Om världen

Blondinen och generalen verkar i skilda delar av världen men har en sak gemensamt.

Båda vägrar acceptera ett valnederlag.

Men medan Julia Timoschenko rör sig fritt på Ukrainas gator sitter Sarath Fonseka i en cell och riskerar bli avrättad.

Presidentvalen i Ukraina och Sri Lanka har egentligen inte mycket som förenar dem.

Ukraina är en ung demokrati med baksmälla efter en frihetsrevolution som kom av sig.

I Sri Lanka har demokratin en lång historia men hotas nu efter att inbördeskriget tagit slut.

Gemensam nämnare är att båda länderna precis hållits presidentval där förloraren vägrar erkänna sig besegrad.

Ryssvänlige Victor Janukovitj, som tvingades bort efter ett fuskval för fem år sedan ser denna gång ut att bli Ukrainas nye ledare. Julia Timoschenko, tjejen med flätan och en av den orangea revolutionens hjältar, vägrar dock ge upp. Hon har begärt att rösterna i en rad valdistrikt ska räknas om. Janukovitj segermarginal är "bara" 3,5 procent.

Å andra sidan har de internationella valövervakarna slagit fast att valet i Ukraina gått osedvanligt demokratiskt till.

Vilket man inte direkt kan säga om motsvarande tillställning på Sri Lanka.

Först använde president Rajapaksa på ett flagrant sätt statliga medier för att göra reklam för sig själv och baktala sin motkandidat Fonseka, tidigare vännen och befälhavaren för Sri Lankas armé.

Han var rädd att Fonseka annars skulle sno segern i kraft av sin hjältestatus som mannen som besegrade fienden i det 30-åriga inbördeskriget mot de tamilska tigrarna.

Trots att Rajapaksa vann en övertygande valseger går det att ifrågasätta valresultatet ungefär som man kan ifrågasätta resultat i Ryssland där Putin och Medvedev lagt under sig alla TV-kanaler och förföljer oppositionen.

När Fonseka vägrade erkänna sig besegrad var Rajapaksas första åtgärd att ta bort den säkerhetsstyrka Fonseka förfogade över eftersom han står under dödshot från tamilerna. När generalen ändå vägrade falla till föga lät presidenten gripa rivalen och anklaga honom för att planera en kupp.

Fonseka sitter nu inlåst och ska ställas inför krigsrätt. Befinns han skyldig avrättas han.

En lektion i hur man gör sig av med en politisk motståndare för gott. 

Att Rajapaksa samtidigt monterar ner Sri Lankas demokrati och ställer landet i den internationella skamvrån står han förmodligen ut med.

Återstår att se vad Janukovitj tänker göra med Timoschenko om han till slut blir president. Han kan ju alltid ringa Putin och be om råd.

Nästan tre år återstår till nästa presidentval i USA.

Ändå känns det som valrörelsen tjuvstartade med Sarah Palins framträdande inför den så kallade Tea party-rörelsen i USA i helgen.

Publikens vrål "Ställ upp, Sarah. Ställt upp" är en klar indikation om vem som kan bli Obamas huvudmotståndare 2012.

Allt Sarah Palin, McCains vicepresidentkandidat  i valet 2008, gör just nu ser ut som förberedelser för att försöka bli det republikanska partiets kandidat. 

I slutet av förra året släppte den före detta Alaskaguvernören sina memoarer och gav sig ut på en välbesökt, landsomfattande bokturné. Hon har börjat jobba som kommentator hos den konservativa TV-kanalen Fox News. En plattform som garanterar att hon håller sig i rampljuset.

Nu har hon blivit nån slags inofficiell ledare för en ny folkrörelse av missnöjda vita medelålders amerikaner med stark gudstro.

Tea party-rörelsen började formas i april förra året. Med hjälp av internet hittade likasinnade snabbt varandra. Rörelsen spred den sig som en löpeld över landet och har redan ställt till problem för president Obama.

Gemensam nämnare är hat och ilska mot hur Obama styr landet, höga skatter och statens frikostiga spenderande trots att pengar saknas i kassakistan.

