Förtydligande

Bra sagt, jag är så galet trött på alla som har fått för sig att det ska vara exakt på millimetern lika för män och kvinnor hela tiden.

Det där är enbart en myt, förhållandet till ditt barn blir vad du gör det till. Bandet till fadern är precis lika stort som modern. Alla pappor som har varit hemma heltid från födseln vet detta.

Så typiskt oss kvinnor att inte kan förstå detta klockrena:P
Vi är olika
Män och kvinnor är olika.. men vi kan vara jämlika för det .
En helt annan sak.
Det är jämlikhet inte att vara lika på ALLT jämt.. när ska vi
alla förstå detta.

"För bebisen är mamman 'världen'".

Alternativt är pappan världen för bebisen. Allt det där beror ju på en massa sociala parametrar. Det går liksom inte att fastställa som något allmänt även om det nu i de flesta fall stämmer. Det är 2010 och världen är annorlunda. Jag hade gärna sett mer pappaledighet i ett delat föräldraskap. Du gör fel om du vill få det till att låta som något dåligt.

Du har såå rätt och så är det bara!

Håller med i det mesta, men vill bara tillföra en liten detalj - nog är det väl så att hon blir EU-minister i Sveriges regering, inte minister i EU, Bryssel? ???? Det vill säga, nog skall hon väl vara i Sverige största delen av tiden?

Nej, mamman är inte speciell - hon är fullständigt utbytbar. Det enda som är viktigt är att barnet har en stabil relation till en eller ett par vuxna, det behöver inte vara den biologiska mamman.

Det du snackar om är mumbojumbo - läs mitt inlägg om saken om du har tid. Det är bara till för alla mammor som vill känna sig speciella och för alla fäder som vill slippa känna skuld över att dom återvänder till sina arbeten efter bara några dagar.

Lägg av Nu Alex, du kan sköta din bebis lika bra från dag nr 1 som din Amanda kan. Menar du för att Amanda ammar? En del kvinnor ammar inte alls, och har ett fungerande band till sin bebis ändå. Pinsamt Alex. Lever du på 50-talet eller?

Kan bara hålla med dig Alex!! Visst pappa är super viktig och kan också byta blöjor osv men första månaderna är mamman och barnet i symbios......så är det bara, sen har det inget att göra med att pappan inte skulle klara av att mata med flaska och bära och gulla...men det blir aldrig samma sak...tyvärr....Sen vill jag passa på att tacka för allt roligt du skriver jag har fått många garv när jag läst dina krönikor och nu även här på "Charlies pappa".....(tänkte by the way testa ditt fiskrecept någon dag ;-) )

Vad tråkigt att du inte knutit an lika stark till er dotter som Amanda. Jag hoppas att du kommer att jobba för att er relation skall bli bättre. Du är precis lika viktig för Charlie som Amanda.

Jag håller med dej Alex.
En bebis ser sin mammas bröst som sin egen kroppsdel, och när den ibland inte hittar denna så blir den helt frustrerad, för tänk dej själv paniken av att inte hitta sin egen arm eller ben.
Hon förstår inte vad hon gett sig in på.

äsch - att bebisen och mamman självklart har ett starkt band (även om det nog kan vara mycket blandade känslor inblandade som man inte riktigt pratar om) utesluter väl inte att bebisen behöver närheten från sin pappa? jag tror - biologiskt talat - att bebisen behöver NÅGON som kan ge den trygghet, mat och uppmärksamhet. det är klart att gällande amning fyller mamman en funktion som pappan inte är fysiskt kapabel till - men om bebisen t ex matas med flaskmjölk tror jag faktiskt inte den bryr sig så mycket om könet på föräldern.

hur som helst är det väl ingen ursäkt för pappor att missa sitt barns första tid i livet?

Alla nyblivna föräldrar är experter på barnuppfostran.

VÄL RUTET! Håller fullständigt med.

Som mamma till en 9-månaders dotter kan jag inte annat än hålla med: en bebis och mamman är som ett, så är det. Dock vill jag gärna påpeka att detta är vårt förhållningssätt i SVERIGE. Utomlands, där man har oerhört kort mammaledighet (där jag bor till exempel har mammorna endast 2 månaders mammaledighet) så går det faktiskt bra ändå! För det är det sättet man är van vid och det är inget konstigt med det. För mammorna går det bra - för dem är det inget märkligt att börja jobba igen så snart. Dessutom växer bebisarna upp och blir helt normala, precis som svenska bebisar (som får vara hemma länge med mamman),

Är det barnets mor som tutat i dig att hon är den enda som kan ta hand om barnet eller är det något du tänkt ut själv?

Vi har nu en 5 månaders bebis som har precis lika nära relation till oss båda. Vi har båda varit hemma mkt och ibland ska det bara vara pappa eller tvärtom. Det är klart att det märks om pappa varit borta mkt att det är lite mer mamma men annors inte. Förstår inte riktigt vad du talar om.
Bara för att det är så i ditt fall och kanske det flesta fall, behöver det INTE vara så. Tycker frågan helt klart är värd att lägga ännu mer fokus på!
/Från en supernöjd mamma med en super nöjd man(pappa)

Intressant iakttagelse där, Schulman. Gjorde själv en snarlik reflektion efter att min mor gick bort för några år sedan. Att det skapats ett band som gått utanpå det mesta, Spelar nästan ingen roll vad man hade hittat på - sålt knark, rånat banker eller t o m medverkat i Paradise Hotel - nånstans hade man ändå varit Mammas Pöjk.

Alex, hon ska ju inte ha barn förrän i juli. I augusti ligger hela EU-apparaten nere och i september är det val - vem vet om hon får eller vill sitta kvar? Det handlar snarare om de fem månader som återstår innan barnet kommer - det är då hon kan uträtta något på posten. Rent praktiskt är hennes val att tacka ja helt förståeligt tycker jag. Oavsett om den mamma-bond du vittnar om finns eller ej.

Du har rätt i mycket Alex men här är du ute och cyklar. Dom här förutfattade meningar bygger på mycket gamla samhällsuppfattningar och dessutom har du själv inget att jämföra med än det du har sett hemma hos dig. Efter min sambos förlossning av våran dotter drabbades hon av en posttraumatisk stressreaktion pga en svår förlossning. Dessutom kom aldrig ammningen igång ordentligt för vår dotter. Hon fick i sig råmjölken dom första dagarna men sedan började hon tappa i vikt. Då bestämdes det på bb att vi skulle börja med bröstmjölksersättning. Dom första månaderna var det jag som gav våran dotter mat, det var jag som bytte hennes blöjor, badade henne, gav henne närhet, vaggade henne till sömns, allt det som kvinnan tydligen måste göra den första tiden eftersom det är så oerhört viktigt. Är min tid med våran dotter helt bortkastad? Skulle den tiden vara viktigare och bättre om det hade varit modern som gjorde allt? Jag tror att vi män är så rädda för att det ska vissa sig att det lika gärna kan vara vi som gör allt i början. Vi ser hur mycket jobb det är. Hur trötta våra partners är, så vi tycker synd om dom men pustar ut bakom deras rygg och skyller på "band som är starkare än vi förstår". Kasta bort dom gamla fördomarna. Det är inte kvinnans närhet och tid i barnets liv som är viktigt och unikt det är förälderns/föräldrarnas.

Läser dig ofta och tycker du verkar vara insatt i det du skriver, men nu vet jag inte hur du tänker. Men EU-ministern sitter verkligen inte i Bryssel...EU-ministerna har ju sin arbetsplats tillsammans med övriga regeringen i Stockholm. Det är ju en minister i Sveriges regering som har utsetts ingen representant i Bryssel

tråkigt att du känner som du gör Alex för det är ingen sanning i det du säger...att mammans relation med barnet skulle vara så unik att de ninte ens går att jämföra med mannens anser jag vara en gasnka dammig och förlegad syn på det hela...
och tyvärr används dina argument som en sanning att slå i huvudet på kvinnorna...de ska hålla sig hemma och om de inte gör det skadas barnet....
jag blir besviken för jag trodde verkligen inte att du Alex stod för sådana här antika uppfattningar.....eller så kan jag säga att jag tycker det är riktigt tråkigt och beklagligt att du gått på myten om det här

för det du säger i ditt inlägg är att kvinnan måste vara hemma och mannen ska stå utanför
att det är en vedertagen sanning
och vi är många som kan skriva under på att så inte är fallet
beklagligt Alex

glömde säga att mamman och barnet inte alls är en och samma person
jag förstår inte vad du fått den missuppfattningen ifrån
barnet och mamman är naturligtvis två personer och om man tror annorlunda anser jag att man är på en farlig väg

Men det där är en myt att mamman är den enda som kan finnas för bebisen i perfect harmony, pappan har också hormonpåslag och små bebisar tyr sig till DEN som ger mat och kärlek oavsett om den har snopp eller snippa, man KAN gå in i föräldrasymbiosen som pappa men det är ju onödigt för de flesta eftersom mamman ofta kan vara hemma först och har sina stinna pattar och pappan sen. Du har inte rätt i sak. Sen är det svårt att vara ifrån sitt lilla barn för egen del, man blir ju alldeles konstig. Men liksom ja, alla dessa ensamstående och alla dessa män som gjort/gör såhär... och du ba "helt okej!". Har inte varit så irriterad på dig sedan du avslöjade slutet i Harry Potter :))

Pinsamt Pinsamt Pinsamt Alex. Var var Du när vi andra diskuterade feminismen? Kanske är det här början på FEMINISMENS VÄLDIGT NÖDVÄNDIGA ÅTERKOMST. Själv planerar vi tredje barnet, amning några veckor, sedan flaska så hela familjen kan mata lilla pyret..

