När föräldrarna separerar

När jag läser detta inlägg om saknad så blir jag så himla sorgsen.

Det måste vara outhärdligt att behöva vara ifrån sina barn så mycket som många skilda föräldrar tvingas vara. Trots vetskapen om att den lilla har det bra hos den andra föräldern, trots att man kan prioritera sitt arbete och förlägga resor och möten och långa sittningar till just den perioden när barnen är hos den andra föräldern. Trots allt detta skulle jag känna känslan av att; vafan, det var ju inte så här jag hade tänkt leva familjelivet, det var ju inte så här jag hade tänkt att mina barn skulle växa upp. jag skulle behöva brottas med den outhärdliga saknaden och med alla mina föreställningar och normer som jag byggt på mig genom åren av liv.

Jag har inte skilt mig. Jag har tre barn med samma pappa och vi har hängt ihop i snart tjugo år. Vi är inte normen i det området där våra barn växer upp. Vi är udda. Vi separerade en gång när den yngsta var sex år. Det var ingen överaskning, vi hade skaffat barn tidigt, varit tillsammans sen vi var arton och gått ignom många kriser tillsammans. Men uppehållet var kortvarigt så varannan vecka kom aldrig upp. Men det hade kunnat bli så.

Så jag har inte erfarenheten av att lämna bort barnen varannan vecka. Jag vet bara hur det var att växla mellan mamma och pappa varannan vecka. Och saknaden efter den andra föräldern är inte smärtsam som tur var. Som skiljsmässobarn har man andra problem att deala med; bonusföräldrar, utanförskapet i den nya familjen och det tröttsamma att aldrig ha en adress. Men sådant kan färldrar faktiskt göra något åt (förrutom adressen då) så om man bara är riktigt jävla medveten om hur barnen har det så tror jag inte barn med separerade föräldrar lider så vansinnigt. Det GÅR att göra livet perfekt för dom trots en brusten illution om den perfekta familjeidyllen. Jobbigare är det nog för föräldern, som saknar så det smärtar och som måste omvärdera en massa värden och börja om på nytt.