En anfader till mig måste ha dött en riktigt makaber och fruktansvärd död. Pryglad, spikad, hackad, flådd och steglad. Dag för dag. Moment för moment. Plåga för plåga.
Hur jag har kommit fram till det? Jag lyssnade på författaren Aino Trosell igår, vars böcker (både deckare och romaner) verkar sjukt bra. Hennes näst senaste bok handlar om henne själv, hennes mor, mormor, mormors mor och dotter. Det är inga enkla människoöden hon skildrar. De tre första generationerna jobbade alla som pigor, Trosells mormors mor, som hette Eli, från att hon var åtta år. Då bodde hon hos några i en jordhåla, vars dotter var sjuk och därför skulle få en skum brygd, som bland annat innehöll grodblod. Då fick Eli suga ut blodet ur grodan. Därefter var hon rädd för grodor i hela sitt liv, vilket även Trosells mormor och mamma var. Grodrädslan följde liksom med i generationerna som ett blodsarv.
Eftersom jag under cirka 15 års tid fick stora skälvan bara någon nämnde halshuggning, korsfästning, handkapning eller vad som helst i den stilen (för att inte tala om att se det på tv/film) borde alltså någon av mina anfäder ha blivit riktigt ohyggligt avrättad a la Ankarström. Generationen därefter var sedan aldrig riktigt bekväm med att se en avrättning eller tortyrsession, inte generationen efter heller, och så sipprade fobin ner, väl dold i flera generationer, för att blomma upp hos mig. Som en allergi som ligger latent i hundra år för att sedan slå ut när man minst anar det.
Nu gäller det att luska ut vem den stackars avrättade och torterade människan var samt hur hon/han dog och varför. Det är iallafall så man avslutar grejer i filmer - genom att gå till källan. Fast om det här hade varit en film hade jag så småningom kommit fram till att min anfader var oskyldig och genom min gedigna research hade han/hon fått upprättelse och suttit där och smilat i sin himmel. Så kul ska vi inte ha. Jag får hitta en annan metod.