Du har så rätt. Den första tiden med sitt
barn som mamma är den viktigaste tiden
både för mamman o barnet.Pappan ska
också finnas där o det gör ju du hela tiden,
även om man som man kan känna sig lite
"avundsjuk".Det skulle finnas fler pappor
som du!

Hej... är en av de snåla som inväntat pocketversionen av din bok, "Skynda att älska"... Fick den i Torsdags... och läste klart den i.. torsdags! Det var en enda stor sträckläsning fylld av såväl skratt som tårar. TACK, för denna oerhört vackra bok! Du är en fantastisk författare och en konstnär vad gäller ord.
Min man som inte alls tycker om böcker, som under sina 38 år inte läst en enda roman, bad jag läsa just din bok. Han ville inte. Jag frågade om det var okej att jag högläser för honom, bara ett kapitel, för att se om han tycker om det. Det fick jag. Och det gjorde han. Han bad mig läsa mer. Och mer. Och snart har jag läst din bok, en gång för mig själv, och en gång högt för min man, under loppet av två dygn.
Ett mått på hur oerhört vacker din bok är. TACK, åter en gång!

"En mamma och dennes bebis är inte två olika personer - de är en och samma".

Det där var nog bland det mest absurda jag har läst. Vart får du det här ifrån? Källa? Som kvinna känner jag nämligen inte igen mig. Alls. På något sätt. Om en del kvinnor känner efter förlossningen att de rent fysiskt är "en och samma person" som sin bebis är det naturligtvis deras upplevelse - men att påstå att det är något slags universellt fenomen som gäller alla, överallt och i alla kulturer... det är inget annat än dumt, märkligt och enormt dåligt påläst.

TÄNK OM Alex.

Följ inte förutfattade meningar "det är bara så det är". Fasiken det är vad du vill att det ska vara! Barn är BARA BARN, du som hejar på burkmat borde väll inte tro att Charlie ska få men för livet om hon inte får vara nära så som hon är med sin mamma.

Vissa folk för övrigt tror att till och med att så fort bäbisen kommer ut ur magen så ska den DIREKT sättas på mammans BARA bröst, kladdig o kall som bäbisen är, för det är nämligen NU som starkaste bandet görs med mamman!! Skitsnack. Tänk på alla små barn som tillbringar första dagarna/veckorna/månaderna i en kuvös långt från mammas farm. De mår så fint så år senare. Eller barn som aldrig fick en mamma. Kvinnor är väldigt ömma, men en öm man är tusen gånger bättre i många fall.
Om nu Charlie är så himla lycklig lottad att ha BÅDA föräldrarna vid liv, som älskar henne så mycket, så utnyttja detta och var så tight med din dotter du bara vill.

Hoppas du kan ändra din tanke om detta. Annars finns det risk att du kommer hålla dig undan och mer betrakta Charlies uppväxt än vara del av den. Ta för dig för tusan! Hon gjordes av DITT kött och blod och svett. Hon är DIN!! Följ ditt hjärta, inte gamla "regler"!

Nej det där är något som man tror för att amningen är viktig. Men som så många kloka kommentarer (tänk att du hade läsare som inte bara jamsar med...!) så kan ett barn knyta an lika mycket till en annan människa om den bara tillåts till det. Att du inte tilläts göra det märktes redan från början.

Jag blir så trött. Undanflykter för att män ska slippa ta ansvar, konstigt höra det från dig som faktiskt verkar ta stort ansvar. Sluta hacka på kvinnor som inte gör som alla andra.

Inte många tummar upp för detta blogginlägg.

Vad betyder det då

Här har du HELT FEL Alex! Åh va besviken jag blir att du tycker så här.
FÖr hur VET du att bebisen är världen för kvinnor - är du själv kvinna? Å Amanda är ju bara EN SORTS kvinna, du kan inte tala för alla.
Håller med Anders är ovan.

Jag vill inte vara en bitch men anser nog faktiskt att under förutsättningen att mamman inte ammar så funkar pappan lika bra som mamman. Jag kan inte på något sätt se att pappan i de här fallen är sämre än mamman förutom vad gäller amning.

http://danitra.wordpress.com/2010/02/04/oppet-brev-till-birgitta-ohlsson/

Läs hennes inlägg.

Nedvärdera inte dig själv och ditt egna föräldraskap. Du är minst lika bra som Amanda, det som gör den ena bättre är eventuellt mer träning.

Have a good day

Skitsnack Alex. Bara för att du har upplevt det så betyder inte det att alla andra upplever det så.
Jag har känt ett väldigt starkt band till min dotter från dag 1, minst lika starkt som hennes mamma känner.

Det handlar om anknytning, vem eller vilka barnet anknyter beror på hur livssituationen ser ut!

Eeh? Sitter EU-ministern i Bryssel? Trodde hon tillhörde Sveriges regering. Du blandar inte ihop det med EU-parlamentarikerna?

Mitt ditt resonemang skulle det vara kört för barn vars mamma dött vid födseln eller vid tidig ålder. Eller hur menar du?

Jag håller med dig! Om inte annat för att mamman blir lugn genom att vara nära sitt nyfödda barn! Nöjd mamma, nöjd bebis!

Håller helt med dig Alex. Blir så trött på allt snack om att dela lika, klart man delar lika men de där första insnöade månaderna med bebisen är väldigt speciella och pappan är tyvärr inte med på samma sätt även om han sitter 3 cm brevid i 6 månader så blir det ändå inte samma. Varför ska det vara fel?

BS! Hör du inte hur du låter? Som en nyfrälst fantatiker.

Relationen till barnet blir vad man gör det till. Den är inte magiskt, övernaturlig eller något sådant. Den är helt enkelt en relation som alla andra, och barnet kan ha en precis lika stark relation till pappa som den har till mamma.

För övrigt tycker jag du skall kika lite på alla länder som inte har så lång mammaledighet. Sydeuropeerna blir faktiskt helt okej de med trots att mamma bara är hemma 3-4 månader på sin höjd. Sveriges sätt är inte det enda rätta, och du börjar komma farligt nära någon form av föräldrafascism som itne tolererar att folk gör saker annorlunda.

Vad blir nästa grej? Att det är synd om alla yrkesarbetande kvinnor som kommer att lida av att inte få ta hand om sin familj och uppfostra sina barn utan måste ut i arbetslivet? Dina argument ligger på precis samma nivå, och hör inte hemma i ett modernt samhälle.

Du kanske inte menar det, Alex, men dina uttalanden här är gruvligt sexistiska och visar på en kvinnosyn jag trott att vi lämnat för längesedan.

Danitra och Joakim - spot on.
Närhet, kärlek, mat och torrt om baken. Både mamma och pappa totalt utbytbara.
Eventuella problem med saknade relationer till de biologiska föräldrarna kommer senare i livet, och då har vi väl flera fängelsen fulla med bevis för att pappan är lika viktig som mamman?

Det du skriver säger mer om ditt och Amandas förhållande till Charlie än om föräldraskap i stort. Intressant att se en ny vinkel av ditt föräldraskap - jag hade inte föreställt mig att du var så pass akterseglad som pappa, med tanke på att du verkar ha varit hemma mycket. Men det är klart, har man från början inställningen att mamman är förälder numero uno (oavsett om man blivit itutad detta av mamman eller av den välmenande allmänheten) får man knappast en lika stark relation till sitt lilla barn under den första tiden. Är det inte dags för dig att vara föräldraledig snart förresten? Delar man lika på ledigheten brukar det väl bli runt 7-8 månader per förälder? Men du kanske tycker att det är bäst att Amanda är hemma med Charlie, eftersom dom har ett såååå speciellt band.

Jag håller helt med! Mammor och pappor ÄR olika och har olika roller.

