Your private parts...

I Sverige har vi väldigt svårt att sätta gränser. Vi har svårt att säga nej i rädsla för att göra det lite "förhastat". I vår konflikträdsla bottnar rädslan för att bli ensamma eller ogillade och de är det tillochmed bättre att vara poppis eller omtyckt av dom som inte är så himla snälla. Det är något som manipulativa typer utnyttjar. Ja, visst syftar jag delvis på pedofiler och ja, jag tänker på Patrik Sjöbergs modiga berättelse om sin tränare. Men jag tänker också på alla dom andra som inte vågat säga nej i rädsla för att bli utstötta och ensamma. Och jag tänker på ett samtal jag hade med en amerikansk familj för någon vecka sedan. De var förvånade över att man inte lärde barnen mer integritet här. Att man lärde ut artighet som något självuppoffrande. Dom själva hade varit tydliga till sin dotter och sagt att ingen har rätt att ta på dina "private parts" utom du själv. Det är din kropp och den ska du vara rädd om och du ska aldrig låta någon ta på den om det känns fel. Och så vidare. Ni förstår resonemanget. Ingen påtvingad fysisk kontakt. I Dagens ledare skriver dom om detta också. Om hur man inte ska tvinga barnen att krama farmor som tack för presenten. Kanske är det lite att gå överstyr men poöngen är klockren. jag skulle dock snarare utgå från mig själv. Ibland vill man krama folk man träffar men ibland räcker ett handslag eller en nickning. barn måste också få besluta sådana saker; när det känns rätt att kramas, pussa på kind, nicka eller skaka hand. När jag var barn (nej det var inte så jävla länge sen tycker jag) så kramades man inte alltid med alla. När vi träffade gamla tanter och farbröder i släkten så tog man i hand och neg eller så pussades man flyktigt på kind. Men det allra viktigaste var att man hälsade med trevliga ord och såg den vuxna i ögonen. Och det kan man begära av sina barn, men inte begära fysisk närhet med folk som dom inte känner. Men detta är viktigt även på dagis, bland barnen. Fröknarna ska ge fan i att tvinga barnen att kramas som försoning efter att dom har bråkat. Vill Ni krama någon som just kallat er bajskorv och slagit en spade i huvudet på er? Vill Ni krama någon som försökt slå er med en bandyklubba? Skulle inte tro det. Äckliga gubbar minns jag från jag var barn. Det fanns alltid några som gav dåliga vibbar och vi barn var ofta ganska enade kring vilka det var. Vår gympalärare på Sofiaskolan var en sådan. Han gick genom tjejernas omklädningsrum med ståfräs och slickade sig om läpparna. Han flirtade med tjejerna i nian och tog lite för mycket i oss när vi skulle hoppa över plintar eller klättra i ribbstolarna. Vi konfronterade honom med tonårsilska, skvallrade till rektorn och fick allas ilska mot oss. Även idag undrar jag om vi hade fel, om han verkligen kladdade på oss eller bara gjorde sitt jobb, om hans ståfräs verkligen var där eller om han bara var välutrustad. Kanske var det oss uppmärksamhetskrävana dramaqueenstonårsbrudar det var fel på - så som rektorn hade sagt?