novellbloggen

Trots att de som befann sig i rummet tillhörde mina klasskamrater kändes det som om jag var omvälvd av en stor skimrande bubbla som hotade att spricka vilken sekund som helst. Det var till och med så att jag tyckte mig höra hjärtslagen från den. Bomp, bomp- bomp, bomp, bomp-bomp.

Jag tittade på min bänkkamrat Tilde som stod omgiven av de andra tjejerna. Hon tuggade på en godisbit, och bjöd alla de andra på varsin ur en vit påse med röda och blåa ballonger på. De liknade farfars idisslande kossor, och ett lågt fnissande undslapp mig.

Lotta som var längst i klassen kom gående med snabba steg, och innan jag hann sätta upp handen som skydd hade hon slagit mig över kinden. Inte ett ord till förklaring, bara ”Pang!”, sedan log hon spefullt och gick tillbaka till de andra tjejerna.

Alla ljud runt mig blev långsamma och underligt främmande, och med hettande kind kurade jag ihop mig sittande på golvet och slöt ögonen.

”Anna!” Res dig upp nu. Seså, nu får du sluta med de här barnsligheterna.” Fröken Johanna var starkare än man kunde tro. De smala armarna med buckliga armbågar och obefintliga muskler gav många villfarelsen att hon var svag, men jag hade fått veta många gånger hur fel det var.

Jag lyfte upp ansiktet mot henne, och sade med ett matt leende. ”Jag mår dåligt.”

Johanna log ett snabbt leende. ”Seså stumpan, upp och hoppa.”

När hon fått sin vilja fram lämnade hon mig stående, nyss utkommen ur bubblan lika naken som en nyfödd baby.

Inte så att jag var naken, men min kropp var öppen som ett stort sår, och huden var tunn som den första isen på hösten. Jag visste inte hur jag skulle bete mig för att bli omtyckt av andra, och ville inte heller veta hemligheten. Det enda som lockade mitt intresse var att studera de andra som en fågelskådare tittar på fåglar genom kikare. På avstånd, men ändå mitt i händelsen.

Jag sträckte ut min hand i luften och kände vinddraget från den öppna dörren ut till skolgården. Vände på den, och rörde fingrarna. Vilket mirakel vi människor ändå är. Kött och blod i samman med hårda vita skelett som gör att vi kan stå upp, och röra oss.

Olyckan jag varit med om för några veckor sedan hade ändrat min livssyn. Vi lever bara korta sekunder till låns, och ibland faller vi ifrån utan att hinna säga farväl.

Min mamma månade mer än någonsin om mig, och jag fick i princip allt jag pekade på. Pappa studerade mig tyst som om jag var en marsmänniska som hälsade på tillfälligt. Han bjöd på en tyst kram innan jag somnade, och ibland en kort nästan omärklig snyftning. Inte ett ord om det jag varit med om, och inte ett ord om att hjärtat stått still i flera minuter. Olyckan existerade inte, och när jag någon gång försökte föra den på tal hyssjades jag ned.

Numera sade jag inget. Alla ord var för stora att ta i min mun, och jag försökte istället ta in att jag överlevt, och inte brorsan.

Jag hade precis flyttat in i min första egna lägenhet, och jobbade febrilt nattetid med att få allting färdigmålat inför inflyttningsfesten. Det vita hamnade både i håret, och på kläderna, men även på väggar och tak. Luckorna i köket slipades med stora röda svullnader på händerna till följd, och golvens gamla fastklistrade plastfyrkanter i två färger drogs bort för att sedan skrubbas rena. Trägolvet som jag hittade därunder var vackert ådrat av ålder och behövde bara såpas.

Toaletten var en enda stor misär av gammalt kalk, och möglade fogar. En hel flaska rengöringsmedel gick åt innan jag var nöjd.
Avloppshålet under badkaret var knappt nåbart och totalt igentjoffat av gammalt hår och något oidentifierbart grått. Jag hällde över ett medel som mer eller mindre frätte bort varenda millimeter av smäcket, och lämnade efter sig en grå smal rand full av små prickar som liknade sand.

