En redaktörs bekännelser

Eftersom Aftonbladet lägger ner alla privata bloggar om en månad byter jag blogg till http://chefredaktoren.wordpress.com. Den nya bloggen är inte lika fin som den här (snyft). Inte heller kunde jag få något av de namn jag helst ville ha eftersom de är upptagna av folk som inte har bloggat på flera år (ännu mera snyft). Ni hör ju hur positiv jag låter!

Nej men Wordpress blir säkert jättebra när man kommer in i konceptet. Allt känns bara väldigt nytt och ovant, men jag har lyckats få över alla gamla blogginlägg till den nya bloggen så att de inte försvinner - mycket stolt!

Ses på Wordpress!

Vad tror ni om TT:s "tala ut"-intervju med kungen ikväll? Kommer han ännu en gång att försöka vända blad? Läxa upp hela journalistkåren och anklaga svensk media för att förtala honom och hans familj? Abdikera i förmån för Victoria?

Det beror så klart på vad som är sant och falskt. Eller om han väljer att tala sanning eller ljuga. Klart är iallafall att kungahuset aldrig har varit föremål för sådana drev som under det senaste året – både positiva och negativa.

Det började med bröllopet i juni förra året. Ett mycket trevligt drev för hovet, förutom när republikanerna skrev en och annat pliktskyldig rad som försvann i den allmänna bröllopsyran. Därefter kom skandalerna (Jonas Bergström-skandalen hade visserligen föregått bröllopet men den hamnade lite i skym undan i förmån för bröllopsbestyren): Den ofrivillige monarken, Walter Sommarlaths nazistkopplingar och nu kungens eventuella samröre med maffian.

Även om jag inte klandrar drottningen för henns pappas agerande är varken bordellbesök, nazism eller maffiakontakter några smågrejer och det är definitivt ingenting stadschefen ska förknippas med. Därför ska det bli väldigt intressant att läsa kungaintervjun ikväll, som gissningsvis kommer att sågas till fotknölarna av ledarskribenter, krönikörer och andra proffstyckare. Det enda som kan rädda kungen är troligtvis om han kan offentliggöra att Victoria inom ett halvår ämnar skänka Sverige en tronarvinge. Det kan man i så fall kalla för timing.

Bloggarna gör uppror

Mina damer och herrar – jag ger er veckans cat fight.

Den började för exakt en vecka sedan när Aftonbladet lät Ann Charlott Altstadt gå till attack mot modebloggarna och kalla 80- och 90-talisterna för den minst samhällskritiska generationen någonsin. Hon raljerade över bloggaren Isabella ”Blondinbella” Löwengrips livsstilsmagasin Egoboost och beklagade att det är orden entreprenör och egoboost – och inte kärlek och uppror – som kännetecknar den yngre generationen.

Vad hon lägger in i ordet kärlek vet jag inte, men jag tvivlar inte en sekund på att 80- och 90-talisterna kan älska lika intensivt som sina föräldrar och deras föräldrar före dem. Och uppror – en ungdomskultur som inte retar gallfeber på den äldre generationen är inget uppror och om det är något modebloggarna utan tvekan har lyckats med är det att vara en sylvass nagel i ögat på Ann Charlott Altstadt.

Några dagar efter attacken svarade Isabella Löwengrip på SVT:s debattsida. Precis som Ann Charlott Altstadt har hon några poänger och på samma sätt som Ann Charlott Altstadt låter hon ett fåtal modebloggare representera en hel generation – en generation som visserligen är vanare att hantera en dator än en dammsugare, men likväl en generation där de flesta har sin försörjning långt borta från bloggosfären.

Medan Ann Charlott Altstadt drar slutsatsen att 80- och 90-talister är blåsta menar Isabella Löwengrip att vi är fantastiska och kan göra vad vi vill. Det låter naturligtvis bra men jag tror att ganska få känner igen sig i beskrivningen ”Vi behöver heller inte gå ihop på samma sätt som tidigare eftersom vi kan lösa många av våra problem på egen hand. Om man känner att ens lön är orättvis kan man själv gå till chefen och lösa det, eller så kan man byta jobb”.

Med tanke på att ungdomsarbetslösheten har skenat under de senaste åren är den här verkligheten en ren utopi för många av Isabella Löwengrips läsare och så länge hon inte hajar det bör hon knappast göra sig till talesperson för en hel generation i just arbetsmarknadsfrågor.

