Nytan, Humlan, Vitan...

Parkerna. Det är nu det gäller. Säsong för parkhänget har början. Det låter så härligt. Hänga i parken. Den stora staden med de gröna lungorna där stadens invånare mfår lite klorofyll, kan släppa sina telningar i gräset och lufta tårna emedan föräldrarna tar upp lite medhavd kallskuret, ostar och en låda vin.

Men nej, det är inte så. Det är en kavalkad av ångest. Folk kollar in varandra och varandras barn. Man säger samma repliker som åren innan. Det är nya solglasögonmoden och man bör ha tappat vinterns blekfeta kilon som lagt sig så missklädsamt runt midja och lår. Alla häpnas över hur länge sen det vara man sågs, hur stora alla barnen blivit och hur härligt det är att vintern äntligen är förbi. Samtidigt enas man kring att det är lite för mycket folk i parken och att det på uteserveringarna är fullkomligt hysteriskt - "men gud, vart kommer alla ifrån?!". Den är en klubb för inbördes beundran (eller förakt) och alla låtsas som att de är glada att träffas igen.

Okej. Det är kanske bara jag som läser in detta bittra parkseende. Kanske är det just min sfär som blivit avdankad, upprepad och uttråkande. Kanske är det så att jag behöver lämna den här staden för några år. Kanske är jag klar med Stockholm. Tanken slår mig oftare och oftare. jag börjar känna mig färdig med Stockholm. Min uppväxtstad är nu utdränerad och det känns som att allt bara upprepas om och om igen. Tomt och förutsägbart.

Iår håller vi oss ifrån parkerna och spenderar helgerna på landet eller om vi stannar i stan, på skansen och djurgården. Sen drar vi till Österlen och Balkan och lever de där livet vi inte levt i 37 år. Det känns bättre så.