Hur var det nu med gnället?

Det är mycket gnäll på tapeten. Under en så lång och hård vinter har vi gällt över mörker, kyla och snö. Några har gnällt över sömnbrist, leda och överbelastning. Andra gnäller över barnen. Sen har vi oss som gnäller över hundarna och de gnälliga grannarna (paradox de luxe).

På bloggar gnälls det, på dagis gnälls det, på gården gnälls det, på cafét gnälls det och på universitetet gnälls. Och på facebook. Och på twitter.

Men så slog det över. Vi var några som var trötta på gnället. Sen skulle man sluta gnälla. I-landsgnäll. Alla försökte vara positiva och leva in våren och ljuset. Men så hände något igan. Och så gnäller man och inte nog med det, nu försvarar man sitt gnäll i samma mening. Vi är alltså medvetna gnällare idag som tycker att vi ska få gnälla för att det är BRA för oss. ELler?

Javisst, jag gnäller också. På världspolitiken, media, hundägare, en speciell granne (eller två-tre faktiskt) och över folk på tunnelbanan för att de är gnälliga. Ja, jag gnäller över att folk är gnälliga.

Men jävlar i min låda vad glad man blir av folk som inte gnäller. SOm inte ser problem i allt. SOm njuter av de små sakerna och ser humor i idiotin. De är mina idoler. Lätt.De gör min dag.

Någon som däremot gör mig gnällig är Sanna Lundells blogg. Att en sån frisk vind i bloggosfären kan förvandlas till en blöt, kall filt på så kort tid. Från att ha varit en insiperarnde och debatterande blogg med en skön blogganarki har det kommit att bli bloggosfärens gnälligaste och innehållslösa. Synd.