Tea party-anhängarna förenas av sitt missnöje men är annars oense om det mesta. Inte ens ursprunget till rörelsens namn är oomstritt.

Kommer det av The Boston tea party 1773 där folket gjorde uppror mot de höga skatterna genom att dumpa balar med te i Bostons hamn? Eller kommer det av initialerna från slagordet "taxed enough already"?

Den gångna helgen höll rörelsen sitt första årsmöte i ett lyxigt hotell i countrystaden Nashville. Huvudtalare var Sarah Palin. Biljetterna kostade 2 500 kronor styck.

Palin nyckelreplik löd "USA är redo för ännu en revolution och ni är del av den".

Rörelsen är medvetet ledarlös men många vill se Palin som frontfigur.

Att hon tackade jag till att tala i Nashville visar att hon ser Tea party-rörelsen som en tänkbar språngbräda. Den gör att hon kan fortsätta odla bilden av sig själv som folklig gräsrot och outsider. Med sin högst begränsade politiska erfarenhet är detta hennes chans.

Palin följde upp talet med en intervju i den egna TV-kanalen där hon sa att "det vore absurt" av henne att utesluta att hon skulle ställa upp i valkampen 2012.

Opinionsmätningarna pekar på ett problem. Lika gillad som Palin är av sina anhängare lika bespottad är hon av motståndarna. 43 mot 46 procent enligt CNN.

Siffror som kan ändras i för Palin positiv riktning om hon fortsätter att verka mer påläst och mindre bimbo än i valrörelsen 2008. Då kan hon bli en farlig motståndare.

Är Angela Merkel att jämställa med en hälare om hon köper en lista över tyska skattesmitare med hemliga konton i Schweiz?

Frågan är intressant och för ett antal tyska miljonärer av mer än bara akademiskt intresse.

Den har dessutom startat ett kallt krig mellan grannarna Tyskland och Schweiz.

Angela Merkel själv har nämligen redan gett ett solklart svar på ovanstående fråga.

Kan hon rädda hem en del att statens skattepengar så tänker hon göra det. Även om det innebär att Tyskland betalar 25 miljoner kronor till en informatör för att få en dvd-skiva med namnen på 1 500 rika tyskar med konton i Schweiz.

Inte bara namnen utan all information om deras konton. Den undanhållna skatten uppges uppgå till 700 miljoner kronor.

Dagens globaliserade verklighet är på väg att springa ifrån skatteparadisens affärsidé att vara gömställen för all världens skumma pengar från knarkhandel, vapenaffärer och skattefusk. 

Regeringar i väst har på senare tid dragit åt tumskruvarna rejält mot skatteparadisen. Inför hotet om internationella sanktioner har många fallit till föga och lämnat ut annars sekretessbelagda uppgifter.

Schweiz tillhör dem som försöker hålla ut i det längsta. Nyligen beslöt en schweizisk domstol att det vore olagligt att lämna ut information från schweiziska bankkonton. I praktiken ogiltigförklarar domen ett avtal mellan Schweiz och USA att lämna ut namnen på 5 000 amerikanska kontohavare.

Men mot insiders står sig banksäkerheten slätt.

Säkraste sättet att bli rik nuförtiden verkar vara att få tag på hemlig kontoinformation och sälja den. Tyskarna tvekar inte att betala.

För några år sedan sålde en man information från hemliga konton i Liechtenstein till den tyska staten. Tyskland betalade 50 miljoner kronor. Hittills har man lyckats få tillbaka 180 miljoner kronor i uteblivna skatter.

På den disketten fanns dessutom en och annan svensk som fick vinka adjö till sina skattefria miljoner.

Den här gången uppges det vara en före detta it-anställd på en schweisisk bank som plockat med sig kontoinformation som han nu säljer.

Schweiz protesterar i skarpa ordalag mot Tysklands tilltag. Banksekretessen betraktas som en nationalklenod.

– Det Tyskland gör är illegalt här i Schweiz, klagar finansministern Hans-Rudolf Merz.

