Vuxenperspektiv i barnfrågor

Ibland ligger vuxna människors fokus så himla fel. Arnold Schwarzenegger går ut och berättar att han har ett utomäktenskapligt barn som föddes för tio år sedan. Först berättar han för sin fru och deras fyra gemensamma barn. Sedan berättar han för media och allmänheten. Till LA Times säger han: ”Jag förstår och är värd ilskan och besvikelsen bland mina vänner och min familj. Det finns inga ursäkter och jag tar fullt ansvar för den smärta som jag orsakat. Jag har bett om ursäkt till Maria, mina barn och min familj. Jag är verkligen ledsen.”

Det är naturligtvis fint och bra sagt på alla sätt - utom ett. Han glömde nämligen huvudpersonen i dramat. Han säger ingeting om tioåringen. Killen eller tjejen som han alltså, åtminstone utåt sett, har förnekat i tio år. Barnet som inte har fått träffa sina halvsyskon, iallafall inte i egenskap av halvsyskon, och som troligtvis inte själv vetat vem som är hans eller hennes pappa (mamman ska visst ha sagt att hennes dåvarande man är pappa till barnet).

Tänk er in i situationen. Din pappa har inte erkänt att han är din pappa utåt sett (Schwarzenegger har betalat för sig). Och när han väl gör det - när du är tio år - då går han ut och ber om ursäkt för att du finns! Vad är det för stil? Ett barns tillkomst är alltid - oavsett omständigheter - någonting som ska benämnas i positiv dager. Särskilt när barnet är gammalt nog att förstå!

Må så vara att otrohet är ett stort svek mot partnern. Men det största sveket har Schwarzenegger utan tvekan begått mot sitt yngsta barn. På andra plats kommer hans fyra äldre barn, vilka han i tio års tid har nekat att ha en relation med sitt halvsyskon. Och så snackar Schwarzenegger om att han hajar att hans vänner är ledsna och besvikna!