Det oförkarliga miraklet i Thailand

Men godmorgon Alex :D

Kul. Nu ska jag ta och börja läsa inlägget :D

Jag är övertygad om det sånt här händer. Mystiskt - oförklarligt, men ändå
händer det.
En liten historia -
Vi hade firat jul - ganska längesedan. Min syster hade fått en fin klocka i
julklapp. På vägen hem från farmor o farfar snöade det o fotspåren blev
fort igensnöade.Väl hemma märkte syrran att hon tappat klockan o glädjen
var borta.Ingen idé att ge sig ut att leta.
Jag hade en dröm på natten - jag hade hittat klockan - jag var snopen men
ändå positiv när jag vaknade.Talade om detta för mamma - som tyckte det
lät konstigt.Jag kunde se i drömmen var klockan låg.Ut o leta i snön - gick
till den där stolpen som klockan skulle ligga, mycket riktigt låg den där i snön
o lyckan var total.Jag har tänkt på denna händelse ofta under åren.

Läst klart. Okej gjorde annat innan. Iaf.

Nämen åh! Lite läskigt faktiskt. Men, jag tror på dig. Jag skulle gärna vilja berätta något för dig, men det har aldrig hänt mig något.

Charlie är välsignad och en sann A-bebis :D

Hej!

Jag har varit med om liknande med mina barn när de varit riktigt små. Man säger något, och de imiterar perfekt. Som ett ögonblicks plötslig spegling och insikt om vad som ska komma. Sen, tillbaka till bebisljud. Sen, språkets utveckling till "förståeligt", i 1-1,5årsåldern. Magiskt, eller hur! Det är som en spontan rekyl på vuxenspråk. Det går inte att upprepa och det går inte att provocera eller forcera fram igen, hon är för liten. Men det kommer. Det kommer tillbaka. Och då kommer ni skickas tillbaka till ögonblicket på stranden då ni fick en försmak av hennes tal.

Härligt!

Det här hände för många år sedan.
Min kompis ringer och väcker mig. Vi pratar en liten stund och så berättar hon att en biografen hade brunnit. Jo jag vet svarar jag och fortsätter, det stod ju i tidningen igår och jag se tidningens första sida framför mig. Tillslut går jag ner i köket och där ligger tidningen med den framsida som jag kommer ihåg från gårdagen......Lite otäckt.

När jag var gravid i mån7 med min dotter drömde jag att jag öppnade magen och tittade på henne, när jag vaknade mindes jag drömmen och 2 månader senare när hon kom såg hon ut precis som jag hade drömt. sjukt egentligen.

Jag tror starkt på att saker händer som ej går att förklara. För ca 13 år sedan vakande jag i mitt rum mitt i natten.Jag tittat upp och lutad över mej står en skepnad med svart cape.Givetvis blir jag livrädd och blundar och tänker att när jag öppnar ögonen är den försvunnen för detta är ju inte på riktigt! Men när jag öppnar ögonen står den kvar,jag kastar mig ur sängen och springer upp och tänder lampan. Då är skepnaden försvunnen....Det var spooky och jag tänker forfarande på denna händelse då och då. Jag har även upplevt andra konstiga saker men detta var det som satt starkast spår.

Tycker alla historierna du berättade om var otroligt häftiga. Och jag, som har svårt att tro på folk, tror faktiskt på dig.
Något riktigt övernaturligt har jag själv aldrig varit med om (tyvärr)..

Jag har två saker som hänt mig som skulle kunna kallas övernaturliga.
Dock så tror jag att övernaturlig är en relativ term eftersom det som hänt mig kanske är naturligt, bara det att vetenskapen inte vet tillräckligt eller har bevis för det än.

I den ena händelsen var jag i lågstadie åldern och klassen fick sida och rita.
Jag valde att rita en vas i blyerts med en speciell form som är svår att beskriva i ord, hög och plötsligt inbuktande vid halsen, halvlång hals. Jag gjorde den blommig.
När skoldagen var slut kom mamma och hämtade mig och jag visade naturligtvis vad jag hade ritat. Hon stirrade häpen på den och utbrast att hon för bara ett par timmar sedan varit och köpt precis en sådan vas som vi kom fram till måste skett samtidigt som jag satt och ritade, som nu stod under ett hörnskåp hemma. Vi skyndade hem och där under hörnskåpet stod en verklig kopia av just den vasen jag suttit och ritat, precis samma form, enfärgad i svagt blå och blommönstrad.

I den andra händelsen var jag i dagisåldern (jag har minnen även från när jag var under ett år som bevisats av foton, det är ganska ovanligt vad jag förstått men så är det) och jag hade en bästa kompis som hette Kim. Jag hade aldrig varit hemma hos henne men vi bestämde att jag skulle komma och äta middag kanske om det var veckan därpå.

Innan dess hade jag en dröm. Jag stod i en mörk lägenhet som jag i drömmen visste var Kims. Jag såg hennes sovrum och bredvid hennes föräldrars sovrum och ingången till köket och om jag minns rätt även hennes ljuslila täcke och andra detaljer. Jag fick först en impuls att gå in till Kim eftersom hon var min kompis men jag kom på att jag nog inte skulle väcka henne eftersom hon låg och sov (man får tänka på att jag var barn och därmed tänkte som ett barn).
Jag blev sedan medveten om att jag stod i en mörk lägenhet där alla sov och jag kände mig lite kuslig till mods och mer än så minns jag inte, jag tror jag slutade drömma där.

Veckan därpå eller när det nu var kom jag hem till Kim där det såg exakt precis ut som det hade gjort i drömmen. Jag var inte sen med att tala om det till både henne och hennes föräldrar men jag fick inte så mycket respons, det är troligt att hennes föräldrar tog mig med en nypa salt.

Efter den drömmen fick jag tro på att jag kunde se hur folk bodde innan jag besökt dom så i samma veva hade jag en dröm om min andra bästa kompis rum fast det skedde i svartvitt likt en serie täckning med vikt på en byrålåda som stod åt höger om en dörr med ett gammaldags handtag. Sedan blev jag liten som en pyssling och satt på den gigantiska byrålådan och föll sedan ner för den. Att falla gjorde ont i hela kroppen (som jag tror många upplever) och sedan vaknade jag.

Väl hemma hos min andra bästa kompis så såg det också ut i hennes rum som det hade gjort i min dröm. I verkligheten var hennes byrålåda gammaldags rosa vilket jag noterade eftersom min dröm hade varit svart-vit. Så jag utbrast "jaha så den är rosa i verkligheten, det visste jag inte!" och talade om den drömmen även för henne. Jag tror inte hon sa så mycket om det heller.

Apropå eran upplevelse av ett klot så är det ett välkänt fenomen, det finnas en typ av blixt som blir till ett klot som kan komma in i hus och olika ställen. Dom är väldigt farliga så ni hade tur att den åkte iväg.

Jag trillade från en stentrappa när jag var ca 2 år. Jag kunde redan prata lite, men det var långt ifrån klart. Pappa åkte med mig till akuten och vi vandrade runt i gångar men egentligen inte fick gå runt i. Efter att tag sa jag med otroligt klar och vuxen stämma: Det är bra nu.

Till saken hör att pappa hade varit delad väldigt glad och delat väldigt ledsen (inget han visade) sen jag föddes eftersom hans älskade mamma dog bara några veckor senare. Och han tror fortfarande att det var hon som talade genom mig för en sekund. Tröstande och få honom att släppa sin stora sorg.

Jag kommer och tänka på när jag arbetade på Arlanda för ett år sedan. Jag började oftast tidigt och var tvungen att gå upp klockan 5 för att hinna med bussen. Trots tidiga mornar så gick jag ofta och la mig sent och var ofta rädd för att inte vakna utav väckarklockan. Med min barnatro så sa jag ibland till Gud att du kan väl väcka mig om jag slår av väckarklockan och forsätter att sova. Jag vill liksom inte komma för sent. Och ibland så hände det att jag stängde av klockan i sömnen och fortsatte att sova. men sen när det var ungefär 10 minuter kvar tills bussen gick så va det som att någon knuffade till mig lite lätt och jag vaknade till. jag sov helt själv i rummet och detta hände några gånger då jag stängt av klockan i sömnen. jag blev lika paff varje gång men aldrig rädd. kanske är det så att dem som är öppna för det övernaturliga är mer mottagliga för det?

Min äldsta bror som idag är dryga fyrtio år sa (högt och tydligt) "En röd bil" när han var sex månader. Han hade inte sagt några ord innan dess. Han satt fastspänd i bilbarnstolen och pekade ut genom fönsterrutan. Min mamma, som körde, blev chockad och faktiskt rädd över det plötsliga ordflödet. Och det gick inte över efter det. Vid ett års ålder formulerade min bror hela meningar i ett rasande tempo och släktingar + övriga kunde knappt tro att det var sant. Man kan se på bilder från vår barndom att min bror har en vassare blick än övriga syskon. Precis som Charlie utstrålade han en intelligens som små barn generellt inte gör.

Hej Alex, underbar blogg du har!
Själv har jag varit med om många övernaturliga saker. För många år sedan när vår dotter idag 20 år var i 3-årsåldern vaknade på morgonen och kom in till oss (min man och jag) och sa: "farmor hälsar till dej pappa". Till saken hör att vår dotter aldrig hann träffa sin farmor då hon dog 2,5 månad innan Linn föddes.

Jag som trodde du skulle dra till med en rejäl historia från thailand så får man höra det hör. Det måste ha varit ett stort ögonblick dock :-)

Jag fick rysningar i hela kroppen.
Jag blev rädd och kände mig iakttagen så jag var tvungen att gå ut ur rummet jag tillfälligt satt i.
Jag tror så mycket på andar/spöken/demoner/whatever.
Så min första tanke är att hon blev bytt med en sådan i någon sekund som pratade åt henne.

Åh jag dör. ryser fortfarande.
Men häftigt är det, utan tvekan.

Förstår verkligen att ni blev tagna av att höra Charlie 6 månader säga efter mammas 'älskling'. Jag tror dig absolut! Har hört att sådant kan inträffa med små barn ibland, de härmar helt rätt men kan inte göra om det förrän talet på riktigt. Ett ljuvligt minne från er sköna resa. Tack för alla fina bilder du bjöd på under hela Thailand resan!

Det här hände för några veckor sedan när det var så svinigt kallt i Sthlm. Jag promenerade i blåsten mot tunnelbanan på väg till jobbet. Plötsligt ser jag en bil som ser bekant ut, och inser att det är min sambo som kommer åkande. Konstigt, tänkte jag, han borde vara på sitt byggjobb. Han ser mig, ler och tutar och fortsätter att köra hemåt. Jag fortsätter gå men undrar varför han var på väg hem redan och ringer upp honom. "Vad snackar du om, jag är ju och jobbar ute i Värmdö" säger han. Jag blir arg och tror att han driver med mig, så jag får hans kollega i telefon som kan intyga att det stämmer. Det är första gången jag delar med mig av detta, kan knappt tro på det själv.

Vad häftigt, men också lite läskigt! Angående eldklotet så kallas det klotblixt och är inget övernaturligt, men man vet inte den fysikaliska bakgrunden.

Oj, vilken upplevelse att få höra Charlie säga det!

Vet inte vart jag ska börja, har varit med om så mycket jag inte riktigt kan förklara. Jobbade på en lägergård mitt ute i den småländska skogen många somrar där det hände mycket. Några mornar när vi höll på att försova oss hörde vi tydligt hur någon var i köket och skramlade högt med porslin. Vi vet inte vem det var eftersom att alla ledarna låg i sina sängar och barnen sov en våning upp, alla låg kvar.

En annan gång var jag och två andra ledare ute och gick sent på kvällen när vi såg hur det lyste i en stuga en liten bit upp. "Kul att vi har fått grannar!" tyckte vi men det var konstigt att vi inte sett någon bil köra förbi. När vi träffade vaktmästaren dagen efter frågade vi vilka som hyrde stugan. Han bara tittade konstigt på oss och sa att den stugan har stått övergiven i minst 70 år, taket är inrasat och helt obebolig. Efter att han sagt det började vi tänka på annat som hänt runt den stugan, hästen tex vägrade gå upp för stigen som ledde upp till stugan och backade när vi försökte leda in henne dit.

För ca 8 år sen åkte min pappa upp till Stockholm för att gå högvakten. Efter ett par dagar hörde jag en röst som sa att något allvarligt hade hänt min pappa, att telefonen snart skulle ringa och att det skulle vara en läkare. Jag blev livrädd och flög upp för trappan till våningen där mamma, och telefonen, fanns. Innan jag var uppe för trappan ringde telefonen och en läkare berättade att pappa nästan dött. Det första jag sa var "vad har hänt med pappa?", vilket mamma reagerade på sen när värsta chocken lagt sig. Hon hade nämligen inte sagt min pappas namn någon gång under telefonsamtalet. Jag berättade för henne men vet inte riktigt om hon trodde mig, hon frågar fortfarande hur jag visste.

DEn här händelsen måste ha hänt kring åren 97/98. Det var i alla fall efter att min farfar hade gått bort och det var 97. Jag hade en dröm om honom där han var ett spöke och vi var hemma hos farmor och farfar. Jag ställde en fråga till honom. Jag frågade av någon anledning vart han hade dött. Det enda jag visste innan var att farmor hade hittat honom i köket. I drömmen visar farfar mig att han satt vid köksbordet på min farmors sida. Jag hade aldrig någonson sett honom sitta där förrut. Men det var alltså där han visade att han hade suttit och liksom hängt över bordet. I efterhand så frågade jag farmor om just detta och hon berättade att han hade suttit på "hennes" sida av bordet. När jag berättar om den här drömmen för folk så får jag ofta gåshud. Jag tror att det var farfars sätt att visa mig att han hade det bra och att han fanns där för mig. Det är första och enda gången jag har drömt någon form av sanndröm.

Okej. Det här är absolut första gången jag berättar det här och jag kommer ta det kort. Det är det senaste året som jag på riktigt har tagit tag i det här då jag hela min uppväxt försökt dölja allt eftersom jag inte vill uppfattas som något freak. Jag märkte väldigt tidigt att jag inte är som alla andra och att jag tänker och fungerar på ett helt annat sätt. Listan kan göras lång men: Jag kan tex styra folk - kan tex få vilken tjej som helst. Jag minns ALLT - jag kan tex läsa en bok och sedan skriva ner varenda mening - jag kan se en film och skriva ner varenda replik. Jag drömmer sann-drömmar några gånger i månaden och har gjort det i hela mitt liv. Jag är uppe 48 timmar åt gången. Dvs jag sover varannan natt. Jag vet var det är för fel på en bil bara genom att ta på den. Jag kan prata med djur. Kommer en människa (jag ser live) död inom den närmaste tiden - så ser jag det.

Jag har själv försökt undersöka varför just jag har blivit som jag blivit och det enda som jag "hittar" är att jag har ett extremt högt IQ (har inte gjort det testet som fastställer exakt men jag har över 150) och ett "onormalt" högt värde av en vis hormon. (säger inget mer)

Som jag sa så är det först senaste året som jag tagit tag i det här och jag skulle därför kunna tänka mig att bevisa det här för dig Alex. Jag skulle kunna säga en sak som kommer hända i höst och som jag själv OMÖJLIGT kan påverka. (eller någon annan MÄNNISKA heller för den delen) Vill du det så ge mig din mail så mailar jag dig mitt telefon nr och så får du ringa upp mig. Det finns dock några villkor men dom kan vi i så fall ta på telefon. Sen en sak till. Jag kan bevisa det genom att berätta en sak om din bror Carl och siffran 30.

Min kompis besökte sin sjuka farfar på sjukhuset en dag. I bilen på vägen hem fick hon plötsligt ett hugg i kroppen och började rysa jättemycket. hon kollade vad klockan var. när hon kom hem fick hon ett samtal att farfarn hade dött, exakt den tid som hon började rysa i bilen...

lycka till med charlie. uppmuntra hennes pratande :)

För några år sedan noterade jag att jag alltid tittade på klockan 22.22. Inget konstigt med det, tyckte jag, man har ju sina rutiner och när man väl börjat lägga märke till en viss sak så noterar man ju det äNNU mer när det väl händer. Men hur som helst, jag tittade väldigt ofta på klockan 22.22.
Sedan bodde jag en helg på hotell med en familj när jag jobbade som personlig assistent åt deras son, detta var efter studenten någon gång. Jag delade rum med dottern i familjen och såg på en digitalklocka som var inbyggd som en egen display i TV:n att klockan var 22.23. Pekade på den och sa på skämt "Men Frida, den ska vara 22.22, den går ju fel". Förklarade att den brukade vara 22.22 när jag tittade på den. Mitt när jag sa det, och pekade, så slog den om till 22.22! Den gick alltså en minut bakåt. Jag vet att det verkligen hände, för Frida såg det också och bara stirrade på den en lång stund. Hur det gick till har jag däremot ingen aning om.

Men så mycket som händer i världen, vore det ju nästan konstigt om det inte ibland också händer "konstiga" saker.

Mysigt ord Charlie fick för sig att härma förresten! =) Härligt att kunna berätta för henne att älskling var hennes första ord.

Härligt att läsa

http://sv.wikipedia.org/wiki/Klotblixt

Verkar faktiskt som att dessa "eldklot" existerar...

Jag tror helt och hållet på dig Alex. Men som sagt, kan tro att ni blev helt ställda då Charlie sa detta. Jag ska berätta en händelse ifrån år 2000, min bror som var 4 månader låg på mage i sängen och snackade på bebis språk med mig. Efter ett tag blev det jobbigt för honom att ligga på magen för hans lilla nacke. Han såg besvärad ut. Jag frågade "Är det jobbigt Arvid?". Han svarar klart och tydligt "Ja a" med betoning på a i slutet. Den flimsnutt har spelats upp många gånger där hemma. :)
Jag vet inte om detta kan gå in under kategorin "övernarturligt"... Men jag tyckte det var lite så.

Mitt kusinbarn gjorde samma sak. Egentligen tror jag det handlar om att den mänskliga hjärnan har enorma förmågor, snarare än att det handlar övernaturlighet. Hjärnan är kroppens mest elastiska organ och den utvecklas och förändras hela tiden. Man sk akomma ihåg att hjärnforskarna fortfarande bara kan förklara en liten del av hjärnan, trots dagens överinformerade samhälle. Man bedriver forskning på de kretsar i hjärnan som styr talet och börjar först nu kunna uttala sig. Tänker även på hur jag kunde läsa tex flytande när jag var 3-4 år, men det tror sällan någon på eftersom man inte "kan" läsa förrän man är 6-7. Jag hade en intuitiv förståelse för bokstäver. Jag tror inte det handlar om övernaturlighet, jag tror det handlar om att den mänskliga hjärnan kan mer än vad vi någonsin förstår.

Jag och min Sambo har lyckats spela in en röst som viskar diverse meningar på engelska när vi gick runt i lägenheten och filmade våran lägenhet som skulle säljas.. Rösten är mycket tydlig trots att den viskar och en av meningarna som hördes tydligast var "let us out of here".Det var det sjukaste jag någonsin upplevvt och jag är så glad att vi inte bor kvar där längre. Vad som gör det hela än mer kusligt var att byggnaden tidigare varit en del av ett mentalsjukhus..(Jag inser att det låter som en klassisk spökhistoria men det var så det var helt enkelt)

Apråpå Charlies "älskling" så har jag för mig att det finns ett klipp på youtube som min syster visade mig för ett tag sen där en pappa gullar med sin dotter och säger "i love you" om och om igen när plötsligt och hur tydligt som helst den lilla bebisen svarar "i love you" tillbaka.
sök på youtube!

För längesen när jag var sissådär 11 år gammal eller så spenderades somrarna ute på min farmor och farfars lantställe vid vättern. en kväll iallafall så hade vi varit och spelat kort hos grannbarnen och när jag och min bror skulle gå hem när det var som mörkast ute så tittar jag upp mot himlen, för jag gör sånt ibland. Där lyser plötsligt ett stort ljus upp! Det stannar så i några sekunder. Det stora ljuset liksom vrider sig ett halvt varv och sticker Plötsligt iväg som ett skott tvärs över himlen och försvinner i horisonten. bror min trodde mig såklart inte men det HÄNDE!

Alex, barns hjärnor fungerar som papegojjors i sin tidiga språkutveckling. Det är inget konstigt alls. Senaste forskningen visar att upprepning och härmning vid språkutv. är mycket viktigare än vi trott. Däremot kommer förståelsen av innebörden i orden mycket senare.
Om ni har tur händer det igen.

Mvh
Elin

När jag jobbade på kryssningsfartyg såg vi också något som liknade ett eldklot.

Vi var en hel grupp som stod och kollade där det hängde över vattnet och sakta åkte fram och tillbaka. Det var ganska långt bort så det måste ha varit väldigt stort, och det var verkligen ingen stjärna eller månen eller något annat förklarligt.

Sen försvann det upp bland molnen och slocknade.

Hej!

När jag var 10 år så drömde jag att hela familjen var på en båt som sjönk, fortfarande sitter en obehaglig känsla kvar, det var så verkligt och kändes verkligen som att vi låg i vattnet och frös. Jag kan fortfarande känna kylan och vätan i den drömmen.

Jag vaknade upp dem morgonen med att jag kissat på mig, hade väl aldrig hänt sedan jag var liten. Jag kom ihåg hur förvånad mamma var. När jag sitter och äter frukost så hör jag på nyheterna hur en båt har sjunkit, Estonia. Jag berättar såklart om min dröm för mamma, men hon tror då att det är en bortförklaring för kissandet i sängen....

Jag tänker på detta ofta än idag, hur det inte kan ha varit ett sammanträffande bara, vad är oddsen för det liksom!

jag måste instämma från föregående kommentarare.. man kan tydligt se i charlies blick att det finns något speciellt där. Jag har tänkt på detta varje gång jag sett henne på din blogg. Hon är fantastiskt vacker men där finns klart och tydligt något mer, något intelligent i ögonen som är utöver det vanliga. Därför kändes det du skrev nästan lite mer som en bekräftelse på mina egna reflektioner. Möjligtvis ett underbarn, vilket faktiskt kan uppstå av två normalbegåvade föräldrar, och menar därmed ej att någon av dig eller Amanda icke skulle ha lite mer intelligens än den iQ som anses mest "normaliserad" men du förstår nog vad jag menar.. bara att gratulera till detta undersköna, skarpa barn :)

Kollade upp "klotblixt" på nätet, kolla här:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Klotblixt

Märkligt, har aldrig hört om det förut.