Måste säga att jag blev uppriktigt besviken över att du, av alla människor, hävdar en sådan föråldrad uppfattning. Din blogg är oftast bra och läsvärd, och jag brukar uppskatta dina iakttagelser. Så inte denna gång, eftersom din argumentation innehåller en ganska stor logisk lucka: det tycks mig som du tar Amandas relation till Charlie som modell för alla mödrars och barns relation. För er kanske du, objektivt sett, var ett sämre alternativ för Charlie de första månaderna, vad vet jag? Men att utifrån det, enda, exemplet påstå att moder-barnrelationen är unik för alla tycker jag är väl magstarkt. Vad vet du om hur andra känner?
Jag är kvinna, och har en tvåårig son. Jag älskar honom givetvis över allt annat, och var precis som man skulle hemma de första åtta (!) månaderna med honom. Det gör jag aldrig om, det kan jag lova! Har aldrig varit så uttråkad i hela mitt liv. Nästa gång börjar jag jobba så snart jag orkar efter förlossningen, eftersom spädbarnsvård i mina ögon är tämligen trist, och något jag gärna delar från dag ett med min sambo. Jag och sonen var då verkligen inte "ett", snarare tvärtom - jag var frustrerad och han var, ja, ett spädbarn helt enkelt. Detta innebär nu inte att jag inte älskar mitt barn, eller att jag inte är intresserad av att se honom växa upp. Min enkla poäng är att det finns människor som behöver mer stimulans än att ta hand om ett litet knyte, också bland oss av kvinnligt kön. Birgitta Ohlsson kanske är en sån, vad vet du om det?

Fantasktiskt bra sagt. Jämnställdhet missuppfattas ofta till att bli millimeter rättvisa om blöjbyten. Det finns en nedärvd biologi som vi inte rår för och det gäller djur och människor, mamman har en funktion för bebben i början och pappan en. Det har inte med jämnställdhet eller förtryck att göra, ni som tror det har blivit lurade.

Alla kvinnor som tror att man är "tuff" och modern om man börjar jobba direkt efter förlossningen, ni har blivit lurade! Var stolta, koppla av och gå in i bebisbubblan som är ett paradistillstånd som är en ynnest att få uppleva!

Vi har 4 barn och maken hämtar på dagis och lagar mat varje dag, (jag lämnar.) Ibland träffar jag kompisar efter jobbet och tar en drink och snackar om livet medans han diskar till Bolibompa, fixar läxor och lägger barn + kollar att skolväskorna är packade m frukt och hjälmar och skridskor.

Bli inte förvirrade av jämnställdhetsdebatten och tro att ni måste avstå den bästa tiden i era liv,den tillsammans med er lilla bebis! Blanda inte ihop sakerna!

Ingen som såg på "efter tio" och på forskaren som med studier kunde bevisa att det var så viktigt att just mamman ska vara hemma med barnet...å kan inte mamman det så ska hellre en barnflicka ta hand om barnet...detta var under lång tid..så dagis var inte att tänka på än på ett tag...titta till vetenskapen kära ni.
Det går aldrig att jäföra mamma och pappa under den första tiden. Båda behövs..absolut. men som Alex säger. Pappans tid kommer...då han är viktigare än något annat. Men inte från början.

Jaså du ÄR en dinosaurie, Alex?

Jag tror också att bebisen kommer klara sig alldeles utmärkt utan sin mamma, med en icke-dinosaur till pappa. Frågan är hur Birgitta kommer klara sig. Det är HON som förlorar på det på samma sätt som alla fäder förlorar på att dra till jobbet så fort tillfälle ges. Hon kommer fortfarande ha avslag när hon drar till Bryssel, brösten kommer värka och hjärtat kommer blöda. Men bebisen kommer klara sig finfint.

Jag tycker oftast att du är mycket vettig i dina åsikter Alex, men här tycker jag att du är lite "ute och cyklar". Jag tror att man ska vara försiktig med att vara så säker på att det som gällde för mig också gäller alla andra. Akta så du inte faller in i de ofta trista jag vet bäst-diskussioner som härjar på de flesta föräldraforum.

Tänk när mamman dör i samband med förlossningen? Eller får en förlossningsdepression? Då blir pappan eller någon annan den bebisens viktigaste person. Det enda man kan säga säkert tycker jag är väl att varje barn är unikt och därmed blir också det barnets relationer unika.

Men visst har nya ministern tantat till sig? Men man kanske måste se ut som en tant om man sitter som kvinna i Reinfeldts regering?

Jag måste tyvärr instämma i (de flesta?) föregående kommentarer. Jag tycker att du är ute och cyklar här. Jag fick barn i april och känner inte att det var barnet och jag de första sex månaderna utan att det var vi tre, jag barnet och pappan (trots att jag ammade). Jag kände mig också handfallen och utanför ibland, det fanns inget "magiskt" naturligt i förhållandet mellan min dotter och mig. Man lär sig efter hand tillsammans hur den lilla personen fungerar, även om kärleken givetvis fanns där från början. Jag tror att du själv väljer att känna på detta sätt Alex.

Jag undrar om du skämtar för att skapa debatt?

Men, pappor kan väl inte amma? Jag trodde det var naturligt och självklart att mamman ammar sitt barn första tiden?

Skön pseudovetenskap. Hur överlever barnen (och kvinnorna) i alla andra länder där man inte har mer än ett par-tre månaders föräldraledighet (för kvinnan)?

Nu kan ju du och Birro bilda klubb för övrigt, han skriver ju ungefär sådär i varenda föräldratidning han får medverka i. Extremt fräscht.

Jag förstår hur du menar samtidigt som jag tycker att det är lite inskränkt. Pappor kan göra minst lika bra jobb. Det finns pappor som varit tvungna att göra det pga att mamman får psykos, blir sjuk, dör etc. Huvudsaken är att någon finns där och kan ge barnet trygghet och stabilitet.
Vad som verkligen är hemskt är att mammaledigheten/föräldrarledigheten är så kort (och då har vi ändå lång tid jämfört med resten av världen) eftersom ett barn mår bäst psykiskt över att få vara hemma till dess att de har fyllt 3 år.

Vad tråkigt att du inte är mer påläst Alex, och inte konstigt att du är förvirrad. Som andra skrivit - barnet får den relation till sina föräldrar som man gör det till. Dessutom handlar det väl om att hennes familj får uppfostra sitt barn som de vill? Utan att alla andra (som ofta skriker sig blå att andra inte ska lägga sig i familjen, när densamme vill lagstifta delad föräldraförsäkring).

Ellen- Du refererar nog till Annika Dahlqvist. 1) Hon är galen! (Eller Alex du kanske håller med? Dvs. att du inte bör lämnas ensam med Charlie under hennes två första år eftersom du riskerar att skada henne! Män förstår nämligen inte sin styrka och kan därför vrida armar och ben ur led, eller i värsta fall bryta ben. 2) När hon uttalar sig gör hon det inte på sitt eget område - hon forskar alltså INTE på området!

Inte ens tusen förtydliganden kommer att bita på de som framhärdar i tron att jämlikhet betonad på sista stavelsen...likhet.

Du har såklart alla poänger.

Och det där med att det "inte finns något annat" än bebisen för mamman den första tiden... Haha. Hur tänkte du egentligen när du kom fram till den inte helt övertygande slutsatsen? Jag kan intyga att det finns en hel massa mer - åtminstone för mig. Och det blir faktiskt lite komiskt när du som man tar dig friheten att berätta exakt hur man som kvinna känner (eller bör känna?) efter förlossningen. Det gör nog varje kvinna bäst själv - för det är ju så; alla känner olika och det trodde jag vi hade kommit fram till för länge sen.

Snälla Alex. Att vara en bra förälder handlar inte om biologi. Jag tror att Birgittas man kommer klara det galant och att Birgitta kommer visa att kvinnor inte är slavar under sin egen biologi.

Alex! Du har helt rätt, hon har INGEN ANING om vad det är som väntar henne. Kommer hon verkligen vara en tipptopp minister efter vaknätter och dålig sömn? Alltså, jag har en 7 veckors bebis, och det viktigaste just nu är ju att man SPENDERAR TID med sin bebis, den här tiden kommer ju aldrig igen, plus att man märker på bebisarna att det är det som de behöver, TID MED SINA FÖRÄLDRAR. Jag tycker hon får göra som hon vill, men risken är att hon om några år down the line kommer ångra sig. Shit asså, det hade jag gjort!

Snälla Alex och Amanda! Avfärda inte dessa åsikter som inte överänsstämmer med era! Just i detta fall är det ytterst viktigt att förstå att de är baserade på era subektiva uppfattningar, tänk på att ni säkerligen tillskriver varandra de roller ni tror ni bör ta. Jag påstår inte att Amanda har stort behov av att vara "Charlies viktigaste", men ni kan väl tänka på varför ni tror att detta just är fallet? Det är nog inget som Charlie valt på något biologiskt inprogramerat sätt, utan ansvaret faller istället på er. Och du vill väl inte avsätta din egna LIKVÄRDIGA betydelse för Charlie?

Men suck, vakna upp. Sverige är ett exceptionellt land vad gäller längden på föräldraledigheten. Kolla runt omkring i världen, i England, USA, Frankrike etc etc
Där är man hemma några veckor ( i snitt 6) och sen är det ut och jobba. Om man inte är tillräckligt välbärgad för att klara sig på en inkomst.
Det är den krassa verkligheten, Alex.
Med ditt resonemang så är det synd om majoriteten av alla världens bebisar. För att inte tala om deras mammor. Stackars människor.

Undrar vem av dina föräldrar som hade hand om dig dina första månader i livet?
Efter att ha läst din vackra skildring av din far och uppväxt blir jag nyfiken....Du verkar ha haft ett starkare band till din pappa än din mamma.Jag förmodar att det var din mamma som var hemma med dig när du var bebis?

