muzikbloggen

Jag sörjer verkligen att jag tvingas avstå en av årets konserter: Jon Hassell på Uppsala Konsert&Kongress i morgon.

Så jag sluter ögonen och flyter bort på musikhavet i Hassells Power Spot /Air.

God helg...

Jon Hassell, foto ECM. (Klicka på bilden för att höra Hassell och Eno.)

Han har länge ansetts vara en doldis, men fler börjar lystra till Jon Hassells varma och säregna ton i trumpeten.

Med visionära idéer har han inspirerat inte minst Brian Eno, David Byrne och Daniel Lanois - och naturligtvis själv låtit sig inspireras tillbaka.

Ta till exempel Enos och bildkonstnären Peter Schmidts kortlek Oblique strategies. För Hassell blev det en viktig impuls att frigöra sig från traditionen "musik. Om du hamnar i en kreativ återvändsgränd kan du dra ett slumpkort ur Oblique strategies och följa uppmaningen;"spela melodin baklänges","betona rytmen","blås i munstycket". 

Oblique strategies ska ha spelat en stor roll när Eno producerade skivor som David Bowies Low, Talking Heads Remain in light, U2:s Joshua Tree, och i flera samarbeten med Hassell. Bland annat det smått ikonografiska albumet  Possible Musics från 1980.

Det är alltid en annorlunda hybrid av urtida och digitalt, komponerat och improviserat, öst och väst. 

Den amerikanska tidskriften The Wire skriver: "Det är svårt att tänka sig hur den samtida musiken skulle låta utan Jon Hassell. Hans inflytande på samtida musik är lika viktigt som Miles Davis, Jimi Hendrix, James Brown eller Velvet Underground ." Med sitt senaste album Last Night The Moon Came Dropping Its Clothes In The Street (ECM 2009) fortsätter Jon Hassell sina musikaliska utforskningar. Samtidigt återvänder han till sitt ursprung." 

Och Hassell reflekterar: ”Tänk på det som om jag vore en konstnär i en stor ateljé med massor av saker som jag samlat – stora saker, små saker, saker som jag älskar. Jag sätter upp någon av sakerna på en stor duk. Sedan ser jag mig runt och tänker: vad i min samling skulle nu passa in. Vad skulle se bra ut. Om det fungerar, vad skulle bli nästa element. Och så vidare. Det är så jag tänker nu. På så sätt behöver jag inte relatera till en viss musikstil. För det är inte en ’jazzmålning’, eller ’klassisk’ målning, det är inte en duk med ’world music’. Det är allt som finns i luften och är vackert."

Lördag den 19:e maj k 16.00 spelar Jon Hassell på Uppsala Konsert & Kongress. Det är stort. Riktigt stort.

Idag tillkännagavs Polarpriset.

Det gick till två gubbar. Cellisten Yo-Yo Ma. Och poporaklet Paul Simon.

Bra men lagom upphetsande namn båda två. Bättre skulle vara att skänka de 2 miljonerna till någon kommunal musikskola istället. 

Hursomhelst löd motiveringen så här:

Prismotivering för Yo-Yo Ma:

Polarpriset 2012 tilldelas Yo-Yo Ma, vår tids ledande cellist. Yo-Yo Ma har, med sin virtuositet och sitt stora hjärta, vigt sitt liv åt musikaliska resor över hela världen. Med sin cello och sin nyfikenhet i bagaget har han färdats längs Sidenvägen och korsat såväl kulturella som musikaliska gränser. Yo-Yo Ma förenar människor över hela världen och visar oss att musik är kommunikation, passion och utbyte av erfarenheter.

Prismotivering för Paul Simon:

Polarpriset 2012 tilldelas Paul Simon. Ingen annan har gjort sig mer förtjänt av epitetet ”world class songwriter”. Under fem decennier har Paul Simon byggt broar över inte bara ”troubled waters” utan över hela oceaner genom att musikaliskt förena olika kontinenter. Med fulländat pophantverk, ständigt nyskapande arrangemang och texter som fångar sin tid, har Paul Simon byggt ett bibliotek av sånger som kommer att vara öppet för all framtid.

Det låter som det brukar, förutom formuleringarna. Just uttrycket "nyfikenhet i bagaget" klingar väldigt konstigt. Ligger nyfikenheten i själva instrumentfodralet och kan plockas upp på befallning, eller? Men ännu skummare är nog Simons "bibliotek av sånger som kommer att vara öppet för all framtid". Till skillnad från övriga bibliotek som snart stänger?

Som avrundning på kvällens gnäll vill jag dela med mig av det bästa musikklipp jag känner till. Shreds illmariga lustmord på Yo-Yo, Ithzak och de andra.

Det blev en violasolist i år. 

Eller violast, som somliga väljer att uttrycka det på musiksvenska. Ellen Nisbeth blev vinnaren av Kungl. Musikaliska akademiens Solistpris 2012. Hon vann genom "sin förmåga att med fullödig teknik sätta musiken i fokus och skapa en ärlig kommunikation med publiken genom sin starka scennärvaro." Skriver juryn i protokollet.