När jag var kanske 1½ år och låg och sov med mamma så satte jag mig plötsligt upp, stirrade på henne och sa 'Mamma, när ska du och jag bli skilda varelser?' - ordagrant.
Mamma blev rätt rädd och övertygad om att det här inte är det första livet jag lever - haha.

"Hemligt":
30 är ett tal, inte en siffra.

Har varit med om liknande och vi har det inspelat på film. Vi var på babysim med vår dotter då
ca 5 mån. vi är på babysim jag är i vattnet med Elin och pappan filmade på bassängkanten. När vi närmar oss pappan så säger Elin helt klart och tydligt " Hej pappa". Vi har det som sagt inspelat på hemvideo. Men det kändes väldigt otroligt....

Jag har varit med om lite ett och annat, kan bli ett eget blogginlägg det här. Främst är det i det gamla huset vi köpte för två år sen, hundar som skrapar på ytterdörren och vill in när alla hundarna är inne, ljudet av nån som öppnar låsbulten till porten utanför och en gång hörde jag min egen röst i samma rum klart och tydligt. Blev dock så chockad att jag inte fattade vad jag sa =). Enligt den moderna psykologin är detta ett psykologisk fenomen och kanske det är det.

Men det som inte kan bortförklaras med att du misstog dig, du hade tagit några glas och du är trött och måste ha sett i syne. Min första bil var en gammal Volvo 240 och 20 år gamla Volvobilar krävde lite egna reparationslösningar. Bilbältena var ett problem vid besiktningen eftersom dom hade blivit fransiga och fjädrarna som drar in bältena hade blivit "slöa". Jag brukade nöja med mig att raka dom med rakhyvel men ett år tänkta jag satsa lite mer och eventuellt se om de hjälpte att montera lossa bältena, raka bort alla fransar och olja och motionera fjädrarna. Så när allt detta var gjort monterade jag tillbaka säkerhetsbälten. Motionerade först passagerarsidan genom att dra in och ut bältet många gånger medan jag satt i förarstolen, gick sen över till passagerarstolen för att motionera förarbältet.

Gick helt bra till en början, for in och ut och det började lätta lite, tills det tog stopp. Stoppet berodde på att bältesdelen som man ska dra över sig befann sig innanför den del av bältet som kommer upp från golvet längs med stolpen mellan fram- och bakdörrarna ut genom en plastpanel och en stålögla lite högre upp. Ytterdelen av bältet befann sig alltså innanför innerdelen av bältet mellan plastpanelen, stålöglan och stolpen. Bältet var dessutom skruvat ett par varv. Jag bara lämna att gapa. För att ta loss bältena och montera dit dom igen var rätt tungt och tog en lång tid. Stora låsmuttrar och utrymmet var rätt trångt. Fick ta loss allt igen och montera det korrekt, precis på samma sätt som jag gjorde förra gången.

Det intressanta med den här händelsen var inte vad jag såg utan vad som faktiskt hände, materia passerade genom materia och jag var tvungen att åtgärda effekterna av det. Skruvningen av bältet får jag väl ta som att "DET" har humor =).

Skulle ha varit skitkul att höra dig tala idag men jag är inte inom mediabranschen och 180 € är lite väl saftigt...

Jag drömde om en jättevåg som rullade in över hotell och affärer ca en vecka före tsunamin 2004...

Vår dotter började också "prata" vid 6 månader och härmade riktiga ord vi sa mellan bebissnacket. Hon är idag 2 år och pratar ovaligt mkt för sin ålder, beskriver känslor och så. Jag tror säkert att Charlie sa älskling och hon kommer säkert också bli en snackmoster väldigt snart:).

Delar av min släkt ser/känner av spöken. Jag är inte direkt skeptisk, jag är kanske mer obrydd, men vid flera tillfällen har jag också fått "besök". Finns en massa detaljer kring de händelserna, men känns märkligt att skriva dem på en blogg. Så mirakel eller vad man vill kalla det - finns säkerligen överallt.

Precis som kommentaren från Elin.
Jag såg några fantastiska klipp från youtube där mammor & pappor gullar med sina riktigt små, vissa är inte ens 6 månader. Så ligger dem och säger "i love you" och helt plötsligt säger barnet tillbaka i en hyfsat klar stämma. Det blir helt tyst från föräldrarsidan.

Jag läste en artikel, du borde kanske köpa den med nu, i Vi Föräldrar om just språket. Dem trodde det kom senare (osäker vilken månad/år nu) men tydligen så har forskarna haft fel. Det utvecklas fr o m i magen tillsammans med hörseln.
Då borde det ju inte vara omöjligt för Charlie då ni antagligen inte pratar bebisspråk, vilket är missgynnande i barnens språkutveckling.

Vilken fantastisk händelse ni upplevde!

jag har varit med om precis samma sak. när julius var mellan 6-8 måndader hände det där vid några tillfällen. vid de första två var jag ensam med honom och tänkte att jag inbillat mig. men sedan hände det två gånger till när fler fick bevittna händelsen. det var en helt sjuk känsla min bebis pratar RENT. visserligen bara ett ord men ändå.
vid ena tillfället satt vi vid köksbordet min man, jag julius och hans farbror. samuel (farbror) hade precis vinkat hejdå till sin flickvän malena. helt plötsligt ser vi en polishelikopter flyga lågt över vårt område. vi börjar prata och fantisera om varför, och jag säger: vi kanske ska ringa malena och kolla upp så att hon inte blivit tagen som gisslan. gisslan hörs det från bullen. vi tre vuxna bara tittar på honom och gapar.
jag har frågat en tjejkompis som pluggar till logoped om det där. det måste kunna förklaras på något sätt. hon frågade sina lärare ingen kunde förklara.
kul att du skerv om det. det var ett tag sedan jag tänkte på händelsen!

Min barndomskompis gick bort i tonåren i cancer. Hennes mamma åkte, något år efter, till en spådam. Denna dam visste ingenting om mamman och hennes historia, men inledde stunden med att säga "Det är någon som ropar på dig. Hon säger 'Lilla mamma, lilla mamma'". Detta var precis de orden min vän sa till sin mamma under den sista tiden i livet då det var som tyngst för dem alla. När hon fick hjälp tittade hon på sin mamma och sa "Lilla mamma".

Det låter ju jättehäftigt det där! Sånt önskar jag att mina kommande barn ska göra med, det verkar ju inte helt ovanligt om man läser vissa kommentarer.

"Hemligt", som kommenterade tidigare... Enormt fascinerande. Tänker du kontakta honom Alex? Annars kan jag göra det... =)

Det finns ju många 6-månadersbebisar som kan prata, så inte är det något övernaturligt.

För några månader var jag på väg hem från mitt arbete. Det tar ca 20 min och det är vanlig landsväg. Kör där väldigt ofta. Lyssnar på radio, håller normal hastighet. Plötsligt får jag en uppmaning inom mig att det kanske är bäst att sakta ner en aning, så det gör jag. Plötsligt ser jag hur en stor gran, ca 8m lång, som ramlar ner och täcker hela vägbanan. Precis framför bilen. Som tur är hinnar jag bromsa precis innan jag kör in i den. Sitter sedan i bilen och ser detta gigantiska träd och förstår vilken tur jag hade.

Får fyra år sedan var jag i en relation. Jag hade funderingar kring om detta var en relation som var värd att rädda, eller lämna bakom mig. Det var svårt, vi hade varit ihop länge, hade hus, var gifta osv osv. Vandrade på ett promenadstråk, grät och funderade över mitt liv. Tänke att jag önskade att jag kunde få ett tecken så jag visste om jag gjorde rätt eller fel. Var det rätt att ifrågasätta min situation? Precis när jag tänker detta kommer det en räv och går förbi någon centimeter framför mig. Ett tag efteråt fick jag reda på av någon att en räv betyder förändring eller nåt liknande, så jag vet inte. Jag tog det som ett tecken i alla fall.

Jag är benägen att tro dig. Var med om en liknande händelse när vårt barn nr 2, Emil, var i Charlies ålder. Vi var på besök hos en vännina en förmiddag. Jag höll Emil på armen. Han såg sig omkring i deras kök. Pekade på deras lampa i taket och sa "lampa". Min vännina och jag stirrade på varandra och sa sedan: "han menade nog mamma". Då pekadeEmil på mig och sa "mamma". En andäktig tystnad höll grepp om oss en lång stund innan vi frågade om det kunde stämma. Innan dess hade Emil inte uttalat några ord och det dröjde ytterligare ett par månader innan han började ljuda fram några. Så...märkliga ting KAN hända.

Mina svärföräldrar skulle sälja sitt hus men var lite osäkra och visste inte om dom skulle vänta ett tag till. Svärfar var ute och klippte gräset, tittar upp och ser sin mormor stå och hytta med fingret, som hon alltid gjorde när han var liten och hade gjort något dumt. "Sälj inte huset nu!" så hon och sen var hon som borta.

Varje natt så hördes ett knackande ljud i mitt rum, kollade aldrig klockan, men ungefär vid samma tid varje gång. En dag hade jag läst en blogg om övernaturliga saker och då hade nån skrivit i kommentar om att man ska typ säga "sluta, jag vill inte att du gör så" i huvudet eller högt till det övernaturliga, aja ni fattar om ni fattar.. Alla fall så började det där ljudet på natten och jag kom och tänka på det där så jag sa högt och tydligt "sluta, jag vill inte att du gör så" och det slutade! Vart så otroligt chockad.

jag visste att du skulle skriva att charlie hade sagt sitt första ord. det hade ju iofs gått att gissa sig till men jag bara visste det. det är ofta jag "bara vet" saker och så är det så sen.

Här finns mycket att läsa och Clas Svahn är duktig på att sammanställa och dokumentera sådana här händelser:
http://www.dn.se/blogg/markligheter

Kan även tipsa om en bra engelsk tidning:
http://www.forteantimes.com/

Jag har också varit med om en sjuk grej, det är inte många som tror på det när jag berättat det men det är helt sant!
Det var för ca 4 år sen när jag och min dåvarande pojkvän var inne och handlade på en Ica. Så fort vi kommer utanför affären och ser bilen vi åkt dit med så stannar båda mitt i steget och glor. Bilen har nämligen flyttat på sig! Innan vi gick in stod den parkerad med fronten mot affären i en parkeringsruta med en sån där betongkant bredvid, när vi kom ut ur affären stod bilen ute i körbanan med fronten mot betongkanten. Den kan alltså absolut inte ha rullat dit eftersom den omöjligt skulle kunna vrida sig så och dessutom komma över betongkanten, det finns inte en chans i världen. Dessutom var handbromsen i och bilen var låst. Detta hände på kvällen så det var bara vi på parkeringen, alltså kunde vi inte fråga om någon sett vad som hänt, och det är helt klart det sjukaste jag varit med om i hela mitt liv. Jag och mitt ex kan fortfarande prata om detta, då vi är dom enda som vet att det faktiskt hänt, många andra är väldigt skeptiska.

Sen när jag läser böcker så kollar jag alltid på numret när jag är på sidan 100 och har så gjort sen jag var liten, jag håller inte medvetet koll på vilket sidnummer jag är på, men alltid när jag kollar så är det på sidan 100. En gång kollade jag på sidan och det fanns inget nummer, då var det ett parti i boken där det inte var nummer på några sidor, men när jag bläddrade tillbaka tills jag kom till nummer, så räknade jag fram till den sidan jag var och hade det varit numrerat så hade det varit sida 100.

Hej Alex!
Detta var onaturligt:
En dag efter nyår skulle Nöjesbloggen äntligen besöka din bokhandel. Jag visste bara att den låg på Regeringsgatan och sen tänkte jag leta upp den roliga frisörskylten som du lagt ut. Inte så svårt tänkte jag och letade efter ditt skyltfönster. MEN DIN BUTIK FANNS INTE...
Istället klev Thåström ut från seven eleven med en bullpåse i handen.
Kanske han skulle träffa dig, inbillade jag mig och följde efter honom.
Men jag hade fel, Thåström försvann runt hörnet.....
//Tom

För ett par år sedan var med om en av det värsta sakerna man kan uppleva, jag förlorade någon jag älskade högt.
Det var en måndags morgon som jag vaknade svettig och fullständigt förtvivlad. I min dröm så hade min sambo och jag varit på fest när han plötsligt reser på sig och talar om att han ska gå. Jag följde efter honom tills han stannar vid en NY yellow cab, han ler sitt speciella leende och säger: "Nu får du klara dig själv" . Jag vaknar försöker skaka av mig detta, går in i duschen.
När jag kommer ut så ringer telefonen, det är hans bästa vän som vill veta var min älskling är. Jag talar om att han under morgonen flyger hem till Sverige. Han drar efter andan och säger att en olycka inträffat på denna flygplats.
Älsklingen kom till mig i min dröm och tog farväl samma morgon som han dog, detta kommer jag aldrig att förstå men på något sätt känns det som en tröst.

Heja, bra initiativ att få folk att dela med sig av sina mer eller mindre övernaturliga upplevelser. Jag tror som du att vi nog alla har varit med om saker som inte går att förklara och som man därför bara låter bli att berätta av rädsla att bli ifrågasatta på ett nedlåtande sätt, vilket är synd.

Som kommentar på det du skrev:

- Eldklotet. Min mamma hade en identisk upplevelse för ca 30 år sedan om jag inte missminner mig helt. Mitt i en folkmassa så letar sig ett eldklot fram i knähöjd, liksom svävar runt som om det hade ett eget mål och syfte. För att sen ta fart och bara försvinna. Hon var inte ensam om att se det här, ändå pratade liksom ingen om det. Märkligt.

- Sanndrömmen som Calle hade. Tänk vad många gånger jag har hört folk berätta liknande grejer i förtroende för varandra! Som min syster, som natten innan Estonia sjönk drömde just om att detta inträffade - detaljerat - hon var helt skakad på morgonen av att drömmen kändes så verklig. Och så morgonen efter hände exakt samma sak. Ruskigt.

Själv hade jag som barn (i 5-6 årsåldern) en dröm om att jag såg mig själv som ca 10-åring lekandes på en strand, för att därefter gå ut i vattnet och sedan drunkna. Det var som i en film, sjukt nog med eftertexter och allt. Den här drömmen återkom nästan varenda natt och gjorde mig helt livrädd.

I drömmen hade jag en klänning på mig som hade ett väldigt speciellt mönster, samt att håret var lite guldfärgat, vilket var allt annat än det råttfärgade hår jag hade i verkligheten. Döm då om min förvåning när jag som 10-åring en dag ser mig i spegeln och inser att jag över just denna sommaren har välsignats med guldblont hår och har en EXAKT likadan klänning på mig som i drömmen. Inga efterkonstruktioner, bara fakta. Rädslan för att drunkna blev sedan väldigt mer påtaglig...

Så slutligen, beträffande Charlies plötsliga talförmåga. Jag förstår till punkt och pricka hur skakade ni är och hur den händelsen totalt ockuperar era tankar.

Jag hade en precis likadan upplevelse härom månaden med min son, då ca 13 månader gammal. Han hade förvisso vid den tidpunkten ett ordförråd på ca 15 ord, men bara de vanligaste förekommande såsom pappa/mamma/titta/där osv.

Jag och min son satt vid matbordet och han började med sitt sedvanliga sträckande efter saker på bordet, varpå jag frågade om han ville ha mer vatten ur sitt glas som stod längre bort på bordet. Döm om min omkullvältningschock när pyttelilla grabben svarar klockrent:

-Jag vill ha vatten!
-Eh, vad sa du? Vill du ha vatten?!
-Ja! Vatten!

Jättejättekonstigt. Jag satt där med hjärtat dunkandes så hårt att ögonen pulserade, medan Olle i triumf sörplade i sig sitt vatten. Sedan dess har han aldrig sagt en flerordsmening igen eller ordet vatten heller för den delen.

Så den som vill kan få påstå att jag drömde hela grejen. (som exempelvis min egen mor som skrockande och lite nedlåtande sa "jaadu lilla gumman, man vill så gärna tycka att ens första barn är speciellt och kan lite extra mycket...")

Faktum är dock att jag inte inbillade mig ett dugg. Jag vet det, det räcker som bevis för mig.

(Utöver ovanstående så har jag varit med om en ofantlig mängd konstigare och mer övernaturliga grejer än såhär - trots att jag egentligen aldrig skulle vilja kalla mig "troende" - men det känns fortfarande för tabu för att ta upp med någon annan än de allra närmaste. Tråkigt men sant.)

Jag var 5-6 år, och hade just fått mitt eget rum på övervåningen i vårt hus. Jag var rädd när jag skulle somna på kvällen, så dörren var öppen ut till hallen och lampan ute i hallen var tänd. Jag är uppvuxen i en kristen familj så en kvällsbön var det som hjälpte mig när jag skulle somna, och en kväll när jag hade bett min bön så tittade jag ut i hallen och i lampan, tydligt och klart, fanns Jesus ansikte.

Det här låter helt stört men jag måste berätta det bara för att du ber om det.
Jag har inte varit med om något, men min bror har. Jag tror inte det är många som kan tro på det, och om någon gör det så är det för att de har upplevt något själva, eller är religiösa eller nåt.

I alla fall. Vår mamma dog strax innan jul 2004. Natten till den 26 december 2004 så drömde min bror om henne. Det var inget konstigt med det, vi hade alla drömt om henne, och det är ju i sig inget konstigt att man drömmer om någon som precis har dött. Det konstiga i det här är att det var natten till den 26 december 2004. Natten innan tsunamin.
Min bror drömde att han bara såg mamma på långt avstånd. Hon stod på nån klippa eller nåt med en massa ljus i bakgrunden. Hon ropade till min bror "oroa er inte, jag har det bra här!". Sen sa hon inte mycket mer, hon tittade över axeln och blev förvånad. Sedan sa hon "men oj, vad många människor det kommer! och de är från en massa olika länder!". Sen vaknade han.

Några timmar senare fick vi höra om tsunamin och min bror blev då förskräckt. Men han sa ingenting. Han berättade inte detta förrän flera månader efteråt, för ingen skulle ju tro honom. Och visst låter det helt stört, så uppenbart att det är påhittat, eller hur?
Men jag tror inte han har hittat på det. Andra som inte känner honom säger ju säkert att han ljuger men jag har mycket goda anledningar till att tro att han talar sanning.

Japp, det var det. Nu får ni skratta hur mycket ni vill.

Tydligen har jag sett övernaturliga saker ända sedan jag var liten. Min mormor, som jag och mamma bodde hos, har sagt till mig att jag någon gång när jag var riktigt liten suttit på kökssoffan och tittat ut i trädgården, och sedan sagt "nu kommer mammas pappa från himlen." helt klart och tydligt. Saken är att min morfar dog när mamma var tio, jag hade aldrig träffat honom och förmodligen aldrig riktigt hört talas om honom. Och det var innan jag hade en riktig uppfattning om att mina föräldrar hade föräldrar, enligt andras historier. Så där såg jag nog något.

Det har hänt mycket saker som inte gått att förklara, men det senaste var nu innan jul, då jag skulle hem från Växjö, där jag studerar, till Värnamo. Jag tappade först pendelkortet på bussen från campus till resecentrum och missade mitt första tåg, fick sitta och vänta i en och en halv timme på att bussen skulle komma tillbaks för "chauffören har inte tid att se efter" enligt hon som arbetade i infodisken på resecentrum. När bussen kommit tillbaks var kortet helt borta och jag var förtvivlad och sur, och då ringde min mormor. Hon undrade vad som var med mig och jag förklade mulet att jag inte hade något pendelkort, inga pengar att åka hem med, inte ens pengar att ta bussen till campus med, att jag var hungrig och trött och sur. Då sa min mormor eftertänksamt: "Jag skulle kunnat hämta dig om jag inte bodde i Pajala, men nu ska jag använda magi." två sekunder efter hittade jag en tjugolapp på marken, precis där jag gått för inte ens en halv minut sedan - och det gick inga andra där heller. Jag sa att jag hittade den här tjugan och använde en biljettautomat för att se om det gick någon riktigt billig avgång - och jag hade plötsligt PRECIS tillräckligt med pengar för att få ta en billig resa hem. Jag sa hejdå till mormor och gick för att köpa en korv på pressbyrån för att få något i magen, och konstaterade att alla avgångar var inställda för tillfället på grund av en olycka utanför Alvesta, men plötsligt hade MITT tåg tillstånd att åka så det kom snart insusande på perrongen, och i Alvesta skulle det först behöva vänta i vad som kunde bli två timmar, på grund av ett framförvarande tåg som inte hade tillstånd att åka, men så gick personalen ut i högtalarna och sade "ööh... jo, tåget framför åkte visst iväg från Alvesta, så vi kan åka utan dröjsmål..." och de lät helt förvirrade över hur smidigt allt gick.

Nu var jag fullkomligt övertygad om att något var i görningen och ringde upp mormor igen, och sa "Vad i HELVETE gjorde du egentligen?" och hon svarade med sin finska brytning: "Min mamma var en underlig kärring när hon blev äldre, och jag vet också ett och annat nu. Du kommer nog också att förstå när du blir äldre." och sedan lade hon på. Detta är ett mycket underligt beteende från min mormor, hon var så formell och nästan lite förväntansfullt högtidlig att jag faktiskt tror fullt ut att något hände.

jag bor i en liten stad i norra sverige där det i princip aldrig händer någonting. (Boden) brott av den allvarliga sorten är mycket ovanligt. men en natt för ca 4 år sedan drömde jag att jag sprang runt i stan, jag var livrädd och jag visste inte varför. allt jag visste var att jag var tvungen att hitta ett gömställe. jag rörde mig på ställen som tydligt kännetecknar boden.

jag springer med andan i halsen och hög puls, jag tittar hela tiden över axeln. och så håller det på enda tills jag springer på honom. en stor, mörkhårig man i gröna gummistövlar. jag inser direkt att det är den här mannen som slagit sådan skräck i mig och jag vänder om och springer för mitt liv. bort ifrån honom. han kommer efter. vi springer i kringelkrokar i stan ända tills jag vaknar.

när jag vaknar är jag lite omtumlad som man ju blir efter en mardröm men jag tänker inte mer på det förens senare på förmiddagen, då jag går till kiosken för att köpa godis och möts av en löpsedel jag aldrig kommer glömma: "Mördare lös, gömmer sig i boden"

Jag drömde att min kille körde omkring med påven i baksätet, gömd under en röd filt.
Dagen efter så hade en kvinna överfallit påven. Kvinnan hade en röd tröja...