På morgonen när fåglarna glatt kvittrande förberedde sig inför frukost lade jag mig i badkaret som var av den där djupa, långa sorten som knappt tillverkas längre. Bubblor av badskum åkte in i min näsa då jag somnade, och klippte snabbt av drömsekvensen jag varit på väg in i. Huden skrynklades, och det vitprickiga håret återgick till sin vanliga mörkbruna färg.

Efter att jag ätit frukost ute på balkongen som även den skulle behöva en omgång med rotborsten, klädde jag mig och sprang ut på en springtur i parken bredvid.

När jag återvände märkte jag direkt att något inte stämde, och smög försiktigt upp de sista trappstegen till den öppnade dörren. Det var alldeles tyst, och inte ens min gula kanariefågel hördes. Ett tag funderade jag på att ringa på hos någon granne, men nyinflyttad som jag var kändes det lite kymigt att knacka på dörren klockan sex på morgonen.

Inne i hallen slog doften av målarfärg emot mig, och jag försökte att inte gå så mycket på mitt nysåpade trägolv. Det kunde ju bli fläckar om jag hade otur.
Med händerna till hjälp smög jag längs väggen in till vardagsrummet, och fann till min stora fasa en gigantisk etsning av en varelse med två horn uppsatt på väggen. Det tog inte många sekunder för mig att inse vem det var som gjort det.
Adam skulle aldrig ge upp. Det sade han då vi splittrade vårt miserabla äktenskap, och det påminde han mig nästan dagligdags med sms. ”Jag älskar dig” skrev han, och skickade rosbukett på rosbukett med gula sanslöst vackra varelser som doftade underbart.

Adam hade suttit inlåst länge på psyket efter vårt uppbrott, och friden jag kände då var total.
Samma dag han kom ut igen startade terrorn som pågick dag som natt. Polisen skrattade åt det, och sade att det skulle gå över, men nu efter två år eskalerade det och jag anade hur det skulle sluta.

En enorm ilska överväldigade mig, och jag gick fram till väggen, lyfte ned etsningen och öppnade balkongdörren för att med ett högt vrål kasta ut den.

Nu var det inte så många våningar ned, och det jag gjorde var mest en symbolisk handling. Tavlan var en bröllopsgåva jag fått av Adam och lämnat tillbaks. Min nye man som följt min kamp på avstånd utan att lägga sig i tyckte att den var vidrig, och hade bett mig ge tillbaka den vilket jag gjort. Vi skulle ha ett annorlunda boende var det bestämt. Bo särbor, men ändå vara gifta.

När morgonen gått över till dag ringde jag till Adam och bad honom sluta för sjuttiofjärde gången, men möttes av okvädingsord blandade med kärleksfulla meningar som en gång fyllt mitt hjärta med bomull. Gråtande förklarade jag att det var över mellan oss, och hade varit länge. Hans röst blev några sekunder liten och svag, bedjande, ömkande sig själv och sitt miserabla liv. Han beskyllde drogerna för allt, och menade att nästa vecka skulle bli annorlunda.

Jag lade telefonluren i örat på honom utan att svara…

”Argh!” Mimmi skrek högt av ilska när hon för sjuttiofjärde gången misslyckades. ”Hur i helskotta kunde någon gör en så urbota dum konstruktion?”

 Barnen kom springande från sitt lekrum och tittade oförstående på henne. ”Men, varför…?”

 ”Fråga inte!” fräste Mimmi och försökte envist dra isär förpackningen. Kalle som precis fyllt fem stod tyst och tittade på sin mammas underliga beteende, och sneglade mot systern som stod i valet och kvalet om hon skulle ingripa eller ej. ”Vill du…?” började hon försiktigt och tog ett tveksamt steg framåt, men stannade när Mimmi satte upp handen. ”Kom inte hit! Hon svor högt när en vass kant skar upp hennes finger. ”Satan!” Med fingret i munnen tittade hon på barnen med irriterad min och nickade mot lekrummet. ”In i rummet med er. Jag kommer så fort jag fått isär den här.” Kalle gick sakta in mot det stora lekrummet som fyllts av både rutschkanor och trapetser för att roa dem, men stannade i dörröppningen och studerade mammans kamp med plastförpackningen runt hans nya bil.

