Kostymen sys i det tysta

Det här är kanske det värsta jag sett. Någonsin. Det är en klocka som börjar på noll där uppe och sen går den medurs och när den kommit till hälften är man 42 år och när man nått tillbaka upp så vet man att man står för döden.

Livsklocka, kallar de den.
Jag ser bara en dödsklocka.

Bara att titta på den där klockan ger mig obehagskänslor. Jag börjar andas häftigt. Den där klockan får mig att må dåligt. Jag fick nys om att det fanns en sådan klocka imorse och jag har tänkt på den sedan dess.

Alldeles nyss beställde jag en livsklocka. Jag ska ha den på väggen i butiken. Ni tycker kanske att det är ett felbeslut med tanke på att den får mig att må dåligt. Men jag tror att den skulle kunna förändra mig, den där klockan. Jag tror att dödsångesten skulle kunna gå över till någon form av existentiell svindel.

Tänk att ha den på väggen som en tickande påminnelse om att döden syr min kostym i det tysta. Skulle man inte då känna att det är dags att leva?

Jag tror att klockan kan få mig att göra saker som jag valt att spara till lite senare. Jag tror att den kan få mig att göra GODA saker. När jag i stor affekt sätter mig för att skriva ett vredgat mail tror jag att klockan kan få mig att ångra mig i sista stund. Vad skulle meningen med detta mail vara? Klockan kan få mig att göra en hel del saker som jag i annat fall skulle ligga och ångra att jag aldrig gjorde när livsklockan slår tolv.