Kanske inte övernaturligt men häftigt: Arbetade på ett dagis för några år sedan. Jag var ute med barngruppen på gården. En liten kille ville gunga så jag gick dit och puttade fart på honom. Mitt i detta kände jag hur min förlovningsring gled av fingret. Givetvis stannade jag gungan och muddrade över den lille killen i jakt på min ring. Sedan fick han sitta kvar i gungan när jag letade i sandlådan under gungan. Men min ring fanns inte! Inte någonstans. Till slut lyfte jag ur killen ur gungan och hämtade en kratta för att liksom kratta över sanden. Men nej, ringen fanns inte...
En kollega tyckte då att vi skulle engagera barngruppen i skattjakt, brukar funka bra. Sagt och gjort: Skattjakt blev det i sandlådan, men utan resultat. Vi letade och krattade länge.
Under veckorna som gick, tänkte jag ofta på min ring och tittade efter den. Var lite småsur på mig själv för att jag vägrat att förminska den. Jag ville ha den exakt som den var var min fästman friat nämligen och nu fick jag betala priset för det...
TIden gick och min förlust av ringen började blekna, trots att jag vägrade köpa en ny likadan. Jag ville ha exakt den ringen som min blivande man valt, därför gick den inte att ersätta.
Tiden gick och så även mitt liv. Efter ganska exakt ett år var det dags för mig att sluta och börja på ett annat arbete.
Sista veckan på dagiset, i slutet av februari. Jag stod i tamburen med barngruppen och var på väg ut till gården. Helt plötsligt kommer jag att tänka på min ring igen. Jag ser framför mig hur en hel vinter med snö pressat ner sanden, så att min ring nu vandrat uppåt och ligger på ytan av sandlådan. Sagt och gjort, jag säger till barngruppen att vänta för nu kände jag att jag måste kolla själv innan små barnfötter trampar runt vid gungorna. Jag går ut på gården, mot gungorna, och känner i hela kroppen att ringen kommer ligga där. När jag är ca 5 meter ifrån ser jag en liten cirkelformation i sandlådan. Jag går dit, borstar av den där formen och voilá där är min ring! Efter ett år av letande, lekand, grävande och gungande.
Första tanken: Jaha, gud så skönt! Alla bitar på plats - Jag är klar på den här arbetsplatsen. Konstig tanke, konstig känsla, inget glädjerus utan mer en självklarhet och konstaterande känsla. Så självklart liksom...

Till M: Det är inget konstigt alls med att läsa flytande när man är 3/4. Det gjorde jag också. I England börjar alla barn lära sig läsa vid den åldern, och jag och du är alltså inte ens speciellt tidiga!

Du verkar ha väckt ett slumrande monster Alex, jisses vad folk gick igång på detta.

Jag har hört djur härma ljud, papegojor t.ex. är väldigt duktiga. Hundar kan få till det ibland också. Att ett barn med stämband lyckas är väl egentligen inte så himla märkvärdigt, eller?

Mirakel absolut! Jag är glad för din skull men varför skulle ingen tro på dig? Det här har antagligen hänt förut, att folk pratat i samma ålder. Det är inget övernaturligt eller tror du hon blivit besatt av poltergeist eller nåt? Då kanske du kan ha problem med trovärdigheten.

Den här händelsen utspelade sig för ca ett år sedan..

Min morfar dog för 7 år sedan, jag tror verkligen på det övernaturliga, andar eller vad man ska kalla det men är väldigt rädd för dem, därför säger jag alltid till mig själv att jag inte vill se det övernaturliga. Iallafall så har min syster sett min morfar i mitt rum och på andra ställen efter att han dött, men han har inte visat sig för mig och antagligen är det för att han vet att jag inte vill se för att jag är rädd.
tillbaka till saken, jag drömde en natt att jag satt i köket hemma hos min mormor och morfar, jag var ensam i rummet och vänder mig om och där satt han. Jag kände mig oerhört lugn och allt kändes naturligt trots att jag visste att han var död. Jag frågar honom hur han mår och om han har det bra och han svarar att allt var bra. När jag vaknade mindes jag allting klart, vilken man inte brukar, oftast glömmer man ju drömmarna.. iallafall så mindes jag tydligt att jag skulle komma ihåg vilka kläder han hade på sig i drömmen, en vinröd stickad tröja.
när jag vaknade frågade jag mamma vad han hade på sig när han begravdes och helt riktigt hade han en vinröd stickad tröja!

Njae, jag tror inte alls att det var något mirakel utan att hon helt enkelt sa "Älskling". Hon har hört det ordet en miljon gånger, och hon har säkert svara på hälften av dem. Och just den här gången fick hon till det.

Min lilla Guddotter talade klockren svenska vid nio månaders ålder. Inte så jättemånga ord, men dom hon sa var klockrena. Vi tyckte det var skitläskigt. Det låg en liten bebis i vagnen (för hon var exeptionellt liten också) och ropade "Cina!" efter mej. Ställde hon sej upp såg hon ut som max sex månader, och som sagt var hon talade.

Så jag tror helt enkelt att hon bara sa "Älskling". Coolt!

Jag befinner på mig på läktaren på ena långsidan i ishallen i Nybro tillsammans med en kompis. Det är match mellan hemmalaget och Halmstad i Division 1. Helst skulle jag vilja lämna hallen. Från första ögonblicket jag ställt mig på den här läktaren är jag övertygad om en stor fara. Någon gång under matchen kommer pucken att slås upp mot läktaren och den kommer att träffa mig. Jag försöker parera detta genom att ömsom gå upp ett steg på läktaren och ömsom ner ett steg. Så där håller jag på matchen igenom. Så tillslut. I matchens sista sekunder rensar en Halmstadsspelare upp pucken på läktaren. Jag ser puckens bana men hinner inte reagera. Den träffar mig med kraft precis ovanför vänstra ögonbrynet och studsar vidare innan den träffar en tjej precis vid hårfästet i pannan. Trots smärtan känner jag ingen chock. Jag visste ju att det skulle hända. Istället känner tacksamhet för att den inte träffade i ögat.

Jag kom undan med några stygn, några dagars vila och en ganska kul historia. Många har skrattat åt mig, inte åt att jag förutsåg händelsen, utan att just jag bland 2-3000 människor blev träffad. Själv tycker jag inte att det är så konstigt. Jag visste ju det hela tiden.

Jag var med om en händelse när jag var tio år gammal, min bror bevittnade detta, vilket känns bra.
Det var så att jag sprang i full fart på en gräsmatta, vid fritids, helt plötsligt kom en tjej cyklande, men jag hann inte reagera utan sprang vidare, och blev påkörd av henne. Det blev ingen klassisk kollision utan jag gjorde en volt och landade nästan perfekt. Grejen är att jag aldrig varit akrobatisk eller så men just i det ögonblicket gick allt otroligt långsamt, som om man spelade ett snowboardspel - där man kan styra gubben under tiden som han befinner sig i luften. Och efter landningen kollade jag runt och såg att min bror stod tio meter ifrån med gapande mun. Men historien är inte slut här. Jag var ju tvungen att titta mig om och se att hon klarade sig. Då såg jag henne, 30-40 meter ifrån mig, cyklande, helt lugnt, kanske t.o.m. ovetande om vad som precis inträffat. I mina ögon var det helt ofattbart då jag verkligen sprang mot henne medan hon cyklade i beskedlig hastighet.

Min story:
Jag är fjorton år, nyss invald i skolans elevråd. Vi går till en av skolbyggnaderna där vi aldrig tidigare vistats, nån sorts barack.
Dörren öppnas, jag upplever denna syn som att jag slås av blixten: ett enkelt inrett klassrum med snett ljus infallande genom de vinklade persiennerna till vänster och en papperskorg står placerad uppe på ett av borden belyst av ljusstrimman. Helt folktomt. Gardinerna randiga i gråbeige och gulorange.
Det är bara det, att jag varit i detta rum tidigare, i en dröm. Jag säger inget till någon av de andra, förstås.
Egendomligt och mycket omtumlande.

Jag undrade i bilen om hundar kunde få cancer när jag var påväg till vetrinären med min hund som vi då inte visste hade cancer. 2h senare ringer dme och berättar att hon hade cancer i hela buken. Jag vet inte om det var en tillfällighet, men det kändes inte så.

Varför skulle Alex ljuga? "Jag tror på dig Alex" skriver många..
Min första tanke var dock; vad är grejjen? Barn brukar härma ljud/ord från sina föräldrar. Vissa när de är riktigt små, andra när de är äldre..

I sådana fall var ju Calles "mirakel" mer ett mirakel. Alex "mirakel" var mer.. en barnfamiljs vardag.

Det var jag som råkade bli anonym ovan.

Vet inte om detta klassas som övernaturligt, men jag kör ändå!
När min bebis låg i magen så vaknade jag en morgon 9 dagar innan BF och konstaterade stilla för mig själv att idag ska jag få en bebis, inget hysteriskt eller något sånt utan att jag kände på mig och visste att det skulle bli så.
Senare på dagen är jag och en kompis ute vid hennes husvagn för att lapa i oss lite Maj sol då hennes mormor ringer. När hon får klart för sig att jag är med så säger mormorn; men är Malin med? Hon ska ju ha barn idag, se till att hon åker hem. Då berättar jag för min kompis att det vet jag redan att jag ska ha barn idag, det konstaterade jag imorse. Kan tillägga att jag inte hade känt några förvärkar el något sånt.
Det kom ingen bebis på dagen, men på natten så vaknar jag av att vattnet har gått och ett dygn senare så föds mitt lilla miraket.

Kan även tillägga att jag bor i ett sekelskifteshus med förmodligen många gammla minnen i väggarna. Jag vänder mig ofta om då jag tycker mig se något "susa" förbi i ögonvrån. Det kan hända flera ggr per dag. När Leo var bebis så satte han sig upp en natt och tittade ut i vardagsrummer då jag inte hade dörren stängt in till sovrummet. Så säger han "hej hej" och vinkar med handen ut i vardagsrummet. Kan säga att jag sov lite halvtaskigt den natten.

Underbart att du delar med dig om sådana upplevelser!
Finns så många som inte vågar prata om liknande saker. Du öppnar nu upp för andra att göra samma sak. TACK :)

Charlie är säkert en gammal själ, det ser man på ögonen. Då har hon all kunskap inom sig, från tidigare liv. Skulle inte förvåna mig om hon någon gång säger något på ett annat språk...

Cool tjej :)

"jag har minnen även från när jag var under ett år som bevisats av foton"
Skrev någon här..
Det är inte så enkelt att du har minnet från fotot? Man skapar gärna minnen själv från foton och hur det var då, mycket enkelt och det händer alla.

Kanske en ganska liten historia jag har men här är den iaf :
Det var ganska längesen och jag kanske var 8 - 9 år gammal. Jag drömmde om att jag var med mina 2 yngre systrar och en annan kompis till mig. Vi lekte i hans vardagsrum som barn gör. Sprang runt och hade oss. Jag hoppar upp i soffan mot soffryggen och helt plötsligt faller soffan frammåt och jag faller mot golvet. Och sen vaknar jag.

Dagen efter så var jag hos min kompis med mina systrar och vi lekte i vardagsrummet. Jag kom förstås inte ihåg drömmen just då. Vi leker då och jag vet inte varför med jag fick för mig att hoppa upp mot soffan men det gjorde jag och då vek sig soffbenen eller vad det nu heter under soffan med ett brak och sen började den falla bakåt med mig hängandes över soffryggen. Jag hann iallfalll sätta händerna framför mig så att jag inte gjorde illa ansiktet. Det var inte så farligt, men det är något jag alltid har kommit ihåg. Har endast berättat det för nära vänner. Men man märker när folk tvivlar på en ; )

Sådana drömmar tycker jag är skrämmande och jag kan inte förstå det. En natt drömde jag att Astrid Lindgren dog, hon hade somnat in lugnt och stilla under natten och på morgonen stod det på varje löpsedel och det var med på nyheterna. Jag tyckte drömmen var märklig men det kändes som om det var på riktigt, jag tänkte inte så mycket mer på det. Morgonen efter väckte min mamma mig och berättade att Astrid Lindgren hade avlidit. Då blev jag rädd.

Jag tror dig.
Har själv haft två drömmar som har hänt dagen efter.
Och i en gammal lägenhet jag bodde i några månader kände jag alltid att det var någon annan där. Jag visste att det var så. Det var två dörrar inn till mitt sovrom; en till vardagsrummet och en till hallen vid badrummet. En kväll var jag extra rädd av någon anledning och fick inte sova. Jag gick på badrummet, och när jag kom tillbaka stod den andra dörren in till vardagsrummet helt öppen. Jag är säker på att det inte var jag som hade öppnat den. Det var det ända "bevis" jag fick av att det fanns någon/något i den lägenheten. Det var förövrigt i samma lägenhet jag hade mina två drömmar.

men hallå! puckon

Mirakel

Ett mirakel är en oväntad och uppseendeväckande händelse, ofta betraktad som övernaturlig eller ett gudomligt ingripande.

För att en person skall kunna helgonförklaras av katolska kyrkan fordras i allmänhet vittnesmål om mirakel

Glömde; en sak tror jag dock man ska akta sig för, och det är att dela in barn i A- B- och C-barn. Jättesorgligt om man gör det. Alla är bra på olika saker. Jag kunde läsa och skriva extremt tidigt och har dubbel universitetsexamen. Men jag har å andra sidan alltid haft tummen mitt i handen och är fullkomligt opraktisk; känner mig jättefånig i sällskap med folk som kan snickra och sy och laga soppa på en spik och allt sånt. Inget är bättre eller sämre, bara olika. Ta bort snattret om A, B, C. Gräsligt och ovärdigt.

Fan va coolt!!!! :) Fint att det va just älskling som hon sa också.

Vi köpte ett hus och några år senare bestämde vi oss för att riva det och bygga ett nytt. Huset hade endast haft 3 ägare innan oss och det var byggt på slutet av 40- talet. Precis två veckor innan rivningen skulle äga rum dök först den första ägaren upp som bott i huset som barn. Hon hade inte varit här i Sverige sen 70 talet men nu var hon på besök i Stockholm med sin son och fick för sig att åka förbi och visa sitt barndomshem. Ett rent sammanträffande tänker ni, men tre dagar innan rivningen dyker den andra ägaren upp med (som också bott i huset som barn) sin dotter som nu ska börja studera på Stockholms universitet. Mannen som bor i Göteborg hade också känt att han ville visa sin dotter sitt barndomshem. Dagen innan rivning tittar damen som vi köpt huset av förbi för att se hur vi trivs. Jag förklarar att vi bestämt oss för att riva och hon säger att hon förstått det. Jag är inte vidskeplig men på något sätt tycker jag det var märkligt att alla ägarna dök upp under bara ett par veckor innan rivning speciellt som de inte bor i närheten överhuvudtaget.

Ska du maila honom med rubriken "hemligt"? Kommer du berätta om det då? Spännande.

T:

"Det är inte så enkelt att du har minnet från fotot? Man skapar gärna minnen själv från foton och hur det var då, mycket enkelt och det händer alla."

Jag tror att det kan ha hjälpt mig att fortsätta minnas tidiga minnen. Det är speciellt ett foto på mig i vaggan som togs under en specifik incident som vart mitt tidigaste minne. Och eftersom det fotot funnits i albumet sedan jag var liten så har jag ju fortsatt att minnas om du förstår vad jag menar. Annars kanske jag hade glömt det.

Jag kan ju berätta vad det var. Jag låg i vaggan och bredvid mig låg en gosedjurs älg. Då visste jag ju inte att det var just det, men jag vet att jag låg där och var mycket exhalterad över att denna sak låg bredvid mig. Endofrinerna sprutade inom mig. Sedan kom det någon som förmodligen var min mormor och hängde upp älgen i ett snöre på väggen ovanför mig och det gjorde mig så jävla irriterad. Jag var så nöjd när den låg bredvid mig och så kommer någon jävel och hänger upp den. Jag minns frustrationen så väl eftersom jag inte kunde uttrycka vad som specifikt gjorde mig missnöjd.

I övrigt så är jag fullständigt säker på att själva minnet inte är fabricerat, även om jag givetvis inte kan bevisa det.

Jag tror att det finns mycket som vi inte alltid förstår eller där det saknas logisk förklaring. Har själv upplevt en hel del, bland annat många sanndrömmar, men även visioner och "spökhistorier" i vaket tillstånd. Skulle kunna berätta mycket men det har redan så många gjord här så jag avstår. Jag tror att vissa människor är mera mottagligt för sånt. Men oavsett detta så händer det helt "vanliga" personer ibland när de är lite mera avslappnade tex att de blir mera öppet för något i ett ögonblick som annars bara hade gått förbi dem.
Men visst är det spännande? Undrar ibland hur många dimensioner det egentligen finns utanför det vi anser som vanligt.

Tänkte först att jag inte varit med om något, inget att skriva med andra ord men, jag har ju faktiskt det!

Min arbetsplats ligger i ett stort gammalt mentalsjukhus. Det är inte det längre men många säger sig känna av att det spökar där. Själv vill jag inte känna det och avskärmar mig kan jag säga. En morgon hjälpte dock inte ens min avskärmning..

Detta hände:
Jag var sist hem från detta stora fd sjukhus en kväll. Det var släckt, tyst och låst när jag gick, precis som det skulle alltså. Morgonen efter var jag den som öppnade och var där ca en timme innan alla de andra. Innan jag låser upp till korridoren hör jag HÖG musik, jag låser upp och märker att en stereo någonstans står och går på högsta volym. Jag lokaliserar snabbt musiken från ett av de närmsta rummen och låser försiktigt upp dörren, otäckt, visste inte vad som väntade mig. Där inne var det såklart tomt men stereon står alltså och går på hösta volym. Jag går bort till den, trycker på on/off-knappen men INGET händer, den stängs inte av! Jag trycker igen och igen, hjärtat börjar banka, stereon tystnar inte. Till sist bestämmer jag mig för att rycka ur sladden, hinner tänka på vad jag skulle gör OM den inte skulle tystna. Rycker, stereon tystnar tack och lov. Berättar detta senare för kollegan som har stereon i sitt rum. Hon sätter i sladden och väntar sig att stereon ska gå på, men icke! Hon tycker på power och den går på som vanligt MEN volymen är inte på högsta läget utan ganska lågt precis som hon brukar ha den.

Spooky!

/Tina

En vän till mig var obotligt sjuk och i behov av en hjärt-lung-transplantation. Hade väntat i flera år. Så blev han plötsligt akut försämrad och hans läkare bedömde att han inte skulle överleva mer än ett dygn utan transplantationen. Jag hade en natt där jag låg och vred mig i sängen hemma och hade ångest. Visste att det nu var kört för honom. Bad en bön och hoppades att någon hörde. Så plötsligt, mitt i natten släppte ångesten som i ett trollslag. Det var bokstavligt som om järnbandet kring bröstet släppte och jag blev helt fridfull inombords och kunde andas. Dagen efter när jag kom till jobbet (vännen vårdades på samma klinik som jag arbetade) fick jag höra att det hade kommit ett organ som passade honom och han hade fått resa iväg för operation. Detta meddelande kom vad jag fick höra just vid den tiden under natten då min ångest släppte.
Har vid något tillfälle försökt berätta detta för någon vän men det har låtit så tomt och ingen har som jag känt att det var ett mirakel. För mig var det det utan tvivel.

För fyra år sedan låg jag i sängen och skulle sova. Det sista jag kommer ihåg att jag tänkte på innan jag somnade var att jag inte visste vad jag skulle ta mig till om min mormor eller morfar, som jag alltid har haft en väldigt god realation med, skulle dö. Jag brukae aldrig tänka sådana tankar men det gjorde jag just den kvällen. Morgonen därpå vaknade jag av att mamma väckte mig och sa att morfar var död. Man kanske inte kan säga att det är övernaturligt, men just där och då kändes det så för mig.

Jag glömde tillägga en sak i min kommentar om vasen som jag ritat och min mamma som hade köpt en exakt likadan vas. Jag pratade med mamma nyss och hon påminde mig om att jag dessutom t.o.m. ritat vasen under vårat hörnskåp i teckningen där hon också ställt vasen innan hon åkt och hämtat mig från skolan vilket jag hade glömt bort.

Håller med dig. Folk borde berätta om sina egna mirakel =)

Coolt! =P Nåt sånt har jag aldrig varit med om med småbarn! Har varit med om många andra övernaturliga händelser dock, men väljer fortfarande att inte prata om dem, de är för otroliga helt enkelt. Kan berätta en annan sak som som min lillasyster gjorde när hon var 2 år gamma ungefär.

Vi åkte Destination Gotland och mamma var i hytten. Pappa tog med oss tre systrar och lillebror till lekrummet, när helt plötsligt minsta syrran försvann! Vi letade överallt, men hittade henne inte. Pappa hade alltså tappat bort henne.

Mamma som var i hytten, två trappor bort och en massa korridorer, hörde plötsligt "mamma" utanför dörren. Så hon öppnade, och där stod lillasyster med en trähäst i släptåg. Då hade hon smitit förbi pappa och alldeles själv hittat till vår hytt! ^^

För några år sen, när jag var singel träffade jag en man ute på krogen. Vi sågs några gånger och det kändes väl "sådär". Jag kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var, men han var ganska kylig och dominant.. tror jag. En dag när jag stod med min mobiltelefon och skrev ett långt sms till honom, ett vardagligt om att vi skulle ses, så började plötsligt bokstäverna i mobilens display att singla ner och liksom försvinna ur mobilen. Dom singlade sakta och oregelbundet ner och jag fick en stark känsla av att jag inte borde träffa honom mer. jag belv så chockad tänkte direkt.. att näää sånt händer inte, det kan inte ha hänt. Men det gjorde det.
Helt sant. Det hände. Jag har inte heller berättat detta eftersom jag knappt tror det själv och hade någon annan berättat nåt sånt hade jag nog bara lyssnat roat och tänkt,, jaja... jojo.

Efter några veckor slutade jag träffa honom eftersom som snart insåg att han inte var ... snäll.

apropå hon som skrev att hon drömde att astrid lindgren dog och att hon sen gjorde det dagen efter.

jag och mina kompisar bodde i en stuga nåra dagar. en kväll satt vi framför brasan i vardagsrummet och pratade om allt möjligt. vi kom av nån anledning in på astrid lindgren och började prata om hur hon var en del av vår uppväxt osv. vi konstaterade att hon måste vara väldigt gammal nu och att hon likagärna skulle kunna dö imorgon. dagen efter går jag in på text-tv och möts av rubriken att astrid lindgren har dött. usch vad skamsna vi kände oss, nästan som att det var vårat "fel"...