Det var med stor spänning han hade öppnat paketet för några timmar sedan, och födelsedagstårtan började få en hård yta efter att ha stått framme alltför länge. Lekkamraterna satt snällt runt bordet med roliga hattar på huvudet, och tomma tallrikar. Kalles mamma var snäll, men de blev lite skrämda av hennes skrik från köket och längtade hem.

Smällen ekade över djungeln, och när lågorna kastade sig över träden hukade dess invånare både skrämt och nyfiket.
Några apor var först på plats och plockade åt sig av den söta frukten som kastats ut ur bilen. Kvinnan som låg i en konstig onaturlig ställning tittade med oseende ögon på de hoppande djuren som slogs vilt om fynden. Ett tjockt guldarmband hängde på handleden som var skrapad in till benet, och säkert bruten på flera ställen. Hannen som frejdigt gick fram och tog det snurrade skatten högt över huvudet efteråt och skrattade på apors vis.

I skogsbrynet syntes en svart väldig skugga som makligt lade sig till ro och studerade bilen som mest liknade ett tillknycklat vrak på soptippen. En bra bit in i djungeln syntes ett avslitet mansben, och en halv kropp. Explosionen hade skickat det mesta som fanns i bilen flera meter upp i luften, och en svag rökslinga skrämde iväg många av de minsta aporna.

Den väldiga skuggan slickade långsamt tassarna en efter en. Bakom honom dök honan upp, och fräste åt honom att resa sig upp. När han inte gjorde som hon sade kom en tass med utfällda klor snabbt mot hans becksvarta nos. Morrande ställde hannen sig upp, svängde med svansen och bad henne att sansa sig.

Ett stort vårtsvin bökade i jorden några meter bort, och paret lade sig platt mot marken, lyssnande och spejande. Ett högt konstig ljud fick dem att tappa koncentrationen och vårtsvinet sprang iväg.
”Uä, uä!” Apornas tjattrande tystnade, och en av de största hannarna banade sig väg genom gruppen som satt på marken och åt frukt. ”Uä! Uä!” Det märkliga ljudet ekade över de förvånade och lite skrämda djuren.

Skuggorna klev ut på skogsvägen, och aporna rusade upp i säkerhet i träden. Försiktigt gick honan fram mot ett litet tygstycke som låg några meter framför vraket. ”Uä! Uä!” Två ljusa fäktande armar syntes, och lite ljusa hårtestar. Hannen puttade sin maka åt sidan och gick med tveksamma, men ändå bestämda steg fram mot byltet.
Det lilla barnet var inte mer än några veckor, och fortfarande var ögonen nästan blinda. Ljuset från solen gjorde inte saken bättre, och hon hade ledsnat på att vänta på sin mammas bröst.

Hannen slog till barnet med tassen, och hon rullade iväg. Gråten steg i styrka, och man kunde ana rädsla i den. Snabbt var honan framme för att stoppa hans lek, och satte nosen mot vita händer. Barnet tog tag i morrhåren, och drog så hårt hon orkade. Aporna närmade sig försiktigt på båda sidor, och ville vara med. Leksaker som lät var roligare än att kasta frukt eller nötter på varandra.

Morrande visade hannen en rad med sylvassa tänder samtidigt som han slog ut med tassen som bar ett antal skarpa klor som dödat många byten. De två skuggorna tittade på varandra en stund innan de med tänderna till hjälp gemensamt bar iväg barnet.

Just nu lottar jag ut Fredrik Lindqvist gula bibel om hur man skriver det ultimata manuset, och tro det eller ej men många tips passar lika bra till "vanligt" skrivande.

Gå in på länken och läs mer

http://novellbloggen-razaha.blogspot.com/search/label/T%C3%84VLING

Välkommen!

Ni har väl inte missat min bok PAPPERSSKÄRVOR. I den kan du läsa mina noveller och dikter.

På den här länken kan du se ett utdrag ur den

http://www.anithaostlund.se/pappersskarvor.html

och på den här länken kan ni köpa den

http://www.ordochbok.se/visa_produkt.asp?t=Papperssk%E4rvor&id=389730&lang=sv

Jag har fått både fem och fyra stjärnor i recensioner för den, av fem möjliga. 