Så två män som skaffar barn får inget förhållande till sin son/dotter förrän efter 6 månader?

Jag brukar tycka att det du skriver är vettigt, men nu tycker jag du är helt fel ute.
Relationen är vad man gör den till. Anledningen till att mamman är världen beror på att mamman har bebisen mer ammar och till större del tar hand om dess grundlägande behov. Jag tycker amning är toppen så missförstå mig inte, men om pappan skulle ha bebisen lika mycket skulle det vara han som var världen.
En bekant till mig var påväg att dö under förlossningen och fick tillbringa lång tid efter det på sjukhus. Pappan fick då naturligtvis vara den som tog hand om bebisen, han var hemma med den i nästan ett år och var redan från början den som matade tog hand om bebisens behov och självklart var HAN bebisens allt, bebisens värld, bebisens trygghet. Mamman fick när hon blev frisk vara den som fick ta den klassiska papparollen och jobba på att bygga upp relationen tll barnet.

Att mamman skulle vara viktigare än pappan är för att VI väljer att det ska vara så.

Nej du har fel Alex. Det beror helt på vad man gör det till. För en pappa kan bebisen vara världen om han bara vill det, och pappan kan vara världen för bebisen, fortfarande om pappan vill det. Men om pappan har ett sånt där medgivet underläge ända sedan födseln och liksom bara accepterar att han är andrahandsförälder, "för det ska ju vara så", då är det klart som fan att mamman är världen. Har du alltid tänkt så? Har du alltid tänkt sedan Charlie föddes att Amanda är nummer ett för henne, oavsett vad ni gör det till, oavsett om du skulle vara hemma heltid till och med? Bara för att det liksom bara är så? Hur känns det egentligen? Hur känns det att vara nummer två och hur känns det att tro att ens dotter inte älskar dig lika mycket som sin mamma? Accepterar du bara det, bara för att det ska vara så?
Jag har ju läst dina inlägg, om hur mycket du saknar Charlie när du är borta, och hur mycket du älskar henne, och att du älskar den lilla tiden som ni har på morgonen när Amanda sover tex. Känns det inte lite jobbigt att det är den enda tiden som ni har, känns det inte jobbigt att det är det som du som pappa får nöja dig med, för mamman är ju "ändå alltid viktigast"?
Nej nej. Det behöver inte alls vara så, det är helt upp till pappan. Men om pappan har en loserattityd ända från början så är det klart att det är så.
Mamman har burit och fött barnet, javisst. Men efter det så är maten det enda hon har som skiljer henne från pappan. Om barnet flaskar så har hon inte ens det. VARFÖR skulle då inte pappan kunna vara lika viktig? VARFÖR är det då inte lika hemskt när en PAPPA lämnar sitt barn för Bryssel (eller ett annat viktigt jobb)?
Jag tycker det idiotiskt av föräldrar, pappor som mammor, att dra ifrån sin familj för jobbets skull. Jag blir lika arg på pappor som på mammor som tycker att karriären är så inihelvete viktig att man kan sticka ifrån sin nyfödda bebis majoriteten av dygnets timmar för dess skull.

När min äldste son föddes så var jag och hans pappa hemma båda två på heltid av olika anledningar. I början ammade jag vilket gjorde mig närmare. Men sen strulade amningen och vi började flaskmata och efter det så fanns det liksom ingen skillnad. Pappan skapade ett exakt lika stort band till sonen som jag gjorde. Och det är fan så värdefullt och det kan han prata om idag när han inte varit hemma hälften så mycket med de andra barnen.

Det blir vad man gör det till och det kommer märkas i hela barnets uppväxt.

Tycker om Birgitta men i detta fall har du har helt rätt. Enligt psykologin är modern den viktigaste inledningsvis i barnets liv (pappan är naturligtvis också viktig men mer som ett stöd för hela familjen) Senare i barnets utveckling blir dock pappan väldigt viktig. Och det är naturligtvis viktigt att han också knyter an till sitt barn från början, även om modern som sagt är den som spelar störst roll då.

Många "moderna" människor är dåligt insatta i detta och tror att det inte spelar någon roll men det gör det. Sen beror det på barnets personlighet hur väl det klarar av det.

Och ja jag undrar också om hon fattar hur känslomässigt sårbar man blir när man fått barn.

håller inte alls med dig alex. speciellt om mamman inte ammar så kan väl pappan vara precis lika viktig för bebisen än mamman? eller varför tycker du inte det? förstår inte riktigt ditt resonemang, måste säga att ditt tankesätt känns en aning dammigt. för visst har bebisen ett starkt band till sin mamma men det har hon till sin pappa också. och om just du har känt dig utanför så kan det vara för att amanda ammar eller att du själv, som pappa, inte känner att du har lika given, naturlig roll i charlies liv som amanda har. men det är liksom ingenting som charlie har valt själv - eller någon annan bebis, speciellt om man inte blivit ammad. kom igen!

fick mitt första barn 2 dagar efter ni fick charlie. jag har varit hemma med barnet. håller inte alls med dig om att det är ngt spec med mor-barn-relationen. mitt barn har mig som favorit för att det är jag som är hemma, inget annat!! du kommer märka detta när amanda börjar jobba. då blir du favoriten!

Forskning visar att även de allra färskaste bebisarna, det vill säga de mellan 0 och 6 månader kan knyta an lika starkt till pappan som till mamman, om de bara ges chansen, t.ex. genom att även pappan får vara delaktig i matandet av barnet, genom flaska etc. Det viktiga för barnet är att det finns kontinuitet i vilka som tillgodoser dess behov av mat, trygghet och kärlek, och det spelar ingen roll, oavsett om barnet är helt nykläckt, om det kommer från en man eller en kvinna.

Håller med dig Alex, helt och hållet! Det är ju så. Inga konstigheter här inte. Har en ettåring som jag nu är pappledig till och tiden innan går inte att jämföra. Det är mamman och bebisens.

Nu är det min tid!

...orkar inte läsa allas kommentarer, så säkert har någon redan skrivit det här, men UNDERBART (t.o.m. väl rutet?) att du skriver detta.
Precis så tror jag också att det är, och det här jämlikhetstjafset hör inte hemma i den biologiska ordningen.

Bebisen behöver någon. Någon som matar den och ger den trygghet. Min bebis fick det endast från mig eftersom pappan inte fanns med i bilden och vi har av den naturliga orsaken utvecklat ett mycket starkt band och kommer att ha det hela livet.
OM jag hade av någon orsak inte kunnat ta hand om min bebis den första tiden så vet jag att han hade klarat sig bra med någon annan, men jag är övertygad om att den personen och bebisen inte hade haft ett lika starkt band som jag och min lilla. Han har legat i min mage i 9 månader, det vore väll konstigt om inte det skulle göra skillnad även utanför magen? Bebisen känner ju igen mammans lukt, har följt sin mammas lunk och hört hennes hjärtslag under tiden i magen. Självklart så handlar allt om vilken livssituation man lever i. Såhär var det iallafall för oss. Hade bebisens pappa funnits med i bilden så hade jag kanske haft andra referensramar.

Kunde inte sagt det bättre. Tack Alex. Jag blir illa berörd i mitt modershjärta när jag hör hennes inställning till sitt ofödda barn. Det första året kommer aldrig igen...småbarnsåren är (eventuellt) de mest underbara i en människas liv. Tycker synd om Gittan...

Du har så rätt Alex. Och mest synd är det om Birgitta.

Det är precis den där typen av inställning och kommentarer som ledde till att jag haft stark känslomässig prestationsångest flera gånger sedan våran bebis kom för 8 månader sen. Jag tror inte jag är ensam om att ha fått anknytningsprocessen tilltufsad av att läsa och höra att mitt band måste vara så unikt och obeskrivligt starkt. Jag älskar min son men jag vill göra det utan att känna press. Älskar jag honom tillräckligt starkt? Känns det tillräckligt stort? osv. Ta det lite lugnt med påståenden om hur en mamma känner!

oj.
så inskränkt.
så snäv din välfärds-värld är.
pinsamt Alex.
och pinsamt att vara din flickvän...
usch. jag vill inte läsa din blogg längre.

Men det är ju olika för alla! Jag var mammaledig i 6 månader och tyckte det var dödens trist. Jag hade gärna börjat jobba igen efter två månader. Jag älskar min son över allt annat, men att sitta hemma och amma och säga titta lampa, det är inte min grej.

Och som många har sagt, Birgitta flyttar inte till Bryssel, hon blir minister i Stockholm.

varför är inte papporna föräldralediga efter ett halvår då?

Håller helt med dig Alex. Många tror att man måste tycka att båda föräldrarna fungerar likadant efter barnets födelse, men oj så fel. Var nog inne på den linjen själv när vi fick vårt första barn -84. Sen kom tre barn till och vi blev klokare och klokare.
Släpper man på kraven från omvärlden så faller det sig helt naturligt att mamman får ha den första tiden med bebisen. Framför allt för att själv må bra. Tror säkert att mamman är utbytbar för barnet om inte mamman finns till hands, och kan få mycket god omvårdnad i alla fall, men om alla finns tillhands tycker jag att man ska lyssna på kroppens signaler.