Istället vill man att Tyskland lämnar ut uppgifter om informatören så att han kan gripas och ställas inför rätta.

Den socialdemokratiske (!) parlamentsledamoten Mario Fehr hävdar att Tyskland uppträder som hälare.

– Civiliserade stater umgås inte på det här sättet, säger han.

Förutom den tyska regeringen slår även tyska tidningar tillbaka mot Schweiz. Berlintidningen Die Tageszeitung hävdar att allt Merkel gör är att se till att "pengar som tillhör den tyska statskassan återbördas".

– Snarare är det schweiziska banker som - med hjälp av landet politiker - förvandlats sig till medbrottslingar till skatteflykt. Så man kan fråga sig vem det är som tar emot stöldgods.

Kan tänka mig att en och annan hög tjänsteman på svenska skatteverket nöjt följer ordkriget och väntar på att några nya svenska namn ska ramla ner i hans knä.

Till slut har verkligheten kanske hunnit ifatt även Schweiz.

President Obamas mål att få bort alla kärnvapen är lovvärd. Men menar han verkligen allvar?

Jag tror han själv inser att han inte kommer att lyckas.

Åtminstone inte så länge som Ryssland ser kärnvapnen som en livförsäkring. Kanske är det därför Obama satsar MER pengar på kärnvapen.

Att ett avtal om ytterligare minskning av kärnvapenarsenalerna nu "i princip" är i hamn mellan USA och Ryssland är ingen jättesensation. Det gamla Start-avtalet gick ut i december och förhandlingar har pågått en längre tid för att få till ett nytt avtal.

Varje minskning av antalet kärnvapen i världen är välkommen.

Men även med det nya avtalet kommer USA och Ryssland att ha kvar mer än tillräckligt med stridsspetsar för att förinta världen flera gånger om.

Och även om Ryssland säkert är berett att gå Obama tillmötes och gå med på ytterligare minskningar ligger den amerikanske presidentens nollvision mycket långt bort.

Efter supermakten Sovjetunionens fall fyller kärnvapnen en viktig roll för Vladimir Putins försök att låta Ryssland stå upp ur askan som en världsmakt. Jämfört med hur det var under Boris Jeltsins tid har han lyckats en bit på vägen. Mycket återstår.

Innehavet av kärnvapen är avgörande för Rysslands egen självbild som stormakt och tragiskt nog också för omvärldens "respekt". Fortfarande är det status att vara kärnvapenmakt.

Militärt är Ryssland helt underlägset USA. Kärnvapnen är en form av livförsäkring mot ett militärt angrepp av världens supermakt. Något som i dagens läge inte finns på kartan. Men i de här sammanhangen är det långsiktiga strategiska resonemang som gäller. Inte dagspolitik.

Därför tror jag det finns en gräns för när ryssarna inte längre vill minska sin arsenal.

Obama är inte heller klockrent tydlig i sitt motstånd. I den nya militärbudgeten satsas stora pengar på att hålla kärnvapnen moderna. Ökningen är dryga 13 procent jämfört med förra årets budget. Största höjningen i hela budgeten.

Obama vill inte ha några kärnvapen men dom han har vill han ska vara bäst  i världen.

Hänger ni med?

Att det nu verkar bli ett avtal mellan Ryssland och USA har även det goda med sig att kärnvapenhotet åter kommer i fokus. Det är lätt att glömma att fram till 1989 och Berlinmurens fall var detta världens ödesfråga snarare än klimathotet.

Bara för att kalla kriget tog slut är kärnvapnen inte ofarliga. 

Kärnvapenberedskapen i USA och Ryssland är lika hög som under terrorbalansens tid. Inom loppet av 15 minuter kan den dödliga lasten skickas iväg från sina underjordiska bunkrar och från ubåtar som hela tiden cirkulerar runt i världen.

Därtill kommer risken att någon terrorgrupp lyckas lägga vantarna på kärnvapen eller vapenplutonium.

Inget kan förinta världen snabbare än kärnvapen.

Sydafrikas president Jacob Zuma verkar ha lika svårt att behålla byxorna på som Tiger Woods.