En svensk cat fight saknar dock klös innan Unni Drougge dragit sitt strå till stacken, vilket hon gjorde i torsdags eftermiddag. Och här skräddar vi inte med orden. ”Blondinbella har förstört många tjejers liv” lyder rubriken till artikeln på SVT:s debattsida, där i princip hela dagens samhälle sågas till markhöjd. Samma dag försökte Ann Heberlein (Dagens Nyheter) motbevisa Ann Charlott Altstadts tes genom att exemplifiera med förra helgens antirasistiska demonstrationer i Göteborg, där många ungdomar ville delta.

Det står naturligtvis var och en fritt att både hissa och dissa modebloggare – jag är själv inget hängivet fan av någon av dem – men att dra slutsatser om en hel generations samhällsengagemang utifrån ett fåtal unga bloggare är inte bara trångsynt, det är även rätt korkat. Att inte inse vidden av vad bloggar kan åstadkomma – och då syftar jag inte i första hand på modebloggar utan på bloggar inom vilt skilda ämnen – är dumt. Har alla redan glömt att upproren i Nordafrika går under benämningarna Twitter- och Facebookrevolutionen? Det var på sociala medier – där bloggar ingår – upproret började och under de senaste åren har flera inlägg i samhällsdebatten, exempelvis om sjukförsäkringen och Fas 3, skrivits på just bloggar. Därefter har de fått plats i de etablerade medierna.

Så gör mig en tjänst. Avfärda inte unga bloggare. De flesta modebloggare har ännu inte firat sin 30-årsdag och även om ni inte gillar det de gör i dag vet vi inte vad de kommer att ”bli när de blir stora”. Låt oss heller inte glömma att det finns många 20-åringar som fått stå ut med den äldre generationens bekymrade huvudskakningar. En av de mest kända hette John Lennon. Då handlade det om att sitta och klinka på gitarren. I dag handlar det om att fotografera sig själv, skriva några rader och ladda upp alltsammans på bloggen under rubriken ”Dagens outfit”.

Jag säger inte att det kommer att bli nya Beatles eller Amelia Adamos av dagens unga modebloggare. Samtidigt måste vi erkänna att vi inte vet vad det kommer att bli av någon i framtiden.

Publicerad i Östhammars Nyheter 28/5-2011

Veckans ÖN är tryckt och klar. I morgondagens tidning får ni läsa om kommunens skolor, körsång, biodling, fotboll och mycket annat!

Dessutom kommenterar jag veckans cat fight! Missa inte det!

Dåligt bloggat idag och igår. För mycket annat. Åkte till Stockholm ikväll för att fortsätta till en kick off med jobbet imorgon. Och så ska ju tidningen göras :) Sitter och knåpar ihop krönikan - som jag visserligen haft i huvudet sedan i tisdags - men den måste ju ner på pränt också. Kommer att bli riktigt bra, men den kräver nog någon timme till - minst.

I övrigt har jag inte missat att det plötsligt blivit oklart vem som är Ingmar Bergmans mamma (verkar ju rätt snurrigt), men har inte hunnit sätta mig in i ämnet än. Kommentar kommer efter helgen och kick offen!

Har just läst Skolinspektionens rapport om samtliga skolor, förskolor och fritids i Östhammars kommun. Hela rapporten finns här. Om ni inte orkar läsa den själva får ni vänta till lördag. Då finns rapporten sammanfattad och kommenterad i ÖN :)

Någon som tycker att det fattas något när Dramaten presenterar rollistan för Fanny och Alexander?
Inte?
Läs den igen.

I en rask följd radas hela familjen Ekdahl upp, samt lite biskopsfolk, teatermänniskor och Jacobis familj. Men vilka som spelar Fanny och Alexander lyser med sin frånvaro, vilket känns som att presentera ensemblen för Romeo och Julia utan att berätta vilka som spelar Romeo och Julia.

