Hur kan en okänd kvinna ge EU starkare utrikespolitisk röst?

Kan inte precis påstå att det känns som EU rockar. 

Hur kan Europeiska Unionen bli en starkare röst inom utrikespolitiken genom att välja en okänd person med tveksamma kvalifikationer till posten som "utrikesminister"?

Som för de flesta andra är baronessan Catherine Ashton för mig ett oskrivet kort. Av hennes cv kan man utläsa att hon har begränsad erfarenhet av utrikespolitik. Därmed ett ganska begränsat kontaktnät inom området.

För dem som reagerat positivt på Ashtons utnämning verkar det vara viktigare att hon är kvinna och från vänsterblocket än att hon är lämpad för just denna uppgift.

Kanske visar det sig i efterhand ändå vara ett utmärkt val men på pappret fanns det dom som var mer lämpade.

Hur hon snabbt ska kunna bli EU:s utrikesröst i världen har jag lite svårt att begripa. Snarare borgar hennes utnämning för att de enskilda länderna fortsätter utforma sin utrikespolitik efter eget gottfinnande.

Ett av EU:s problem har under lång tid varit att man inte pratar med en röst i utrikespolitiken. Ett land tycker si, ett annat så.

För länder utanför EU är detta väldigt förvirrande. Vad tycker dom där européerna egentligen?

De olika buden urholkar budskapet. 

Hur hårt ska Israel pressas om bosättningarna? Ska man förhandla med terrorstämplade Hamas eller inte? Fler trupper till Afghanistan eller inte? Hur hantera Rysslands invasion av Georgien?

EU går mot mer och mer centralisering. Det finns en vilja inom EU-eliten att de 27 länderna ska uppfattas som ett starkt och mäktigt block av omvärlden. Precis som man i dag är en ekonomisk stormakt.

EU vill bli en lika stark röst i utrikespolitiken som USA. Samtidigt som många länder är tveksamma till att släppa utrikesfrågorna ifrån sig.

Bland annat för att överbrygga den motsättningen inrättades posten som EU:s utrikesminister, den så kallade höge representanten.

Jag föreställer mig då att man behöver en person som är mycket respekterad i Europas huvudstäder med förmågan att lyssna på de olika regeringarnas åsikter. Men samtidigt kunna formulera dessa i en kraftfull, gemensam röst.

Mycket lite talar för att Lady Ashton är denna person. Det fanns andra mer lämpade, även kvinnor.

EU säger att man vill bli en starkare röst men i praktiken agerar organisationen i motsatt riktning. EU-regeringarna är helt enkelt rädda för att en högprofilerad person ska driva en egen utrikespolitisk linje som de har begränsat inflytande över. Bättre då att välja en svag person.

Av de egenskaper som Lady Ashton har med sig i bagaget verkar ödmjukhet inte vara en. För BBC slår hon fast att "hon är den bäst lämpade för jobbet".

Jag undrar vad Carl Bildt säger om det.