Skådespelaren, fadern och meningen med livet

"Tanken på att det inte finns någon mening inger mig med skräck. Det är min rädsla för meningslösheten, både i tillvaron och socialt som fått mig att bara köra på."

Dessa rader går att finna i kvällstidningens egensnickrade repotage om en av vårra större skådespelare. Det är skådespelaren själv som säger dom orden. En man på snart femtio år, med strålande karriär, två friska barn, stora möjligheter, vacker fru och talang för konsten. Jag blir beklämd över hur en vuxen människa kan gå på grubbleriet om livets mening. Beklämd utan att vara cynisk.

När jag läser om honom vill jag bara gå fram till skribenten och be han lägga ner projektet. Det är sånt meningslöst skriveri. Den här mannen behöver inga rader i kvällstidningarna om hur han sumpar sin karriär. Men framförallt behöver vi inte mystifiera honom mer. Han är bara en tom människa. EN tom jävel, som trots sina talanger och kärleksfulla familjemedlemmar inte kan fylla ut tomrummet i bröstet. Nerverna bakom hans navel är döda emedan dom i hans hjärna leker cirkus. För ni fattar ju själva att en människa som inte ser mening i livet med två friska barn vid sin sida, den människan är tom.

Ja, jag är medveten om att jag upprörs. Jag tar illa upp vid folk som han. Jag tycker naturen slösar bort en varelse. naturen har gett pärlor till ett svin. Ett svin som tror att en mening med livet är det enda som betyder något. Ett svin som tror att han är här på jorden av en orsak och som sedan inser att han bara är en bland oss andra. Ett svin som haft för mycket grubbeltimmar och som grottat in sig i meningslöshet istället för att fylla en begåvad hjärna med kunskap om allt det som har en mening.

Jag är inte så enormt imponerad. Men det är några roller han gjort som berört mig. Annars är han mer som en man bland andra. Kanske är det sånt som skrämmer honom. Att han är precis som alla andra. En familjefar som måste rätta sig i ledet och trycka bort känslorna av meningslösheten som kommer över honom ibland.

För han ska veta att den kommer över många av oss. Men vi låter det skölja över våra bekymrade ryggar, vi låter pannan lägga sig i djupa veck, vi gråter tyst när ingen oss ser, vi biter ihop för att ibland låta alla känslor komma över oss i ett gräl eller i ett manisk operastycke eller på en fest. Då bråkar vi av oss dom, skriver långa arga mail vi aldrig skickar, målar en vägg eller stänger in oss med våra älskade och tackar nej till allt socialt umgänge. Vi tillåter oss inte bryta ner allt det som håller oss uppe.

När skådespelaren står där på andra sidan gatan och packar bilen tillsammans med fru undrar jag hur han vill bli ihågkommen. Jag tänker på hur jag lärt mina barn vilka stora skådespelare som gjort vilka roller och hur viktiga de varit för svensk film och teater. I mitt stilla sinne inser jag att han kanske inte kommer att vara en av dom ihågkomna. Ingen av dom som mina barn minns med faderlig kärlek eller en tonårings hemliga förälskelse. Jag går igenom dom roller jag sett honom i och känner mig oberörd. Trots att mannen är bullrig och manlig med känslosamt minspel så berör han mig inte. Aldrig har han fått mig att gråta, skratta eller känna förälskelse. Han saknar något fundamentalt för att beröra mig därbakom mina nyckelben. Han är tom. Jag förstår då hans ångest och det mörker han befinner sig i. Hans skräck för att inte ha någon mening kanske är berättigad.