Killinggänget på Dramaten - recension i punktform

Om det nu skulle hända att jag skriver något negativt om Killinggängets Dramaten-pjäs som jag såg igår så vill jag att ni först ska veta min grundåsikt. De här männen har satt sig ner och skrivit en pjäs. De har satt upp denna pjäs på Dramaten. De har själva stått på scen och framfört den. Det gör dem till ofattbara vinnare. Modiga gossar. Det är imponerande, det är berömvärt. De snackar inte, de GÖR. De sitter inte och skriver om en pjäs, som jag – de skriver själva pjäsen. Bra!

Med detta sagt, vill jag göra några poänger i punktform:

-Killinggänget spelar sig själva, var det sagt. Men det är inte riktigt sant. De spelar karikatyrer av sig själva. Robert Gustafsson heter “Robert” och i pjäsen är han en manisk ordvitsare som mest hela tiden springer omkring med lösnäsa. Andres Lokko heter “Andres” och bor i en liten garderob från vilken han katapulteras in i scenerna, som en svårt intellektuell Kramer, och kommer med obegripliga inlagor. Jag hade hoppats på att den här dokumentära tanken skulle göra att vi kom närmare det riktiga Killinggänget, men sanningen är att överspelet och det krampaktiga i att hela tiden vrida karaktärerna bort från sig själva gör att det riktiga Killinggänget aldrig känts längre bort än igår.

- De spelar alltså sig själva, men ändå inte. De spelar den seriefigursliknande bilden av sig själva. Det gör att man inte riktigt tror på dem som människor på scen. De blir typer, själlösa skal, roliga eller tragiska gubbar. Det gör att ingen brytt sig om konsekvens i deras karaktärer. Johan Rheborg är i början av pjäsen livsfrånvänd och blasé. En bit in i pjäsen blir han plötsligt ängslig och artig. En stund senare förvandlas han till en sund och klok människa. Det rör sig inte om utveckling hos karaktärerna. Det rör sig om inkonsekvens. Därför blir det till slut ointressant att följa dem.

- Samtliga i gänget är ju usla skådespelare. Det gör inte så mycket. Man störs egentligen bara på Andres Lokko, som verkligen är fenomenalt usel. Men det håller han sannolikt med om själv, varför han aldrig har mer än 20 repliker i hela pjäsen. Lokko var för övrigt osannlikt nervös, märkte man. Det tyckte jag om att se. Det var så mänskligt och fint.

- Pjäsens tema är gruppen! Gruppens dynamik, gruppens konflikter, gruppens magi – och icke-magi. Det handlar om en grupp som kanske inte vill vara grupp längre. Det är intressant. Jag är mycket intresserad av Killinggänget som grupp och tror att det finns mycket psykologi där att hämta. Men hur illustreras då stridigheterna i gruppen? Hur uttrycks slitningarna? Robert Gustafsson ligger på mage över en skateboard och åker med den över scenen och sjunger konstiga sånger och han får hållas en stund, men till slut ryter Henrik till: “Robert! Ditt skojande håller på att förstöra den här gruppen!” Det finns ju väldigt lite som tyder på att det faktiskt var så det gick till när det bråkades i Killinggänget. Det är inga verkliga konflikter. Allt är förstorat, allt är målat med tjock pensel, som i en fars, inget är på riktigt och därför bränner det aldrig till. Medlemmarna i gruppen vill med pjäsen tala om sig själva och om sina egna problem, men så fort det blir lite farligt så har någon skrivit in en konstig dråplighet i manus. Och då känns allt så fruktansvärt tomt.

- Det finns ett par scener som är alldeles magiska. Reine Brynolfsson, som är briljant, vill bli en del av gruppen och för att visa vad han kan gör han ett shownummer med en gul pinne som verkligen är helt otroligt roligt. Robert Gustafsson monteras i en scen ner på ett väldigt spännande sätt. Man tar av honom hans lösnäsa och hans lustiga hatt och ber honom göra sig kvitt sin dialekt och kvar står en ensam och rädd man – det var starkt! Och sen finns det rena manusgenialiteter, som när gruppen spånar fram ett nöjesfält som bygger på tristess. I dessa tre scener och någon till är Killinggänget fullständigt lysande. 

- Berättarmässigt saknas ett slut. Det känns lite snopet när det är över. Lite rumphugget. Jag får en känsla av att de fick bråttom att knyta ihop alltsammans. De kanske var i tidsnöd? Eller så är de nöjda med sitt slut. I vilket fall måste man säga – de har inte gjort läxan.

- Sammanfattningsvis: idén att spela sig själva, att gestalta sin egen grupps förfall, är briljant. När jag hörde om det trodde jag att jag skulle få se något fantastiskt. Men redan i första scenen står det klart att de inte riktigt vågar löpa linan ut. De har hela tiden på sig sina masker. Därför måste man säga att den här pjäsen både var modig och feg på en och samma gång. Jag är inte besviken, men förvånad. Om jag skulle ge plus, så skulle jag beroende på humör antingen ge den en stark tvåa eller en svag trea. Där har vi det.