Men i motsats till Woods är det inte otroheten i sig som gör att Zuma fördöms och uppmanas att avgå av sina politiska motståndare.

Ilskan riktas mot att han trots sin promiskuösa livsstil uppenbarligen inte använder kondom i ett land med över fem miljoner hivsmittade.

– Zuma beteeende går direkt emot samhällets budskap om att använda kondom och att inte ha en mängd olika sexpartners, säger Helen Zille, ledaren för Demokratiska Alliansen.

Med tanke på att Sydafrika slåss mot en dödlig HIV-epidemi anser Zille att Zumas beteende har "allvarliga konsekvenser för allmänheten beteende".

Utlösande för vreden den här gången är att Zuma fått ännu ett barn. Hans 20:e.

Barnet är resultatet av en utomäktenskaplig förbindelse med en kvinna som är drygt 20 år yngre än Zuma och dotter till en rik finansman. Tillika vän till Zuma.

Zuma är redan världens mest kända polygamist. Han har i nuläget tre fruar och är

förlovad med en fjärde kvinna. Polygami är lagligt i Sydafrika om än inte särskilt vanligt förekommande.

För några år friades Zuma i en rättegång där han stod åtalad för att ha våldtagit en vän till familjen. Zuma sa att han tog en dusch efter samlaget för att minska risken att bli hivsmittad. Utskrattad blev han trots den firande domen.

Hans något udda levnadssätt blev storpolitik i förra veckan under ett internationellt toppmöte i Davos i Schweiz. Moderatorn Fareed Zakaria, chefredaktör för tidskriften Newsweek, undrade vad Zuma har att säga till dem som menar att månggifte är förnedrande och orättvist mot kvinnor.

- Polygami är min kultur men den ändrar inget vad gäller min politiska övertygelse, inklusive min tro på jämställdhet mellan män och kvinnor, slog Zuma fast.

Älskar du alla dina fruar lika mycket?, undrade Zakaria.

- Absolut, svarade Zuma och alla skrattade. Tyckte han var en cool snubbe.

När det gäller sitt senaste barn väljer han dock att hålla tyst. Regeringspartiet ANC anser att det är "en privat angelägenhet" som media inte har med att göra.

Vilket inte hindrar förstasidesrubriker som "Nationens skam".

Zuma har personligen uppmanat befolkningen att inte ha så många sexpartners och använda kondom. Han har också lovat att nästa år ska 80 procent av landets hiv-smittade få behandling med bromsmediciner.

Enligt New York Times har Sydafrika bara en procent av världens befolkning med 17 procent av de hivsmittade.

Landets förre president Thabo Mbeki förnekade länge problemet med aids. Till Zumas fördel får sägas att han tar itu med epidemin som hotar nationens välstånd. Men man kan knappast anklaga honom för att leva som han lär.

Tänk ändå vad tiderna förändras.

I dag är det 20 år sedan Nelson Mandela kunde promenera ut ur fängelset och apartheidsystemet i Sydafrika började avvecklas.

Vad Mandela, 91, tycker om att dagens huvudämne är Zumas utomäktenskapliga barn vet jag inte. Men det är svårt att inte se det som ett tiden tecken.

De första reaktionerna på president Obamas tal ger intryck av att vara övervägande positiva. Som man kan förvänta sig när en skicklig retoriker precis lämnat talarstolen.

Till och med motståndarna applåderade när Obama i sitt tal sa att jobben är hans främsta prioritet.

TV-kanalen CBS gjorde en snabbmätning efter talet där 83 procent av de tillfrågade uttryckte gillande. 

CNN frågade folk som tittat om de tyckte att det här var ett tal som förde nationen framåt. Drygt 70 procent ja. 

Överraskande höga siffor.

Men Obama ska nog akta sig för att dra för stora växlar på dem.

De här talen har en tendens att snabbt skjutas åt sidan av den politiska verkligheten och snart är det vardag för Obama igen. En vardag där hans opinionssiffror sjunkit till under 50 procent.

Om hans försök till en nystart lyckades eller inte avgörs av hur snabbt han klarar av att leverera något som upplevs som "change" av väljarna.