Han förnam kylan innan ljuden trängde in i öronens vindlande gångar och med stor hastighet förpassade sig till hjärnan. Den ljusa, bara huden var full av sand och solen som ersatts av månens milda ljus var gömd bakom det höga berget.
Patrik öppnade försiktigt ögonen, såg några gestalter avteckna sig mot stadens båge av ljus, och tvekade bara några sekunder innan han ropade.”Hallå!”
De gick vidare, och verkade djupt inbegripna i ett samtal. Stundtals förenades deras huvuden.
”HALLÅ! Kan ni hjälpa mig!” Patrik försökte resa sig upp, men fann bara två obrukbara ben som aldrig någonsin gått.
Frustrerad satte han sig upp och fann balansen på sina smala bäckenben. Vad i helvete hade hänt? Och var fanns rullstolen? ”HALLÅ! STANNA!” Rösten var hes, och det raspade smärtsamt i halsen när orden for ut.
Patrik försökte minnas gårdagen, men fann bara spridda fragment av en kvinna som förföriskt frotterade sig med en klarblå handduk medan hon kastade huvudet bakåt och log med en jämn rad av nästan overkligt vita tänder.

Han huttrade till, och lade armarna runt sig själv. En minnesflash med en underligt formad medaljong, och känslan av att flyga for genom honom. Var det ett drogrus?
Han nöp sig själv hårt i armen, och skrek till. ”Aj, helvete.” Ett rött märke syntes där hans naglar trängt in.
Patrik tittade bortåt männen som nu syntes som två små rörliga prickar.
Tungan kändes som läskpapper, och han längtade efter vatten så intensivt att tanken visualiserade en flaska av det hemgjorda kvillrande drickat som Sonja brukade tillverka med hjälp av kolsyrepatronen.

Han mer kände än såg myggorna som försåg sig av hans blod, och på sanden syntes små svarta skalbaggar på väg ut för att söka mat.

Evas enda väg ur depressionen var att måla dag ut och dag in. Lidandet vred om hennes själssträngar så att de nästan brast, men med penselns hjälp blev det lite, Lite lättare att leva.

Månaden efter tittade hon tillbaka på sitt liv med andra ögon. Skilsmässan från Kalle var tuff och smärtan inom henne fanns där som en evig påminnelse om att de en gång varit tu.

Barnen vande sig vid att ha delat boende, och skolan fungerade i alla fall hyfsat om inte bra.

När vårens första lärka sjöng ute på ängen Eva passerade brast fördämningarna, och all gråt hon lagrat inom sig fick flöda ut som silvriga droppar från en känslobrunn.

Tavlorna förpassades in i ett evigt mörker uppe på vindens innersta rum där ingen någonsin vistades.

<a href="http://media.photobucket.com/image/tears/mandy99008/tears.jpg?o=37" target="_blank"><img src="http://i125.photobucket.com/albums/p68/mandy99008/tears.jpg" border="0"></a>

Ulf var arg, så arg att han hade ont i magen och huvudet. Smärtan bultade i honom.
Han girade för en fågel som nästan flaxade in i grillen på bilen, och svor högt. ”Förbannade flygfä, håll dig undan.”
Fågeln klarade sig med nöd och näppe, och Ulf fortsatte bilresan. 

Efter ett tag lugnade han ned sig, och andningen återgick till normal, men den där nålen som pickade i huvudet ville INTE ge med sig. Smärtan stegrades för varje sekund, och till slut var Ulf tvungen att sakta in, svänga åt sidan och parkera bilen.

Flickan som kom gående lyssnade på musik i lurarna och trummade med fingrarna mot låret. Hon var i sin egen värld, och såg knappt bilen som stod i mörkret. Musiken hördes även utanför lurarna så Ulf hörde flickan innan han såg henne. Den röda jackan avtecknade sig mot gnistrande stjärnor och svarta trädtoppar. Hasandet av de svarta kängorna som då och då tog ett danssteg dunkade i hans blod.