Min gissning är att det beror på att Dramaten raggar vuxenskådisarna ur sin fasta emsemle medan barnskådisarna ännu inte utsedda. Kan dock inte låta bli att tycka att de skulle ha väntat med presentationen tills titelskådisarna är klara

Om det är någon som skulle behöva en mattelektion är det Harold Camping. Nu har han räknat fel på datumet för domedagen två gånger. Det skulle kunna få vem som helst att börja tappa modet, men inte Camping! Han satsar stenhårt på tredje gången gillt och sätter jordens "tredje undergång" till den 21 oktober i år. Fint, då hinner jag få mina födelsedagspresenter innan allt fallerar!

Här kan ni se en artikel jag har skrivit som är upplagd på en mammablogg :)

Antar mina före detta skolkompis EvaEmma Anderssons utmaning: "dela med sig av tre faktauppgifter om sig själv till bloggläsarna. Det ska vara fakta som inte alla vet, och som är lite spännande på något sätt."

1. Hade i min barndom en krash på den då före detta stavhopparen Hasse Lagerqvist, som kom sjua i OS 1972 och dessutom har vunnit SM och innehaft det svenska rekordet i sporten (säger dock inte hur jag kom i kontakt med honom ;))

2. Min puls går upp i 280 så fort jag hör talas om olika tortyr- och dödsstraffmetoder, vilket gjorde att jag, efter att någon gång i lågstadiet ha fått Stockholms blodbad detaljerat beskrivet för mig, undvek Stortorget i Stockholm under flera år (nu gillar jag dock att vara där, på grund av de fina kaféerna som kantar torget :))

3. Har konstant svårt att titta folk i ögonen.

Behöver byta bloggportal innan den 30 juni. Någon som vet vilka som är bra och dåliga?

Man behöver inte vara royalist för att tycka att "guilt by association"-snacket när det gäller kungahuset har spårat ur. Drottningen ska, som bekant, kolla upp sin pappas nazistkopplingar. Det är ingenting konstigt, utan tvärt om naturligt att hon vill gå till botten med vad som är sant och falskt. Men varför inte låta det vara bra så och låta saken bero tills hon är klar?

Nej, då ska hon inte bara kritiseras för sin egen släkts förflutna, utan även för Bernadotternas nazistkopplingar. På Newsmill anklagar Bosse Schön indirekt drottningen för att hennes svärmor prinsessan Sibylla (som jag inte tror att drottningen hann träffa) hade en gynekolog som var nazist och för att mannen som lärde kungens systrar att köra bil hade samma partititillhörighet cirka tio år innan körlektionerna ägde rum (och långt innan kungen och drottningen träffades).

Här någon stans känns det som att det hela spårar ur på allvar. För själv har noll koll på huruvida de läkare jag har besökt under årens lopp eller de körlärare jag har haft har varit med i några partier. Det kändes inte särskilt relevant att ta upp frågan medan den vitrockade snubben studerade min halsfluss och det var även svårt att få in mellan instruktionerna om hur man kör i en rondell och vikten av att alltid reka backspegeln innan man gör något över huvud taget.

Naturligtvis kan drottningen gräva även i det, men om det är någon som ska gräva i vilka hans familjemedlemmar konsulterade medan han själv ännu var barn är det väl kungen? Inte för att jag tror att han hade något inflytande över vilken läkare hans mamma besökte eller vem som lärde hans storasyrror att gasa och bromsa, men det verkar mer naturligt att han är intresserad, än att drottningen skulle vilja uteda sina ingifta släktingars före detta "konsulters" partitillhörigheter.

I övrigt - om det skulle visa sig att jag har råkat besöka en nazistläkare eller en körlärare med ett tvivelaktigt förflutet, är det i så fall något jag borde ställas till svars för? Jag sökte ju inte upp dem på grund av deras åsikter, utan för att jag var i akut behov av penicillin, blindtarmsoperation och tips på hur man fixar momentet stadskörning när man försöker skaffa körkort.

Det krashade rejält idag. Inte internet alltså, utan ytterdörrens glasruta. Det blåste så mycket att jag fick använda hela min kroppstyngd för att få upp dörren. Väl ute halvsnubblade jag över en sopborste som blåst omkull och lagt sig som ett hinder utanför dörren, varpå jag hastigt hoppade framåt för att slippa få hela dörren, som på grund av korsdrag och vindens riktning ville tillbaka, i skallen.

