jag lite extra för deras bidrag detta år. Även fast det ser lite kumbajaflummigt ut och lite pensionärsvarning så gillar jag det. Om jag blundar och tänker att jag är i Sarajevo.