Att vara Charlie Schulmans pappa

Jag bloggar numera HÄR

När jag började blogga om Charlie var hon en liten bebis. Idag känns hon allt mer som en flicka. Hon har utvecklat en personlighet. Hon tycker om spagetti och köttfärssås, men hatar lax. Hon är vänsterhänt, men kan också använda högern om hon så behagar. Hon är morgontrött. Hon tycker om när man kittlar henne under fötterna, men inte i armhålan. Hon tycker om att titta på bilar, men är ointresserad av bussar och flygplan. Hon verkligen älskar jordgubbar. Hon är tveksam till män i skägg. Hon tycker om att känna på lammull.

Hon har gått från bebis till barn, från foster till människa med egen personlighet. Det är dags att respektera denna personlighet, att respektera hennes integritet. Det är en sak att blogga om sin bebis, den typen av bloggande handlar ju framför allt om hur jag som pappa tacklar föräldraskapet. Men vi har nu kommit till en punkt där bebisen snart är en flicka och jag tycker att hon ska få bli det ifred.

Det här har varit otroligt roligt. Jag hoppas att ni har tyckt detsamma.

Kanske kommer jag en dag tillbaka i annan form här på Aftonbladet, kanske någon annan stans, kanske bloggar jag aldrig mer, men den blogg som heter "Att vara Charlie Schulmans pappa" levererar här sitt sista inlägg.

Charlie ska snart sova, men hon sitter här på golvet och skriver på några avskedsord. Hon beordrar mig att lägga ut bilden på henne från kalkstensingången till stenugnsbageriet och så lämnar hon över den handskrivna lappen:

TACK FÖR DET HÄR ÅRET. DET VAR ROLIGT OCH JAG HAR LÄRT MIG MYCKET. ATT GÅ, TILL EXEMPEL.

VI SES IRL!

CHARLIE SCHULMAN

Jag köper på mig konst som jag hänger på ladans väggar. Det senaste tillskottet är en tavla på en räv som vandrar över en is. Den är mycket läcker. Här kan ni se Bengan och Amanda ta igen sig under tavlan.

Här ser ni tavlan på nära håll. Jag ska koppla på den där lampan också, det kommer bli snyggt om kvällarna, när en lampa lyser upp hur räven vandrar över isen.

Bengan leker med Charlie. När han jagar henne påminner han lite om Bob i Twin Peaks, håller ni inte med? Charlie tycker att det är spännande, hon tjuter. Lite rädd blir hon också. Jag blir också rädd när jag ser honom. Det är inte Bengan. Det är Bob. 

När jag gav mig in i det här pappabloggandet hade jag inte en aning om vilka typ av människor jag skulle få att göra med. Om man ska tro några av er så är jag och Amanda världens sämsta föräldrar.

Det började när bloggen bara var några dagar gammal. Det var en bild på en kaffekopp på ett bord. Vid bordet, två meter från koppen, satt Amanda med Charlie. Någon konstaterade att vi var vårdslösa föräldrar, att man borde skicka "socialen" på oss.

De senaste dagarna har det blivit värre.

Vi ger kardemummabulle till Charlie - hur kan vi ge barnet SOCKER?!
Vi låter Charlie vara i solen - UTAN UV-DRÄKT!
Vi låter Charlie springa barfota - UTAN ATT VETA OM DET LIGGER SPIK I NÄRHETEN.

Amanda undrar själv om hon möjligen är en dålig förälder. Hon läser kommentarerna i min blogg och känner skuld. Hon gör det i en text som ni kan läsa HÄR.

Be henne om ursäkt i hennes kommentarsfält nu.

Ibland har Charlie på sig bikini, precis som en vuxen. Och ibland dricker hon latte, precis som en vuxen. Oftast får hon bara doppa fingret i pappas glas och så är hon nöjd med den saken. Men imorse på bageriet beställde jag in en egen latte till Charlie.

Tror ni inte hon svepte den fan!
Det tog fem sekunder så hade hon tömt den.
Helt otroligt.