Jag hann vara lättad över min fint i ungefär en halv sekund. Sedan hörde jag ett ljudligt krash bakom mig. Hela rutan föll i tusen bitar och det ekade i den gamla kåken. Stort och smått splitter både inne och ute. Scheisse!

Antar att man måste be folk att inte öppna fönster och balkongdörrar, i alla fall inte när det blåser. Alternativt får man ha en signal när man ska lämna huset: NU GÅR JAG, STÄNG ALLA FÖNSTER!

Som ni säkert märkte gick jorden inte under igår, vilket måste kännas snopet för Harold Camping. Sist (21 maj 1994) skyllde han på att han hade räknat fel. Undra vad han drar till med den här gången. Ännu en felräkning till vår favör? Gud som ändrade sig och gav mänskligheten ytterligare några år? Eller att Gud övergivit jorden?

Nu är det bara att hoppas att även nästa undergång är en bluff. Mayaindianernas kalender slutar som sagt 21 december 2012, men där finns det gott om hopp :) Att en kalender slutar är ju inte synonymt med attt jorden går under. I så fall skulle den göra det varje år den 31 december.

Domedagen är här

Darrar du av oro? Hoppar du högt så fort ljudet av en bilmotor passerar utanför fönstret? Sitter du och biter ända in på nagelbanden medan dina glansiga ögon skickar panikartade blickar mot minsta dammtuss som flyttas av dina häftiga andetag?

I så fall är du troligtvis inte ensam. När en domedagsprofetia – likt den Harold Camping fällde för någon vecka sedan – sprids som en löpeld över världen är det faktiskt många som blir rädda. Och när tidpunkten närmar sig – vilket enligt Harold Camping är i dag klockan18 – är det naturligt att de som köper hans snack känner sig pressade. Inte minst med tanke på att Harold Camping förklarat att gravar ska öppnas och kropparna förhärligas till andliga varelser som kommer till himlen. Det är inte utan att man baxnar inför en sådan syn, speciellt eftersom det bara är två, tre procent som får frikort till himlen. Resten av oss stryker antingen med redan ikväll, alternativt får vi några månaders frist till den 21 oktober, då jorden bokstavligt talat går under och allt liv släcks.

Nu sitter de flesta av oss inte och väntar på den största jordbävningen någonsin, medan vi spanar mot horisonten för att se om några kroppar stiger mot skyn. I stället skakar man trött på huvudet, flinar kanske en aning, inte minst med tanke på att senast Harold Camping förutspådde jordens undergång satte han domedagen till den 21 maj 1994, för att några månader senare samla anhängare för att bevittna Jesus återkomst.

Men att jag – och många med mig – anser att det nästan är synd om Harold Camping, gör inte hans agerande till ett harmlöst skämt. Jag tror absolut inte att han är ute efter att skrämma folk och jag tvekar inte en sekund på att han tror på det han säger. Han tror verkligen att det i dag är exakt 7 000 år sedan Noa seglade ut med arken och att det är så många år gud gav mänskligheten. Han har, enligt egen utsago, ingen plan Bom han vaknar i morgon på en jord som inte skakats av någon jordbävning.

Det är den övertygelsen som oroar mig. För det är inte bara Harold Camping som tror på det här. Han har över 50 radiostationer bara i USA och sänder på nästan 50 språk världen över. Killen har, milt uttryckt, lyckats sprida sitt budskap och samla en fanclub.

Nu tror naturligtvis inte alla radiolyssnare på domedagen, men det går inte att bortse i från att påstådda domedagar har fått förödande konsekvenser för en hel del människor. Kollektiva självmord har förekommit – både i modern tid och i den tidiga kristenheten – och om jag i morgondagens dagstidning läser att ett sådant har skett – på grundav domedagsprofetian – kommer jag att fortsätta skaka på huvudet medan flinet har bytts ut mot en sammanbiten min.

För plötsligt har en enskild människas Bibelstudier inte bringat ljus, utan i stället släckt liv. Då känns Harold Campings snack varken tröttsamt eller småroligt längre, utan nästan som en brottslig handling, även om alla vuxna människor naturligtvis är ansvariga för sina egna beslut.

Själv kan jag bara hålla tummarna för att något sådant inte sker, vare sig i dag eller i framtiden.