Kan rekommendera alla kolla in kommande nr. av Vi Föräldrar. En oerhört tragisk historia om Michael och hans underbara son Frank vars mamma dog bara 4 dgr efter förlossningen. Ett intressant inlägg i debatten om huruvida bandet mellan mamman och (späd)barnet aldrig kan ersättas av en kärleksfull pappa....

Det här var verkligen helt oväntat att komma från dig...jag har byggt upp en bild av dig som någon helt annan än någon som skriver ett sådant inlägg. Håller inte med dig för fem öre.

Tänk om mamman får en förlossnings- eller amningsdepression (händer i TIO procent av fallen, så det är inte ovanligt). Hon kan inte svara på barnets signaler för att hon är deppad, det kan ta 3-4 månader att komma ur. Ska verkligen hon ta hand om barnet då? Skadas det inte? Vore det inte bättre att pappan var viktigast i så fall? Vi är ju olika, vi människor. Vi BLIR olika, på grund av att vi har olika uppväxter, olika genuppsättningar. Så länge ingen misshandlar sitt barn - låt dem vara.

Så såg jag aldrig saken – att det skulle handla om att överge någon. Man kan ta MED barn till Bryssel. Man måste inte sitta hemma i vardagsrummet med barnet för att bibehålla närheten. :)

Det finns de föräldrar som klarar av att dela denna symbiosen - du verkar själv inte ha erfarenhet av det - men jag vet att det går. Tycker du borde försöka vara lite mer ödmjuk i din framtoning av hur det faktisk är. Du utgår från din erfarenhet med ett barn, men människors verklighet ser olika ut från individ till individ - så du beskriver det kan det vara för någon men för någon annan kan det se helt annorlunda ut. Jag anser att de som vet bäst er de det själv angår..

tycker många avviker från ämnet.
det (jag tror att) alex menar är kort och gott att han tycker synd om ministern för att hon kommer vara ledsen för att hon är ifrån sitt nyfödda barn. att hon inte har en aning om hur svårt det kan bli. thats it. inget genus/jämställdhetsresonemang inblandat. eftersom hon som kvinna burit det i 9 månader och därför kommer känna nästintill fysiskt smärtsam sorg att skiljas från barnet så tidigt. ngt som mannen inte KAN känna på samma sätt av biologiska förklaringar: mamman knyter pga biologiska signalsubstanser an till barnet direkt och mkt starkt eftersom barnet måste överleva, naturen har nämligen fixat så att det är just mamman som förser barnet med mat första tiden. vilket inte säger att pappan inte är fäst vid barnet direkt. men det en mamma och en nyfödd har är till en början starkare än pappa/nyfödd, av helt biologiska orsaker. bandet skapas för att barnet inte ska riskera att bli övergivet.
nu beter vi oss inte som för 500 år sedan, då mamman ensam hade ansvar för bäbisen och pappan satte efter andra kvinnor för att sprida sina gener vidare. vilket vi är mycket glada för... men de biologiska funktionerna finns kvar.

Det finns något så vedertaget som symbios, det är så det fungerar med baby och en mamma, under förutsättning att det finns en mamma! Kan inte babyn vara med sin mamma under de första månaderna händer många saker med den babyn! Kan inte pappan vara med babyn och mamman för att ge den närhet och se till att amningen fungerar, bör man noga tänka över varför man gör detta? En pappa kan vara ett bra substitut, men det är mamman som är själva kärnan till tryggheten, man sitter liksom ihop! Hoppas att pappan kan vara "kittet" och se till att mamman får sin tid med babyn, pappan kan vara "barnflicka". Hon kan jobba ändå!

Heja Birgitta Olsson! Det kommer att gå jättebra att vara yrkesverksam samtidigt som hon har en bebis. Hennes föräldraledige man följer gissningsvis med henne vart hon än reser och de får ett kul liv tillsammans. Hon kommer såklart inte att lämna bebisen och då slipper "hennes hjärta att blöda" som olyckskorparna kraxar... Oavsett om denna familj befinner sig i Sverige eller utomlands kommer de att ha en härlig och magisk vardag, Alex.

Enligt din logik skulle adoptivbarn må jättedåligt för att inte tala om bögmännens bebisar,
och alla kvinnor som inte kan/vill amma.
Oj så långt vi inte har kommit. Oj vilket bevis för att Birgitta verkligen ska ta det där jobbet.
Pinsamma människor!

SÅ sant Alex! Så sant!

hm, att utgå från sina egna erfarenheter är lite vanskligt alex. verkligheten kan se annan ut.

det är dock otroligt många intressanta kommentarer i fältet, som speglar allt fran subjektiva upplevelser till modern spädbarnsforskning. heja sverige!

själv rekommenderar jag två personer som gjort omtäckande studier i ämnet, en nyare snubbe och en gammal stofil: Daniel Stern och John Bolwby. check out vettja! happy friday! :)

Åh alex kom igen nu! Gör mig riktigt ledsen att läsa det här i din blogg.

Min mamma har varit borta mycket under hela mitt liv, och pappa har gjort tusen grejer och aktiviteter etc. Grejen är att jag VILL att min mamma ska vara lycklig och ta de fantastiska chanser hon får eftersom hon är så jäkla duktig.
Klart hon kommer sakna barnet, men hon kommer nog få träffa det ändå. Vissa trivs kanske helt enkelt bättre hemma med barnet och andra vill kombinera barn och jobb. Snälla respektera det!

Vem säger att mamman är viktigast vid födseln??? Känns som en kvarleva från svunna tider.

Stackars kvinnor som måste försvara sina val inför hela världen... Känns SJUKT tjatigt och gammalt.

Instämmer helt i Marias inlägg kl 08:55. Jag blir också besviken över att du av alla ser så här på saken. Kan kanske tyckas märkligt att bli besviken över din åsikt, jag känner ju inte dig. Men jag har gillat så mycket du gjort och det här var så långt ifrån vad jag tycker. Men men, så kan det vara.

Ett förtydligande KRÄVS: EU-ministern arbetar i Sverige, stationerad i Rosenbad.

Jag slutar inte förvånas över att folk tror att EU-ministern är stationerad i Bryssel. Hon är inte parlamentariker, kommissionär eller ambassadör. Hon är statsråd i Svea rikes regering. I Stockhom, Sverige.

Hon kommer inte missa tiden med sin bebis.

Alex, du behöver läsa på lite bättre innan du predikar. Jag hade inte heller koll på EU-ministerns arbete eller ansvarsområden tidigare, tack vare din blogg blev jag nyfiken och vet nu bättre. Passa på att uppdatera dina kunskaper i spädbarnspsykologi också - prova att våga se något annat än det som befäster dina redan omhuldade åsikter.

Suck! Tycker synd om dig Alex, då alla tydligen väljer att missförstå detta inlägg och inte förstår vad du egentligen skriver.

Att det är synd om henne för att hon missar den första tiden!!! Det är synd om de män som priorterar sitt jobb med, men nu handlade om HENNE!

Att hon (och alla andra män/kvinnor) som väljer ett jobb istället för att umgås med sitt barn inte vet vad de ger sig in på, för det är inte förrän de har barnet i famnen som de faktiskt vet hur det känns.

Jag brukar aldrig orka kommentera men nu måste jag göra ett undantag.
Det är mot all natur att som kvinna lämna bort ett barn efter en månad, oavsett till vem. Som kvinna har du burit, gett näring, andats ditt barn i nio månader och som Alex skriver, ni är ETT. Navelsträngen, även om den är avklippt, binder er samman och den första tiden är oerhört viktig för anknytningen. Innan ni nu skriker; jag har inte nämnt ordet amning och ovanstående utesluter inte pappan på något sätt. Men, den totala symbios som råder mellan mamma och bebis de första månaderna (oavsett amning då) är helig.
Birgitta vet inte vad hon pratar om, man kan aldrig förbereda sig på det, man kan möjligtvis logiskt resonera kring det, men Alex har helt rätt; Birgitta vet inte vad hon pratar om och det är väldigt sorgligt att lyssna på hennes resonerande.
Jag skulle vilja prata med henne efter det barnet är fött.

Jisses, jag börjar snart tro att du är en Louise Hallin-anhängare? dvs den mest konservativa barnmorskan i världen när det gäller könsroller och föräldraskap. Problemet är att när man delar upp saker på det sättet så låser man människor och åstadkommer apartheidsamhällen - det som inte Louise Hallin förstår är människans oändliga möjligheter att göra nytt. Man ska fokusera på möjligheter, inte begränsningar. Det är nyckeln till gott föräldraskap.

Jag håller med dig Alex!
Sånär som på en punkt: pappan kan visst ha en lika stark relation som mamman till den nyfödda under de första 6 månaderna. Men det förutsätter att mamman inte ammar på "heltid", eller inte ammar alls.
Personligen valde jag att helamma under dessa första 6 månader, och då var det som du hävdar: min och vår dotters relation var något helt annat än hennes relation till sin far.
Och hans tid är nu: vår dotter är aldrig så glad som när hon ser sin pappa komma hem!

