Sommarminnen

Minns ni den där historien om Gud som kom ner och hälsade på människorna och sa till oss svenskar: "Ni skulle inte BO här." Jag skrev om den i bloggen häromdagen. Med utgångspunkt från den skrev jag en krönika i dagens Aftonbladet. Här är texten:

Jag läste i tidningen att det har varit sol i Stockholm under endast tre timmar i november månad.

Tre timmar, det får mig att tänka på historien om när Gud kom ner till jorden för att hälsa på människorna.

Han åkte världen runt och inspekterade hur vi levde. När han kom till Sverige blev han alldeles förbluffad.

Häpen gick han runt i iskylan och betraktade svenskarna. Så sa han: ”Men hörrni. Jag tror ni har missförstått. Ni skulle ju inte BO här. Min tanke var att ni kunde komma hit några veckor på sommaren och bada i någon sjö och gå i naturen. Men ni skulle ju inte ­BOSÄTTA er här”. Så måste det ju vara. Gud visste vad han pratade om.

Det kan ju aldrig vara meningen att vi människor ska behöva utsätta oss för det här, att vi ska acceptera att leva under de här omständigheterna. Vet ni vad jag känner allt som oftast när jag går i snålblåsten på Nybrogatan på väg till jobbet? Jag känner att jag lever ett ovärdigt liv.

Det värsta är att det inte ens har vänt än. Ni tycker att det är mörkt nu? Det kommer att bli mörkare. Ni tycker att det är kallt? Det kommer att bli kallare. Sommaren har aldrig varit längre bort. Minns ni den över huvud taget? Minns ni hur det kunde vara för bara några månader sedan?

Första dagen på semestern. Grusvägen den sista biten har räfflat sig som grillchips efter vårregnet, ofarliga stenskott mot bilens underrede. Det dammar efter bilen, som när fnöske brinner. Man anländer till sitt landställe, stiger ut ur sitt luftkonditionerade kylskåp och träffas av en vägg av värme. Det doftar så fint av grönska. Och man går ut och tar höga kliv genom det oklippta gräset. Insikten att hela sommaren ligger framför en gör att det porlar inom en. Man donar med grillen, lägger på fläskkarré som lagts i egen marinad, det droppar och tar fyr, köttet blir lite svart i kanterna, men det gör inget.

Man öppnar en flaska vin. De första snabbt kluckande ljuden när man häller upp det första glaset. Man ser ut över den varma kvällningen och vet att man ska sitta här mycket länge nu.

Jag saknar det något oerhört!

Jag saknar den ljuvliga sysslolösheten. Att läsa båda kvällstidningarna från pärm till pärm. Till och med dagens skratt och horoskop! Ljudet av hammockgånggjärn! Ljudet av en mygga som närmar sig och försvinner. En radio står ständigt står på. Ibland lyssnar man, ibland struntar man i den. Man läser en mycket dålig deckare, som man genast förlåter. Man hittar ett korsord i en veckotidning från förra året som man mumlande fyller i med blyertspenna. Man planerar inte för någonting utom för den dagliga resan till affären. Den är dagens event, man kammar håret och tar på sig en skjorta. Man undrar plötsligt om det är tisdag i dag? Onsdag? Skit samma.

Jag saknar känslan när man stiger upp en tidig morgon till en mycket varm sommardag. Sömndrucken ställer man sig på altanen och tittar ut. Ett spår av nattkyla finns kvar i luften, dagg i gräset, men när man ser den klarblå himlen och hur solen börjat bearbeta dagen, hur det börjar gnistra i bersåerna och bland haggtornen, då inser man: ”Jösses. Den här dagen kommer att bli obeskrivlig”.

Jag saknar smält glass på fingrarna. Synen av brunbrända barnryggar som ägnar en hel dag åt att samla grodyngel i en hink.

Jag saknar sensommarflugornas lättja, mätta och modiga sitter de kvar på ens arm. Jag saknar ljudet av is som krackelerar i saftkanna. Jag saknar att bära shorts, att känna hur låren klibbar mot varandra. Jag saknar att sitta vid en sjö som är så spegelblank att den målar världen upp och ner. Solen bildar en väg av hamrat guld över den. Det blåser så lite att inte ens björkarna orkar bry sig.

Jag saknar till och med sommarregnen, som kommer så snabbt att man inte ens hinner ta in dynorna. ”HERREGUD ­ DYNORNA”, ropar någon och någon annan sätter fart ut. Det är sex grader och regn i dag. Det vet vi ju ingenting om, men Gud sitter säkert där uppe just nu och skakar dystert på huvudet när han tittar ner på oss. ”Herregud”, säger han. ”Jag förstår ingenting. De bor kvar.”