100 000 kronor rikare. Och dessutom får hon en konsert med Göteborgs Symfoniker och en turné arrangerad av Musik i Syd.

Finalen ägde rum på Berwaldhallen i Stockholm lördag 5 maj och direktsändes i Sveriges Radio. De övriga finalisterna, violinisten Daniel Migdal och pianisten Peter Friis Johansson, blir inte helt lottlösa. De får vardera 25 000 kronor och har hävdat sig i finalen bland mer än 100 sökande.

Avgörande i tävlingen är de tävlandes konstnärliga insikt, tekniska behärskning samt musikaliska gestaltning och scenisk kommunikationsförmåga.

Det kunde vara ett pris i mängden som drunknar i bruset från Idol och Talang. Men det är stort, inte alls lika provinsiellt eftersom det tar sikte på solisternas förutsättningar att breaka i hela världen.

Smakprov på hur en viola låter.

Tonsättarinna! Så 1800-tal det låter. 

Men jag antar att det inte alls presenteras så mossigt i musikradions P2 eftersom det är Christina Tobeck som gjort serien om syskonen Valborg och Tor Aulin. Inalles blir det fyra radiodokumentärer med start fredag den 4:e maj.

Se info om programserien här. 

Kvinnornas plats i yrkeskåren Tonsättare, kompositör eller i de fall man vill markera det germanska arvet, Komponist - är ett ständigt ämne för diskussion eftersom konstmusik snubblar i osynk med samhälleliga förändringar.

Orkester, se där är målet! Med segerviss pennföring beskrev till exempel Elfrida Andrée sin högsta önskan för det "kvinnliga slägtets höjande". Och när Amanda Maier inte bakade kakor åt Brahms och födde barn, ägnade hon sig åt eget skapande under mottot: "Kvinnans erkännande som kompositör är drivkraften."

Så här efteråt är det svårt att föreställa sig en grövre spik i patriarkatets kista än en orkesterkantat tonsatt av en kvinnlig kompositör, beställd med anledning av den internationella rösträttskongressen 1901 i Stockholm. Herrarna i kongressen tyckte att kantaten kunde framföras till piano. Men det tyckte inte Elfrida: "Lättare vore att rycka en bit ur klippan än att få mig att rycka min idealitet."

Varför blir så få kvinnor tonsättare och de få som blir tonsättare, så sällan spelade? Svaret är tyvärr mycket enkelt: Tonsättare är ett karriäristyrke och strukturen liknar den inom Landsting och Kommun. Av dåtidens kvinnor krävdes att de var som karlar. Elfrida Andrée var ett hälleberg och Laura Netzel en Julia Cæsar-typ.

Helena Munktell visade sina sylvassa armbågar. Valborg Aulin var emellertid den skickligaste tonsättaren men saknade förmågan att surfa på framgångarna. Bortglömd i en sjaskig etta i Örebro avfördes hon från musiklivet. I något musiklexikon beskrivs hon med orden, "vekt musiksinne".

Det krävdes mer än mod för att stå emot männens tycke och smak. Hör bara hur tidens kritiker, Eduard Hanslick, uttryckte saken: "En kvinnlig komponist kommer aldrig att finnas, endast en felskrivande kvinnlig komponist. Jag tror inte på femininformen av begreppet skapare. Intill döden förhatligt är mig dessutom allt som smakar kvinnoemancipation."

Kvinnor tvingades att komponera som män och de eventuellt kvinnliga dragen smulades ner i de manliga kompositionsteknikerna.

Fast här står Valborg Aulin och hennes stråkkvartetter i F dur respektive e moll i en klass för sig. Kvartetten i F dur är en brusande älv i tidens Leipzigromantik men faller bitvis utanför den formella ramen. Kvartetten i e moll håller en lägre profil, känns tuktad och lite inåtvänd.

I kvinnornas väg satt jätteproppen Peterson-Berger och skrev magsura recensioner. Den rakryggade Laura Netzel, arrangör av konserter till "asyl för husvilla qvinnor" och "musikaftnar för arbetare", ogillade P-B med hela sitt förakt. Men i Paris blev hennes musik berömd under pseudonymen N Lago, den ansågs djärv och nordisk, à la Grieg. Exempelvis den melodiskt stormig Cellosonat som i andra satsen ger sig ut på underbart krokiga stigar. Ibland tangerar hennes oändlighetsmelodier en friform som senare ska höras i Debussys flytande och smältande kammarmusik.

Personligen har jag svårt att slita blicken från Elfrida Andrée och Valborg Aulin. Bestämmelser och dispensförfaranden ändrades där Elfrida drog fram genom musiklivet. Prästmotståndet tycks ha gett henne ännu mera energi att blåsa luft i kyrkorgelns pipregister och ropa, "Det du, Paulus lille". Hon fann sig snabbt i absurda situationer. Motgångar bemötte hon med ett "får se nu om det här var ett trappsteg för mig". Men hon låg också nedbäddad i feber efter P-B:s recensioner.

Så, välkommen i gänget Valborg Aulin, inte en dag för tidigt!