Jag mötte Håkan Nesser

Jag skulle vilja dela med mig av fem sekunder av mitt liv.

Förutsättningarna är dessa.  Jag sitter på Rute Stenugnsbageri på norra Gotland och dricker en kaffe. Trots människomyllret har jag hittat en plats för både mig och min dotter Charlie som ligger och sover i barnvagnen vid min sida. Jag dricker en latte och läser DN söndag. Jag trivs med mig själv och mitt sammanhang. Det är en underbar dag.

Plötsligt går det ett sus bland gästerna på cafét. Ett imploderande kaos uppstår. Uppför slänten vandrar nämligen Håkan Nesser, den store författaren. Han bor på Gotland, har byggt ett mycket märkligt och omtalat hus nere vid kusten. Huset ser ut som en blandning av en kyrka och en månraket. Alla talar om huset. Vi är många som åkt förbi där och stirrat in på tomten. Jag var där senast igår och stirrade. Alla talar om den store Nesser. Och när han nu kommer uppför slänten så är det faktiskt ett event. Det är en händelse som det kommer att talas om här i Rute. Stämningen blir speciell på cafét. Det är som i Truman Show. Alla människor blir bifigurer i Nessers liv. Alla låtsas göra annat, prata, dricka kaffe, läsa en tidning, men man märker att de är på spänn, att de utgår från Nesser, att det är Nesser det EGENTLIGEN handlar om. Håkan Nesser tar ytterligare några steg och så får han syn på mig. Våra blickar möts och Nesser ler vänligt och sträcker upp handen i en hälsning.

Nu känner jag inte Håkan Nesser. Vi har inte träffats över huvud taget. Men jag antar att det rör sig om en kollegial hälsning. Kanske har han läst min roman. Kanske vill han visa att vi författare håller ihop. Jag blir mycket glad för denna vänliga gäst. Jag skiner upp och hälsar tillbaka och ropar: “Hallå där!”

Sen går allt mycket fort. Jag ser hur Nesser, fortfarande leende, vandrar uppför slänten, han blickar ner i backen för att inte trampa fel på en sten och tittar åter upp, men han vandrar plötsligt inte mot mig längre, han vandrar lite ur min kurs, till vänster. Och jag hör snett bakom mig hur någon säger: “Allt bra?” och jag hör hur Håkan svarar: “Jodå, bara bra” och även om detta äger rum under bara en sekund, så känns det som att det mycket, mycket långsamt går uppför mig att Håkan inte alls hälsat på mig, utan på en annan person som suttit bakom mig. Blickriktningarna för Håkan och hans vän har varit så olycklig att jag hamnat mitt i mellan.

Jag känner skam. En ofattbar skam. Det är stor sannolikhet att väldigt många människor har sett mig göra den här blundern. Att de om en liten stund ska börja fnissa och viska och peka åt mitt håll. Men jag inser också att jag fortfarande har en chans att rädda upp alltsammans. Nesser har tagit ett eller två steg ur min kurs, åt sidan, och jag kan alltså fortfarande titta åt exakt samma håll och LÅTSAS att den jag i själva verket hälsade på är någon bakom Nesser, att det var Nesser som stod i vägen i min blickriktning mot min riktiga kompis. Där finns nämligen ett myller av människor och folk kanske inte ser så noga. Så jag tittar åt exakt samma håll, ler, gör ett tummen-upp-tecken mot myllret och sedan formar jag handen som en telefon mot min kind. Det betyder: ”Vi sitter lite långt ifrån varandra, kompis, men allt är bra och vi måste höras på telefon!”

Och så slår jag åter ner blicken i tidningen, känner hur jag blossar och svettas. Vågar inte titta upp, vill bara försvinna. Nu är risken fördubblad. Det finns nämligen en möjlighet att de dels har upptäckt att jag trodde att Nesser hälsade på mig och att de sedan DESSUTOM upptäckt att jag försökt rädda upp alltsammans genom att hälsa på en person som inte existerar! Jag hör hur det sorlas. Men jag vågar inte titta upp. Måste härifrån. Ge mig en spade och jag gräver mig härifrån, rakt ner i jorden.

Sekund ett – Nesser hälsar.
Sekund två – Jag hälsar tillbaka
Sekund tre – Jag inser att Nesser hälsat på någon annan.
Sekund fyra – jag hälsar på låtsaskompis.
Sekund fem – jag vill fara åt helvete.

Där har vi dem. Fem sekunder ur mitt liv.