Presidenten erkände självkritiskt att förändring inte kommit tillräckligt snabbt.

Det var slående hur lite tid Obama ägnade åt världen utanför USA. Amerikanerna vill att Obama ska ägna sig mer åt inrikespolitik än fredspris.

Jag tror han gjorde helt rätt som fokuserade hårdast på jobben och ekonomin. I dagsläget när alltfler amerikaner blir arbetslösa, när alltfler tvingas flytta från sina hem därför att de inte kan betala räntorna så är det vardagens bekymmer som dominerar.

Arbetslösheten är tio procent och trots alla hundratals miljarder som satsats på att få igång ekonomin så har det hittills hänt väldigt lite på jobbfronten.

Ska Obama lyckas ta sig ur det hål han hamnat i tack vare demokraternas valförlust i Massachusetts så måste han få ner arbetslösheten.

Folk lyssnar fortfarande på Obama men de vill se konkreta resultat. Vackra tal räcker inte längre.

Att han väntade till i mitten av talet med att ta upp försöken att få igenom en allmän sjukförsäkring för alla amerikaner visar att han inte vill blåsa till förnyad strid i frågan men att han heller inte gett upp.

Däremot gav han väldigt lite vägledning om hur han tänker tråckla igenom reformen.

Han lät nästan vädjande när han sa "låt oss hitta ett sätt att tillsammans få igenom den här reformen. Låt oss få det gjort".

För vad Obama behöver mer än en nystart är en solid politisk framgång. Allmän sjukförsäkring var hans främsta vallöfte. Kan han leverera det är det värt mer än alla state of the union-tal sammantagna.

Den som till äventyrs trodde att valet på Sri Lanka skulle skapa stabilitet i det krigshärjade landet har anledning att vara besviken.

Förloraren generalen Sarath Fonseka vägrar acceptera valresultatet . Istället hotar han att gå till domstol för att få det ogiltigförklarat.

Samtidigt som den sittande presidenten Mahinda Rajapaksas seger deklarerades lät militären omringa det hotell där Fonseka fanns. Under förevändningen att det fanns desertörer inne i byggnaden.

Snarare är intrycket att Rajapaksa försöker skrämma sin rival så han lämnar landet.

Aktionen fick Fonseka att begära att valkommissionen garanterar hans säkerhet.

De två männen som tillsammans vann Sri Lankas inbördeskrig mot rebellrörelsen de Tamilska Tigrarna är i dag uppenbarligen bittra fiender. Något som inte bådar gott för framtiden.

Ska singaleserna börja fightas inbördes nu när kriget mot den tamilska rörelsen är över?

Vad händer om Fonsekas försöker få landets militär att ställa sig bakom honom?

Någon tvekan om vart segern skulle gå finns inte om man ska tro valkommissionens siffror. Rajapaksa vann med 57,8 procent av rösterna mot Fonsekas 40.

Utmanaren hade hoppats mycket på att den tamilska minoritetsbefolkningen skulle lägga sin röst på honom. Eftersom de hatar president Rajapaksa ännu mer.

Istället verkar det som tamilerna, som utgör knappa 15 procent av befolkningen, stannat hemma. Alternativt hindrats från att rösta.

Jag har inte sett några trovärdiga uppgifter om direkt valfusk. Däremot är det helt klart att valet inte gått juste till. Den statliga televisionen har ensidigt ställt sig bakom Rajapaksa. Han har fått oproportionerligt mycket utrymme i media medan Fonseka till stor del tigits ihjäl.

Rajapaksa har även i övrigt utnyttjat statsapparaten för sin egen valkampanj,

Istället för den nationella försoning som många hoppades skulle bli resultatet av valet ser det ut att sått nytt ont blod.

Efter nästan 30 år av inbördeskrig är Sri Lanka i stort behov av att fokusera på att få igång landets ekonomi och locka tillbaka turisterna till de kritvita stränderna.

Förnyade våldsamheter är något man definitivt inte behöver.

Presidenten och hans general vann inbördeskriget tillsammans. 