Shit vad märkligt. Men otroligt häftigt!!! Ha det fint.

Hej Alex!
Jag måste säga att denna veckas Schulman Show var lite av en besvikelse.
jag tror du måste tygla dina gäster lite bättre, leda in dem i samtal på ett snyggare sätt.
Tror mycket av flamsigheten framkommer när du har gäster i studion som du känner väl.
Försök bjud in gäster till programmet som du har ett större intresse av att intervjua och disskutera med.
Trots att de inte blev full pott idagså hoppas ja du kommer tillbaka och är mer på hugget nästa vecka.
/Johan

En kompis till mig brukar ofta få varsel om saker och ting. En gång för ganska många år sedan var hon och jag på en fest och satt i en soffa och pratade. Från soffan såg man hallen och ytterdörren. Plötsligt säger min kompis med en blick ut i hallen "jaså, kommer x också?!" och jag undrade vad hon menade, hade x (gemensam kompis som inte förväntades komma på festen) kommit? "nej då, men hon kommer snart" sa min kompis, och berättade hur x och några till snart skulle komma in genom dörren, med ditt och datt på sig, den och den skulle gå åt det hållet ,en annan åt ett annat håll osv. Några minuter senare hände just det som kompisen beskrivit. x var inte väntad på festen och kompisen kan inte ha vetat att hon skulle komma, vad x & co skulle ha på sig eller vad de skulle göra när de kommit innanför dörren. Min kompis berättade ständigt såna här berättelser för mig när vi var yngre. Jag tyckte det var lite läskigt men hon var inte alls rädd själv.

Hej Alex. Modigt att du vågar dela med dig av din story.
Först blev jag chockad när jag läste om Charlies ord som hon sa men jag tror hjärnan är ganska (eller den är det) så invecklad på oss människor. Jag har följt din blogg länge och när man ser C på bilderna så ser man att det är något speciellt med henne, hon ser så väldigt klok ut. Och att ni i många fall har långa dialoger med henne, ni ser henne verkligen och talar med henne, gör att jag tror man ibland kan påskynda ett barns utveckling.
Det är uppenbart att Charlie mådde väldigt bra i Thailand, och i en väldigt avslappnad miljö och god sinnesstämning så tror jag att det kan hända sådana saker.

Det kanske bara hände just då, och sen återgår hon till det vanliga språket. Men HUR lät hon innan hon sa ordet älskling? Var det obehagligt joller hon höll på med, eller hur lät det?

Sen såg jag att en avsändare "hemligt" som han/hon kallade sig uppmanade dig att höra av dig till denne, ang. Calle och siffran 30. Och jag säger bara : Gör det inte.

Det är mycket som vi människor inte ska hålla på med och hålla oss borta från och mediala saker är en sådan grej.
Jag är kristen, men ingen extrem sådan, om du förstår vad jag menar.. Och jag gick till ett medium/healer en gång för några år sedan (idag är jag 23 och det var mycket dumt gjort)

Efter det började otroligt otäcka saker hända mig på nätterna, och det är demoniska krafter dom håller på med. Men så länge man inte välkomnar det eller vill ta emot det så kan man känna sig trygg. Jag ville inte tro på att sådant existerade, men efter dessa år av olidliga sömnlösa nätter så är jag ganska så säker på att det finns en ond och en god kraft.

Jag har fått uppleva så mycket fina saker och fått så många bönesvar från Gud.
En tjej skrev att hon brukar uppleva att Gud väckte henne när hon försovit sig, och det har jag upplevt åtskilliga gånger. Helt plötsligt vaknar jag av ett ryck! 10 min innan min buss går, eller jag bara slår upp ögonen och känner att någon väckt mig.

Sen behöver ni inte vara oroliga som även någon annan skrev, att någon demon gick in i charlie och sa "älskling" för alla barn tillhör Gud och kan känna sig trygga, för inget ont kan skada dem.

Ha en underbar lördag.

Kram Natalie

Jag tror dig! Samma sak har jag hört många som upplevt. Förra veckan hände det mig. Min 9 månaders sa "god natt" efter att jag sagt det. Synd bara att de inte fortsätter. Det är så fantastiskt att höra deras röst.

Hej!

Fint inlägg! En sak som jag dock kom att tänka på när jag läste det var varför då folk förnekar alla mirakel som Jesus, Moses och Mohammed (för att inte tala om många andra profeter innan dem) gjorde/berättade om? Bara för att de levde många år sedan? Men kommer vi då kunna förneka detta mirakel med Charlie om många år? Även om det är nerskrivet?

:) Det var en tanke som slog mig och som jag tänkte att jag kan dela med mig!

Lycka till, och tack för en riktigt bra blogg!! ;)

/H

Jag gick ut med min hund, vi brukade ofta gå till höger på vägen, men ibland gick vi till vänster, som idag. Och där är det en skarp, skarp kurva där man varken ser eller hör en bil komma, så måste vara extremt försiktig när man går där. Ofta så tänker man sig själv som odödlig, är lite trött och slarvar. Speciellt på natten som i mitt fall - varför skulle det komma en bil? Vi bodde i en liten by med 2500 invånare.
Så jag är på väg ut, men får en så stark tanke att jag gör som den säger utan att tänka. Går tillbaka och går upp på biluppfarten, och några sekunder senare åker en bil förbi i ca 80km/h.
Jag stod där helt skakad...
Jag tror på skyddsänglar och gud, så jag enligt min syn var det min skyddsängel som hjälpte mig. Det är jättefascinerande, även om man kanske inte tror det, att läsa om skyddsänglar i böcker, folk som har blivit räddade.

en gång när jag väntade på bussen höll jag på att bli träffad av en fågelskit. dagen efter gick jag och tänkte på det och skulle precis berätta det för en kompis när vi båda blir träffade av en fågelskit. Det var ingen som trodde mig, men jag som vet att det är sant tyckte det var lite otäckt.

Jag är frälst. Har så länge jag kan minnas haft en tro på Gud. En barnslig sådan. Läst Gud som haver med min mamma sen jag var liten.
Under årens gång har min tro utvecklats och jag har valt min egen väg och relation fram till honom.
Jag har fått många bönesvar som kommit så otroligt lägligt. jag har haft många motgångar i mitt liv men alltid fått hjälp när jag känt att "nu orkar jag inte mer"

Tex. så var jag med om otäcka saker på nätterna för några år sedan, jag levde inte speciellt kristet. Såg mycket hemska onda filmer och söp mig redlös, osv. Jag började uppleva hemska grejjer på nätterna. Hörde konstiga ljud, kände någon som tog på mig, tog strypgrepp osv. En natt vaknade jag 02:58 av att jag kände mig kvävd. Jag skakade och mådde så dåligt.

Då kände jag: Nu får det vara nog.
Jag gick till kyrkan och bara satt där och grät på ett möte.
I slutet fick man komma fram om man behövde "förbön" som det heter.
Jag gick fram till pastorn och han frågade vad han skulle be för: jag sa bara "det är allt just nu" och grät.

Han lägger händerna på mig, och börjar be. Jag upplevde ett sådant lugn så jag hörde snart bara hans ord som mummel. sen helt plötsligt trycker han hårt i mina händer ungefär som att jag ska höra upp och så är det Gud som talar till mig genom honom.
För han talade i "jag" form.

Han sa de mest fantastiska saker till mig. Allt jag hade oroat mig för bönhörde han. Min framtid var jag konstant oroad över och han sa "var inte orolig, steg för steg ska jag visa dig vilken väg du ska ta och jag ska vandra med dig"
Sen sa han även (efter alla skräcknätter jag upplevt) "från och med idag, så kommer dörrar att stängas. Dörrar kommer att stängas till skymningen och dörrar kommer att öppnas till gryningen.
(som poesi, eller hur?)
Och det var så fanastisk. För det var precis det som jag varit rädd för. skymningen och mörkret. Jag låg rädd hela nätterna och låg vaken fram till gryningen.

Jag är glad och tacksam att jag idag litar helt på Gud. Jag går inte till healers, kollar inte på filmer som är onda och som får mig att må dåligt och jag beblandar mig inte med människor som får mig att göra saker jag inte vill göra.
Jag har ett fantastiskt liv. Och jag får bönesvar på bönesvar. Bad till Gud när jag pluggade i sthlm i våras att jag skulle få hitta boende billigt eller helst gratis :) student som jag var. Vad tror du jag fick? Bodde mitt i innerstan i flera månader utan att betala en krona.
Flyttade vidare till en annan ort, där jag nu studerar, bad om samma sak där, vad tror du jag har i hyra? O kr. Det är helt galet...
Jag kommer in på de utbildningar jag vill fast jag inte har de förutsättningarna, han sänder människor i min väg som hjälper mig hela tiden, han gör under för mina nära och kära, mina okristna vänner sms:Ar och ringer tom. och ber mig att be för dem "för att mina böner brukar slå in".

Min väns hund blev nyss frisk (helt oförklarligt) och slutade yla efter att jag bett för honom.
Jag träffar människor hela tiden som ger mig jobb och möjligheter. Ofta ber jag innan en utekväll för att Gud ska välsigna den kvällen och låta mig träffa människor som kan vara bra för mig. Just dom kvällarna är alltid de kvällar när jag möter de mest fantastiska människor som ger mig möjligheter som man inte kan tro finns.

Listan kan göras lång på allt vad jag upplevt. Men det kan jag inte berätta här.
Jag är bara så glad för min tro och mina bönesvar. Som många upplever som övernaturliga.
Men det är dom inte, dom är högst verkliga.

Och ditt barn Charlie kommer att gå långt. Man ser redan på det lilla livet att hon är något speciellt. Gud välsigne Er alla.

igår när jag cyklade till skolan lyssnade jag på julian casablancas och när han sjöng "tear drops falling on my cheek" eller något i den stilen så föll en tår på min kind pga kylan. jag blev lite full i skratt för det var så konstigt.

Min älskade storebror och gudfar till min , då tvååriga, dotter, dog utan att vi fick möjlighet att ta avsked. Mitt i natten dagen efter sätter min dotter sig upp i sägen, ser bort mot dörren, vinkar och säger hej då.

Hösten 2005 skadade min lagkamrat sitt knä allvarligt på en handbollsträning. Hon slet av korsbandet och säsongen var över. Jag var inte med på träningen, för jag var hemma i Göteborg och firade min lillebror som fyllde år, men jag pratade med min lagkamrat på telefon dagen efter, försökte trösta henne och lyssna på henne. När hon pratat klart sa jag att "nästa gång är det min tur...".

Exakt en månad efter hennes skada skadade jag samma knä, under en match. Samma skada. Främre korsband - helt av.

Charlie är en riktig A-bebis, så är det bara. =)

Det finns en hel del som har hänt men som jag bara delat med vissa av mina absolut närmaste vänner. Jag slet ganska mycket i en tidigare relation, och var så förtvivlad en dag så jag sa rätt ut i luften, snälla hjälp mig med denna relation, jag vet inte vad jag ska göra. Ge mig ett tecken på om vi ska vara med varandra, samtidigt när jag säger sista meningen så ringer telefonen, och det är min dåvarande pojkvän som ber om ursäkt och vill att vi ska jobba på det vi har. Men som sagt en dålig relation så mitt i allt kaos som vi skapar så sitter jag på sängkanten i min lägenhet, och säger bara hjälp mig, ge mig styrka. Konstigt att beskriva känslan men armhåren på vänster sida reser sig upp, och armen på t-shirten dras ut till vänster, ganska skumt men jag blev inte rädd. Bor i ett väldigt gammalt, helt fantastiskt hus. Ser skuggor, orber, hör slammer i köket etc. I samma lägenhet så såg jag en liten pojke i tidigt 1900-tals kläder stå bredvid min säng när jag låg i magsjuka, tittade på honom länge och sen var han borta., Fast det absolut värsta var när jag skulle sova hos en kompis som också ser saker. Ligger i sängen uppe med henne, hennes son ligger i rummet mitt i mot, dörrarna är öppna. Precis när jag ska till och somna så hör jag nån kommer upp från trappen med hårda kliv. Första tanken är bara varför är hennes karl hemma? Tills det slår mig att han är 12 mil bort på kock-kurs. Jag blir livrädd och väcker min kompis och hon ropar hallå, Men inget svar, jag blev så otroligt rädd den natten så min bror fick komma och hämta mig. Hon berättade för mig senare att det hade knäppt i fönstren och "sprakat", energi brukar kunna upplevas så. En annan sak är människor som man har hört talas om väldigt mycket av föräldrar och så men inte mött, och när man väl möter dom så tar det inte mer än 2-3 veckor så har de avlidit. Jätteskumt. Visste att min halvbrors pappa skulle dö, när han drabbades av en stroke. Mamma ringer och berättar att han är på bättringsvägen, men jag svarar bara, nej, det här kommer inte att gå bra. 3 Dagar senare så ringer hon, och jag säger bara, Han har dött nu va? Och det hade han, tyvärr. Brukar vakna vid exakt samma tid på nätterna också. En massa knasigt. =)

Wow. Jag tror dig. Jag önskar (oller kanske inte?) att jag hade nån sån historia att berätta, men jag har inte varit med om någonting sånt (vad jag kan minnas iallafall).

åh. jag har en historia.
för ett antal år sedan dog en gammal barndomskamrat mycket hastigt och tragiskt.
hon lämnade efter sig en liten dotter.
detta drabbade oss självklart otroligt hårt.
ett antal år senare hade jag en dröm.
vi var tillbaka i vår gamla skola och hon kommer gåendes emot mig..
mycket chockad av att möta henne igen kunde jag bara få fram:
"hur har du det.."
och hon svarar klart och tydligt:
"det var jobbigt i början men det är bra nu."
vaknade mycket skakad..

Spana in Clas Svahns blogg på DN om märligheter (nedan) , kul och intressant läsning. Han är duktig på att sammanställa och dokumentera såna här händelser och har skrivit många böcker om det. Sånt gillas :)
http://www.dn.se/blogg/markligheter

Jag gillar även denna tidning:
http://www.forteantimes.com/

Din bror Calle hade en sanndröm. Och det är också vanligt. Det märks att ni har ett öppet sinne. Ta vara på det oavsett vad omgivningen säger. Det många tror är inbillning, är sant! Men, det är ändå bra att vara försiktig med att berätta det för alla eftersom det finns som många som anser en vara knäpp. Det går att lära sig känna in vad man kan säga till omgivningen utan att uppfattas som en idiot, vilket du inte är! Det får jag göra ibland. :) Barn och djur har också ett öppet sinne, så iaktta Chalie och se vad som händer. De ser saker många inte gör...lycka till! :)

Efter att min pappa dog för några år sedan så drömde jag flera nätter i rad att jag gick till övervåningen i vårt hus och han satt där. Han vaggade fram och tillbaka på ett speciellt sätt och bara stirrade på mig. I drömmen var han död för jag kommer ihåg att jag sa typ "Pappa, pappa, vad gör du här? Du är ju död.." Men jag fick inget svar.

Efter pappas begravning så samlades en del av släkten hos oss. När jag kom in i vardagsrummet så satt min morbror och vaggade och stirrade på mig EXAKT likadant som pappa hade gjort i drömmen. Jag blev då rädd, men tänkte att det bara var en tillfällighet, så jag log och sa något till min morbror. Men jag fick inget svar, han bara fortsatte stirra. Till slut gick jag ut från rummet, och när jag kom tillbaka var han sitt gamla vanliga jag igen.

Efter pappas död så gick min brorsa till köket mitt i natten för han hörde någon där. Han såg då att någon satt och tog av sig tröjan, han trodde att det var min andra bror, så han blev väldigt chockad när han såg att det var pappa. Han blev skit arg och frågade vart pappa hade varit, för han trodde ju att pappa var där på riktigt. Pappa svarade "Jag var bara i Finland en runda".
Efteråt fick vi veta att mormor hade sett pappa i sin lägenhet i Finland ett par dagar innan min brorsa träffade honom här hemma i Sverige.

När jag arbetade som barnflicka upplevde det ena barnets mamma samma sak. Han var iofs 2-3 år då, men han var autistisk och pratade inte överhuvudtaget. Utom den enda gången när han var med henne inne på toaletten. Hon pinkade och under tiden drog han fram papper. Sen tittade han på henne och sa med helt klar röst. "Men ta papperet då mamma" Han hade aldrig sagt nånting innan det.

Vad härligt!!

Vår lille Charlie, 1år, gick för första gången idag! Inget mirakel men så himla härligt att se.

Malin, det är en övernaturlig del av det hela att bara "veta" saker också, så kör på! ;) Och mormödrar har också gåvan. Var tacksam för att ni har fått gåvan, för den kan hjälpa er mycket, om ni bara vill det, det gäller bara att lära sig känna in och lita på intuitionen, då händer det märkliga saker! ;)

Får ett par år sedan var jag på väg hem efter en fest, jag bor på landet och det finns inga gatlyktor där. Det var på sommaren och jag brukade alltid glömma bort att ta med mig framljuset på cykeln men jag cyklade bra utan ljus eftersom det, som jag skrev, var sommar och det inte blev särskilt mörkt om natten.

När jag bara var ca 300 meter från mitt hus, mitt ute på åkern, var det precis som om det blixtrade till för en sekund. Marken lös upp och det blev ljust omkring mig precis som om det var mitt på dagen för att sedan bli mörkt direkt igen. Allt hände så snabbt att jag inte riktigt hann med att reagera själv. Jag cyklade hem och skrev ner det som hänt på en lapp för att sedan berätta det för min familj dagen efter. Ingen reagerade särskilt och någon påpekade att det kanske var ett stjärnfall. Jag vet att det inte var det.

Malin, det är också en del av det övernaturliga eller snarare det naturliga, att bara veta, så ta vara på den gåvan du fått och lita på intuitionen som kommer till dig då kommer det att hända mycket märkliga och spännande saker! Gör det som känns rätt i magen då du fattar beslut, så var tacksam för det du fått och lycka till! ;) Kram

du är en sån jävla bra skribent alex. Jag älskar dina texter! Jag är 15 år, men jag har sett upp till dig i snart 4 år. Först var det bara för att du var så himla rolig, men nu är det mest för att du verkar vara en riktigt bra människa och en underbar pappa!

du inspirerar mig!

vad manga inte vet: bebiesar kann härma ditt ansiktsuttrck den första timmen efter födelsen. Om du haler ditt fejs intill bebiesens blick sa dra den samma grimass som du. DET är psycho! speziellt om du inte vet om det phänomenet, när det händer.

What a load of bullshit. Okej "Hemligt" dra min framtid för mig, du får gärna göra det offentligt i detta forum. Tror inte ett ögonblick på dig.

Ingenting att diskutera, jag trodde dig innan du ens kommit fram till historien om Charlie (fantastiskt förövrigt!)
Har mest varit med om lite mer otäckt betonade oförklarliga händelser i mitt liv.

Jag och min mamma satt i vårt dåvarande vardagsrum och jag tittar bort mot matsalsbordet och över det ser jag hur vår ljuskrona (inte alls gammaldags på något vis, utan ny och kom förmodligen från Jysk...) roterar i enorma cirklar, ganska fort och så stora cirklar det bara går. Jag frågar chockerat min mamma "ska den verkligen göra sådär?" varpå min mor går fram mot den med förundrade ögon och greppar den med handen, den stannar till men direkt när hon släpper den börjar den rotera exakt i samma fart.
Fruktansvärt obehagligt!

Redan som litet barn ahde jag extrem nattskräck och kan fortfarande inte sova med lampan släkt (20 år gammal). Jag ser människor (eller vad det nu är), de är som suddiga figurer som bara är ett tag i mitt rum någon gång ibland. De kan sitta vid skrivbordet, stå vid dörren eller bara svisha förbi, men lämnar alltid en obehaglig känsla av sorg efter sig.
Jag har alltid avfärdat detta som vanliga hjärnspöken (min farfar är likadan), men det konstiga är att sedan jag flyttade hemifrån till lägehet så har jag inte sett några personer. Åker jag hem til mamma och pappa så händer det att de är där igen, men inte här i den relativt nybyggda lägenheten.
Jag är även känslig för att sova i vissa rum, får obehagskänslor, känner starka dofter och vill bort.
Förmodligen är min hjärna bara lite wacko, men man vet ju aldrig.

Berättelserna verkar ju fantastiska! Otroligt...
Du är även väldigt duktig på att fånga läsaren när du skriver, bra gjort!

Oj! Vad häftigt!

Min berättelse är kanske inte lika häftig, men för mig kändes det så.

En av mina bästa vänner var höggravid och skulle föda om några veckor. Jag vaknade vid halvtretiden på natten och hade i en mycket tydlig dröm sett henne med en nyfödd liten pojke i famnen.

Drömmen var så stark och berörande på något vis, så när morgonen kom ringde jag och frågade om hon mådde bra. Inga problem, hon mådde finfint.

Natten därpå gick vattnet vid halvtretiden och på morgonen hade lille A kommit till världen.

Så visst finns mirakel, syner och annat. Det tror i alla fall jag. Lille A ville väl tala om att han var på väg och hälsa att allt skulle gå vägen.

Man ser på Charlie att hon är väldigt speciell och klok, den betraktande djupa blicken är det långt ifrån alla barn besitter. Väldigt vacker upplevelse.

Spännande historier.
När jag var åtta år var min far sjuk i cancer. Jag minns att jag satt i en släktings varma bil och hade somnat, vaknade plötsligt och såg på klockan att den var 19:10. Min far dog den kvällen, klockan 19:10.
För nåt år sen var också min mormor sjuk i cancer. Jag satt och skrev en omfattande tent som räckte hela dagen. Klockan 10 kom jag plötsligt att tänka på mormor och tårarna började rinna. Senare på dagen fick jag veta att mormor hade dött... vid klockan 10 på morgonen.