Hon tyckte att det var mycket gott, tjatade genast på en till. Men någon måtta får det vara med vuxenheterna, tycker jag.

Det är ett jäkla tjat i kommentarsfältet om provokationer. Många tror att jag skriver saker bara för att provocera. Kanske är det en rest från den gång i tiden då jag hade en blogg som bara var till för just det. Numera är provokation inte prio ett. Det är ingen prio över huvud taget. Igår rasades det hejvilt över en bild på Charlie i bikiniöverdel.

Jag förstår inte varför. Det är ingen big deal för mig över huvud taget. Jag hade inte ens tänkt tanken att någon skulle ta illa upp. Jag tyckte att den var söt och tyckte att hon var urgullig i den. Precis som jag tycker om Charlies klänningar, även om dem också har "vuxensnitt". Svärmor gav ett halsband och hon är fin också i det. Häromdagen målade Amanda Charlies naglar, också det var så otroligt sött.

Snälla, låt mig nu klä mitt barn i bikiniöverdel om jag vill.

Den här typen av trams stjäl av min energi. Det här är en positiv, glad blogg som handlar om min dotter. Alla människor som inte delar denna glädje och positivism, jag skulle inte ha något emot om ni lämnade den här bloggen.

Tack för visat intresse.

Dagen började med att Amandas syster Hannah överlämnade sin present - en trädgårdspool. Charlie hoppade genast i sin bikini och plaskade runt. Det tyckte hon var mycket roligt.

På förmiddagen åkte vi ut till Furillen, en halvö som ligger några kilometer bort. Där planerade vi att fira Charlie på stranden. Det är på den ön jag och Amanda ska gifta oss i sommar. På söndagar serverar hotellet norra Europas bästa sushi och vi kände väl att vi var lite "karretrötta" och njöt mycket av det. Där träffade vi Maud Olofsson, som satt och skrev det Almedalen-tal hon ska hålla på onsdag.

Det var underbart där nere vid vattnet. Vi delade ut paket, drack kaffe och tittade på utsikten. Vi bestämde där och då att detta skulle bli en prlig tradition. Varje år när Charlie fyller år ska vi åka till precis den här platsen på Furillen och fira henne.

Eftersom Charlie fyllde år fick hon en hel kardemummabulle för sig själv. Hon fick äta hur mycket hon ville. Och det gjorde hon också. Efter en kvart var den försvunnen.

Det var först då, när bullen var avslutad, som hon på riktigt kunde njuta av utsikten nere vid havet.

Jag lade mig i Amandas famn och tog en tupplur.

Bengan gick iväg på en promenad. När han kom tillbaka tittade han upp mot ett berg vid vattnet. "Jag ska upp dit", sa han och försvann igen.

Efter en halvtimme såg vi honom där uppe. Sen kom han ner igen. Och så var det inte mer med det.

På kvällen fick Charlie vara uppe en extra halvtimme och då åkte jag runt med henne i den där vagnen som hon tycker så mycket om. Sen somnade hon alldeles utmattad och jag tror hon såg lycklig ut. Det var en bra födelsedag.

Sen tog vi fram charkuterier i kvällssolen. Lite extra fint idag, för att fira Charlie. Gåslever! Jag älskar gåslever. Helst skulle jag vilja bli tvångsmatad med gåslever, nån öppnar munnen på mig och bara matar på. Och sniglar. Och en bra korv och opastöriserad tallegio och lite rökt fisk som vi fick från Pocke som har rökeri nere i Lergrav. Sen gick vi till sängs, tanken var att vi skulle titta på filmen Seven Pounds. Men Amanda tvärsomnade. Och nu ligger hon bredvis och snarkar och jag skriver det här. Härligt ändå. Mysigt.

Minns sommaren förra året. Min kompis Mats var och hälsade på. Vi grillade lamm. Det var en fin kväll, det. 

Stor dag! Idag fyller Charlie ett år! Säg grattis!