Åldersdiskriminering utan logik

I SvD kan man läsa om åldersdiskiminering på arbetsplatser. Om hur företag helt vill anställa 35-åringar framför 40 plussare...

Jag hajar inte riktigt logiken i det resonemanget. De flesta i Stockholm skaffar sitt första barn runt 35, i delar av innerstaden är snittåldern 38 år. Många får flera barn så dom lär komma upp i 40 innan alla barn är födda. Sen följer några år av dagis, sjukdomar, extra ledighet och allt sånt som hör till småbarnslivet.

Sen ska man ha utbildat sig också. Ponera att man är 19 när man går ut gymnasiet, tar ett år av slacking och småjobb, börjar någon spridd kurs på universitetet vid 21 och hittar vad man vill plugga unjefär vid 22. Sen följer möjligtvis fem år av studier och vid 27 års ålder utexamineras den unga arbetskraften...som aldrig har jobbat.

Låt säga att denna unga vuxen någongång under studierna tar en pause, eller känner efter examen att den bör resa lite, upptäcka världen innan gägning och familj. Vid trettio startar sedan, kanske, det inrutade och strukturerade arbetslivet. Så, efter fem års arbetslivserfarenhet är denna person på eftertrakthetens topp. Ponera att personen kanske bytte jobb efter 2 och halvt år och därmed haft två bra anställningar. Dom som kritiserar åldersdiskrimineringen talar om att man behöver lång arbetslivserfarenhet och jag ställer mig lite tveksam till att det är så viktigt. Jag skulle gärna anställa den här 35 åringen jag själv beskrivit. Verkar driven, erfaren, innovativ och färsk (och formbar) MEN...det finns ett aber. Familjelivet.

Här ska jag vara krass. Om ovan person är kvinna eller modern man (som vill dela allt i hemmet) så skulle jag hellre anställa 40 plussaren, då får jag tio års arbetslivserfaren (istället för fem) men framförallt får jag en som redan klarat av familjeperioden. Inte bara för att det är jobbigt med en anställd som är föräldraledig och kanske sjukskriven under graviditet samt alltid hemma mewd sjuka barn och hämtar tidigt som satan, utan för att arbetet med att få en familj att fungera bra är meriternade. Föräldraskap är ett livslångt uppdrag som bör läggas i meritlistan för det gör en efffektivare och bättre på både logistiska lösningar, diplomati, struktur och planering.

Nä, jag säger inte det här för att jag själv börjar närma mig 40 och har tre barn...eller jo, det kanske jag gör. Men jag vet hur mycket man växer som förälder. Ansvar får en ny dimension och att man så föraktat kvinnor och män som väljer att vara hemma med sina barn länge är så fel att man blir irriterad. jag har förvisso inte varit hemmaförälder utan alla tre barn har gått tidigt på dagis, dock med väldigt mycket ledighet första åren.

SÅ vad vill jag ha sagt? Jo, föräldraskap är en merit och något jag gärna vill att arbetsgivare förstår. En vuxen man eller kvinna som har akademisk examen, mer än fem års erbetslivserfarenhet, rest lite med vännerna samt fostrat några barn borde ligga på topp i listan över kvalificerade nissar.

Med reservation för att jag tycker en ultimat arbetsplats har alla olika åldrar...för att kompensera varandra.