För 3 år sen drömde jag att jag dog i en bilkrasch, den va otroligt verklig, Jag sitter i en vit pickup liknade sak. Sitter på vänstersätet i baksätet och allt var ok.
Plötsligt känner jag hur vi snurrar och jag känner hur säkerhetsbältet pressar mot min överkropp...tänkte att shit va fan händer, vi krockar!!! fan!!!
Jag hinner tänka att jag dör om "baken" krockar med något, sen känner jag något spetsa min mage sen svart...den va så bildstark och "verklig" att jag berättade för folk runt omkring mig, Tog det som ett tecken att jag aldrig mer skulle sitta på vänstersätet där bak. Sen var det inte mycket mer med det.
För 1 år sen så skulle jag och några vänner och och festa i grannstaden, min vän hade lånat sin pappas bil, drömmen hade mer eller mindre försvunnit ur mitt minne, men inte mer än att jag tänker, höger sida är bättre...Efter ca 20 min bilkörande, så händer något,våran bil får slir i 180 km/h vi snurrar, jag känner bältet, drömmen kommer tillbaka som en stor flash, jag hinner tänka, jag vill inte dö... Sen svart...
Vaknar av någon ropar och försöker få svar, sen minns jag inte mycket mer fören jag vaknar till på sjukhuset...
Vi hade haft en otrolig tur tydligen, Bilen hade krocket med "baken" mot en lyckstolpe, vänster bak var helt mosad. Vi fick höra att om någon hade suttit där så hade den personen inte klarat sig...
Jag är övertygad om att min dröm 3 år tidigare var en sanndröm och ett tecken. Tackar högre makter varje dag för mitt liv.

Det är det största som finns när ens ungar säger första ordet!

Min gammelmorfar var snickare och hade snickrat en jättefin klocka som min farmor hade i sitt vardagsrum. Han blev sjuk och farmor och hennes bror satt med honom på sjukhuset när han dog, tjugo över sex på kvällen. När de kommer hem efteråt, skakade och trötta, så pekar hennes bror helt förstummat på klockan. Den hade stannat på prick tjugo över sex och har inte funkat sen dess. Det ger mig rysningar!

För mig har det inte hänt något speciellt övernaturligt eller något liknande men jag tror starkt på att sådant kan hända eftersom flera av mina kompisar varit med om något "övernaturligt".

T.ex. en av mina kompisar drömde en natt att det kom in en man i hennes hus och skjöt alla i hennes familj med ett gevär eller liknande och hon vaknade precis innan han skulle skjuta henne har jag för mig. Nu kommer jag inte ihåg exakt hur långt efter men jag tror att det kan ha varit nästa dag som hon kollade på en skräckfilm. Då började den filmen med att en man skjöt alla i hans familj med ett gevär. Det läskiga är att det var precis samma man som hon hade drömt om! Då kan man ju tro att det var någon skådespelare som hon sett i någon annan film, men hon hade aldrig sett honom tidigare förutom i sin dröm. Sen skulle det ju ändå vara lite otäckt eftersom hon aldrig sett filmen förrut men ändå drömde precis likadant som filmen var.

Jag säger precis som en tidigare kommenterat: det är ju väldigt kul sen att kunna berätta för Charlie att hennes första riktiga ord var älskling!

Om du bestämmer dig för att ringa den där personen som påstod sig vara sjukt speciell så skulle det vara kul om du skrev om det på bloggen! Själv har jag aldrig upplevt något extremt övernaturligt men jag funderar på att försöka ta kontakt med min farfar som dog för 6 år sedan.

Jag var med om en liknande händelse. Mitt i natten när jag skulle amma min son. Jag lyfte honom ur sin säng och satte mig på våran säng och tittade på honom medan jag krånglade med tröjan. Med en liten lampa tänd på nattduksbordet tittade jag på honom där han satt och helt plötsligt säger han rakt ut, utan problem... Hallå. Jag frös till is och var helt säker på vad jag hört men det kändes väldigt konstigt. Han var bara några månader gammal då och nu är han 7mån å ja förstår ännu inte hur det gick till. Det var ett klockrent Hallå. Vi brukar säga det så fort vi ser honom. Kan det ha med saken att göra? Vem vet...

Jag har drömt saker som har hänt flera månader senare och jag kunde berätta för min mamma exakt vilken dag och runt vilken tid min mormor skulle dö och jag hade rätt. Precis som lisa så "bara vet" jag saker. Det var lite läskigt till en början men nu är jag så van :) Kan även känna av om min döda bror är i närheten och det har ett flertal gånger hänt saker som tyder på att han har varit närvarande, bland annat har man hört tangenter tryckas ner på tangentbordet i hans rum och då var ändå ingen där, det var ett tag efter att han hade dött.

Hej Alex! Lustigt att du nämner att du sett ett eldklot, min sambo och hans bror har faktiskt också sett ett sånt oförklarligt eldklot. Det var precis efter att deras pappa hade gått bort. De satt båda två i soffan och pratade och när de blåste ut ljuset som stod på bordet uppstod det en brinnande boll ca 5 cm i dm och som sakta svävade genom rummet i flera minuter! De kunde t.o.m se att bollen egentligen var en formad som en ring, en brinnande ring... Många märkliga händelser skedde efter deras pappas bortgång, och det finns ingen logisk förklaring. Så mirakel sker!
Tack för en bra blogg!
Hälsningar
Maria

Hej Alex! Lustigt att du nämner att du sett ett eldklot, min sambo och hans bror har faktiskt också sett ett sånt oförklarligt eldklot. Det var precis efter att deras pappa hade gått bort. De satt båda två i soffan och pratade och när de blåste ut ljuset som stod på bordet uppstod det en brinnande boll ca 5 cm i dm och som sakta svävade genom rummet i flera minuter! De kunde t.o.m se att bollen egentligen var en formad som en ring, en brinnande ring... Många märkliga händelser skedde efter deras pappas bortgång, och det finns ingen logisk förklaring. Så mirakel sker!
Tack för en bra blogg!
Hälsningar
Maria

Det sägs att barn är mer mottagna för fenomen och av det andliga än vuxna. Jag tror på det. Vår Viggo brukar ofta titta sig omkring på ett sådant sätt som är förundrat. Precis som det står någon där eller några. Jag brukar säga att han ska hälsa till de döda och säga att vi älskar dem.

Maila inte hemligt.
Onda saker som man inte ska beblanda sig med.

Hemligt, som kommenterade tidigt: Du låter väldigt intressant sann, och jag skulle gärna vilja höra mer från dig. Min släkt har oxå en del knasigheter för sig, mamma, mostrar osv. Du får gärna visa dig för mig i min blogg om du vill. Jag är ärligt intresserad.

Och Alwx, inlägget här ang pratningen med lilla Charlie; Helt makalös. Hade faktiskt inte hört om nåt sånt tidigare. En liten smart tjejj ni har. Med väldigt öppet sinne kanske?? Bejaka det, om ni märker at hon ser och hör saker. Det kan vra tryggt att föräldrarna tror en, men svårare med kompisarna dock...

Min kusin och jag, båda 13 år gamla vid tillfället, satt vid köksbordet en kväll och fikade. På stolen bredvid mig sitter min brors katt, Fenix. Jag minns inte om det var jag själv eller om det var min kusin, men någon av oss sa något som fick oss båda att brista ut i gapskratt. Skrattet håller i sig länge och väl. När vi håller på att pusta ut tittar vi båda åt Fenix håll. Då händer det märkligaste.

Katten ler! Till en början rycker det i hans små mungipor, och efter en stund drar det sig upp i ett leende. Katten skrattar med oss!

Vi blir alldeles förstummade och vet inte hur vi ska bete oss inför denna katt efter detta. Givetvis tror ingen på oss. "Nämen oj" säger de. Och fnissar.

När jag var nyss fyllda 8 år dog min farfar en sen kväll i februari. Min mamma och pappa var på en stor fest och det var jag och min 7 år äldre syster som tog emot samtalet från sjukhuset. Min syster sa att det var bäst att berätta om det inträffade på morgonen när mamma och pappa vaknat istället för att ringa mitt i festen. På morgonen när jag kommer in till mamma och pappa, sätter sig pappa upp, klarvaken i sängen och säger: Farfar har dött. Varken jag eller min syster hade hunnit säga något. Han visste bara helt enkelt...

Inte dagligen men nästan... Tankar påverkar våra känslor. Känslor skapar en vibration som vi sänder ut omedvetet eller medvetet. Andra plockar upp vibrationen och svarar genom att säga det vi tänkte, ibland inom loppet av några timmar, ibland längre tid.

Ditt "tic" har jag också haft. Det är när ditt adrenalin i kroppen inte har fått något naturligt utlopp; som t ex vid fysisk ansträngning och att hålla kvar det blir outhärdligt. Ibland räcker en rask promenad på en halvtimme, bara så du vet.

Fint med Älskling! Tänk så mycket kärlek Charlie måste känna :)
Fridens lilja,
/Alexandra

Jag ligger hemma sjuk och har nu läst igenom varenda kommentar. Så många fantastiska historier - tack, alla ni som vågar dela med er!

Angående minnen från innan man var ett år:
Från att jag var nyfödd tills att jag var åtta månader gammal bodde jag och mamma i en lägenhet i Luleå. När jag var tolv, tretton år berättade jag för mamma att jag hade ett minne jag inte kunde placera riktigt. Jag kunde beskriva en lägenhet, golvet, möblerna, tapeterna, var dörrarna fanns osv - in i minsta detalj, men det konstiga var att jag liksom såg hela lägenheten från golvet. När jag beskrev hur lägenheten såg ut blev mamma väldigt illa till mods. Hon ringde mormor och bad mig beskriva lägenheten igen, och mormor utbrast: det är ju lägenheten på Torsvägen 1! Precis som mamma också insett. Och anledningen till att jag sett allt från golvet var förstås att jag ännu inte lärt mig att gå. Det finns inga foton jag kan ha sett och skapat mina minnen utifrån, eftersom vi inte ens hade någon kamera - alla bilder från min barndom är fotade hemma hos mormor.

När jag var sex år och skulle börja skolan drömde jag en mardröm natten innan första skoldagen. Jag hade verkligen sett fram emot att börja skolan, men i drömmen var jag i en skolbyggnad som var full av vidrigheter, söndertrasade människolik, troll, spöken, blodiga kroppsdelar osv. Och dörrarna hade inga handtag på insidan, det var omöjligt att ta sig ut. Byggnaden hade en väldigt speciell form, den var liksom oval inuti och hade balkonger längs alla väggar varifrån man gick in i klassrummen.
När vi så kom till skolan dagen därpå, en enorm fyrkantig byggnad jag aldrig varit inne i, blev jag inte ens förvånad över att den inuti såg ut exakt som i drömmen. Utan de döda kropparna, trollen och spökena naturligtvis, men i övrigt identisk. Jag var så förberedd på att min dröm stämde. Men känslan från drömmen släppte inte, och när jag fick gå hem sa jag till mamma: jag kan aldrig gå tillbaka dit. Det gjorde jag inte heller. Jag kan ibland undra vad som hade hänt om jag inte fått en plats på en annan skola i närheten (jag gick dit andra dagen och hade sex fina år där).

I gymnasiet blev jag väldigt trakasserad av en tjej i en parallellklass. Hon hade psykiska problem och var oerhört svartsjuk på mig eftersom jag hade varit tillsammans med hennes pojkvän (det tog slut något år innan de två blev tillsammans). Hon hotade att döda mig väldigt många gånger och eftersom hon gjort många väldigt obehagliga saker mot sin pojkvän (mitt ex) var jag ibland ganska orolig för vad hon skulle kunna ta sig till.
Så tog vi till sist studenten och jag tänkte aldrig någonsin på henne. Jag flyttade utomlands och hon gled helt ur mitt minne. Tills jag en natt, fem-sex år efter studenten, drömde att hon och jag var allra bästa vänner, men att hon skulle dö, nu, snart. Vi försökte båda hitta sätt att hålla henne kvar på jorden, hon hade läkarrock och stetoskop på sig. Jag var väldigt ledsen när jag vaknade. Känslan som drömmen lämnade efter sig ville inte försvinna, så efter någon vecka sökte jag på hennes namn på Facebook. Hennes profil var öppen så jag klickade mig in på den. Hela hennes "wall" var täckt av "R.I.P"-hälsningar från hennes vänner. Hon hade tagit livet av sig en vecka tidigare. Och hon pluggade till läkare.

Jäpp, själv ritade jag upp en katastrof på väggen dagen innan den skedde. Vi skulle ändå tapetsera om. Läskigt, sedan när jag insåg vad jag tecknat... Men jag tror på Gud, och tycker inte övernaturliga saker är sååå konstiga. Kolla upp den där Jesus Alex!

Men snälla, det Alex berättar om här är ju inga oförklarliga mirakel? En bäbis som imiterar vuxnas tal är inget ovanligt. Ett eldklot är ovanligt, men likväl ett välkänt fenomen- hur kan man INTE veta vad en klotblixt är? Och att man drömmer om ett plan som ska flyga in i WTC är väl inte så konstigt? Det mesta ni skriver här går att förklara med lite logik, megalomani och selektiv varseblivning i princip. Vissa människors egon alltså.

Jag skulle bara rycka på axlarna och tycka att du är lite knäpp...Om jag inte upplevt liknande.

Jag jobbade inom vården i en massa år och jobbade med en utvecklingsstörd kvinna som hade (har) ett väldigt oklart tal, och ett vokabulär som endast de invigda fattar. När hon sa mitt namn (Matilda) Lät det mer som "Ngdilja", men sista dagen jag jobbade där och innan jag skulle flytta därifrån så fixade jag med hennes skor och hon tittade på mig och sa mitt namn HELT Klart! Hon tog i från tårna och sa: "Matilda". Jag gapade. Min kollega (som råkar vara min syster) gapade. Och ingen har sett ut som om de har trott oss efteråt när vi har berättat! Lite liknande...

Jag jobbar natten på en kvinnoanstalt, vi är två personal...en vilande (sover hela natten) och en vakande. Då man har vaknatten är det inte så omöjligt att man slumrar till lite då och då eftersom det enda man gör är att gå en rond 1 gång i timmen, vilket tar ca 2 minuter.
Varje gång jag slumrat till innan sista ronden och strax innan dag personalen kommer är det alltid "någon" som väcker mig genom att ropa klart och tydligt : Hallå!! Det är inte den vilande vakten då den sover och de intagna är inlåsta på sina avdelningar så jag skule ej höra om de ropade.
Helt sjukt, första gången blev jag rädd men nu brukar jag alltid tacka högt.....känns lite fånigt men... :)

Jag var 12 ar gammal. Var katt hade forsvunnit sparlost och hade inte sett roken av henne pa flera dygn. Vi hade en balkong uppe pa taket konstigt nog och dar kunde man ga fran tak till tak. Min bror och jag hade varit ute och letat flera ggr med utan resultat.
Sa en natt dromde jag om en bla kattskal pa en utav vara grannars balkong. Och sag aven min katt dar. Nasta morgon gick jag ut sjalv pa taket for jag var saker pa att hon skulle vara dar. Jag gick till samma balkong som i drommen och mkt riktigt stod dar en bla skal med kattmat i. Jag knackade pa hos grannen och fragade om katten. De hade hittat henne och tagit hand om henne! Men ingen trodde pa min historia om hur jag hittade var kara katt. trots allt att jag hade aterfunnit henne!

Ibland hander det bara :)

Strunta i "Hemligt". Antingen hittar han/hon bara på, eller så är det en oseriös synsk person. Seriösa synska beter sig inte som han och skriver skumma mejl i andras bloggar. Men min gissning är att han/hon bara hittar på.
Men jag gissar att du redan har insett detta ...

samma sak hände oss när vår son var ca 6 mån. Mormor och morfar hade visat honom lampan i taket på kvällen. Morgonen efter, direkt när han vaknade, tittade han upp och sa lampa. Klockrent lampa. Jag var förstummad. han har inte sagt ordet igen och nu har det gått ytterligare ett år.

Jag drömmer sanndrömmar hela tiden!

Några veckor innan jul 2008 drömde jag att jag och min mamma skulle åka till Budapest utan anledning. Vi klev på planet men vi var tvungna att nödlanda. Inte så märkligt egentligen men jag var tvungen att i skolan dagen efter berätta detta för min kompis. Efter det så drömde jag varje dag den veckan att jag och mamma skulle flyga till ställen men vi kom aldrig iväg. Planen var försenade, det var fel på planen, de störtade och vi missade tiderna. Mamma berättar efter en vecka av dessa drömmar att hon och pappa ska åka till Budapest under en helg tillsammans och handla julklappar och ha trevligt. Jag blir förtvivlad och säger att det kan de inte göra för att de kommer störta! Självklart tror de inte på mig och åker ändå.
Men de kommer hem samma dag som de åker och berättar att de inte kom iväg till Budapest för att det var strejk på Budapests flygplats.
Inte lika dramatiskt som att störta men lite häftigt med drömmarna.

Jag har även drömt mycket sanndrömmar om mitt favoritband Tokio Hotel. Till exempel så drömde jag att en i bandet tatuerade ryggen när jag satt bredvid, och att en annan utav de piercar bröstvårtan. Varje gång det har hänt så har jag varit i behov av att berätta detta för någon precis som med flygplanet. Sen några dagar senare efter de båda skilda drömmarna så kom det ut bilder på att en hade tatuerat ryggen och den andra några månader senare piercat bröstvårtan.

Jag och min mamma som också drömmer många sanndrömmar drömmer ofta om samma saker samma natt. Till exempel så drömde vi en natt om min döda morfar, hennes pappa. Båda drömmarna hade handlat om att vi var på ett kalas och träffat honom. Samma natt. Vi hade inte pratat om morfar innan och jag hade inte tänkt på honom alls.

En annan gång drömde jag om att jag helt galet sågade av min kompis fot. Dagen efter stukade hon foten kraftigt på idrotten. Innan idrotten hade jag berättat för henne om drömmen.

Jag har drömt massor av mer sanndrömmar som jag inte orkar skriva om. Men det är fantastiskt!

Haha!
Din "prosa" börjar närma sig Birros!?!

"Mina tårkanaler fylldes, jag började gråta. Håret reste sig överallt på min kropp. Men Charlie bara satt kvar i tystnad."
"Och dem som blir vittne till dem har alla samma problem att passa in händelserna i sina rationella världar."

Inte ens grammatiskt OK.

Uppryckning för fäen!!!

Precis en liknande dröm som din bror hade jag fast september 2000. Den berättar jag inte heller direkt för folk för att det känns lite fånigt och att folk tror att man konstruerat det i efterhand för att låta viktig... Har dock haft många fler "sann" drömmar om ganska obetydliga saker som man inte lagt på minnet men just den satte sina spår av naturliga skäl.

Hoppas Charlie kommer med fler hälsningar frän andra sidan!

Jag vet inte om man ska gå riktigt så långt som att kalla det ett mirakel men jag står fast vid att längden av ditt mirakelinlägg just räddade livet på mig idag. Hade jag inte lyft blicken och avslutat en spännande läsning hade jag troligtvis sprutlackerat Gustavsberg Centrum i ett sidomöte med en SL buss. Ska man se det så? Glaset till hälften fyllt. Tack vare eller på grund utav. Otroligt oansvarigt beteende som nybliven pappa inser jag nu i eferhand. Leve de kortare bloggskrifternas konung.

Tack för en grym blogg så här med facit i hand

/ Än i livet

/ En jävligt lyckligt lottad.

Vilka spännande saker folk har varit med om! Jag hade verkligen blivit livrädd om nåt sånt hade hänt mig!

När min gammelfarmor låg för döden var det en långutdragen väntan. Hon var levande död. Hon andades men var inte kontaktbar, det tog lång tid mellan andetagen, det enda vi kunde göra var att vänta på att hon skulle släppa taget. När 5 dagar hade gått så frågade pappa och jag ville följa med och säga hejdå till gammelmormor. Det kändes väldigt läskigt eftersom jag skulle få se en person jag brydde mig väldigt mycket om ligga för döden.

Hon låg där, alldeles tyst. Väldigt mager, nästan som en mumie. Vi kramade om hennes hand och sa att vi var där men hon reagerade inte. Det hade hon inte gjort på fem dagar. Vi stannade en stund, pratade med min farmor som var där. Tog lite kaffe. Sen var det dags att säga hej då.

Pappa la sin hand på hennes panna och tog hennes hand: "Tack för allt, farmor!". Då gav hon ifrån sig ett ljud, något som bara kunde tolkas som hennes sätt att svara. Jag fick rysningar och pappa fällde en tår. Det var väldigt mäktigt och kändes väldigt fint. Hon dog den natten.

min mamma kan känna på sig saker.
dagar innan min pappa fick hjärnblödning drömde hon att någon i familjen skulle bli sjuk, men hon visste inte vem.
någon dag innan hennes farmor dog drömde hon att någon nära skulle dö.
dagar innan vår hund blev påkörd drömde hon att någon blev påkörd men hon kunde inte säga om det var djur eller människa.

finns fler exempel, men här e några...

Jag har haft perioder i livet där jag har tänkt på någonting och så har de strax därefter börjat prata om samma sak på radio. Och det har varit väldigt otippade saker, inte något som rimligtvis ligger i luften. Exempelvis tänkte jag en gång av någon anledning på Ronja rövardotter, och strax därpå började de spela Ronjasången i radio - hur ofta spelar de den liksom?
En gång när jag var 12 åkte vi bil och jag hade en låt på hjärnan, som strax därpå började spelas i P3. Då bytte jag låt att tänka på, men den låten spelades efter den första. Då blev jag varse vad som pågick och tänkte att "Om det här stämmer - jag testar det - kommer nästa låt att vara Eternal flame med Bangles." Det var det. Då bad jag pappa stänga radion.

Berätta gärna mer om "eldklotet". Verkar vara nåt som många varit med om. Har aldrig hört talas om något sånt förut.

dagar innan min pappa fick hjärnblödning drömde hon att någon i familjen skulle bli sjuk, men hon visste inte vem.
någon dag innan hennes farmor dog drömde hon att någon nära skulle dö.
dagar innan vår hund blev påkörd drömde hon att någon blev påkörd men hon kunde inte säga om det var djur eller människa.

finns fler exempel, men här e några...

dagar innan min pappa fick hjärnblödning drömde hon att någon i familjen skulle bli sjuk, men hon visste inte vem.
någon dag innan hennes farmor dog drömde hon att någon nära skulle dö.
dagar innan vår hund blev påkörd drömde hon att någon blev påkörd men hon kunde inte säga om det var djur eller människa.

finns fler exempel, men här e några...

Vissa saker jag läst här är ju helt otroliga. Att drömma sanndrömmar och speciellt när det handlar om nära som går bort, det har jag varit med om tidigare då en klasskompis drömde att hennes farmor vinkade till henne och sedan gick in i en dimma. På morgonen fick hon veta att hon dött.

