“Skriv ett hyllningstal till Marcus Birro (utan sarkasm och elakheter).Han är också en skön kille...

Det ska sägas omedelbart: Jag läser varenda ord som Marcus Birro lämnar efter sig. Jag läser hans bloggar, hans Twitter-inlägg och hans krönikor. Jag är alldeles manisk i detta. Jag har till och med börjat nyhetssöka på hans namn och därvid hittat krönikor som han skrivit i Dalarnas Tidning. Det är rättvist att kalla mig själv besatt. Det står utom allt tvivel klart att hans texter påverkar mig, att de får mig att REAGERA. Redan där och oavsett allt annat har Marcus Birro lyckats – en skribent och krönikör ska beröra. Ingen skribent i Sverige berör mig som Marcus Birro.

Jag har vid något tillfälle kallat Marcus Birro obegåvad. Jag måste erkänna att det inte var riktigt rättvist. Jag läser hans texter och upptäcker en ledighet i språket som väldigt få i det här landet besitter. Han skriver enkelt, det ska man göra, och han skriver så att folk förstår. Vilket inte säger att han skriver banalt. Ibland når han djup som många andra, däribland jag själv, aldrig skulle komma nära. Särskilt när det gäller teologiska och ideologiska diskussioner, för där besitter han inte bara KUNSKAP utan också en HÅLLNING som är konsekvent och intressant.

Marcus Birro har lyckats skapa en stilistik, ett sätt att skriva, som är unikt för honom. Man kan vid läsandet av en Birro-text konstatera utan att titta på bylinen: “Detta är Birro.” Jag tror att det är många författares dröm att lyckas med just detta. Jag gillar Birros skrivstil, hans lägstanivå är hög och understundom vidrör han till och med det sant briljanta. Han skrev för inte alls många dagar sedan om hur han i Italien läste italienska tidningar, bläddrade i sidor som var “stora som kamelfiltar” och det var riktigt fint. Vid något annat tillfälle sitter han i ett flygplan som ska lämna marsch-höjd och Birro beskriver på ett fullständigt fenomenalt sätt hur flygplanet ljudlöst plöjer genom molnen.

Marcus Birro provocerar både mig och andra. Jag har funderat mycket på hur det kan komma sig. Det finns få författare med samma bekräftelsebehov som Marcus Birro och jag tror att svaret finns just där. Men är det inte som talesättet säger: Man irriterar sig på andra människors dåliga sidor endast om man känner igen dem i sig själv. Jag tror det. Och framför allt: Jag tror att jag irriterar mig på Marcus Birros självbekräftelsebehov därför att det påminner mig så mycket om mitt eget.

Frågan är om det här bekräftelsebehovet hos Marcus Birro är en så dålig egenskap som man först kan tro. Kan det inte vara just det som driver honom framåt, som gör att han faktiskt kan titulera sig en av Sveriges mest produktiva skribenter? Dessutom och framför allt: Det finns inget koketteri här. Ingen oärlighet. Marcus Birro står för sin egen bräcklighet, sitt vankelmod, sin vacklande självbild. Att visa den svagheten är en styrka i sig. Det är, när man tänker efter, en ganska vacker egenskap.

Jag har ju länge drivit med Marcus Birro. Inte alls hatiskt, för jag har aldrig hatat honom, men intensivt och ganska skojfriskt har jag skrivit dikter i hans namn. Jag har sagt att jag gjort det för att sticka hål på prettobubblan Birro. Jag tror orsaken kanske kan vara enklare än så – jag tror att det handlat om avundsjuka från min sida.

Marcus Birro kommer under hela min levnad vara en uppskattad poet och författare och det är jag glad för. Vi behöver sådana som Marcus Birro. Jag behöver sådana som Marcus Birro.