Men are what their mothers made them?

Ja, är det så så är det ju förjävla sorgligt. Då kan jag ju nästan vara så fräck och säga att då borde kanske inte vissa mammor få ha hand om sina barn. Alla påverkas vi av hur vi är uppfostrad, miljön runt omkring, vänner osv. Och det är ju det som gör mig till mig. I vissa fall är det nog inte så bra. 

Sen Shrek då. Träsktroll alltså. Också sorgligt. Innan helvetet bryter lös om det, så är det väl ganska solklart att alla får inte som dom vill. Alla har drömmar, visst, men alltså. Inse faktum: ser du ut som ett träsktroll så kanske du inte blir fotomodell, du kanske inte får just den där karln som du vill ha... Det är ju sorgligt, men också sant. Och sanningen gör ju jävligt ont som bekant. Och säger man sanningen är man elak. Men till just ett träsktroll kan jag bara säga: Lycka till. Verkligen. Men inse innan det är försent att du gör dig till åtlöje. Skulle du mot förmodan lyckas, ja, då måste jag ju säga att en del nöjer sig med sopor till middag tydligen.

Jag känner en bitter människa. Nån har nån gång sagt att jag är bitter. Det är jag inte. Mitt liv blev inte som det skulle och det håller jag stenhårt på. Men bitter, nej. Förbannad? Oerhört. Men nu är nu och då tycker jag att vi börjar om :) Iaf, den bittra människan. Jag kan inte skriva så mycket om den. Den människan hugger på mig så fort det är nåt. Säger att min Darling mår ju så dåligt och har det så hemskt. Med mig!! Och pga mig!! Men nää, lilla du, det gör han inte. Han har det ganska förjävla bra. Jävligt mycket bättre än de flesta. Den bittra människan vill kanske att han ska må dåligt, för då behövs ju den bittra människans så kallade stöd. Som sen givetvis kommer att användas emot honom. Den här människan har problem. Baserat på mina erfarenheter och min utbildning så har denne faktiskt ganska så stora problem. "Behövs inte jag, så finns jag inte", "Vad är jag då? Duger jag bara ibland" Jag vet, det låter precis som jag. Men det finns en skillnad, en sån fruktansvärd skillnad. Jag vet om hur jag är. Jag har gjort nåt åt saken. Jag har kommit fram till att jag är jag och duger inte jag så fuck off! Jag skyller inte på systemet, världen, samhället. Jag tar ansvar för mina handlingar, jag ser min egen del. Vissa är tydligen helt oförmögna att göra det. Och btw, sånt är ärftligt. Beteendemässigt alltså. Denna människa har ett sånt enormt bekräftelsebehov så det är äckligt. Lyckas till och med stjäla en annans sorg, för att få uppmärksamhet. För jag vet sanningen.

Så där ja... nu var det ute ur systemet också. Skönt!

När du är glad är jag glad. Men helt ärligt, jag vet inte om jag har tid.