Jag tror hon bara gav upp

Min katt tyckte aldrig om Grodan. Första tiden bet hon honom i fötterna så fort hon kom åt. Jag skrattade. Grodan tyckte inte om henne heller. Ville helst jag skulle göra mig av med henne för gott. Iallafall kunde hon stanna ute dygnet runt. Jag försökte kompromissa. Katten fick gå ut och in som hon ville. Hon slutade bita honom i fötterna och undvek honom istället.

Efter några månader slutade hon äta maten hon älskat hela sitt 7-åriga liv. Hon tappade i vikt. Jag hittade en ny sorts mat som hon åt, även om det inte var mycket. Hon fortsatte magra. Jag avmaskade henne. Jag tog henne till veterinären. Han hittade inga fel. Tiden gick, katten blev magrare och magrare. Jag avmaskade igen. När Grodan äntligen flyttade var hon praktiskt taget bara skinn och ben. Det gick ytterligare en månad. Hon blev ännu mindre. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Höll hon på att dö ifrån mig?

Men så hände någonting. Hon blev lugnare, sov hos mig på nätterna igen, återtog vanan att tigga när jag äter, lade på sig lite, lite. Lite blev mer. Det var inget fysiskt fel på henne. Jag tror hon helt enkelt hade givit upp. Bestämt sig för att om Grodan skulle bo här så ville hon inte vara med längre.

Idag är hon en lagom rund, glad och tillfreds kissekatt igen. Den hon var tidigare. Före Grodan.  Här är Smilla när hon försöker få tag på lite Pärsons rökta skinka i tunna skivor,...

...efter skinkan,...

...när hon dricker sig otörstig och...

...när hon tar igen sig efter middagen.