För Harold Campings domedagsprofetia är långt ifrån den första i sitt slag och troligtvis heller inte den sista. Om drygt ett år kommer sannolikt en ännu större hysteri att bryta ut, för den 21 december 2012 slutar Mayaindianernas kalender. Då, under vintersolståndet, påstås solen stå i en rak linje med Vintergatan, vilket betyder att jordens existens i universum är över.

Det är inte utan att man önskar att kalendermakaren, som ändå knopade ihop en almanacka på över 5 000 år, hade orkat hålla ut lite till, alternativt lagt till en parantes: När kalendern är slut, vänd på den och börja om från början.

Publicerad i Östhammars Nyheter 21/5-2011

De flesta som är för tortyr och dödsstraff anser att straffen ska användas vid grova brott. För mindre förseelser räcker böter eller fängelse. Sedan finns det vi som är emot tortyr och dödsstraff. Och om man är det, då är man det i alla lägen. Någon "speciella fall"-princip finns inte på kartan. Inte ens Usama bin Ladin ska, enligt denna princip, dömmas till döden, utan få sin sak prövad i en rättegång och bli dömd till livstids fängelse och skadestånd. Demokratiska principer gäller alla, även dem som är emot demokrati. Om man är för demokrati måste man tycka så, annars fegar man ur när det verkligen gäller.

Med den bakgrunden blir Mats Dagerlinds resonemang (som på ett sätt är helt förståeligt) fel. Det faktum att Ameneh Bahrami vill hälla syra i Majid Movahedis ögon betyder inte att det är rätt att låta henne göra det. För det är inte offret som bestämmer straffet och det ska inte vara det heller. Om någon berövat mig synen och vanställt min ansikte skulle jag gladeligen vilja låta personen smaka på sin egen medicin och mer där till. Om någon mördat någon i min närhet skulle jag vilja slå ihjäl personen i fråga. Inget straff är hårt nog mot den som har attackerat mig eller mina anhöriga.

Just därför är det inte jag, utan en domare, som fäller domen. För vissa brott - som mord - går aldrig att sona i de anhörigas ögon. Därför blir de anhöriga, helt förståeligt, ofta upprörda om en mördare släpps i förtid. Det spelar ingen roll om denna suttit fängslad i 10, 20 eller 30 år - det är ändå inte straff nog för den som har mördat någon i min familj.

Så visst kan man hoppas att Majid Movahedis straff - om det verkställs - ska verka avskräckande på presumtiva gärningsmän så att färre kvinnor i framtiden utsätts för syraattacker. Självklart måste dessa attacker och stympningar stoppas. Men om vi börjar tycka att grymma straff är okej, eftersom de verkar avskräckande, då är vi plötsligt ute på väldigt djupt vatten.

Läste just det här. När jag sedan loggade in på bloggen stod det: Viktigt: Aftonbladets bloggtjänst avvecklas den 30 juni. Läs mer på Supportbloggen!

Sus blogg ska alltså stängas - eller? Citatet "Ja, jag kan bekräfta att vi stänger ner vissa bloggar, säger Fredrik Lindén, informationsansvarig på Aftonbladet till dagensmedia.se" gör ju att hoppet om att Sus blogg ska fortsätta inte är helt dött. Det beror ju liksom på om den här bloggen ingår i "vissa bloggar".

Ibland ligger vuxna människors fokus så himla fel. Arnold Schwarzenegger går ut och berättar att han har ett utomäktenskapligt barn som föddes för tio år sedan. Först berättar han för sin fru och deras fyra gemensamma barn. Sedan berättar han för media och allmänheten. Till LA Times säger han: ”Jag förstår och är värd ilskan och besvikelsen bland mina vänner och min familj. Det finns inga ursäkter och jag tar fullt ansvar för den smärta som jag orsakat. Jag har bett om ursäkt till Maria, mina barn och min familj. Jag är verkligen ledsen.”

Det är naturligtvis fint och bra sagt på alla sätt - utom ett. Han glömde nämligen huvudpersonen i dramat. Han säger ingeting om tioåringen. Killen eller tjejen som han alltså, åtminstone utåt sett, har förnekat i tio år. Barnet som inte har fått träffa sina halvsyskon, iallafall inte i egenskap av halvsyskon, och som troligtvis inte själv vetat vem som är hans eller hennes pappa (mamman ska visst ha sagt att hennes dåvarande man är pappa till barnet).

