Ärkespöket Beethoven

Åke Holmquist, fd Konserthuschef, kan Ludwig van Beethoven. Kanske mer än vad Beethoven själv kunde.

En helkväll om kompositören med alla myter och sanningar, utlovas på Forumlokalen fredag 24 februari, nutidsplatsen för kultur i Stockholm, där Holmquist öser ur sitt kunnande. I höstas kom han med den optimala biografin om just Beethoven (Albert Bonniers förlag).

Det är många som hemsöks av ärkespöket Ludwig van. Älskad, hatad, upphöjd, marginaliserad. Och älskad igen. En möjligen helt felaktig tro är att Beethovens musik bara blir mer äkta och odödligare med åren. Alltid finns där något "nytt".

En arkivarie med mandat ändrar ett pianissimo till ett diminuendo, eventuellt förlängs en bindebåge. Kanske knackar man på hos någon gammal tant med ostädad vind och hittar hittills okända elfte och tolfte symfonier. Om och om igen.

Testa dig själv. Tänk på en kompositör med grått yvigt hår och iskall blick, hur spelas hans musik? Torrt, korrekt, osensuellt, inför sittande publik i en kammarmusiksal på ett Länsmuseum någonstans i Sverige. Det är den vanliga situationen.

Tänk dig en stendöv Beethoven, arg som fan, geniförklarad och gammal nog att skriva hur han vill, folk kommer ändå att älska det. I de sista kvartetterna finns en kaxighet som skulle passa på en rockklubb, elförstärkta stall och kroppar, Marshallstack och rök.

Beethovens pianosonater, adagio- och lento-satserna, skulle genast försköna Arlandas transithallar. De flesta symfonierna skulle med lite extra volt passa in i Sweden Rocks programtablå. Hemmakvällar gifter sig med Beethovens pianotrior.

Spelar tonarten någon roll? Absolut. Om Mozart hade sina känslotoppar i de kosmiska rysningarnas tonart g-moll, hade Beethoven det i raka, trygga, konkreta C-dur. 

Hur starkt ska man lyssna? Riktigt starkt. Det har aldrig funnits någon anledning att sänka volymen bara för att det är "klassisk musik", än mindre i Beethovens förhistoriska rockmusik.

Och Beethovens bästa tid är nu. Naturligtvis kan man ha åsikter om hur 1:an, 2:an, 3:an, 4:an, 5:an, 6:an, 7:an, 8:an och 9:an bör spelas. Å andra sidan är det stormig, bister, oroligt mumlande, spöklik, bekännande och heroisk jag tänker mig Ödessymfonin. Och Pastoralsymfonin handlar om landsbygden, javisst, i form av ett ljudminne kompositören fick när bäcken och åskvädret och hedarna råkade samverka.

Beethovens naturideal är knappast den prudentliga, engelska parken. Hans natur är orörd vildmark. Våldet, fulheten, smutsen ligger nästgårds. Han förde in kraften i musiken. Man fick till och med uppfinna ett nytt instrument - hammarklaveret - för att göra honom glad.

Är han världens genom tiderna bästa tonsättare? De flesta musiker skulle svara entydigt ja. De höga målen som främst rör perfektion och moral går alltid hem i musikerleden. Dessutom är han tveklöst historiens första verkligt fria musikerpersonlighet, obunden av stat, furstemakt och kyrka, tillsynes helt utan plikter och sociala mönster.

Han vägrar skriva på befallning. Uttrycket betyder allt.

Det sista han ska ha gjort i livet, den 26 mars 1827, är att knyta näven och ropa "djävla, djävla åskväder". Då hade han just skrivit på en stråkkvartett. Det intimaste som överhuvudtaget gick att komponera på den tiden.