Nu är de bittra konkurrenter om makten.

"Lustigast" av allt. I dag kan de besegrade tamilerna avgöra vem av dem som blir Sri Lankas näste president.

När president Mahinda Rajapaksa och general Sarath Fonseka för att halvår sedan firade att nästan 30 år av bittert inbördeskrig var över, var de hjältar i folkets ögon.

Fonseka ville gärna använda sin nyvunna popularitet för att ta ytterligare ett steg i makthierarkin. Rajapaksa gör allt för att försöka hindra honom.

Den statliga singalesiska TV:n ägnar sin sändingstid åt hyllningsporträtt av presidenten. Nämner de överhuvudtaget Fonseka är det i förklenande ordalag.

Några opinionsmätningar värda namnet görs inte på Sri Lanka. De flesta experter tror dock att valet blir mycket jämt.

Rajapaksa må vara en hjälte i den meningen att han efter 30 år lyckades besegra separatiströrelsen Tamilska Tigrarna (även om omvärlden har en och annan fråga till honom om eventuella krigsförbrytelser begångna under slutstriden). Den nyvunna freden uppskattas men befolkningen är långt ifrån nöjda med landets usla ekonomi. Turistboomen på paradisön har inte kommit igång än.

Folket klagar på höga levnadsomkostnader och låg levnadsstandard i ett landet som många tycker borde ha alla förutsättningar att vara Sydasiens Singapore.

Att Rajapaksas tre bröder har höga poster i regeringen retar många.

Fonseka saknar helt politisk erfarenhet. Han bärs fram av en palett av oppositionspartier vars främsta intresse är att göra sig av med den sittande presidenten.

Rajapaksa är inte populär bland minoritetsbefolkningen tamilerna. Inte Fonseka heller. Men i valet mellan pest och kolera verkar en majoritet föredra Fonseka. Eftersom de tre miljoner tamilerna utgör knappa 15 procent av befolkningen så kan deras röster avgöra valet.

Intressant blir att se om presidenten accepterar en valförlust.  Oppositionen hävdar att han förbereder en militärkupp i händelse av förlust.

När resultatet är klart på onsdag får vi veta.

Ett fåtal felaktiga fakta i en 1 600 sidor lång rapport borde inte vara något att bråka om.

Om det inte vore för att det är FN:s klimatpanel som står för felen.

De har gett klimatskeptikerna ett helt vattenfall på sin kvarn.

Klimathotet kämpar i motvind. 

Först var det e-mejlväxlingen mellan klimatforskare som kunde tolkas som att de manipulerade resultaten. Därefter kom fiaskot för klimatmötet i Köpenhamn och sen den kallaste vintern på många år i Europa.

Nu är det avslöjandet att påståendet att Himalayas glaciärer skulle smälta till 2035 är helt gripet ur luften. Och att det inte finns något klart vetenskapligt samband mellan jordens uppvärmning och en ökning av svåra stormar och orkaner.

Glaciäruppgiften härrör från en tidskriftintervju från 1999 som sedan utan kontroll återpublicerades av Världsnaturfonden 2005.

I det andra fallet använde klimatpanelen uppgifter som då ännu inte fingranskats eller publicerats. Ett år senare konstaterar forskare att ett samband mellan hårdare stormar och växthuseffekten inte går att slå fast.

Först blir jag en aning skrämd över hur en uppenbart felaktig uppgift kan nästla sig in i ett dokument utsatt för en sådan fingranskning som FN:s klimatrapport. Det är ju rätt stor skillnad på om Himalayas glaciärer smälter om 25 år eller om 300 år.

Känslan man får är att ansvariga mycket väl vetat att uppgiften är felaktig men att man låtit den stå kvar som ett sätt att få politiker och allmänhet att inse allvaret i klimathotet.

Det behövs något alarmistiskt för att vi verkligen ska tro på klimathotet.

Sambandet mellan orkaner och klimatförändringarna tjänar samma syfte. Vem är inte beredd att dra ner på värmen inomhus eller köra mindre bil om vi slipper extremt väder?