Men utefter det du skrivit i din blogg tycker jag att du verkar ha tagit en stor plats i Charlies liv redan sen födseln; jag önskar att båda föräldrarna kunde få vara hemma TILLSAMMANS med sitt barn de första månaderna, precis som ni.

Mamman och bebisen är samma person?! Om man känner så handlar det nog snarare om att man drabbats av postpartumpsykos... Jag fick en HELT annan bild av dig nu. Oops. Dina åsikter känns hmm, lite patinerade, lite gammaldags. Och skruvat att hoppa på någon som gör andra val än vad du och din tjej har gjort... eller är du facit på hur mänskligheten ska leva sitt liv och din känsla är lika med Sanningen. Ja det är trist att vi inte lever i ett samhälle där man inte lätt kan ha med sin bebis och tex kunna amma under möten som DU ju också är emot eftersom du hatar offentlig amning men om Biggan och hennes man mår bra med sin lösning så mår nog den lille också rätt bra. Du ska inte vara så orolig över oss kvinnor som inte fattat att vi ska stå vid spisen när vi har bebisar, det fungerar faktiskt ganska bra att dela på föräldraansvaret om man har en cool man eller kvinna vid sin sida.

Skärp till dig! Pinsamt..

Ditt dinosaurie-tänk går möjligtvis hem i din blogg. Men vakna från din förlegade syn på jämställdhet och könsrollen så kanske lille schulman i framtiden får en något mer balanserad syn på könsrollerna....

Nej. Du har fel, Alex. Och märk väl, jag är INTE någon fanatisk föresåråkare för att allting skall vara samma sak för båda föräldrarna, MEN i detta fallet skapas den där jättenära och symbiotiska relationen genom VEM det är som är hos barnet mest den här tiden. En nära manlig vän till mig fick barn med sin tjej och hon blev sjuk och kunde därför inte vara den primära omhändertagaren, utan han var det. Skulle du säga till honom att han inte kände EXAKT samma sak som en nybliven mamma gör, så skulle han nog ge dig en omgång! Han är i total symbios med sin bebis, även om han så klart lngtar till barnets mamma blir frisk. Tänk nu igenom detta. Den erfarenhet som DU har är ju så klart den tydligaste för dig och dessutom den vanligaste, men det gör INTE din slutsats korrekt.

Orkar inte läsa kommentarerna men jag lovar dig att det är Ann Söderlund som står bakom dem allihop. Hon har gått in i "lockdown" och kommer att spamma tills hon svimmar av näringsbrist.

Jag säger bara - läs Opinionsbildarens blogg:

http://opinionsbildaren.blogspot.com

Du är en "modern" dinosaur med andra ord. 1. Barnet är allt för _båda_ föräldrarna. 2. Få kvinnor får samma chans som henne, såklart att hon tar chansen även om hon säkert själv inte tänker "Yes! Nu klämmer ja gut en unge lagomt till mina uppdrag i bryssel! Yhay!!". Jag tycker att hon och henne make är ett föredömme - "så här kan man också göra". Det är sorgligt för alla föräldrar som missar sina barns uppväxt, men det är ingenting nytt. Det ända nya är att hon är en kvinna som ska jobba som politiker. Men jag lovar, det finns många fäder och mödrar som försakat sina barns barndom för "mindr ebetydelsefulla" arbeten och möjligheter i yrkeslivet.

Skönt att de att du tar din papparoll på allvar, (så långt att du tillochmed kan tala om för oss kvinnor hur vi känner då vi får barn ;D) Lycka till och hoppas din familj mår fint.

Det dummaste jag hört. 2010 nu Alex, vakna upp! Och ta inte med dig dessa tankar med exp.date år 1500. Det är mamman som förlorar på det, lika mycket som pappan förlorar på det, då hon kanske inte kommer kunna vara med sitt barn. Inte BARNET. BARNET har ju fortfarande nära och kära som bryr sig och älskar det. Och alla som håller med dig också. Fy fan.

http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article6550284.ab

Men Alex, du som är sån klok kille. Du som skriver så jag skrattar (och gråter lite) ibland. You've let med down here! Jag skyller på Amanda! Hade hon velat att du skulle ta halva ansvaret så hade du gjort det och tyckt att det var det naturligaste i världen.
Mamman och barnet är inte ett. Närheten och omvårdnaden och "lejoninnebeteendet" kan lika gärna komma från pappan. På så vis får hela familjen njuta av varandra från dag ett och barnet lär sig att pappa tröstar lika bra och står för lika mycket trygghet som mamma.
Detta har jag lärt mig och förstått först efter att jag fått mitt första barn som nu är tre år. Blir det fler så tänker jag köra på Birgittas race och göra det som passar oss som familj allra bäst. Min man är nämligen inte heller någon dinosuarie.

Vilken intressant diskussion, och vad glad jag blev av att se att det fanns så många vettiga människor (och män!) med bra argument till varför Du inte har rätt i den här frågan, Alex. (Även om jag annars alltid håller med dig.) Man kan inte alltid utgå ifrån sig själv utan måste förstå att det finns många vägar att göra det rätta.

Intressant alltdäthär, hon kommer säkert att stanna hemma när det väl kommer till kritan. men nu undrar jag VAR ÄR SCHULMAN SHOW???!?!

Du talar om det unika bandet mellan mamma och barn, och som icke kan jämföras med bandet mellan pappa och barn, som en absolut sanning. Det är det inte. Det är din, med flera andras, åsikt.

Jag tycker det är viktigt att poängtera detta därför att debatten i detta fall inte bara handlar om jämställdhet i hemmet. Debatten handlar lika mycket om hur vi ser på, och behandlar, kvinnor med makt. Ingen man och tillika småbarnsförälder som väljer att ta ett tidskrävandejobb, t.ex. statsminister eller finansminister, blir ifrågasatt på det sättet som hon i detta fall blivit. Vare sig det handlar om de första sex månaderna av ett barns liv, eller senare då en pappa enligt hur jag förstår dig, också kan vara lika delaktig och viktig.

Så kvinnor skall inte ha samma möjligheter som män att gör karriär? Om det skulle varit en man vars fru var gravid som hade tagit samma jobb är det ingen som ens hade tänkt tanken att det skulle vara något fel med det. Kvinnor har väl precis samma rätt att bara vara hemma i en månad med sin barn som män har. Varför skulle det vara någon skillnad? Jag trodde helt seriöst att du hade mer jämställda åsikter än så men det var ju tråkigt att höra att så inte var fallet.
// En kvinna som vill ha precis samma möjligheter att gör karriär som sin man.

Jag tror inte Alex skriver detta för att han har en agenda, alltså att han skriver det för att han och andra pappor ska få en anledning att inte ta lika mycket ansvar som mammor gör. Detta är en vanlig feluppfattning även i den allmänna jämställdhetsdebatten, att debattörerna hävdar åsikter bara för att de vill att det ska vara på ett visst sätt.

jag tycker dock att Alex gör fel när han jämför sina och Amandas känslor för barnet, såna känslor finns det inget sätt att mäta på ett objektivt och vetenskapligt sätt. Alltså kan inte heller Alex och Amandas relation till barnet sägas vara vad alla föräldrar upplever.

Hur känslorna är från barnets håll är en annan fråga...

Jag har två söner, 2,5 år resp 4,5 mån och jag känner inte igen mig i det du skriver. Jag upplever inte att mina barn gör någon skillnad på mig och deras pappa. Båda barnen har ammats och givits flaska från födseln, så vi har ju kunnat hjälpas åt. Jag tror att det är många barn som har ett större behov av sin mamma än sin pappa, men det beror nog snarare på sociala faktorer än på biologiska. Har själv flera kompisar som låter barnen amma så fort dom gråter, ammar dom till sömns, ammar liggandes på natten med barnet i mammas säng osv Och då är det ju inte så konstigt om pappan upplevs som otillräcklig och inte lika bra som mamman, han har ju inget att ta till. För att inte tala om alla mammor som jag upplever VILL vara den enda som duger för barnet. Pappan får inte vara med. Det är mammans egotripp.

Kärringjäveln är ju snart arbetslös ändå...

Wow. Jag vet inte om du inser vad du har gett dig in i genom att offentligt ha åsikter om detta, men jag beundrar dig så kolossalt för det!
Alla vi som följer bloggen vet att du älskar Charlie (och Amanda) utöver allt annat, så din åsikt bygger ju till 0% på en ursäkt för att du inte engagerat dig i ert barn, eller annat trams som jag såg att några försöker få det att låta som. Du bara talar rakt från hjärtat.
Tack för att du vågar skriva om saker som räknas. Jag kan bara hoppas att jag skulle ha samma mod ifall jag hade en plattform i offentligheten.

