Den dallrande tystnaden mellan skriken

Massa härliga känslor och upplevelser man får som förälder. Jag kan sakna den där tiden litet...

"Och jag bara, såja, såja". Som i, "Och ja ba"? Lät språkligt alldeles fruktansvärt. Vad hände?

Stackars liten. Och stackars er föräldrar. Ni kanske borde köpa ett pannband till henne? http://www.annaaxel.se/product_info.php?cPath=88&products_id=421

Åh. Känner igen det. Min dotter började bli blå tillslut när hon höll på så. En gång tuppade hon till och med av (affektkramp) vilket var mkt obehagligt. Som tur väl så är det ofarligt även om det upplevs som mycket otäckt.

Kul med krypningen som har kommit i gång! (Kanske inte så kul det där med att krypa in i saker...)

Just nu skriver jag i min blogg om viktigheten med att krypa. Vad som händer inne i hjärnan hos bebisen som kryper. Vad som händer utanpå, ja... det ser vi ju. Starkare muskler och en och annan bula i huvudet...

Men vad som händer INUTI hjärnan är ju mer spännande tycker jag.
barnhjarnan.blogspot.com

Haha vad gulligt, trots att hon slår sig. Barn är lustiga! :) Tur att inte Cocos gråter varje gång hon ramlar ner för soffan eller springer in i en vägg..

Ja det låter som du börjar tycka det är lite väl tröttsamt ;)

Eh, nu ska jag vara sådär jobbig och komma med ett råd som du inte ber om... Om ni tar upp och tröstar och ömkar henne varje gång hon ramlar det minsta kommer hon ju bli mer svårtröstad och dessutom tro att det är farligt att ramla. Har ni otur blir hon en gnällig skrikis som är beroende av föräldrarnas tröst. Vi har kört på en annan linje här hemma när nån liten har ramlat: "Hoppsan hoppsan, så kan det gå! Det var väl inte så farligt? Upp igen!" För det mesta avbryts skriket eller gråten och man möts av ett förvånat uttryck: "ska det gå till såhär"? Och ja, det ska det ju. Det är en del av att lära sig krypa. Eller stå. Eller gå. Om dom VERKLIGEN gör illa sig är det ju nåt annat - men det är ju tack och lov rätt sällan.

Men kära nån! Din dotter skriker mycket tycker jag. Och ofta. Det måste vara något fel på henne? Koliken ska ju ha vuxit bort nu? Har ni gjort en undersökning av henne och hennes skrikbeteende?

lilla hjärtat då!
men tänk va fort tiden har gått
och allt vad Charlie har lärt sig på bara 7 månader..

vilken tur för oss som fått följa med utvecklingen
med både text och foto.

tänk om en själv hade utvecklats lika mycket de senaste 7 månaderna..

hej alex!
älskar din blogg, undrar om din bok "skynda att älska" finns på ljudbok?
hur funkar det?

hahahaha "och jag bara" ååh älskar dig

vi läste i psykologin att barnen kan fastna i ett sånt där läge och sen inte börja andas igen, se till så ungen andas igen alex!

Hej Alex.

Jag läste ut din bok idag. Det var det vackraste och innerligaste jag läst på mycket länge, om nånsin. Jag ville bara såga tack. Tack för att du delade med dig. Den var så fin.

Caroline

Haha, jag trodde min barn skulle svimma mellan skriken när tystnaden var som längst ;)

Skrattar igenkännande. :o) Man väntar och väntar och tänker: Men lilla vän ANDAS! Sedan kommer avgrundsvrålet.

sedan (om inte redan nu) börjar de skrika endast för uppmärksamhetens skull. DET är irriterande. (jag har inga egna barn nej.)

Det är så att barnet hämtar extra luft till lungorna så att det kan skrika
på utav h-e högt.
Därav andningsuppehållet vid skriken. Helt normalt alltså.