Det underligaste jag varit med om hände när jag var runt 7-8 år gammal, kanske var det just för att jag var så liten som jag upplevde det så fantastiskt. Jag är uppvuxen i en kristen familj och även om jag numera är ateist så trodde jag då att Gud existerade.

En kompis till mig hade hälsat på under dagen och vi lekte med våra dockor, slängde de i en buske för att sedan hämta dem och slänga iväg dem igen (lite roar ju barnen). Till slut hittade vi inte min kompis docka, den var helt enkelt borta och hon fick åka hem utan den. På kvällen letade och letade jag efter dockan och började sen gråta, det var hopplöst! Men så tänkte jag, jag ber till Gud. Så det gjorde jag, jag bad om att få hitta dockan, knäppte händerna, böjde på huvudet och blundade. När jag bett klart öppnade jag ögonen och tittade upp. Där, mellan två kvistar, låg dockan. En stor upplevelse för en liten flicka.

Jag är helt säker på att en lego-gubbe en gång blinkade med ena ögat mot mig, men det har jag aldrig berättat för någon

Min mamma var för två år sen mycket sjuk och svävade mellan liv och död. Ena dagen var hon okontaktbar och nästa dag var hon pigg och ropade hej hej när vi kom in till henne. Så vi anhöriga kastades hela tiden mellan hopp och förtvivlan. Jag tror att vi tog farväl minst fyra fem gånger och alla gånger piggnade hon på sig igen.
Men en kväll när vi kom ut från hennes lägenhet så sa min yngsta dotter Klara: " nu har det börjat växa ut vingar på mormor".
Eftersom Klara alltid har varit en egensinnig och märklig liten filur så tänkte jag att det kanske är läge att vaka hos min mamma inatt. Ifall att.....
Och nästa morgon så fick mormor sina vingar och jag fick vara med och hålla henne i handen när hon dog. Jag är så glad att jag inte avfärdade Klara utan lyssnade på henne.
Tack för en bra blogg.

http://www.youtube.com/watch?v=obtS5HP4Ii4&feature=related

Coolt!

Kul att ungen snackar! Hon är iofs lite ung för att prata men inte helt ovanligt att bebisar talar rent redan från början. Jag gjorde det och jag vet iaf en person till som talade rent den dagen de började prata som liten.

Fortsätt att läsa Twilightserien. Bok 4 påminner rätt mycket om det där...

Klotet var ett "blixtklot", sök på det :)

Hej!

Jag slog vad om mig själv att det varit att Charlie gjort något A-barnigt i Thailand, och det var det. Grattis till miraklet ;).

Tack för ditt sommarprogram också, min dotter är född 090630 så några dagar innan Charlie. Jag satt, i bikini, täckt i målarfärg, o ammade min dotter o grät så tårarna sprutade till ditt sommarprogram och jag har aldrig kontaktat en "kändis" förut men lovade mig själv att jag skulle göra det efter det programmet! Min pappa gick bort innan min dotter föddes så det du pratade om träffade verkligen.
Min dotter är också ett A-barn. Sjövild, och gör alla möjliga konster. Måste nästan komma in i din affär med henne så kan de battla på golvet? Vad sägs?

Övernaturligt for sure, här kommer min något för långa historia:
Detta inträffade för ca 9 år sen när jag gick i tvåan i gymnasiet.
Det var sommar och skolavslutningen firades med en fest hos en klasskompis. För att komma till festen cyklade jag först upp på stan för att sedan byta till buss med en sedan några månader tidigare hittad övergiven cykel (jag vet, inte det mest hederliga att göra kanske, men jag var ung och i behov av en cykel!). Cykeln hade jag "pimpat" genom att sätta dit allehanda klisterlappar och låset på cykeln kunde jag givetvis inte låsa eftersom cykeln just var hittad.
Till själva handlingen: Istället för att låsa cykeln med kedja den där kvällen då jag skulle på festen så hade jag endast satt dit det befintliga låset (utan tillhörande nyckel) så att den skulle se låst ut - ingen går väl och känner på ett lås om det verkligen är låst tänkte jag. Snopet kunde jag dock dagen därpå konstatera att cykeln var borta, och att nån jäkel hade snott den. Jag tänkte inte så mycket mer på det, och var inte heller särskilt bitter över det hela eftersom det egentligen inte var min cykel, utan en upphittad cykel. Två veckor senare skulle jag och mamma och pappa åka ut på landet för att fiska och bada vid en skog med småsjöar, och resan dit tog kanske en timme. Väl på plats ute i skogen fick man gå till fots för att komma till sjön och när vi väl kom fram var vi inte så nöjda så vi bestämde oss för att gå en bit till i skogen för att se om det inte fanns en bättre sjö. Vi hittade en fin sjö och jag och mamma traskade bort en bit för att sätta på oss badkläder medan pappa började fiska. En bit bort såg jag och mamma en gammal stuga och bakom den tänkte vi att det var bra att byta om. Gissa vad som stod bakom stugan om inte min cykel! Det var helt sjukt! Vad var chansen för detta, och varför i hela världen skulle någon vilja ställa en cykel just där? Detta är något jag inte kommer att glömma i första taget, och vad det hela har för större mening har jag ingen aning om. Att det var väldigt övernaturligt är ett som är säkert iaf.

Jag var och hälsade på hos min kusin en sommar. Vi åkte till deras sommarställe över helgen och hade hennes hund med oss. En natt när vi låst dörren, släkt i huset och gått och lagt oss hörde vi hur någon låser upp dörren, öppnar den och kliver in. Till saken hör att sommarstället ligger ensligt vid en sjö mitt ute i skogen. Det är långt till närmsta granne. Vi tänder och vågar oss till sist ut för att titta vem som kommit (det kan ju vara någon i hennes familj tänker vi). Det var ingen där. Vi känner på dörren som är både stängt och låst. Vi hade lätt kunnat skylla på hjärnspöken eller något liknande om det inte varit för hennes hund som ställde sig upp, reste ragg, blottade tänderna och morrade när allt hände.

Ja, ibland blir man bra förvånad!! En morgon satt Viggo på sin filt framför "Nickelodeon", tror det var "Dora utforskaren" som gick på tv:e (ett läririk program för barn), varje dag ser Viggo på Nickelodeon, den kanalen står på till kl.19 här hemma. Hur som helst så satt jag vid min dator och lägger märke till hur koncentrerad min son är på programmet på tv:en.. han ler och tittar och biter på sina leksaker... Sedan säger dom på Tv:e "Säg Ro"... Och jag hör tydligt hur min son säger efter "Rrroo" och ler stort och sen ser han ner på sin bitring sen upp på tv:en igen och ler malligt... HELT SJUKT. Jag var helt ensam och visste inte vad jag skulle göra...

Kan tillägga att min son blir 6mån om 1vecka.. Tycker det borde vara omöjligt för honom att säga (ta efter) nå sånt.. Men jag är helt säker på att han gjorde det.

Hej!
Gud, det är så 'häftigt' med dessa mirakel! Jag har läst alla kommentarer och tänkte 'Jag önskar att jag fick vara med om något liknande. Fast ioförsig så är jag bara 15 så jag har lång tid kvar...'. Precis innan jag ska stänga ner fönstret så kommer jag på att jag visst har varit med om ett 'mirakel'. Eller mirakel och mirakel, snarare ett läskigt sammanträffande.

Detta hände för kanske 4 - 5 år sedan och jag minns inte så jättebra.
Hur som helst, det var så att jag satt på min säng och läste i en bok. Jag har tyvärr inget minne av vad den handlade om, jag minns bara att det var två klockslag som nämndes i boken, tätt efter varandra (kanske tom i samma mening?) de hängde i alla fall ihop! Nu minns jag inte klockslagen, men jag tar som exempel 18:47 och 13:12.
Aa, efter att ha läst den där meningen kände jag ett starkt behov av att kolla på klockan, så jag tog fram mobilen ur fickan, och gissa vad den visade, om inte 18:47!! Ja, det låter kanske inte så speciellt, men av någon anledning kollar jag även på min väggklocka, trots att den hade slut på batteri. Ni kan nog lista ut att den stod på 13:12...

Har också som många andra skrivit fått en känsla om vad som kommer hända näst.

Det starkaste minnet från en sån händelse är när jag var ca 11 år. Jag skulle spendera helgen med mormor och morfar. Mamma, som vet hur rädd jag är för att åka båt hade kommit på planen att mormor, morfar och jag skulle åka en liten "turistbåt" till kärringön, utanför stenungsund. jag vill såklart egentligen inte åka men kände att jag inte riktigt kunde vara "elak" mot mormor och morfar, så jag åkte med ändå. Kaptenen på båten hade kört denna rutten i flera år kanske ska tilläggas.
Efter att ha åkt en liten stund kommer vi till ett smalt ställe där bara en båt kan åka åt gången, och jag vet att jag tänker "shit, nu kommer vi snart gå på grund", och visst ca 7 minuter senare, när vi är på "stort" vatten igen, sitter vi där, på grund, och kommer typ inte loss. Som tur var så lyckades kaptenen tillslut få loss båten, utan att den går sönder och vi kommer till kärringön som planerat.

det va en sjuk känsla och jag berättade det för mormor precis efter att det hände, men jag vet inte om hon trodde på mig...

När jag var ungefär 14 år låg jag och sov och i drömmen så ser jag mig själv utifrån. Jag står och kollar på mig själv där jag ligger och sover, och sedan sjunker jag ner genom golvet vid kanten av min säng.

En annan gång drömde jag om en man som hette Daniel Collie. Om man tänker efter så brukar man aldrig få veta namnen på folk i sina drömmar. Har ingen aning om vem Daniel Collie är.

Men hallå vad är det som har hänt med Calle och talet 30 och sanndröm? Jag måste ha missat någonting....

Min overkliga händelse skedde på dagis. Jag lekte mamma-pappa-barn med en kompis och jag var nån slags trollkarl med ett trollspö, ett sånt med glitter i. Jag viftade med trollspöt och sa nån ramse och helt plötsligt satt min strumpa i taket. På riktigt, den dinglade där uppe och min kompis såg det också. Jag har verkligen alltid trott att jag drömde detta men jag har hittills inte vaknat och jag hoppas VERKLIGEN att det verkligen hände. Overkliga händelser förgyller vår så annars inskränkta värld =)

Sköt om er, du och söta familjen

Kom att tänka på när min åttaåriga pojke var liten. Minns inte exakt hur gammal, men runt ett och ett halvt kanske. Han pratade inte vare sig mycket eller tydligt, men som mamma förstår man ju det mesta ändå. Tvåordsmeningar som mest.

Morfar brukade ta bilen när han kom och hälsade på. Och sonen sa "morfars bil" på sitt sätt. När vi en dag var ute och gick förbi där morfar bor så upprepade han det där flera gånger. Och ni som har små barn vet att de oftast säger samma sak gång på gång, tills man bekräftar det som de säger. Så han sa "morfars bil" massa gånger (tyckte jag) och tillslut svarade jag honom... "Ja, det där är morfars bil". Då tittade han på mig från sin vagn och sa, helt tydligt "men det var ju inte det jag sa".

Vad han egentligen sa berättade han tyvärr inte.

Vad kul att du skrev om det här, för jag hade nästan glömt min egen sån historia.

Kramar till dig!

/Åsa

Min mamma dagdrömde en morgon, när hon var på väg till jobbet. Hon drömde att hon var på väg till en olycksplats - ett tåg som hade kraschat. Hon var på väg eftersom hon skulle leta efter mig bland de skadade (jag pendlade varje dag till skolan med tåg på den tiden). Väl framme på jobbet går det kanske 3-4 timmar och plötsligt kommer en av hennes arbetskollegor fram och säger "Har du hört? Tåget krockade med en bil och det är en massa skadade. Åker inte din dotter med det tåget?". Mamma fick nästa hjärtattack och slängde sig på telefonen för att ringa mig. Jag hade försovit mig den morgonen och missat just det tåget som krockade. Hade jag inte gjort det, hade jag suttit i vagnen med mest skadade, eftersom jag hade "min" plats där...

Jag tror absolut att det finns något utöver det "vanliga" som vi människor inte riktigt kan förklara.

Själv har jag aldrig varit med om något övernaturligt och skulle inte vilja uppleva något heller då min rädsla för sådant är enorm.

Men.. det här med drömmar är något som fascinerar mig, speciellt sanndrömmar. Detta som jag tänker dela med mig av hände efter jul och innan nyår år 2009, alltså förra månaden. Min mamma hade en dröm. I drömmen såg hon svarta gubbar/människor som föll ner från himlen i något som såg såg ut som fallskärmar. De föll och landade pladask på marken och precis efteråt såg hon min systers ansikte och därefter vaknade hon från drömmen.

Några dagar senare var hela familjen ute och umgicks. Vi parkerade på IKEA i Malmö och jag och min syster, som fortfarande har våra barnasinnen kvar, började springa mot ingången. Jag sprang före henne och hon försökte så gott hon kunde springa efter mig med sina klackade skor. Sekunder innan olyckan inträffade kände jag inom mig att jag borde sluta springa eftersom min syster har på sig klackade skor och det är halt ute.. rätt som det är hör jag ett högt duns bakom mig. Det var min syster som hade halkat och slagit i huvudet rejält. Hon låg där halvt förvirrad på marken och vi var tvungna till att hjälpa henne upp på fötter, hon var yr och hade blodiga sår på huvudet...

Vi åkte in till akuten och läkaren berättade att hon hade fått en lätt hjärnskakning TACK OCH LOV!!! Det hade kunnat gå mycket värre!

Senare pratade vi om drömmen som mamma hade dagarna innan och knöt ett samband till hela händelsen som inträffade med min syster. Det skumma var också att min syster var helt klädd i svart den dagen. Väldigt skumt. Och det har även hänt annat som är relaterat till mammas (sann)drömmar.

Alex! Du har säkerligen hört detta men jag tror att det är en sak som tål att sägas mer än en gång. Vilken fantastisk fin blogg du tillägnat din dotter, jag blir alldeles knäsvag när jag läser igenom alla dina inlägg, som jag förövrigt tillbringat två timmar till att göra denna lördagskväll.
Jag blir alldeles knäsvag när jag inser vilken kärlek du ger din dotter och det jag ska göra nu är att ringa min egen pappa och bara säga att jag älskar honom.
Jag blir alldeles knäsvag när jag tänker på din dotter och den dagen då hon är tillräckligt gammal för att förstå vad det är du lämnat till henne. Den dagen skulle jag vilja vara en fluga på väggen och se på när hon blir konfronterad med din kärlek. Det gör mig alldeles knäsvag.

Jag var med om något onaturligt och läskigt i Maj 2005, då min morfar dog. Telefonen ringde och väckte hela familjen kl 7 på lördagsmorgonen. Min mamma fick beskedet att morfar hade dött kl 05.07 den morgonen. När mamma sedan i chock kollar på våran klocka i köket står den på just den tiden. Eftersom vi alla var ledsna och chockade ville/vågade/orkade ingen ta och fixa klockan utan lät den hänga. Några timmar senare hade den börjat ticka igen. Vi ser det som att han vid det tillfället hade funnit ro och visade os att han hade det bra!

Helt galet läskigt egentligen!! Men samtidigt något som hjälpt oss eftersom vi tolkade det som vi gjorde.

Grattis föräldrar!
Ni har en dotter som är långt före andra barn i samma ålder. Jag var själv ett sådant barn och min son (nu 23 år), TALADE tydligt i babystadiet. Ge Charlie puzzel och bokstäver att jobba med, och annat som ger henne utmaningar. Min son läste flytande innan 2-årsålder! Hoppas skolan i dag kommit så långt att man ger varenda barn "anpassad skolgång". Det fanns på papper när min son gick i skola, men inte i praktiken. Och han ruttnade på trista skolan, precis som jag gjorde.
Fröken Charlie har bestämt sig för att utveckla finmotorik och tal, före grovmotoriken.
Intressant uppföljning väntar jag nu.
Kram
Mamma 51 år

Min dotter nu 5 mån då 3 månader skulle få sin första spruta på bvc. Det gjorde ont på henne och gråtande sa hon mamma! Bvc sköterska tittade förvånande på mig och sa hörde du? Jag hörde det så klart och tydligt... 3 månader gammal bara.

Två korta händelser:
För ett halvår sedan kom jag på mig själv att tänka på vad jag skulle göra om min killkompis flickvän gjorde slut med honom inom en snar framtid. Kanske skulle jag bjuda honom på fika o snacka lite. Dagen efter berättade han att hon hade gjort slut med honom dagen innan.

När jag var liten trodde jag att man kunde spå i registreringsnummer. Påväg till ett hotell dåg jag ett registreringsnummer RUM127 och vi fick senare rum 27. Plus att jag stannade på hotellet för att gå på en konsert där jag satt på rad 127.

Herregud!!

Nu tänkte jag kommentera din blogg..

Du efterlyste ju berättelser om nåt otroligt.. Fast det känns lite löjligt.. kom jag på nu..

Men du har ju fått sååå många kommentarer här.

Nu tänker jag att ..

Nej, det är ingen idé att dela mina tankar med Alex, han får ju 100 svar så jag är ju bara en i mängden som sorteras bort.

Men ha det gott med Charlie och Amanda iaf.. Ni är kanon med er dotter!!

Mvh, Mia

Jag upplevde ett mirakel igår, dte är inte oförklarligt men dte är ett mirakel för mig.
Igår satt jag och körde hem i mörkret, jag körde på en skogsväg, plötsligt får jag syn på en älg. Jag ställer mig på bromsen men inser att det går aldrig så jag drar ner huvudet mot ratten och blundar, en öronbedövande smäll och bilen börjar snurra. Jag tänker herregud jag överlevde älgen men nu blir jag påkörd av en annan bil och dör. Jag klarade mig ifrån det med även fast det var såphalt.
Ingen i de andra bilarna vågade gå ur sina bilar fram till mig förren jag slog på varningsblinkersen eftersom att bilen var så demolerad. Jag blev för till sjukhus med blåljus och omhändertagen av ett traumateam men det enda så felade mig var skärsår och en hårt islagen tand.
Idag blev jag utskriven från sjukhuset oc fick åka och se på bilen, mannnen som bogserade bort den sa att det var dne värsta älgolycka han någonsin sett och att han var säker på att jag var död när han såg bilen. Om jag inte hade duckat hade min skalle vart krossad nu.
Jag sitter och funderar på hur man kan ha sådan tur som mig, när de sydde mig på sjulhuset utan bedövning sa de att jag skulle vara glad att det var det ondaste jag hade.
Jag var med om ett mirkakel för cirka 25 timmar sedan.

jag tycker att det är märklit vad många som har drömt om tsunamin innan katastrofen hände.
Min pojkväns mamma drömde om hennes dotter (som precis hade dött) Hon sa att att hon hade det bra, men att hon måste iväg och ta emot en massa människor. Sen räknade hon upp länderna som drabbades. Drömmen skrevs ned, och sen hände katastrofen.

jag har haft 2 så kallade verklighetsdrömmar. Den ena var i 7an . Det började en vecka innan de själva hände. Jag hade då en dröm att jag skulle spela skol os i fotboll med 9orna och att jag blev glidtacklad i bröstet av en kille och som sagt hände de en vecka efter. den andra drömmen var eller jag vet inte om det var en dröm med det var för ungefär 2 år sedan att jag satt och kolla på en barcelona match där dom vann med 5-1 jag kom även ihåg när målen gordes och vilka som gjorde målen. och dagen efter så spelades den matchen och matchen blev då 5-1 och dom jag då drömde om gjorde målen och i samma minut som jag även drömde, fast jag vet inte om de var en dröm eller bara fel sänt av tvn , men iaf jag kollade på oddset på internet och de va den dagen eftr jag redan sett matchen dagen innan som var rätt..

Facinerande att läsa inlägget, och kanske ännu mer att läsa kommentarerna. 
Jag har tre, kanske rätt så bleka i jämförelse "övernaturliga" saker att dela med mig av. 
Det första är att min mamma en natt drömde att hennes bästa väns fullt friska dotter dog, dagen efter fick hon reda på att flickan låg i koma (i Österrike). En annan gång har hon drömt att jag gjorde mål under en fotbollsmatch, och dagen efter gjorde jag mål. Det bör tilläggas att jag är målvakt och det är det enda målet jag någonsin gjort sedan jag började spela när jag var 7 år och idag är jag 18 år.
En andra sak är min och min bästa väns grej med numret 23. Det är alltid något speciellt som sker det datumet, årsdagar, min namsdag, speciella händelser och så är det ofta för oss, speciella personer som har numret 23 i telefonnummer, som nummer i fotboll, hockey osv. Vi har ett helt block med nedskrivna händelser med anknytning till numret 23, och till råga på allt så har det gjorts en skräckfilm om en man som blev "obsessed" med av alla nummer som finns - just talet 23. Vi har haft det så i snart 6 år och filmen är bara ett par år gammal.
Det tredje är en sak som sker rätt ofta för mig, jag kan förutse vad människor ska säga. Eller jag tror mer att jag är extremt bra på logiskt tänkande eftersom att jag samtidigt har det lätt för mig i skolan osv. I alla fall senast gången det inträffade var i fredags, en vän berättade om sin dementa mormor och så frågade någon hur gammal hon var. Innan han hann svara så dök numret 86 upp i mitt huvud. Och sekunder senare så fick jag höra att hon var just 86 år. Sådana händelser upplever jag i stort sätt varje dag, men jag tror inte att det är något spökligt/övernaturligt utan mer att jag, ibland omedvetet tänker väldigt logiskt och är väldigt uppmärksam och observant.      

För några veckor sen dog min farfar och jag,min pappa och mamma var där, han hade fått en hjärnblödning och vi var där för att vaka. Iallafall så satt jag uppe och vakade under natten och sen tog min pappa över för att jag skulle vila lite. När jag låg där i andra sidan rummet och försökte sova kändes det som en vind som gick förbi mig och då visste jag. Lite efter kom sköterskorna in och de drog ur syrgasmaskinen.

Jag vet inte ad jag ska tro om övernatuliga saker, men jag tror ändå på vad folk berättar.(samtidtigt som jag kan fundera på en "logisk" förklaring).
Men Mirakel det finns det vet jag.
Känsligt ämne men skriver ändå.