Det du skriver är helt uppenbart politiskt inkorrekt. Härligt att våga gå mot strömmen och kunna tänka själv med både hjärta och hjärna. Jag tror också att mamma - bebis har ett unikt band de första månaderna. Bebisen har trots allt bott i mammans mage i nio månader innan den kommer ut. Studier har visat att mjölkens smak påminner om fostervattnets. Att vara vid bröstet ger barnet en trygghet när det plötsligt har "kastats ut" i vida världen.

Klart att det finns fall där amningen inte fungerar eller där mamman tragiskt rycks bort från barnet, men visst ska vi fortfarande, även på 2000-talet, sträva efter att bebisen ska få vara hos sin mamma, vid bröstet, som nyfödd? I samhället idag betraktas man nästan som ett ufo när man fortfarande ammar trots att barnet är äldre än 6 månader. Man tycker att barnet är för beroende av mamman och tvärtom. Jag tror dock att det finns något gott i detta ömsesidiga beroende. Och som jag fick höra på BVC: man kan aldrig skämma bort sitt barn med närhet, det blir snarare mer självständigt som äldre ju mer närhet det får som bebis. Och det är såklart en uppmaning till båda föräldrarna, att slösa med närhet.

Stackars alla hemmapappor, som tror att dom är lika viktiga för en nyfödd bebis som en moder är. Ni vet vem jag menar...Hon som burit och närt denna varelse i 40 veckor!! HON som suttit FAST med denna varelse, som hört och blivit trygg av HENNES hjärtslag i en evighet.
Stackars alla mammor, som tror att dom gör ett "modernt" val av att lämna över till en man, som gjort sin "stora insats" i ca 4 minuter för dryga nio månader sen.
Blir som du, Alex jävligt förvirrad av människor, som tror att det handlar om en gammal myt.

Klart är i alla fall att detta är en het potatis i debattens Sverige.

Människor är inte utbytbara. De går att ersätta, javisst, men en ersättare är en annan människa med en annan relation. Till er som säger att relationen till ett barn är precis som vilken relation som helst, utan magi, övernaturlighet och blättan blä, säger jag bara; stackars er som aldrig upplevt allt detta i en "vanlig" relation.

Vi pratar ju inte om kollegor eller facebook-kontakter här, utan mycket djupgående relationer som präglar hela ens tillvaro. Jag var själv en mycket frustrerad förstagångmamma, som tyckte det var påfrestande att vara så behövd som jag upplevde att jag var, ändå kunde jag inte släppa det. När bebisen var i ett annat rum "kände" jag när något var i färde. Det var en märklig och jobbig situation att alltid vara tillgänglig för någon annan. Som tur är lugnar det ner sig med tiden.

Bör kanske tillägga att mina barn har en mycket närvarande och engagerad pappa.

Oj, det här trodde jag inte om dig. Vad grundar du ditt påstående på? Kan du inte skriva ett inlägg om det. Så man förstår hur du kan vräka ur dig något så puckat.

Bra sagt Alex, däremot så bör pappan vara med barnet så mycket som möjligt också för att knyta an, men det är du så det är inget mot dig.

Hon beter sig som den manliga dinosaurien och anser sig ha rätten för hon är kvinna!
Förstår inte feministerna idag som anser att det nu är kvinnornas rätt att bete sig som dom svin dom anser männen vara. Dra direkt från BB till att begrava sig i jobb. Vansinne.

Vad vi borde slåss för är att både mamman och pappan planerar sina liv för att få så mycket tid med sitt barn som möjligt. BÅDA två. Och det är inte att boka upp sig på ministerjobb när man är några månader gravid och inte vet hur man kommer att må senare i graviditeten eller när bebisen äntligen är född.

Vad intressant att mitt inlägg togs bort! Varför då, Alex? Skrev om min nära manliga vän som har tagit hand om sin bebis sedan födseln SJÄLV eftersom mamman blev sjuk. Tala om för honom att han och bebben inte har symbios och jag lovar du kommer att få dina fiskar varma! Skall detta också tas bort?

I USA är det 6 veckors mammaledighet, i Frankrike 3 månader.

Oj, vad jag håller med dig. Vad kul att höra detta från dig eftersom jag håller med dig om så mycket annat. Man kan visst ha en god anknytning till sitt spädbarn som man, men visst är det annorlunda. Precis som du skriver så har ju mannen en mycket viktig roll senare i barnets utveckling. Din inställning är väldigt osjälvisk och mogen tycker jag. Min man delar ditt sätt att se på saken. Det blir ju inte så dramatiskt om man själv är trygg. Är man ego så tänker man : - Jag vill också amma, det är ooräättviist! Då ska jag också pumpa min bröst, för män kan OCKSÅ. Klarar man inte stå tillbaka och glädjas åt det förhållande som ens partner har till de gemensamma barnen så blir det mycket konkurrens och konstigheter under hela barnens uppväxt.

Vill bara säga tack och hej till dig Alex, har med nöje följt din blogg om hur din dotter Charlie utvecklas, du verkar vara en toppenpappa och har en vettig inställning till föräldraskap. Nu har jag helt ändrat min uppfattning, en så förlegad "mansgris jag skyller på naturen för att slippa ta ansvar" uppfattning är inget jag vill ta del av alls, jag tänker leta upp en ny pappablogg, skriven av en en modern pappa, en sån som jag tills nu har trott att du är..tråkigt..men hejdå!

Snacka om att anse att man själv är gud liksom.
Gör som vi, vi har rätt och alla ni andra fel. Er är det synd om.

Är du helt jävla dum i huvudet Alex?

Och angående alla "forskarrapporter".
Är det aldrig någon som någonsin ifrågasätter avsikterna med viss forskning.. gjord av män, för män.. med ett väldigt specifikt resultat redan bestämt. Bara att hitta lämpliga "bevis" för saken. Det är väl bara att se att "krocksäkra" bilar är krocksäkra för män, för det är så man forskar, med manlig utgångspunkt. Det gäller det mesta av sådana här RÖN.

Idioter.

Jag är kvinna, jag är feminist (jag är för lika rättigheter/skydligheter mellan könen) OCH jag håller med dig om att mamman har en särskild postion i det nyfödda barnets liv. Vi talar mammahormoner, första doften barnet känner när den läggs på mammans bröst efter födelsen, rösten barnet hört när den legat i magen och känner igen när det kommit ut etc etc..

Men det har hänt något i dagens samhälle. Kvinnor vill ha barn - men allt fler vill för den sakens skull inte amma och inte vill de föda vaginalt. De bestämmer sig att föda med kejsarsnitt än fast inga fysiska hinder finns för en natrurlig födelse.

Jag tror dock samtidigt att om nu mamman vill prioritera jobbet framför första tiden med barnet - då tjänar barnet på att ha en pappa som vill vara hemma istället. Barn känner mer än vad man tror. Jag fördömer inte dessa kvinnors val, jag bara inte förstår dem.

Jag vill tillägga att jag inte heller förstår män som inte vill ta ut all den pappaledighet som de har lagstadgad rätt till. Det barn vill ha är inte några få timmars kvalitetstid/vecka med en upptagen förälder, de vill ha kvantitetstid. Heller mycket tid och man inte gör något speciellt.

Tänk om.
Tänk om det är så att mamman oftast får detta unika band med sitt barn därför att det är så vi har konstruerat det socialt att vara, genom förutsättningar och förväntningar som vi håller fast vid "för att det alltid varit så".
Tänk om vi har skapar denna verklighetsbild utifrån att vi trott att det är biologiskt nedärvt.
Tänk om nyfödda barns första viktiga anknytning till en omvårdande vuxen skulle kunna vara även en pappa eller någon som inte är biologiskt knuten till barnet.
Tänk om trygghet och den första mänskliga gemenskapen inte kommer ur bröstvårtor utan genom villkorslös kärlek, närhet och tillgodosedda behov?

Bara tänk om.
Tänk vad mycket vi missar då.
Tänk vad många pappor som missar en sådan möjlig kontakt med sina barn.
Tänk vad många familjer som skulle kunna fungerat bättre om det fanns en valmöjlighet istället för förväntingar och skam för dem vars roller inte passar.

Och jag tänker på dig Alex. Jag vill verkligen inte vara elak, jag tycker du verkar vara en fin förälder, men jag vill bara ge dig min tanke. Tänk om du missar någonting med din underbara dotter för att du inte ifrågasätter de här rollerna.
Tänk om?

http://www.fhi.se/sv/Handbocker/Uppslagsverk-barn-och-unga/Anknytning-spadbarn/

Passar på att citera Folkhälsoinstitutet:
"Barn idag i västvärlden utvecklar parallella anknytningar till sina vårdnadshavare, snarare än att först utveckla anknytning till den ene och sedan till den andre. Man kan alltså utgå ifrån att barnet utvecklar relationsspecifika anknytningar till båda föräldrarna utifrån hur relationen till respektive förälder utvecklats [Broberg 2006]. Det finns således inget stöd för biologiska skillnader i föräldraroller. Män och kvinnor reagerar fysiologiskt likadant på spädbarns gråt. Pappor är lika bra på att mata sina spädbarn som mammor, på att tolka vad barnet vill och på att besvara barnets behov "

Håller inte med dig. Det må vara så i din relation med Charlie, du kan inte prata för alla. I vår familj har vi haft samma relation till vårt barn. Kanske för att vi gav henne ersättning från start, men jag som mamma har aldrig haft en närmare eller bättre eller mer speciell relation med vår dotter.