Tänk er in i situationen. Din pappa har inte erkänt att han är din pappa utåt sett (Schwarzenegger har betalat för sig). Och när han väl gör det - när du är tio år - då går han ut och ber om ursäkt för att du finns! Vad är det för stil? Ett barns tillkomst är alltid - oavsett omständigheter - någonting som ska benämnas i positiv dager. Särskilt när barnet är gammalt nog att förstå!

Må så vara att otrohet är ett stort svek mot partnern. Men det största sveket har Schwarzenegger utan tvekan begått mot sitt yngsta barn. På andra plats kommer hans fyra äldre barn, vilka han i tio års tid har nekat att ha en relation med sitt halvsyskon. Och så snackar Schwarzenegger om att han hajar att hans vänner är ledsna och besvikna!

Drottning Silvia har startat en egen utredning om sin familjs förflutna och kopplingar till Hitler-Tyskland – skriver Newsmill och slänger in det under en redan befintlig vinjett, nämligen "Familjen Bernadotte". Nu är det dock inte de idag avlidna Bernadottearnas relationer till Hitler hon ska undersöka, utan familjen Sommarlaths. Same shit but different? Nja, inte riktigt.

Att det finns människor som i princip inte vill att någon som inte är född i Sverige ska beviljas uppehållstillstånd är ingen hemlighet och det står så klart var och en fritt att uttrycka sin åsikt. Att mångas argumentation är inhuman - vilket det utan tvekan är att utvisa en person som riskerar att avrättas i sitt hemland - är föga förvånande.

Däremot blir jag chockad över att det finns människor som ser så lätt på demokrati och yttrandefrihet. I bästa fall beror det på att vi i Sverige har haft demokrati så länge (samt innehar världen äldsta yttrandefrihetslagstiftning) att många inte inser vad motsatsen verkligen innebär. I sämsta fall anser man att demokrati är något som ska vara få förunnat.

Det visar sig i dagens debattartikel i Expressen där flera publicister lobbar för att journalisten Anwar Hossain från Bangladesh ska få stanna i Sverige. I kommentatorsfältet kan man bland annat läsa kommentarer där många antar att Anwar Hossain inte försörjer sig själv, vilket det inte står ett ord om i artikeln. Dessutom finns det de som tycker att Hossain får skylla sig själv.

Signaturen Hr Odes skriver: Jag vill inte betala för journalister som inte kan hålla käft på andra sidan jordklotet.
Svea D skriver: Om man sticker ut hakan får man på käften så enkelt är det. Om man bor i en diktaturstat kan man inte öppet visa sitt ogillande utan represalier och att då fly till ett annat land och därifrån fortsätta kritiken är knappast att stå upp för sina åsikter. Om man inte vill råka illa ut bör man tiga och så gör t ex jag i mitt hemland Sverige som numera inte är så svenskt.

Jag är inte riktigt säker på vad de båda kommentatorerna anser att en människa som lever i en diktatur ska göra om han eller hon vill att landet ska bli en demokrati. Hålla käften och flina brukar inte fungera i dessa lägen och vi i Sverige borde visa stor respekt för dem som kämpar för demokrati och mänskliga rättigheter. Om inte annat av respekt för våra förfäder. För om det inte hade funnits människor i den demokratiska delen av världen som genom historien vägrat hålla käft och just vågat sticka ut hakan hade förmodligen även Sverige varit en diktatur idag och då hade det kanske varit vi som flytt till andra sidan jorden. Demokrati är liksom ingenting en diktator och hans eller hennes stab räcker över på ett silverfat.

Därför är det självklart att Sverige, EU och FN ska stödja folken som bor i diktaturen och på alla sätt trycka på för att få till en demokratiprocess. Det kan man göra på många olika sätt, bland annat genom att demokratiska länder är öppna med att vi absolut inte ställer oss bakom diktatorer och öppet visar vårt stöd för dem som kämpar för att göra sina länder till demokratier.

Ett sätt att visa det stöder på är att bevilja kämparna uppehållstillstånd och på så sätt ge dem en plattform för att fortsätta sin agitation. Det är förmodligen inte bara ett sätt i mängden, utan även ett av de bättre, för demokratiprocessen startar i regel inte von oben, utan just underifrån.