Ingen får se att man är packad!

Detta var någon månad sedan.

Jag sitter på en krog med ett sällskap. Någon av människorna runt bordet känner jag, men de flesta är främlingar, kompisars kompisar. Vi har börjat trevande, det har krävts både ett och två glas vin för att föra upp oss på sådan nivå att vi kan prata med varandra på avslappnat sätt. Men det har alltså äntligen hänt. Vi har varit i helvetet och vänt. Det går bra för oss!

Vi har vinet att tacka för allt. Någon pratar plötsligt väldigt högt, en annan drar en lite för lång anekdot, en tredje börjar plötsligt tala väldigt mycket om pengar. Sina egna. Tydliga tecken på att man druckit. Själv sitter jag mest och lyssnar på detta samtal som en gång stapplade så, men som nu flödar så vackert, glittrar ut i rummet. Jag är berusad, inte tal om något annat. Jag märkte det först när jag välte ut ett glas.

Man kan säga vad man vill om att välta ut glas, sånt händer, men man välter inte ut ett vinglas om man inte är berusad. Jag märker det också på min reaktionstid. Hur jag liksom hamnar utanför samtalet, följer det som åskådare till en tennismatch. Försöker flika in något, men hinner inte med. Sitter och förundras över hur fort de talar. De är snabba men framför allt: jag har börjat bli långsam. Jag tar ett viktigt beslut: Jag ska inte dricka mer nu. Häller upp ett glas vatten, är nära att spilla, det skvalpar men klarar sig, skönt.

Om det nu förhåller sig så att jag är fullast ombord på det här bordet så gäller det att dölja detta i möjligaste mån. Jag slutar därför att tala helt. Lika bra eftersom jag börjat sluddra lite smått. Har svårt med vokalerna. Jag sitter tyst och om någon ställer en fråga så svarar jag ar-ti-ku-le-rat. Jag märker hur samtalen vandrar över mitt huvud. Jag hör vad de säger, jag uppfattar orden, men jag kan inte begripa vad det talar om. Jag är riktigt kanonfull, jag. Så måste det absolut vara. Det känns bra! Härlig känsla, det här.

Jag beslutar mig för att gå på toaletten. Jag måste därvidlag komma förbi två människor som sitter runt bordet och jag försöker att hålla mina rörelser så graciösa och nyktra som jag bara kan. Försöker att vara FLINK.

De får inte se att jag är så här berusad. Någon makar på sig och sin stol in mot bordet och jag försöker AR-TI-KU-LE-RAT att säga “det går bra, det går bra”.

Jag vandrar mot toaletten. Försöker att gå rakt, de får inte se mig ragla. Jag ställer mig och kissar. Det hamnar lite utanför, men sånt händer ju. Tittar upp mot spegelbilden framför mig och upptäcker att jag ler. Den människa som ler för sig själv när han kissar är utan tvekan berusad.

Jag skyndar tillbaka ut och siktar mot bordet som jag ser långt där borta. Försöker att gå rakt, upplever att väggarna kommer emot mig på läskigt sätt. Ryggar tillbaka från dem. Jag går som man går på tåg, om ni förstår. Får inte göra bort mig nu, har klarat mig så fint under så lång tid. Kommer till en lite trängre passage och möts av en ung man som ska förbi mig, bort mot toaletterna. Jag lägger på en artig min och tar ett steg åt sidan för att han ska komma fram. Jag upptäcker att han tar samma steg, åt samma håll, för att ge mig plats. Jag ler åt missförståndet, sånt händer ibland, och tar ett kliv åt andra hållet.

Mannen tar återigen exakt samma kliv. Jag tycker att det är lite dråpligt och skrattar till och mannen gör något liknande. Jag bestämmer mig för att stå kvar och sträcker ut handen i en välkomnande gest som säger: “Varsågod att passera mig!”

Döm om min förbluffning när jag upptäcker att han gör exakt samma gest – exakt samtidigt. Nu måste jag skratta högt – herregud, vad vi missförstår varandra. Men när jag leende tar ännu ett bestämt steg åt sidan och märker att han gör samma sak så börjar jag förstå att han vill jävlas med mig. Jag tittar upp, stirrar på honom stint. Och upptäcker att jag ser mig själv. Det är en spegel jag står och gestikulerar mot. Mannen är ingen man, det är jag.

Plötsligt känner jag mig så otroligt korkad. Så liten. Så bortgjord. Och jag kryper ihop, krymper, blir alldeles krum där jag står. Bara ingen såg det där. Bara. Ingen. Såg. Det hinner jag tänka innan jag hör fnissen från mitt bord, och fnissen blir till skratt och jag tänker: ge mig ett hett bad och ett rakblad.