Nyår - ännu ett pinnhål på väg mot döden

Det är ju ett hundratal timmar kvar till nyåret, men jag vet redan ungefär hur det kommer att gå till.

Middagen började redan 19 och det var generöst med spriten, det är klart att man är ordentligt rund under fötterna nu när klockan närmar sig tolv.

Hela det stora sällskapet – här finns både vänner och främlingar – rör sig ut på balkongen eller ut mot trädgården. Lågskor på männen, klackskor på damerna, alla halkar och håller sig fnittrande i varandra. Saft av skaldjur rinner längs fingrarna. Blandningen av kylan och alkohol, det skapas en speciell stämning när alldeles för fulla människor samlas utomhus i minusgrader. Vi har klätt oss slarvigt för expeditionen, huttrar och inväntar tolvslaget. Någon entusiast har klätt sig i smoking kvällen till ära, men han smög snart av sig flugan när han upptäckte att han var ensam om klädseln.

Damerna ställer sig på långt tryggt håll medan männen böjer sina ostadiga knän och donar med raketerna. Man väntar och röker en cigarett och sedan röker man omedelbart en till, herregud, man ska ju sluta för gott om några minuter.

Alla ser under hetsig stämning till att de har champagne i glasen inför tolvslaget. Panikscener hos dem som har tomt. ”Jag har inget i glaset”, skriker någon med vilda, rullande ögon och värdinnan får skynda in för att hämta påfyllning. Någon startar en nedräkning: TIO, NIO, ÅTTA...

Och alla andra stämmer in: ”SJU, SEX, FEM...” Men någon haverist har ringt Fröken Ur och säger ”NEJ NEJ, stopp! Det är tre minuter kvar!” Och man tystnar och väntar ytterligare. Och så slår klockan äntligen tolv och alla ropar GOTT NYTT ÅR och letar i panik efter sin lite för fulla make eller maka, för första kyssen måste gå till sin partner.

Sedan kramar man laget runt. Värst blir det med främlingarna – klumpiga och osäkra rörelser när man inte riktigt kan komma överens om man ska krama eller ta i hand. Några karlar i sällskapet tar genast fram cigarr, tänder och suger, tänder och suger och visar sedan tänderna. Och all kvällens förväntan har plötsligt exploderat i ett klockslag och det finns så mycket värme och många leenden omkring en, och man tycker att det är lite lustigt att det enda man känner själv är sorg. Man känner den så starkt. Och man tittar på de andra. Visst ser man den hos dem också? Mitt i all denna yra finns en tragik som det är svårt att sätta fingrarna på. Som om alla hade något ledsamt på tungan som de aldrig fick sagt under året. Och nu är det snart för sent. De gömmer den skickligt, men bakom de blanka blickarna ser man att deras ångest lyser lika starkt som ens egen.

Jag har alltid sett nyårsafton som den vidrigaste av alla högtider. Den ångest som jag känner när klockan slår tolv når sedan sitt absoluta klimax på nyårsdagen. Man ligger bakfull i soffan. Ivanhoe på teven och byter man kanal är det backhoppning. Och olustkänslan trycker så hårt mot bröstet att jag inte ens kan resa mig upp.

Man skulle kunna tro att den här ångesten har att göra med en allmän olustkänsla inför januari som månad. Man är pank efter julen, solen visar sig inte över huvud taget och det är väldigt långt kvar till sommaren. Men jag tror att det främst handlar om en ren form av dödsångest. När det blir nytt år är det alldeles oundvikligt att tänka på att man tagit sig till ännu ett pinnhål på sin resa mot döden. Jag försöker att undvika att tänka på döden överlag. Försöker undvika att tänka på den fullständiga meningslösheten i att existera. Vägrar tänka på att jag i evighetens perspektiv lever på den här jorden under en tidsrymd som kan likställas med den tid det tar att knäppa sitt finger. Sedan är jag borta.

Det går att tänka bort de här tankarna de flesta gånger. Men inte när det gamla året byts mot ett nytt. Jag känner en fruktansvärd separationsångest från 2009. Jag skulle vilja byta år när jag själv behagar. Om några år eller så. Men det är inte dags än.

Jag ligger i min soffa och tänker att jag står still. Jag står kvar här i livet och stampar. Ett år har gått och ingenting har hänt. Jo, en sak. Jag har kommit ännu ett år närmare min egen död.