Sambolivet – i like it

Här bor ett par sköna sambosar

Innan jag blev sambo med fantastiska A-L bodde jag själv i över 20 år. Det gick utmärkt. Jag mådde bra, skrattade ofta och gjorde precis som jag ville. Men jag kände hela tiden att något saknades. Det var något som gnagde som en vinterhungrig bofink i hjärtat. Trots att jag hävdade hela tiden att ett ensamhushåll är the way to do it längtade jag efter ett svennigt samboliv. Att få bjuda på fika på säng, gå promenader och hänga i soffan med någon man tyckte om. Visst hade jag ett par relationer under min tid i ensamhushåll men A-L  är den enda och första kärleken jag har flyttat ihop med. Vi har bott ihop över två år nu och det har gått över förväntan bra. Men det är en sak som förundrar mig. I ett samboförhållande gör man inte som man vill. Maten till exempel: Tidigare åt jag bearnasiesås minst två gånger i veckan. Nu blir det högst två gånger i månaden. Tv-vanorna ändras också. Plötsligt kommer jag på mig att ha tillbringat ett par timmar i Uggly Bettys eller Dr McDreamys sällskap i stället för att maratontitta på zombiefilmer.
Men trots alla kulinariska och tv-mässiga missar gillar jag sambolivet. jag mår helt enkelt bättre nu. Fast, lite mer bea borde jag äta.