Innehjälm kallar jag det (Pannbandet). ! Superbra lösning till barnbarn i ungefär samma ålder! Ofarligt att slå sig som någon sa.? ...kan man ju faktiskt aldrig veta i förväg....

trösta henne inte varje gång hon ramlar, då tror hon att det är farligt, jag brukar skratta när sonen faller omkull dom gångerna han inte gör sig illa på riktigt, så han säger inte så mkt nu när han faller omkull, eller så skrattar han eller så tar han sig upp igen!

föresten så var min äldre bror en riktig hejare på att hålla andan, han skrek så han tappade andan och svimmade. min mamma uppskattade inte alls det.
Men tänk på det där med tröstandet!

Hej Alex, läser med nöje din blogg om Charlie.
Min dotter hade också förmågan att slå i huvudet både här och där, men så köpte jag en special hjälm för "klantiga" unga damer och efter det slapp vi ! Hittade den i en butik för babies och toddlers.
MvH
Anne Oberländer
inte ska dootra din ha huvudvärk redan nu...det kan komma lite senare

Hej Alex, läser med nöje din blogg om Charlie.
Min dotter hade också förmågan att slå i huvudet både här och där, men så köpte jag en special hjälm för "klantiga" unga damer och efter det slapp vi ! Hittade den i en butik för babies och toddlers.
MvH
Anne Oberländer
inte ska dootra din ha huvudvärk redan nu...det kan komma lite senare

Jag orkar inte läsa annat än det du skrivit, men när jag vid 38 års ålder (för en evighet sen) fick mitt andra barn, En mycket livlig flicka, till skillnad från min son, som satt där jag satte honom, så fick vi köpa en liten fin vadderade hjälm till henne. Säker andra som rekomenderat det och det ÄR bra. Man slipper blåmärken och skador i skallen(slipper folks funderingar om man misshandlar sitt barn) och framför allt slipper barnet ha ont och skrika. Min dotter tog liksom sats när hon skulle krypa, det fan´ns ingenting som stoppade eller tog emot och hon slog huvudet i hela tiden, hjälmen hjälpte till även när hon började gå, för ack så många törnar hon skulle fått av diskbänks och bordshörn annars,, köp en hjälm (de är i tyg) så retar det alltid nån också.. kramis

Alex, varje gång som hon slår sig lite grann rusa INTE fram till henne för då kommer ni att få ett helskotta så fort hon "snubblar till" lite, barn lär sig så småningom att om någon alltid kommer fram till dom så är det ALLTID jätte allvarligt det som hänt och jag lovar dig det kan få oanade konsekvenser..
Nu menar jag givetvis inte att om hon trillar från soffan ner i golvet att du ska låta henne ligga kvar och skrika, tänker mer på om hon "snubblar" till och tar emot med händerna och då börjar gallskrika så kanske det är lite extremt överbeskyddande att rusa fram (hoppas dock att du inte gör det) hon kommer bara blir mer "rädd" av din/er framrusning.
Var rädda om er! :)

Jag kommer inte med tips, jag kommer med fakta! När ett barn ramlar/snubblar/slår sig och skriker ska man allt annat än att försöka släta över det med " det gick bra", "det var inte så farligt". Barn som ramlar och slår sig blir antingen arga, rädda eller ledsna. Då ska man bekräfta dom och säga saker i stil med "jag såg att du ramlade, jag förstår att det gjorde ont/att du blir arg då/ att du blev rädd". Barn som blir bemötta med respekt lär sig också att respektera andras känslor. När man sätter ord på barnens känslor blir dom också snabbare tröstade.

Herregud sluta ge människan råd om hur han ska uppfostra sin dotter! Jag är fullkomligt övertygad om att hon kommer bli ett alldeles utmärkt barn utan er hjälp.

"de tysta sekundrarna" ?? SEKUNDERNA heter det väl ändå??
MVH fisen

På något sätt så ska man försöka passa sig för att själv som vuxen få djupa veck i pannan och liksom lägga huvudet på sne och se så där orolig ut som bara föräldrar kan göra och springa fram...
Ser man ut så så spelar det ingen roll vad man säger...de ser ju ens kroppspråk...