I båda fallen har FN:s klimatpanel gjort både sig själva och klimathotet en otjänst. De har ryckt undan mattan för sin egen trovärdighet.

Ursäkterna har varit halvhjärtade och arroganta.

Nästa gång FN:s klimatpanel slår på alarmtrumman kommer många att slå dövörat till.

Vi litar inte längre på att de är objektiva, oberoende forskare som bara presenterar fakta som inte kan ifrågasättas.

Vilket är väldigt synd eftersom det i grund och botten inte finns något skäl att ifrågasätta  slutsatsen att det finns en växthuseffekt som är delvis orsakad av människan. En uppvärmning som på sikt hotar tillvaron på vår planet.

Nu riskerar den insikten att få sig en ordentlig knäck. Kanske får det till följd att det blir ännu svårare att få ned utsläppen av koldioxid runtom i världen.

Andy Pittman, en av huvudförfattarna till FN:s klimatrapporter 2001 och 2007 säger till Australiensiska radion, ABC, att skeptikerna är på väg att vinna PR-kriget.

- Min personliga åsikt är att klimatforskarna är på väg att förlora striden med skeptikerna. Skeptikerna är välfinansierade, välorganiserade och jobbar heltid. Vi forskare har andra jobb vid sidan av.

Bakom klimatskeptikerna finns mäktiga ekonomiska intressen som inte vill ha några inskränkningar i hur mycket kol, olja och bensin vi ska få använda.

Jag litar ännu mindre på dem än på FN:s klimatpanel. Trots fadäserna.

Vill man hjälpa Haiti finns det en effektiv åtgärd som det hittills bara mumlats om.

Efterskänk landets utlandsskuld på sju miljarder kronor.

Lite konstigt är det när världen pumpar in miljoner i bistånd samtidigt som det sönderslagna Haiti ska betala stora summor i ränta och amortering på utlandslånen.

Världen ger med ena handen men tar med den andra.

Biståndsminister Gunilla Carlsson fick frågan i radions P1 i morse om att efterskänka utlandsskulden men ville inte riktigt ge något svar. Detta trots att Sverige sitter i Internationella valutafondens, IMF, styrelse (som står för en stor del av lånen) och skulle kunna ta ett lovvärt initiativ i frågan.

Andra länder har visat snabbare fotarbete. Taiwan har meddelat att man är beredd att avskriva sitt lån till Haiti på närmare 700 miljoner kronor. En nation som IMF och Världsbanken klassar som "ett av världens mest skuldsatta fattiga länder".

Utlandsskulden är ett stort problem för många u-länder. Skuldavskrivning används alltmer som ett sätt att få fattiga länder på fötterna. I fallet Haiti verkar det vara sällsynt välmotiverat i efterdyningarna av den humanitära katastrof som förstört vägar, skolor, bostäder, sjukhus och regeringsbyggnader.

Om världen fortsätter ge med ena handen men tar tillbaka med den andra motverkas ju hela syftet med biståndet. För även om det just nu mest handlar om katastrofhjälp så kommer Haitis behov att vara enorma för lång tid framöver. Så omfattande att det inte finns några som helst möjligheter för landet att klara av det på egen hand.

IMF:s chef föreslog i går en internationell "marshallplan" för Haiti liknande den som USA initierade för att bygga upp Europa efter andra världskriget. Ingen dum idé.

Då verkar det konstigt att IMF i förra veckan erbjöd Haiti ett nytt stort lån.

IMF-chefen Dominique Strauss-Kahn motiverade lånet med att det går snabbare att bevilja ett lån än en gåva Han tänker han själv ta initiativet till att lånet senare omvandlas till gåva. 

Låter osedvanligt krångligt men om han håller sitt löfte är det väl helt ok.

En stor del av Haitis utlandsskuld avskrevs redan förra året, före jordskalvet. Att efterskänka resten verkar inte vara en omöjlighet. Men någon måste lyfta upp frågan på bordet. Gärna nu medan Haiti fortfarande är i världens fokus.

Vad säger du, Gunilla Carlsson?