Sommar, del 2 - första dejten med Amanda

Det var så många som vill läsa fortsättningen av Sommar-programmet i skriven form, så här kommer det. Ni som redan hört det på radion kan ju bara hoppa över att läsa, inga konstigheter, inte bli sura nu för att jag "återanvänder" eller vad ni säger. Här är det:

Jag sitter på restaurang J på Lidingö. Mitt emot mig sitter Amanda Widell. Det här är vår första dejt. Vi kallar det så, vår ”första dejt” och jag tycker att det låter så hoppingivande, för en första dejt förutsätter en fortsättning, att det blir också en andra dejt och en tredje dejt. Vi sitter ute, fastän det är alldeles för kallt och vi har virat in oss i filtar där Blend-loggan syns på varje ledig yta. Vi har suttit precis på de här stolarna på den här uteserveringen i över nio timmar, från tidig eftermiddag till sen kväll. Jag skulle egentligen vilja gå och kissa, men jag vill inte avbryta något, jag vill att allt ska vara precis som det är.

Jag är aktsam på varje fysisk beröring. Jag registrerar och avläser dem noga. Jag märker till exempel att när jag nu tänder Amanda Widells cigarett så lägger hon en hand över min för att fixera lågan. Jag märker att när våra knän hamnar mot varandra under bordet, så avlägsnar hon sig inte sådär elegant som hon gjorde tidigare. Vi har talat intensivt i nio timmar och jag känner en stegrande frustration. Det är med Amanda som med pappa och sommaren. Jag vet att Amanda Widell nån gång ikväll ska gå hem och jag sitter här och saknar henne redan. Sitter redan nu här och förbannar mig själv för allt det jag inte hann säga till henne. Jag vill ha henne och jag vet redan nu att om jag inte får henne så kommer jag att bli olycklig och jag inser också att det är ett ganska farligt spel, för Amanda Widell sätter spår per sekund i min person. Om hon vänder mig ryggen nu så kommer hon att såra mig. Om hon väntar en timme så kommer smärtan att bli ännu större. Om hon gör det när kvällen är slut tror jag att hon kommer att krossa mitt hjärta. För att rädda mig själv får jag en impuls att avbryta. Om hon inte vill ha mig så måste jag avbryta nu! Men det finns något i den allra känsligaste, sprödaste delen av mitt hjärta som plötsligt beter sig alldeles stenhårt och skoningslöst. Jag vill ha henne! Jag måste ha henne! Jag vet att om jag inte får henne, så kan allt det andra vara.

Att vara med Amanda Widell är som att springa mycket fort upp för en sommaräng utan att bli det minsta trött.

En servitör vandrar mot oss. Jag ser redan på långt håll att han kommer med dystert besked. Han säger att vi tar sista beställningen och jag inser att nu bryts förtrollningen, nu blir den här kvällen plötsligt mycket skör. Jag frågar Amanda om hon vill åka vidare någonstans och hon dröjer med svaret och tittar på klockan och klockan ÄR mycket och hon har all rätt att säga att hon är trött och måste hem, men OM hon gör det så vet jag att här finns en obalans i kontakten, att det är jag som lindansar mycket högre än hon den här kvällen. Amanda ler mot mig och säger: ”Jag vill inte att den här kvällen ska vara slut än.”

Vi sitter i en taxibil. Regn på utsidan av rutan, imma på insidan. Trötta, våta protester från torkarna som vandrar fram och tillbaka över vindrutan. Amanda Widell tar min hand och håller kvar den och jag stirrar rakt fram, förmår mig inte att möta hennes blick. Istället börjar jag babbla oavbrutet om just ingenting alls, men jag tänker att DET HÄR ÄR INTE SANT, jag håller Amanda Widell i handen. Någonting livsförändrande håller på att hända.

Vi anländer till city. Jag känner mig…panisk. Jag gör mig skyldig till den ena pinsamheten efter den andra. Jag säger till exempel att eftersom jag är känd är det ingen bra idé att gå ut på Stureplan där det kan finnas journalister som kan se oss tillsammans. Jag vet inte varför jag håller på på det här sättet. Jag kan inte begripa det. Men Amanda Widell ser vänligt rakt igenom mig och säger att vi kanske kan hitta någon annan plats där jag inte ska bli lika påpassad. Vi väljer Undici på Sturegatan. Vi tar ett glas vin, står vid bardisken och pratar med varandra. De spelar schlager efter schlager och vi visar med syrligt leende blickar mot varandra att vi båda har den mediestockholmskt klädsamma distansen till den här typen av musik.

Men plötsligt förändras allt.

Det spelas en lugn låt, kan det vara Jeff Buckleys Hallelujah? Den känns så väldigt malplacerad här i den här miljön, där människor förtvivlat cirkulerar dansgolvet för att hitta nån att ligga med för natten. Men det finns en dysterhet i musiken som gör att den klär rummet. Stämningen blir surrealistisk, vi blir osäkra och fnissiga. Vi kommer överens om att I DEN HÄR MILJÖN, klockan halv tre på en nattklubb en helgkväll så är Jeff Buckleys Hallelujah en TRYCKARE. Och vi skrattar båda över det daterade fenomenet TRYCKARE och vilket lustigt ord det är ändå. TRYCKARE! Och vi dansar denna tryckare till tonerna av Hallelujah, Amanda står framför mig med ryggen vänd mot mig, som om vi tittade på en stämningsfull konsert tillsammans och vi trycker oss försiktigt mot varandra….och så vänder hon sig om och kysser mig.

Och vi står länge sådär.

Jag inser att andra gäster skulle kunna finna det opassande och groteskt, men de förstår inte att det här är det vackraste som hänt.

”Nu är det du och jag”, säger jag, men jag säger det mer som en fråga än som ett konstaterande och Amanda tittar på mig, dröjer utsökt i några sekunder och säger, konstaterande: ”Nu är det du och jag.”

Musik: Jeff Buckley, Hallelujah

Jag hittade tyvärr inga bilder från den kvällen. Jag hade väl inte närvaro nog att ta fram kameran. Men det här kommer från dagen efter. Jag introducerade Amanda för min bästis Klas...

...och sen åkte vi ut till min bror Niklas och hans fru och barn.