Hahahahah....
Sorry att jag skrattar, men jag gör det med glimten i ögat, då jag minns alla de äventyr som mina killar (som nu är 18 och 11) gjorde då de var så små.
Trösklar, jag kan säga utan att överdriva, att jag som mamma var en total motståndare till just trösklar, då de hela tiden var ett hinder för min förstfödde.
Han var en varm liten krabat o ville helst vara naken 24/7, men blöjan fick han nog ha på iaf, men byxor o tröja åkte av i all hast för att ungen skulle vara nöjd.
Då var det dax att plöja alla höga, jätte höga trösklar som vi då hade i vårat gamla hus. De kändes som höghus för hans små underbara knän, men över skulle han, och ont gjorde det.
Men han klarade det som allt annat han nu har klarat under sina 18 år i livet.
Sedan kom lillebror till världen, det vart ju inte bättre där..inte ett jävla dugg kan jag säga. Då lilleman föddes vägde han 5.2 kilo och var 62 lång. (tror du att jag vill ha fler barn eller)
Han började krypa som 8 ½ månader för att sedan ta oss med storm, då han vid 9 månaders ålder tar de första stegen. detta var allt annat än bra, varken för hans del eller för våran.
Jag som alltid vart sån präktig morsa, som sagt, att här ska inte flyttas grejer upp till taknocken inte, ungen ska lära sig vad som e rätt o fel. Men, icke sa nicke, denna visa gick inte denna gången, då lilleman absolut inte fattade ett ord av vad vi sa, när våra munnar formades till ordet - AJ, AJ, Nej inte!
Det var bara att flytta upp alla saker av "Värde", minst 1.5 m upp, sätta spärrar på ALLT, då menar jag allt. tom altan dörren fick sig en hasp.
Men han slog sig som bara attans under den tiden.
Kommer ihåg att jag och min dåvarande man, dvs barnens far sa, - Den ungen kommer få horn.
detta pga av ständigt blåa, svarta, gråa, lila blåmärken i pannan......hahahhaha, dessa bestod och byttes ut av nya, men ngr horn kom det aldrig.
Denna underbara unge e nu 11 snart 12 och det har inte gett honom men för livet. Snarare tror jag att han har efter sin envisa kamp i livet fått en järnvilja att klara det mesta.
Så, Alex var inte ororlig, vi har alla som föräldrar gått igenom detta antingen i smått eller stort. Så var lugn och gör absolut ingen stor grej av det.
Charlie DÖR inte av av förstå att vissa saker gör ont och att hon faktiskt själv måste lära sig att titta framåt eller att ta lärdom av vad som hände förra ggn då det gjorde ont. Barn är smartare än vi tror och det är av att lära sig som de förstår och blir kloka, då kan det inte och bör inte vara en vuxen som hela tiden finns precis bakom och kan hjälpa direkt på sekunden.
Kolla nästa gång om du står avvaktande gömd och se om hon lugnar sig av sig själv, gärna då på en plats som hon redan har gjort sig illa på, då bör hon hajja till och lugna sig ganska så omgående.
Lycka till på barnfärden:-)

Hej med sex ungar i bagaget så gör du helt rätt som tar upp henne och tröstar Varje gång hon slår sig, detta går över och ger inte men för någon av er. Möjligtvis tar din hörsel stryk men det är ju en annan sak ;) Snart blir den lilla mer koordinerad och lär sig att röra sig bättre och slår sig mindre.
Take care.

Just nu faller en tår längs min kind - för jag skrattade halvt ihjäl mig åt det här, varför!!! det kanske inte ens är roligt? Jag började skratta smått vid tredje meningen o vid "Och varje gång blir hon alldeles chockad av smärta. Det är som om hela hennes system slås ut." var det över - skrattfestivalen var här. TACK!

Sara har rätt, det är som med hundar, gör de illa sig eller blir rädda av något ska man inte ömka dem då det förstärker och bekräftar rädslan. Nej man ska inte ignorera barnets lidande på nåt stört psykopatsätt utan man pratar med lite neutral och glad röst a la "men oj, va hände lilla gumman, åååh push i rumpan så kryper vi vidare, åååå pusch" och så kryper man själv vidare och skrattar och ler.

Ja det lät ju ännu stördare när man beskrev det i ord ser jag nu...

Tips, blås lite lätt i ansiktet så kommer de av sig och börjar andas igen.

Mia: hur säger man till en unge på sju månader "jag såg att du ramlade, jag förstår att det gjorde ont/att du blir arg då/ att du blev rädd"?