Etsning

Jag hade precis flyttat in i min första egna lägenhet, och jobbade febrilt nattetid med att få allting färdigmålat inför inflyttningsfesten. Det vita hamnade både i håret, och på kläderna, men även på väggar och tak. Luckorna i köket slipades med stora röda svullnader på händerna till följd, och golvens gamla fastklistrade plastfyrkanter i två färger drogs bort för att sedan skrubbas rena. Trägolvet som jag hittade därunder var vackert ådrat av ålder och behövde bara såpas.

Toaletten var en enda stor misär av gammalt kalk, och möglade fogar. En hel flaska rengöringsmedel gick åt innan jag var nöjd.
Avloppshålet under badkaret var knappt nåbart och totalt igentjoffat av gammalt hår och något oidentifierbart grått. Jag hällde över ett medel som mer eller mindre frätte bort varenda millimeter av smäcket, och lämnade efter sig en grå smal rand full av små prickar som liknade sand.

På morgonen när fåglarna glatt kvittrande förberedde sig inför frukost lade jag mig i badkaret som var av den där djupa, långa sorten som knappt tillverkas längre. Bubblor av badskum åkte in i min näsa då jag somnade, och klippte snabbt av drömsekvensen jag varit på väg in i. Huden skrynklades, och det vitprickiga håret återgick till sin vanliga mörkbruna färg.

Efter att jag ätit frukost ute på balkongen som även den skulle behöva en omgång med rotborsten, klädde jag mig och sprang ut på en springtur i parken bredvid.

När jag återvände märkte jag direkt att något inte stämde, och smög försiktigt upp de sista trappstegen till den öppnade dörren. Det var alldeles tyst, och inte ens min gula kanariefågel hördes. Ett tag funderade jag på att ringa på hos någon granne, men nyinflyttad som jag var kändes det lite kymigt att knacka på dörren klockan sex på morgonen.

Inne i hallen slog doften av målarfärg emot mig, och jag försökte att inte gå så mycket på mitt nysåpade trägolv. Det kunde ju bli fläckar om jag hade otur.
Med händerna till hjälp smög jag längs väggen in till vardagsrummet, och fann till min stora fasa en gigantisk etsning av en varelse med två horn uppsatt på väggen. Det tog inte många sekunder för mig att inse vem det var som gjort det.
Adam skulle aldrig ge upp. Det sade han då vi splittrade vårt miserabla äktenskap, och det påminde han mig nästan dagligdags med sms. ”Jag älskar dig” skrev han, och skickade rosbukett på rosbukett med gula sanslöst vackra varelser som doftade underbart.

Adam hade suttit inlåst länge på psyket efter vårt uppbrott, och friden jag kände då var total.
Samma dag han kom ut igen startade terrorn som pågick dag som natt. Polisen skrattade åt det, och sade att det skulle gå över, men nu efter två år eskalerade det och jag anade hur det skulle sluta.

En enorm ilska överväldigade mig, och jag gick fram till väggen, lyfte ned etsningen och öppnade balkongdörren för att med ett högt vrål kasta ut den.

Nu var det inte så många våningar ned, och det jag gjorde var mest en symbolisk handling. Tavlan var en bröllopsgåva jag fått av Adam och lämnat tillbaks. Min nye man som följt min kamp på avstånd utan att lägga sig i tyckte att den var vidrig, och hade bett mig ge tillbaka den vilket jag gjort. Vi skulle ha ett annorlunda boende var det bestämt. Bo särbor, men ändå vara gifta.

När morgonen gått över till dag ringde jag till Adam och bad honom sluta för sjuttiofjärde gången, men möttes av okvädingsord blandade med kärleksfulla meningar som en gång fyllt mitt hjärta med bomull. Gråtande förklarade jag att det var över mellan oss, och hade varit länge. Hans röst blev några sekunder liten och svag, bedjande, ömkande sig själv och sitt miserabla liv. Han beskyllde drogerna för allt, och menade att nästa vecka skulle bli annorlunda.

Jag lade telefonluren i örat på honom utan att svara…