För en och en halv månad sen försökte min bror ta livet av sig. han hängde sig under tiden han pratade i telefon med min mamma.
Hon ringer mig och ambulansen jag hinner dit först och börjar med HLR, får inte igång honom men det får sjukvårdarna när dom kommer tre minuter senare men inte direkt utan det där lång tid.
Från han hängde sig tills jag kom var 14min, han låg nersövd i en vecka.
Nu en och en halv månad senare är han helt och hållet tillbaka utan men.
Det ÄR ett mirakel!
=)

I vårt materiella tidevarv där den sköra ytan är vår största tillgång, har vi glömt bort vårt ursprung; den andliga världen. Eller o-världen, för den är icke materiellt. Det fysiska och det icke fysiska existerar sida vid sida.

Barn kommer inte till världen som blanka blad. De föds med all den gudomliga kunskap som vi åter får när vi dör (eller lämnar det skal vår själ använde sig av på jorden). Barn minns men glömmer med tiden bort sitt ursprung, när de blir mer och mer internaliserade i den fysiska världen. Vissa barn och senare vuxna, glömmer dock aldrig. Barn bär på mycket visdom, synd bara att många vuxna sätter sig över barn och är nedlåtande mot dem. Vuxnas uppgift är att uppfostra barn till goda medborgare som för godhet och kärlek till vår värld, men barnen måste också visas den högsta respekt.

Tillbaka till frågeställningen: Uppenbart är att Charlie fortfarande "minns" mycket starkt och att hon har tillgång till andra frekvenser bortom den fysiska världen (vår värld befinner sig på en frekvens exempelvis). Hon har tillgång till all visdom och uppenbarligen handlade det bara om att Charlie repeterade Amandas ord, precis ordagrant, för hon förstår språket men hon kan inte tala det ännu. Men plötsligt fick hon helt enkelt en "flash of genius". Det jag egentligen ville säga med första delen av inlägget är att barn är makalöst smarta och andligt vakna individer.

Allt har en narturligförklaring .. världen är inte roligare än så här så sluta tro att det finns nåt övernaturligt .

Härligt underbart!!!

Hade någon av mina pojkar sagt så hade jag nog levt på moln resten av livet pga det....

Nu gör jag det i alla fall....min son på 4 år sa till mig häromdagen att han kände sig lite konstig i kroppen...det kändes lite underligt o pirrande...så jag frågade vad det var.....varpå han säger.....Det är känslan av kärlek....jag är juh kär....i dig mamma!

Barn är härliga o underbara....det finaste som finns!

jag kommer inte på något.. :(

Det måste ha varit helt fantastiskt! Jag förstår att håren reste sig på kroppen:)

Men hörni läsare, kan ni inte sluta dela in barn i klasser, för finns det A-barn så finns det väl B- och C-barn också? Och det låter misstänkt likt en viss ideologi som var väldigt populär i Tyskland under 30- och 40-talet.

Linn:
Precis min tanke! Begrepp som A-barn för tankarna till nazi-tyskland.

För ett par år sedan var jag i Thailand och drömde om att en stor flodvåg skulle komma och svepa in över staden.

Sagt och gjort skedde detta dagen efter och jag minns inte mycket mer än att flodvågen tryckte ner mig mot marken och det kändes som att jag krossades.

Har alltid känt mig blöt sedan dess.

En annan lustig del av den historian är att jag sedan dess inte har kunnat kommunicera med människor. Jag pratar till dem men de verkar inte höra eller lägga märke till mig.

Hundar och många andra djur verkar märka om jag är i närheten men inte människor.

Jag tror att något övernaturligt hände med mig där borta.

När min systerson som nu är 1 år och 11 månader var i Charlies ålder satt han en dag och käkade soppa med mina föräldrar. Plötsligt utbrister han, hur klart som helst, "är den från Moldavien?". "Nej" sa min mamma, "jag lagade ju soppan här i köket". Nej vi tror inte att han trodde att soppan var från Moldavien, antagligen vet han inte vad Moldavien är, fast det var ganska roligt ändå :)

"miapet 41 år täby 23 januari 2010, kl 08:08
Det här hände för många år sedan.
Min kompis ringer och väcker mig. Vi pratar en liten stund och så berättar hon att en biografen hade brunnit. Jo jag vet svarar jag och fortsätter, det stod ju i tidningen igår och jag se tidningens första sida framför mig. Tillslut går jag ner i köket och där ligger tidningen med den framsida som jag kommer ihåg från gårdagen......Lite otäckt."

shit, vi gjorde ett prov i tyska för nån månad sen och texten handlade om en biograf som hade brunnit och att tjejen inte brukar läsa tidningar för att hon tkr att det är hemskt men en dag läste hon tidningen i köket

Jodå, även jag har varit med om märkliga händelser.

Du Alex, händer det inte väldans ofta att man tänker på någon, och en stund senare ringer den människan?

Fantastiska berättelser! Att så många kunnat kommunicera med sina döda är för mig en väldigt tröstande tanke. Mina små upplevelser känns ganska fåniga i jämförelse, men jag skulle vilja veta om någon varit med om något liknande. De senaste åren har jag haft ganska många konstiga deja vu-upplevelser. Istället för att bara känna igen ögonblicket, något som forskare till och med tror sig kunna förklara med att hjärnan "glömmer av" vad den nyss sett osv, får jag en otroligt stark känsla dels av att jag drömt det, men kan också "datera" drömmen tidsmässigt. Plötsligt är jag stensäker på att jag drömde det för till exempel fyra månader sedan, och med den känslan slår en våg av den sinnesstämning som jag då hade emot mig, och det känns som om jag flyttas tillbaka i tiden till just det ögonblicket. Blir ofta helt överrumplad av hur starkt det är och är jag med vänner berättar jag det för dem, men ingen av dem har någonsin varit med om något liknande. När jag var liten och i yngre tonåren hade jag "normala" deja vus. Är det någon som varit med om något liknande, eller är det bara mina hjärnspöken?

Det är otroligt, det håller jag med om. Men övernaturligt? Ett flygande eldklot framför tv:n är övernaturligt, en pratande bebis är det inte.

Oh and btw, 3månader gammal bebis säger I love you: http://www.youtube.com/watch?v=b1k-XBUt6fI

Inte så otroligt, den härmar ju bara sin mor. Som Charlie.

Hej Alex!

Har läst precis ALLA kommentarer både igår och idag ^^ tkr sånt här är väldigt spännande!

Tänkte dela med mig av ytterligare en händelse som min mamma fick uppleva. Hon jobbar inom äldrevården och i detta jobb är döden en vanlig företeelse. En gång när en äldre hade dött (hon var i dennes rum när hon dog) hörde hon hur dörrklockan ringde Hon öppnade dörren men ingen var där. Korridoren därborta är väldigt lång och det kan omöjligt vara så att någon ringde på dörren för att sedan springa därifrån (hela byggnaden är låst och man behöver nyckel för att komma in, och en gamling kan knappast springa tror jag inte)...

En annan gång så ringde telefonen precis efter att en äldre hade avlidit, men ingen pratade i den... och en annan gång gick hissen neråt till källaren, vilket den aldrig brukar göra då endast vaktmästaren har nyckeln ner dit.

Själv har jag sommarjobbat med äldre och hissdörren som vi hade där brukade öppna av sig själv lite då och då... menmen.. man får tolka det som man vill. Kanske är det något "övernaturligt", kanske inte.

Sen fascineras jag även om de som berättar om att de ser döda i drömmarna; hur dessa berättar att de har det bra osv... det MÅSTE finnas något efter döden. Det tror jag iaf.

Vi väntade vårt tredje barn samtidigt som ni väntade er Charlie. Alla, inklusive jag själv, trodde att det skulle bli en pojke denna gång då vi redan har två flickor. Då i en dröm sa mitt barn till mig, tydligt och klart och jag såg hela henne och kunde känna hennes personlighet. Hon sa; Jag är faktiskt en flicka och jag ska heta Gry. Jag kände det hela så starkt och berättade om det på morgonen. UL visade sedan på en flicka och jag sa det visste jag redan och hon ska heta Gry för det har hon redan bestämt. Så, nu är vår lilla Gry 6 månader och hon är precis i personligheten så som jag kände i drömmen. Ta hand om er Älskling!

james randi har en utmaning där man kan vinna 1 million dollar om man kan bevisa ett mirakel. varför har ingen vunnit än?

I Maj förra året sa jag till min kompis
-känns som ngn stor kändis kommer dö snart,
Fick inte så stor respons utav henne utan mest ett - jaha. .

Kunde inte släppa tanken på det, det kändes jättetydligt.

Efter någon vecka sa jag det till henne igen
- känns fortfarande som någon stor kändis kommer dö snart, typ Michael Jacksson.

Jag kunde inte släppa tanken utan kände det så tydligt varje dag, jag gick nästan och väntade på att någon skulle dö.

Gissa om jag blev paff när jag vaknade på morgonen i mitt tält på Peace & Love festivalen och hörde att Michael Jacksson dött. . Min kompis blev lika paff hon. . JAG VISTE DET!

Visserligen var det fruktansvärt tråkigt att han dog, men läskigt att jag lixom viste. . Jag är ingen fan, och vet inget om han nästan och lyssnar inte på hans musik. så det var läskigt. .

Min son som nu är 11 år satt i knät på sin mormor en dag när han var i 3årsåldern och ritade.
Helt plötsligt vänder han sig om, tittar på min mamma rakt in i ögonen och säger : "Jag är din mamma"

Min mormor dog strax innan jag blev gravid med vår dotter, som nu är 14,5 år. Han har alltså aldrig träffat henne. Dessutom kunde han bara säga tre ord totalt och gick hos logoped tills han var 6 år gammal, men denna meningen kom helt klart ur munnen på honom........

Visst är det härligt?

Vet inte riktigt om det här kan räknas som övernaturligt, alla vet ju liksom hur barn blir till, men när jag var sju år ungefär så hände i alla fall ett mycket konstigt sammanträffande. Jag hade en bästa kompis som var lika gammal som mig. Hon hade, och har fortfarande mäste påpekas, en lillasyster som var lika gammal som min äldsta lillasyster och de var också kompisar. Så när jag fick min andra lillasyster när jag var sju år så tyckte jag självklart att det skulle vara jätteroligt om hon fick ett till syskon som kunde bli kompis med min nya lillasyster. Så en kväll bad jag till Gud, vilket var första och sista gången i mitt liv, eftersom jag verkligen aldrig varit troende, men sjuåringar kan ju ibland be till Gud bara för att de önskar sig något litegrann. Men i alla fall, så bad jag Gud om att min kompis skulle få ett syskon till.
Nästa morgon när jag kom till skolan rusade min bästa kompis fram till min bil. Hon var jätteglad och berättade att hon på morgonen hade fått reda på att hon skulle få ett syskon till. Jag blev helt chockad och jätteglad för hennes skull, men jag tror faktiskt inte att jag berättade för henne om min lilla obetydliga bön. Men trots att Alfred idag är 10 år så tror jag precis lika lite på Gud som innan. Lite konstigt faktiskt. Haha:)

Ni som har drömt saker som inträffat dagen därpå, t.e.x Estonia, tsunamin, astrid lindgrens död sover ni med radion på svag volym?

Jag kommer från en släkt med lite ovanliga gåvor... Min morfar från norra norrland har haft utomkroppsliga upplevelser och träffat människor från andra sidan. Min mycket tystlåtne och allvarlige farfar, även han från norra norrland, berättade för några veckor sedan för mig om hur hans far brukade "stä" blod...utan att vara i samma hus som den blödande..., och hur de hade problem med "vitter" i byn i lappland där han bodde.
Samma kväll som farfar berättade detta, bad han mig flera gånger personligen att resa hem från landet jag för tillfället bor i. Jag som själv gått lite i samma tankar, kände direkt att det fanns något bakom farfars plötsliga bön om hemfärd. Jag flyttar hem om tre veckor, och detta på inrådan av min farfar som vanligen knappt säger ett ord..

Alex, att Charlie är en gammal själ, det råder ingen tvivel om, man ser en speciell närvaro i hennes ögon. Du kan få det jobbigt med henne i tonåren, hon är förmodligen en sökare. Försök förstå henne, och snälla bli inte arg på henne om du inte kan..

När min dotter föddes sa hon mamma klart och tydligt. Först en gång då bara jag hörde, trodde jag tagit för mycket lustgas :-) Strax efteråt sade hon det igen när jag plockade upp henne. Då hörde alla, pappa, bm och undersköterska det tydligt, gissa om vi skrattade. Tror mest hon bara lyckades pricka in det ljudet men kul ändå och nästan lite overkligt.....

hej! detta är kanske inte det största miraklet någonsin, men ingen verkar förstå när jag berättar det. för tre år sedan satt jag på ett tak tillsammans med en kille som ett halvår senare skulle komma att bli min pojkvän. den här kvällen satt vi på taket tillsammans och kysstes för allra första gången. det var magiskt. när vi hade kyssts såg vi helt plötsligt två stjärnfall bredvid varandra! TVÅ stjärnfall! två stjärnfall bredvid varandra samtidigt som mina drömmars kille sitter bredvid mig och vill kyssa mig. ingen verkar förstå hur stort det var just då. himla fint.

Det "övernaturliga" som hände mig var några saker när jag var runt 15 - 20. efter det har inget mer hänt. Stelnar man eller var det bara slumpen?

När jag var 16 träffade jag en tjej på en kursgård och kom på att jag måste fråga när hon var född. Hon svarade med samma år som jag är född och mitt reflexmässiga svar blev att "det visste jag" (INTE!) men - Vilket datum? och det var samma som jag - också det. Varför frågade jag? Tror aldrig jag frågat det för eller senare - och framför allt inte som första fråga

I somras var jag med om en sjukt jobbig upplevelse.

Jag var hemma hos en vän till mig och hade jobbat tidigt på morgonen.
Vi var ett par stycken hemma hos henne och dom andra ville åka in till stan
(hon bodde lite utanför staden, på landet) för att äta pizza.
Då bestämmer jag mig för att stanna kvar i huset för att powernapa så jag skulle orka
med festen på kvällen. Sagt och gjort, dom andra åker iväg och jag går och lägger mig.
Med mig har jag hennes hund som ligger intill mig.

Efter en liten stund hör jag någon låsa upp dörren, kliva in och ta av sig skorna.
Jag hör även "personen" gå upp för en extremt knarriga trappan.
Så jag antog helt enkelt att det kanske var någon som ändrat sig eller att någon bara
hade glömt något och skulle in och hämta det. Så jag vänder mig om mot den öppna dörren och hör fortfarande stegen i trappen för att sen höra stegen gå förbi dörren och vidare (utan någon synlig varelse). Hennes hund ställer sig upp och morrar samtidigt som han reser ragg. Efter någon sekund bara så börjar han gny istället och trycka sig mot mig.
I det ögonblicket bara blundade jag och koncentrerade mig på min andning samtidigt som jag tänkte att nu kommer jag dö.

Efter någon timme kommer mina vänner hem igen och jag sitter i exakt samma position
fortfarande helt livrädd (men dog gjorde jag inte, hehe).
Jag berättade vad som hänt men jag vet inte om någon trodde på mig.
Har absolut ingen som helst förklaring på det hela.

Min kille och jag var ute och promenerade med vår hund då det var ganska mörkt ute. Plötsligt såg vi något rött glödande "klot" stor som en fotboll liknande sväva ovanför marken några cm. Jag gick efter klotet, var bara några meter ifrån men det började sväva bort från mig när jag gick närmare. Sedan vågade jag inte gå närmare den. Och nej, det var ingen ballong..!

Vad FAN kan det ha varit!????

Jag har upplevt nästan samma sak med min son när han var lika gammal, fast han sa Lastbil.. hahahaha! kanske inte lika gulligt :D
Jag vet dock inte vart det kom ifrån alls :S

Annat övernaturligt kan jag faktiskt inte komma på för tillfället, men jag återkommer nog =)

Jag har också upplevt ett sådant eldklot!

Har inte tänkt på det på många år men nu kom jag att tänka på det!

Jag var kanske tio när det rullade på golvet förbi mitt rum och ut i vardagsrummet.
Ingen såg klotet utom jag och därmed har ingen trott på mig när jag berättat om det..
Tillslut slutade jag nästan tro på mig själv.. Men nu inser jag ju att det faktiskt kan hända..

Häftigt..

Fantastiska berättelser! Alex, du borde nästan spara dem. Låt inte dessa fascinerande berättelser och erfarenheter av något vi ännu inte begriper försvinna. Det verkar dessutom som om flera av dessa berättelser aldrig berättats förrän nu. Ska själv nu dela med mig av två starka upplevelser. Den första är som ett mirakel, där upplevelsen förmodligen räddade mitt liv. Den andra är starkt moraliskt uppläxande, och har för alltid påverkat min avoghet att prata illa om folk.

1.) Körandes från Sälen söderut på riksväg 71 en tidig aprilmorgon med sommardäck. Jag var ensam i bilen, förutom min hund. Klockan var inte ens halv sju, och hade knappt sett en enda bil under den hittills en timme långa färden. Mellan Nås och Björbo finns en fin raksträcka, och där gasade jag på ordentligt. Det börjar sedan knacka på rutan intill mitt vänstra öra. Jag hör att det är en människohand som knackar, och det gör tydligen hunden också, för han flyger upp från sin bädd i bilens bak, hoppar fram skällandes och vittrandes, samtidigt som han tittar vilt letande omkring sig i bilen. Jag undrar om jag är med i en jäkla fånig film.

Knackningarna fortsätter, men byter nu fönster. Nu kommer de från passagerarsätets. Hunden letar fortfarande skällandes efter vem fan som är "på ingång", och jag börjar tänka att "någon vill uppmärksamma mig på något", men vad? Jag tänktel att det kanske inte var så smart att åka i 130 km/h med sommardäck en kall vårmorgon, så jag släppte gaspedalen och lät farten sjunka av sig själv. Då slutar det också knacka, och hunden går tveksamt och fundersamt tillbaka till bädden i bak.

När jag är nere i 80 km/h smalnar vägbanan plötsligt, och vägen gör en mycket skarp vänstersväng. På högra sidan har plötsligt ett stup infunnit sig, och djupt därnere forsar vårfloden ilsket och dramatiskt i Västerdalälven, som även den helt plötsligt dykt upp i stället för gran- och tallskogen.

Vänsterkurvan hade jag aldrig klarat av att ta i den farten jag höll innan jag saktade ner. Jag hade varit tvungen att panikbromsa, och då troligen fått sladd, då vattenångan steg upp och låg som en glansig ishinna på vägbanan just här.

2.) Under min tid i Usa bodde jag i ett litet tvåvåningshus, men eftersom jag bodde ensam använde jag endast nedervåningen. Övervåningen med ett andra badrum blev övernattande gästers. I köket satt jag och min kompis en lördag vid lunchtid och ventilerade vår irritation över en gemensam väninna. Vi eskalerar i vårt skitprat, och övergår till ironiska hånfulla personangrepp. Vi tvärtystnar samtidigt och stirrar chockat på varandra då vi hör väninnan börja gråta kraftigt uppe i badrummet på övervåningen.

Vi var så plågade av skam och medkänsla. Det var inte svårt att sätta sig in i hur sårad hon blivit över det vi sagt om henne. Hon grät, och grät, och det var TORTYR att sitta där nere i köket och lyssna på detta oupphörliga mycket sorgsna gråt, som endast ibland bröts av att hon blev tvungen att riva av toalettpapper, snyta sig, spola ner det, och sedan öppna kranen i tvättstället för att skölja händerna. Däremellan fortsatte gråten, oupphörligt. Och det var heller ingen tvekan om att det var väninnans gråt. Prova själva, ni kan identifiera era vänner utifrån deras gråt. Man hör vem som gråter, så att säga.

Fy fan, vad vi led. Fy fan, vad vi skämdes. Fy fan, vad vi satt länge och plågades av gråten. När hade hon gått in i huset? Hur länge hade hon befunnit sig där? Varför hade vi missat henne? Smög hon för att överraska oss? Efter nästan 40 minuter av detta inser vi att vi måste gå upp och trösta henne, och be om ursäkt, men det tog tid innan vi samlat kraften och modet till att stå för vad vi ställt till med. Men så fick jag arslet ur stolen, och min kompis reste sig efter mig. Våra steg i trappen var tunga av skam och medkänsla, och vår väninnas gråt blev nu outhärdligt högt eftersom vi var så nära badrummet. När jag satte första foten på övervåningen tystnade hon äntligen. Jag vände mig mot min kompis för att vi åter skulle samla styrka att bemöta henne i den sorg vi åsamkat henne.

Badrummet ligger direkt till vänster om trappen, och vi går in. Vi gör nästan i brallan då vi ser att ingen finns där, tvättstället är snustorrt och dammigt, och pappershållaren är tom. Känslan som infann sig då vi inser att huset är tomt, förutom oss, kommer jag aldrig att kunna sätta ord på. Det var som när man var liten och hörde historien "Blodet droppar, blodet droppar...(...)...en man med kniv...och SKALAR BLODAPELSIN". Kommer ni ihåg den? Alla de känslor som översköljt oss, rädsla, oro, skam, nervositet, obehag... Poff! Tomhet, förvirring, miljoner frågor? Vad fan? Vad var detta?

Lördag dag blev kväll, och mitt hus var den naturliga mötesplatsen för förfest innan utgång. Väninnan som gråtit länge och förtvivlat dök upp vid 19-tiden med chips och vin och på ett sprudlande festhumör. Jag och min kompis berörde aldrig igen det vi upplevt. Inte en enda gång.

Detta hände 1991, men det har för all framtid präglat mig när andra människor vill ventilera sin irritation över någon, t.e.x en kollega. Jag försöker då alltid parera skitsnacket, fullt medveten om hur det skulle kunna såra vederbörande om denne skulle råka höra.

Hejsan.

Exakt av samma anledning som din bror. Ingen skulle tro mig,alla skulle tycka jag var lite "kokobello". Jag tänker tillochmed nu att , Varför skriver ja gdet här? Som om Alex skulle tro detta? Men

Mina "drömmar" började redan när jag var 4-5 år gammal ,jag kom ihåg en natt när jag vaknade och hade en fruktansvärd äcklig smak i munnen,gammalt,unket. som liten vågade man inte gå upp för det var mörkt och läskigt i huset så jag stannade kvar,och somnade om, På morgonen innan dagis vaknar jag att mamma sitter på sängkanten och säger att "idag blir det inget dagis för mormor har gått bort"

Åren går och i tonåren drömmer jag en av de värsta drömmarna, Jag sitter i ett plan, jag sitter vid fönstret och planet börjar rulla, men jag tittar ut genom fönstret och ser ett annat plan, och tänker "herregud vi kommer dö". sedan Tog någon dag att komma bort från "dödskänslorna" .Efter några veckor händer saskraschen i italien. Det var som jag hade varit med.

jag hade kunnat skriva hur många sådana här småsaker som helst, jag vet skillnad på en "sanndröm" eller vad får säga och en mardröm.

