Alla har sina begränsade möjligheter att kontrollera rösten.

Alltid är det något som brister; axlarna, huvudets radie, tungans och läpparnas motorik, böjligheten av vokalerna, omfånget, tonträffarna, gehöret, muskelminnet, resonansen, lungkapaciteten, förmågan att sjunga legato. Och inte minst förmågan att lyssna till sig själv utifrån.

Till och med Jussi Björling tvekade på sin egen förmåga. På toppen av hans karriär innebar varje framträdande en strax-före-döden-upplevelse. Sången lämnade Björlings kropp, för att efter några sekunder sväva ovanför hans huvud och sedan pila iväg för aldrig mera återvända.

Hans sång var känd för att vara ”fulländad men fri från det perfektas tråkighet” (Johannes Norrby).

Men till slut hörde Björling bara ljudet från sina egna brister.

Nu är det dags igen att jaga tonen med stort T. En ton som eventuellt inte går att sjunga.

Kompositören Paul Mealor har skrivit ett nytt körverk. Kanske inte så uppseendeväckande i sig, men till verket behövs en sångare som kan sjunga en ton så låg att den troligen aldrig tidigare har sjungits, informerar TT Spektra.

"Min tonsättning av ”De profundis” kräver en rik och stark röst, en röst som inte bara rör vid hjärtat med sin uppriktighet och sanning utan också skapar resonans hos varje fragment av människokroppen när den dyker ner i de allra lägsta delarna av röstspektrumet", säger Mealor till BBC.