Hon sprang nästan in i dörren som var öppnad, och skräcken när hon tittade upp värmde Ulfs trasiga hjärta och själ. ”Hej du.” sade han och körde utan pardon in kniven exakt där han visste att kroppspulsådern satt.
Smärtan i huvudet försvann samtidigt som han såg henne ramla omkull. Sakta, sakta registrerade han hjärna bild för bild fallet, som om det fotograferades med en kamera, eller filmades i ultrarapid.

Sara som flickan hette var död innan hon landade på den steniga vägrenen.

Ulf lyfte händerna mot himlen som om han tackade gudarna, och skrek högt. Det var ett plågat, djuriskt läte som ändå lät som en tacksägelse. 
Han vände uppmärksamheten till flickan och pratade högt under tiden som han öppnade bakluckan och lyfte in henne. ”Nu fick du allt lära dig en läxa ungdjävel. Man får inte springa ute på nätterna. Barn skall sova nu.”

Med ett kort skratt slog han igen luckan, och satte sig i bilen, blinkade och vände bilen helt om i en u-sväng.
En polisbil kom åkande och Ulf vinkade glatt till dem. 

Magen kurrade på honom, och han beslöt sig för att köra in till det lilla samhället för att köpa en korv i grillen. Ungdomarna i kön såg att han inte hörde dit, och tittade nyfiket på mannen som fällt upp en huva över huvudet, och stod ensam utanför sin bil och åt upp en korv, men tog ingen notis till att han betedde sig underligt eller var udda.

Så fort korven hamnat i magen hoppade Ulf in i bilen och for hem till sin familj. 
Barnen sov, men hustrun satt framför teven och åt choklad. ”Vill du ha?” sade hon och märkte aldrig blodet på hans skjorta. ”Det finns lite till dig med.”

Ulf skakade på huvudet och drog av sig kläderna ute i hallen för att sedan lägga dem i en påse och kasta dem i sopnedkastet. ”Jag är trött och lägger mig nu. Det har varit en hård dag.”

Huvudvärken är borta, och han känner en enorm tillfredsställelse. Ungefär som när han vann skidtävlingen som ung. Imorgon skulle han göra sig av med liket.

”Där kommer han.” Maria pekade på gubben Eriksson som kom vinglande en bit bort på grusvägen in till vår lilla by. Ibland tappade han stegen och dråsade i backen med en hög svordom till följd. Vi kunde på långt håll se att han som vanligt pissat på sig, och kassen med sprit dinglade i näven. Mina ben darrade, och jag var så rädd, så rädd. Hjärtat bankade och jag kände kalla kårar löpa längs ryggen om och om igen.

Som femåring hade jag på något sätt drabbat samman med nämnde herre när han varit onykter, och efter det var min sömn fylld av mardrömmar med honom som huvudperson. Svettig vaknade jag natt efter natt, skrikande på hjälp med en bild av hans stora mörkblåa tatuering över min lilla skakande hand. Min hjärna valde att radera minnet av det som hänt, och jag berättade aldrig om det som hände för min familj. Skräcken för hans stora, kraftiga person var gigantisk, och jag gick stora omvägar när jag mötte honom.

En gång när jag var på väg till min farmor kom han gående från busshållplatsen, och jag som sett gubben på långt håll sprang in i skogen och gick ut till landsvägen som jag inte fick vara på för mamma. Stora timmerbilar trafikerade den, och svischade förbi bakom min rygg, men jag vågade inte gå tillbaka till vår förut så trygga grusväg som slingrade sig genom byn. Tänk om han skulle ta mig igen?

Han skrålade högt, och skrek med jämna mellanrum fula ord som vi barn knappt hört förut. Maria skrattade högt och jag lade handen hårt över hennes mun. ”Tyst, låt honom inte höra dig.” sade jag nästan gråtfärdigt och tryckte ned hennes huvud längre ned i buskarna.

När gubben Eriksson närmade sig sitt och den hårt arbetande hustruns hus höjde vi våra huvuden, nyfikna och lite rädda. Han slog hårt med näven på dörren, och ropade på sin fru med hög sluddrig röst, och vi såg honom stiga in.