Tro vad du vill du med. Men jag förstår hur din bror och du tänker..

Tja.

Jag tror dig helt klart! jag har en dotter, Emilia. hon är snart 10 månader. hon har precis börjat gå lite och de ända hon säger är na na na och "titta", nästan allt är "titta". Men de va en dag här förra veckan som jag och min sambo satt vid köksbordet efter middagen och småprata lite. Emilia kröp fram till min sambo och ville komma upp. inga problem, klart hon får de. Några minuter småprat går förbi och helt plötsligt utifrån ingenstans säger hon "Hallå"... och de är samma typ, inte någe barnsligt utan som en utav dom där förprogramerade dockorna man kan köpa. både jag och min sambo satt som förstummade och undrade vad som just hänt.

Jag tänkte hälsa att du har en underbar tid framför dig... nu när dom små utvecklas som snabbast. Hoppas ni har de trevligt där hemma.

MVH Stefan

En tidig morgon i maj 1997 vaknade jag och hela min familj av en riktig skräll i köket. Klockan var väl runt 4 på morgonen. Vi for upp och sprang ut i köket. Det som hade hänt var att hundens matskål i rostfritt stål hade trillat ner från diskstället och landat i vasken. Vi gick och la oss igen. Klockan fem vaknade vi igen, denna gång av att telefonen ringde. Det var polisen. De var på sjukhuset med en äldre släkting till min far, som en timme tidigare (klockan 4, alltså) hade försökt avsluta sitt liv genom att hoppa ut från sitt fönster på fjärde våningen. Mirakulöst nog hade han landat på en balkong på andra våningen. Han klarade sig med en bruten höftled.

Jag tycker det var mycket underligt att skålen på diskstället trillade ner i vasken vid samma tidpunkt som vårt släkting landade på balkongen. Ryser fortfarande vid minnet, jag tror det var ett slags varsel.

En tidig morgon i maj 1997 vaknade jag och hela min familj av en riktig skräll i köket. Klockan var väl runt 4 på morgonen. Vi for upp och sprang ut i köket. Det som hade hänt var att hundens matskål i rostfritt stål hade trillat ner från diskstället och landat i vasken. Vi gick och la oss igen. Klockan fem vaknade vi igen, denna gång av att telefonen ringde. Det var polisen. De var på sjukhuset med en äldre släkting till min far, som en timme tidigare (klockan 4, alltså) hade försökt avsluta sitt liv genom att hoppa ut från sitt fönster på fjärde våningen. Mirakulöst nog hade han landat på en balkong på andra våningen. Han klarade sig med en bruten höftled.

Jag tycker det var mycket underligt att skålen på diskstället trillade ner i vasken vid samma tidpunkt som vår släkting landade på balkongen. Ryser fortfarande vid minnet, jag tror det var ett slags varsel.

WOW Helt otroligt MEN finns det någon mer tråkigt än Schulman och hans familj i Sverige?Tror inte det.

Monterade högtalare i en kyrka en gång. Sent en kväll. Prästen var med. Plötsligt så vi hur en av ljuskronorna pendlade. Säkert en eller två meter. Vi tittade på varandra...hade vi stött till den. Stannade den och provade...var omöjligt att få den att svänga i hela sin längd....kedjan var för tung att sätta i gungning så som vi sett den svänga!
:-) Jag tor Gud gillar högtalare....men nackhåren reste sig när det hände
/ M

Det här är lite läskigt men gulligt. Satt ofta hemma på landet i en gammal prästgård och jobbade. Ibland hörde jag röster i huset och ofta såg jag en ljus kvinna svepa förbi i ögonvrån. När jag vände huvudet var hon borta. Berättade aldrig för familjen, ville inte skrämma barnen. Då 6 o 8 år.
Var en kväll på en hembygdskväll. En äldre kvinna frågar min 6-åring: - har du sett några spöken hemma i prästgården då? - Då svarar 6-åringen!! : Inga spöken men jag ser en kvinna i ljus klänning i ögonvrån ibland förstår du !! Men jag är inte rädd. hon är inte farlig!!
Jag blev precis kall !! Hon såg exakt samma sak som jag !
Några år senare flyttade jag efter att ha "slagits" en mörk höstnatt med en svart destruktiv tung skuggman....men det är en annan historia. Jag ryser fortfarande.

Jag var i 5-7 års åldern runt jultid. Pappa och jag satt i soffan som stod med ryggen mot ett fönster. Av någon anledning hade jag fått en "kula". Kulan som sitter i en deodorant, men den var nu lös och borttagen från deon. Jag lekte med den och tänkte att den skulle vara bra at trolla med. Rätt som det är åker den sakta genom fönstret, genom glaset. Den bara försvann så där. Glaset var självklart inte skadat. Jag kunde inte tro det så jag o pappa letade efter kulan jättemycket. Men egentligen visste jag att vi inte skulle hitta den eftersom den gått igenom fönstret. Mycket konstigt, har aldrig sagt detta till någon förrut.

Min mamma hade en konstnärsvän som försvann i Estoniakatastrofen. Efteråt när man tittade på hennes tavlor som hon höll på med innan hon dog, hade hon målat en hel serie med bilder där människor ligger i vatten och sjunker. Så himla obehagligt.

Det här var runt 96/97. Jag var alltså runt 14 bast. Liten skit helt enkelt. Som tyckte jag var vuxen. Mhm.
Iallafall. Jag är ju från Eskilstuna och det här hände på bussen mot Hällberga, en bit utanför stan. Jag har alltid varit nervös över att åka buss själv till platser jag aldrig varit på. Och är det fortfarande. Jag blir skitnervös. Jag måste kolla ut hela tiden och se vilka hållplatser jag åker förbi, och kolla efter nåt som markerar vart jag plingar om jag ska dit igen. Typ en stolpe eller byggnad eller vad som helst. På riktigt. Det är sjukt jobbigt. Det är en annan sak med t. ex tunnelbana då dom ropar upp varje hållplats, men det här var på tiden då sånt inte hade utvecklats på en lantbuss i Eskilstuna.
Jag skulle hälsa på en kompis som bodde i Hällberga och skulle plinga när jag såg nån mataffär och sen skulle jag av. Men av nån anledning så gjorde jag inte det. Jag glömde plinga. Och helt plötsligt ser jag deras hus framför mig och jag får panik. Om jag missar hållplatsen så är nästa väldigt långt bort. Som det brukar vara ute på landet. Jag hinner inte plinga. Och precis när bussen ska passera min hållplats hör jag en manlig röst som säger: Jag ska av här. TACK Gud. Bussen hinner stanna precis efter hållplatsen och jag kliver av och kollar runt men jag är den enda som gått av bussen! Ingen annan. Helt sjukt stört.

Hur kunde du gå och köpa korv när du inte hade några pengar? ;) du hade ju pengar som PRECIS räckte till en enkelbiljett?

Den här berättelsen som jag skrev ner några dagar efter det hände har jag också byggt en novell på, Khanom, och den lär jag väl publicera nån gång den också.

1/9-06

Vi landsteg runt 18.00 i Khanom. Solen skulle gå ner 19.00. Vi hade
nån mil att cykla och det började bli bråttom. Själva hamnen var en
rostig hög av improviserade bryggor och sedan länge ruttnande bildäck.
Men runt omkring var det fantastiskt vackert. Stora, djungelbeklädda
berg, palmer och slingrande vägar. Jag blev förälskad i Khanom med detsamma.

Vi susade ivag på vara cyklar. Bråttom var det. Solen var på väg ner,
det fanns knappt några gatlyktor och givetvis, som dom idioter vi är,
så hade vi inget ljus på cyklarna! Mörkret sänkte sig snabbt och till
slut såg man bara en enorm svärta runt omkring sig, förutom det ljus
som mopeder och bilar tillförde. Att dessutom hålla sig innanför det
vita strecket och undvika bilarna var direkt svårt och farligt.

Naturligtvis insåg vi omöjligheten i det hela och stannade för att
köpa lampa. Först så stannade vi vid en mystisk liten bar där gamla
gubbar ville bjuda mig på 45% Whisky. Jag tackade nej med ett leende.
Alla ler där forresten. Folk vinkade och ropade "Hallo" och "Sawadee
Khrap" överallt... På andra sidan gatan fanns det en liten butik och
efter en stund så hade ägaren, insmord i vitt pulver (som är en
bruklig tradition för att lukta gott), hittat en ficklampa som vi fick
köpa for 45 bath (dela det med fem och ni får det svenska priset).

Så begav vi oss vidare. Billy bredvid mig med lampan riktad mot mig så
att bilar och andra trafikanter skulle se att vi var två, en som hade
ljuset på sig och en som höll i lampan.

Ju längre in i landet vi kom desto svartare blev det. Tillslut var det
bara ödsliga lantvägar som vi cyklade på. Vid varje gård så blev
hundarna som galna... och morrade och skällde. Dom kastade sig ut
efter oss och jagade oss med vilda skall. Detta hände alltså i stort
sett vid alla gårdar. Fyra-fem hundar. Som Billy sa, hundarna är nog
bara upprörda att det finns såna korkade människor som måste använda
ficklampa på det sättet att dom bara nog ville döda oss pågrund av det
;)

Vi blev tröttare och tröttare och under en vägsträcka så var vi
riktigt sega. Runt omkring oss var det totalt svart. Plötsligt hör vi
ett märkligt ljud från djungeln. Det låter nästan som ett barn som
gråter, fast inte riktigt. Låter inte mänskligt. Det skriker efter oss
och jag undrar vad det är. Billy fräser bara åt mig, stressad, att jag
inte skulle fråga utan bara cykla snabbare...

När vi kommit in i civilisationen igen så stannade vi och andades ut.
Billy berättade att det finns finnas spöken som imiterar barngråt för
att locka till sig människor. Och när man hörde ett sånt skrik så
skulle man bara vara tyst och ta sig fort därifrån.... Men vi
överlevde, som ni märker.

Nån kilometer från Billys syster så var det en begravningsceremoni och
sånger och böner ekade över skogarna. Först då insåg jag att jag
verkligen hade kommit till det verkliga Thailand...

När min dottter var 3 år satt vi efter en middag på altanen på landstället i skärgården.
Två måsar gjorde oss ofta sällskap i hopp om matrester, så också denna kväll.
"Hej kompisar" ropar dottern och vinkar till dom.
Vi småpratar lite om de ständigt närvarande matgästerna.
Pratar om att det kanske är en mamma och en pappa, eller kanske måskompisar.
"De är kompisar" säger dottern.
Jaså säger jag, "Vad tror du dom heter?"
"De heter Stina och Greta"
Jag blir kall.
"Hur vet du det"
"Dom har sagt det".

Min mormor hette Greta och min farmor Stina, båda döda sedan långt innan dottern föddes.

För några år sedan bodde jag i Schweiz och träffade där en otrolig man som blev en god vän och mentor. Jag flyttade tillbaka till Sverige och han flyttade ner till Afrika. Vi har hörts via mail spodariskt ett par ggr om året. Förra sommaren så drömde jag om honom flera nätter i rad. Jag skickade ett mail till honom och frågade skämtsamt om det var ngt han ville berätta för mig. Jag fick svar ett par dagar senare där han skrev att han skulle bli pappa.

Jag drömde en morgon att jag åktebil över en bro i min hemstad och att bilens ruta träffades av en stor våg som omöjliggjorde all sikt. På eftermiddagen bromsade jag in i rondellen vid brons ände varvid snö på bilens tak skjutsade ner på vindrutan och sikten blev noll...Samma dag som drömmen, samma bro, och samma resultat....på min blogg finns en annan upplevelse, fast det är en annan historia förstås...

http://blogg.aftonbladet.se/visioner/writeEntry.action?entryId=1391472

Här är några alternativ:

# Bebisen Charlie uttalade inte "älskling" så perfekt som hennes föräldrar upplevde det. Vi människor är mästare på att fylla i luckor om det så handlar om bilder eller ljud. Precis som vår hjärna fyller i informationen som saknas från ögats gula fläck kan hjärnan fylla i luckor i ljudstycken. Mer om detta kan man läsa bl a läsa på Science Daily.
http://www.sciencedaily.com/releases/2009/11/091125134655.htm

# Charlie uttalade ett läte som endast rudimentärt likade ordet "älskling" men föräldrarna tolkade ljudet annorlunda. Detta fenomen kallas för auditory pareidolia och går ut på att hjärnan hittar eller förstärker svag eller icke-existerande mönster. Fenomenet har blivit känt bl a pga inspelningar som påstås innehålla dolda budskap ifall man spelar dem baklänges.
http://en.wikipedia.org/wiki/Electronic_voice_phenomenon#Natural_explanations

# Charlie uttalade verkligen ordet så perfekt som det påstås. Men kan detta ha varit en väldigt ovanlig slump? Världen är så pass fylld av babblande bebisar att det vore osannolikt ifall ingen av dem någonsin råkade uttala ett svårt ord, när de försöker härma sina föräldrar. Föräldrarna skulle givetvis bli förbluffade även om händelsen endast var en lycklig slump. Den intresserade kan läsa om Law of Large Numbers vilken förklarar att väldigt osannolika händelser i med stor sannolikhet kommer att hända ibland bara antalet chanser/tillfällen är tillräckligt många.
http://en.wikipedia.org/wiki/Law_of_large_numbers

Har skrivit ett mer ingående inlägg på min blogg: http://is.gd/7022F

Min dotter hade gamla ögon när hon föddes, såg ut som om dessa ögon sett allt, vissa fick gåshud när hon tittade på dem. En dag när hon var ca 6 månader sa hon plötsligt ett klockrent hejsan! Så blev det inget mer förrän hon började tala på allvar närmare årsdagen. Vid lite drygt två års ålder pratade hon förvånansvärt bra. En dag när vi satt på golvet tittade hon på mig och sa: Varför är jag här? Ja... vad svarar man på det? Hehe. Men hon fortsatte och sa att förut var jag ju en pojke! Med en annan mamma! En pojke i ett svart hus. Men han dog! Under de två följande dagarna berättade hon om när hon var en pojke som hette Agenston eller hur det nu kan tänkas stavas. Hon berättade ingående om när hon var en pojke någonstans, inklusive detaljer om ett utedass som var som ett torn så de gick uppför en trappa. Hon berättade om en mamma som länge låg i sängen och var sjuk innan hon dog, och om sig själv som var en pojke som var nästan vuxen när han dog. Creepy! Vid den åldern tittade hon inte på teve och visst kan ungar fantisera, men hon var ju så liten och berättade med sådan detaljrikedom att det var häpnandsväckande. Efter dessa tre dagar då hon berättade om Agenston nämde hon aldrig detta igen, och en gång när jag inte kunde låta bli att fråga henne om hur det var när hon var Agenston tittade hon oförstående på mig!

din blogg är underhållande som vanligt :D

Hej,
Ibland läser jag din blogg, och då, när jag läser tycker jag att mycket med den är fantastiskt! Framför allt tycker jag om hur du är (framställs) som pappa, din underbara förundran över din dotter (den där kärleken är stor) och din humoristiska inställning till fenomen.
Jag ville kommentera, inte för att ta ifrån dig känslan av mirakel eller att något utöver det vanliga har inträffat (för så är det ju för er), utan för att jag varit med om något liknande. När sonen var i samma ålder som Charlie gick vi förbi en byggarbetsplats varpå sonen med tydligt och klart uttal utbrast: bandtraktor! Vår barnläkare menade att det inte var så märkligt som vi ville ha det till, att barn i den åldern är som papegojor när det kommer till tal/språk - de härmar helt enkelt!
Ändå, det är ju fantastiskt! (även om det på något sett hör till)

Jag har också drabbats av konstiga saker ibland. Min yngste son var duktig på att härma långa meningar innan han kunde tala rent och en gång drömde jag att en liten kvinna ringde och berättade att någon var död och näst morgon ringde mycket riktigt en äldre bekant till mig och berättade att hennes man hade dött. "Sanndrömmar" drabbade mig oftare mest då jag var yngre och en annan sak som jag och fler med mig har drabbats av är typ "skyddsänglar". Att man tycker att någon (god) person står bakom ryggen/i närheten som en stödperson.

Hej!

Jag har en mycket god intuition. Jag kan envist ringa min sambo som kör lastbil när jag känner på mig att något hänt. Och mycket riktigt, senast hade han hamnat i diket. Mina vänner åkte till Mallis och gifte sig i smyg, vilket givetvis inte undkom mig. Jag känner det inom mig när något står på tok eller något skall hända!
Det är också oförklarligt hur man kan känna på sig saker.
Jag hälsade även på både min mormor, morfar och Farfar precis innan de dog, en känsla som sa mig att det var dags att hälsa på dem för annars kan det bli försent!

Förra året delade jag rum med tjej. En morgon snoozade hon två gånger. Den andra gången klockan ringde vaknade jag till ordentligt och kände en sådan fantastisk frid i kroppen. Jag började genast be till Gud och tacka honom för den här nya dagen. Något som inte händer särskilt ofta då jag är ganska seg på morgonen.

Senare på dagen berättade min rumskompis att hon sett något konstigt när hennes klocka ringde första gången. Nämligen en kille i huvtröja och jeans som gick fram och tillbaka mellan våra sängar. Han hade gått fram och tillbaka där länge för han hade gjort hål i golvet (så där som i tecknade serier). Hon tittade på honom, och tänkte: Där en ängel, och han ber för mig. Sen somnade hon om och såg honom igen när klockan ringde andra gången.

Jag tror att anledningen till att jag kände sådan frid och började be så fort jag vaknade var för att det fanns en ängel i rummet, atmosfären var helig.

Detta hände när jag 14-15 år gammal. Under hösten så började jag se en flicka som stod bakom kylskåpsdörren varje gång jag stängde den. Jag såg henne väldigt tydligt men jag tänkte aldrig så mycket på det, under den perioden var jag mycket faschinerad utav skräckfilmer och därför intalade jag mig själv att detta då bara var en inbillning pga för mkt skräckfilmstittande. Detta pågick under ett halvår ungefär, att hon stod där och glodde då. Så en kväll så satt jag och en tjejkompis till mig och pratade om spöken och övernaturliga saker då hon helt plötsligt säger - "Du Alex, du vet att jag har börjat se en flicka som står vid ditt kylskåp hemma." Så sjukt, Jag kunde inte fatta att hon också hade sett henne, för mig var det bara en inbillning och ingenting jag direkt tänkte på så därför hade jag ju aldrig berättat det för någon. Jag inledde ett korsförhör och frågade om längd, hårfärg, kläder och min tjejkompis prickade rätt på allting. Efter detta så höll denna flicka mig sedan sällskap vart jag än gick där hemma i ungefär ett års tid , och då menar jag överallt, i duschen, när jag skulle sova, varenda gång jag kollade i speglen så fanns hon där. Antingen så var det någon stackars ande som var väldigt sällskapssjuk eller så blev jag så jäkla skraj efter att min kompis berättade att hon sett samma sak som jag att jag hade hjärnspöken i drygt ett års tid efter. Vem vet ;)

En konstig grej som hände mig för några år sedan var att jag drömde om en pojkvän jag hade (i ungefär en vecka...) när jag var 14. Vid den här tidpunkten var jag runt 18 och hade inte haft kontakt med den här killen på flera år. Min dröm handlade inte om honom på så sätt att jag umgicks med honom, utan jag fick ett sms av honom där det stod att han saknade mig. När jag vaknade kände jag mig rätt förvånad över att ha drömt om honom utan någon som helst anledning... Jag stänger alltid av min mobil på nätterna, så när jag hade vaknat sträckte jag mig efter telefonen och tryckte på den. Efter en stund pep det i den och jag tittade nyfiket på den nya händelsen. Någon hade ringt mig under natten, ett nummer jag kände igen fast ändå inte... Jag och min kompis ringde numret för att se vem som svarade, och så hör jag min gamla pojkväns namn! Han hade ringt samma natt som jag drömde om honom!! Det tycker jag fortfarande är lite häftigt, men övernaturligt är väl att ta i...

På tal om barn hörde jag en jättefin händelse av min kusin härom veckan.
Hon har en son som är tre och ett halvt år nu. Hennes mamma begick självmord för många år sedan och det är ingenting min kusin pratar om ofta... Hur som helst berättade hon att när hennes son var ungefär ett, ett och ett halvt år, och inte pratade, frågade hennes kompis tioåriga dotter min kusin "hur dog din mamma?". Så min kusin bestämde sig för att vara uppriktig och sa lugnt "min mamma ville inte leva längre. Hon gick ut i skogen, och la sig för att sova." Efter att hon berätade detta har hon inte nämnt det förrän för någon månad sedan. Då frågade ett annat barn henne samma fråga, "hur dog din mamma?" och innan min kusin hann svara, svarade hennes son med samma lugn i rösten som hon själv tidigare haft "hon ville inte leva. hon gick ut i skogen och la sig i snön... och så dog hon!" och under tiden han pratade så höll han blicken på sin mamma, som för att försäkra sig om att han hade uppfattat saken rätt. Min kusin blev jätterörd av att han hade sagt så, och är helt förbluffad över hur han kan komma ihåg det när han inte ens kunde prata förra gången hon berättade det. Jag tyckte det var väldigt fint och rörande.

dethär har inte jag varit med om utan min mamma och pappa. Vi har ett landställe nere i småland mit ute i skogen någonstans. Innan vi/jag lillasyster var födda var mamma och pappa där nere själva. Dom satt i köket bådatvå och åt frukost då hörde dom någon som bläddrade i en tidning i vardagsrummet/rummet brevid och sen att det var någon som gick upp för trappan. jag har också varit med om något där. Vi skulle ta bilen för att leta efter något ställe som pappa viste om då när vi satt där i bilen så var det något fin som mamma såg ute i vattnet alla kollade dit utom jag som kollade rakt ut mot vägen då såg jag någonting, som en skugga som sprang/åkte snabbt över vägen. vet inte var det var men skuggan såg ut som någon slags människa.
Och sen var det en till sak jag har varit med om. hemma hos min farmor och farfar så har dom ett stort piano på nedervåningen. På över våningen sover vi och en natt när vi var där så hade alla gått och laggt sig och alla sov, jag satt och läste massa gamla barnböcker och plötsligt så hörde jag någon spela/klinga banka på pianot i ca 5min.