Jisses, du har väl inte gått och blivit Louise Hallin-anhängare? Min barnmorska och flera med henne är väldigt kritiska till henne och hennes konserverande syn på könsroller. Man måste försöka se möjligheter i livet och utveckling människor emellan, inte begränsningar och stoppa in varandra i olika fack!

Så har jag inte upplevt det. Jag har inte upplevt min frus relation till vårat barn mer unikt än min relation till henne. Kanske snarare tvärt om. Det där har inte med kön att göra utan med hur man är som person. Dina erfarenheter gäller inte alla.

Jag skulle bara vilja tala om att allt du skriver här är kvalificerat skitsnack rakt igenom med tanke på att du utger dig för på något att säga den objektiva sanningen. Jag är pappa och småbarnsförälder och känner inte igen ett ord av det du skriver. Vi har i vår familj sedan start haft lika stark anknytning till vårt barn. Bara för att du tycker att det är på ett visst sätt baserat på din bristande relation till ditt barn betyder inte att det är en universell sanning.

Jag håller med dig Alex och jag tycker verkligen synd om ministern i fråga. Hon är på väg att få uppleva det mest fantastiska som man bara kan i livet men väljer bort det...helt ofattbart tycker jag!! Man kan jämföra det här med mor och barn i djurvärlden. Vem är det djurungen tyr sig till? Vem sover det hos? Vem skyddar barnet och ger det mat? Det är HELT NATURLIGA instinkter inbyggda i oss (och djuren) som inga jämlikhetsnissar någonsin kommer att kunna råda bot på!

Nej nu vet jag inte om du skriver det här bara för att få reaktioner eller om du är så jäkla dum att du verkligen tror att det bara är mamman som kan göra barnet nöjt?

Mina barn har vart precis lika trygga med sin pappa som med mig! Han har vart där och delat på alla sysslor från början. Det enda han inte kunnat göra är att amma men det var inte länge jag gjorde det heller, sen kunde min man få samma fina kontakt med våra barn som jag genom mat stunderna!

Jag antar att detta unika band finns mellan Amanda och Carlie och det är ju kul för dem. Men jag beklagar verkligen att du ska behöva känna dig utanför! Skulle aldrig falla mig in att låta min man känna så eftersom han är precis lika mycket förälder som jag!

Jag som börjat få en bra uppfattning om dig.. synd..

Det är bara en social konstruktion att den första tiden är helig för mamma och barn. Det finns absolut ingenting biologiskt med denna anknytning. Enda anledningen till att det är lätt att dra förhastade slutsatser är eftersom mamman producerar mjölk. Men om normen hade varit att mamman pumpade ut mjölken som sedan pappan gav barnen de första sex månaderna hade saker och ting sett annorlunda ut. Om du läser Kunskapssociologi av Berger & Luckman klarnar saker och ting betydligt och du skulle inse din fel tolkning. I övrigt, trevlig blogg!

Där håller jag med dig till punkt och pricka!!
Men sen ska det delas upp efter föräldrarnas önskemål, inte efter regeringens önskemål!!

Ni som säger att "första tiden mellan barn och mamma är viktigast", viktigast för vadå??? Vad händer ANNARS??? Barnet känner sig trygg??
Det enda barnet kan känna är utomstående faktorer som värme, kyla, fysisk smärta, högt ljud etc etc. Men att några säger att barnet känner igen mammas lukt!!??

Foster kan för fasiken inte LUKTA eller SNIFFA inne i mammas mage! Andningen fungerar ju inte på det sättet förrens de är ute.
Då är varje lukt en ny doft!

Herregud, Ni är GALNA!

Så många män känner sig utanför de första månaderna i barnets liv, just för att mamman är egoistisk och tror att hon är VIKTIGAST.
Egoistiskt av mammorna. Straffa inte era män bara för att ni var de som fick ta bördan av att föda barnet.

HERREGUDENS!

Oj vad mycket ilska detta väckte då.Jag förstår hur du tänker Alex och eftersom du känns som en mycket närvarande pappa till Charlie så kan jag inte förstå ilskan som riktas mot dig.
En sak är konstig att när kvinnan/mamman bejakar sitt egen liv och karriär och drar iväg när bebisen är två veckor då hyllas hon medans männen kallas svin och egoister.
Är det alltså ok att vara ego om man är kvinna?
Förstår jag inte.
Jag har känt mig som en kropp med alla mina fem bebisar.Jag har ammat och eftersom jag dels ammat länge och bebbarna inte använt napp så har jag varit en vandrande napp.
Jag har första tiden levt i symbios med bebisen och hade svårt att lämna dom när jag började jobba då dom var ca 11 mån
Samtidigt vet jag att hade jag dött vid förlossningen så hade pappan utvecklat en lika tajt relation som uppstår när man umgås och är med varandra dygnet runt.
Allt är inte svart eller vitt men i detta Linda Skugge/fotbollsfrun-Birro klimatet 'är det ju det
Jag vte bara att barnet behöver kärlek och närvaro
Men jag fattar inte varför egotrippade kvinnor är bättre än egotrippade män och jag upplever kvinnor typ skugge fotbollskäringen som otroligt inskränkta självgoda sätta sig till doms över andra Tänk vad många är tvärsäkra på sina åsikter och otroligt ilskna.........usch
Jag tror bara Alex beskrev från hjärtat vad han känner........var det så farligt?

Varje gång jag läser att du skriver "När Amanda är borta kan jag göra det här o det där med Charlie.." bevisar bara att du helt låter Amanda få sista ordet om vad som ÄR RÄTT för Charlie. Tror du Charlie kommer att må dåligt för att hon får ha på sig AIK tröjan nån dag i vecka?? Tror Amanda det?

Så mycket "får" och "får inte" göra. Ni är två om att tillverka detta barn, vill du att Chalie ska ha på sig en AIK tröja, eller helt omatchande kläder så ska hon ha på sig det! Du medverkar! Vem säger att Amandas SÄTT är rätt sätt? Faktum att hon är mamman??

Du kanske ska ta åt dej mer av DIN RÄTT Alex, för gör du det inte NU så kommer detta fortsätta till barnet blir större och du kommer då att vara en statist, för att varför ska du plötsligt ha nåt att säga till om, om din dotter ska träffa killar i tonåren.

Mitt förslag till dig är att du lägger grunden NU för att du är lika involverad och dina åsikter om Charlies uppfostran/klädval etc är lika med Amandas.

Nu har jag skrivit 3 inlägg om detta blogg inlägg. Jag har faktiskt en viktig tenta imorgon och kan inte sitta här och läsa stenåldersfasoner!!!

Förresten, när du går hem idag, då inte för nära kanten på jordklotet, då kan du falla av!!!

Amen!!

Och "MMMM", om du har en så viktig tenta imorgon borde du inte ödsla tid på att läsa bloggar, än mindre kommentera och ge dig in i diskussioner. Det tar bara tid. Lycka till!

Det är klart att män i din (Alex) ålder upplever det så. Eftersom fäderna från tidigare generationer inte lagt ner tid på att skapa ett band under den första tiden med barnen. Mycket har hänt med hur vi ser på papparollen och att uttala sig och mena på att det finns en skillnad mellan hur bandet ser ut...ja! Självklart ser bandet olika ut, eftersom det historiskt sett har varit mamman som haft i stort sett all "viktig anknytning" till barnet under den första tiden. Men det går ju inte att påstå att bandet inte skulle kunna bli starkare mellan en far och ett barn eller mellan en mor och ett barn. För tillräckligt många män som har varit med sina barn lika mycket som mamman finns väl inte för att man ska kunna undersöka det, eller?

Sen att det skulle göra någon skillnad att barnet har legat i mammans mage, det är jag väldigt tveksam till. Själv kommer jag inte ihåg den tiden;P och det där är bara lösa påståenden och inga sanningar. Så det håller inte.

Tycker jag. Tack och hej

Jag håller verkligen inte med och det gör mig ledsen att du tillhör den grupp av människor som tror så här. Jag trodde verkligen att du var mer intelligent än pöbeln med biologistiska tankar.

Det enda pappan inte kan göra är att amma och det är inte alla mammor som kan (eller vill) det heller. Jag tillhör den kategorin och för våra barn har vi båda varit precis likvärdiga från start. Jag har inte haft något försprång bara för att jag burit på barnet i nio månader. Redan från början har barnen tytt sig lika mycket till båda föräldrar, eftersom vi varit hemma tillsammans i början och delat på allt ansvar. Vi två tillsammans har varit barnens värld. Varför har du inte fantasi nog att föreställa dig att det kan vara på det här sättet, också?

Välskrivet och tänkvärt öppet brev till Birgitta Ohlsson publicerat på sajten Familjeliv.se

Öppet brev till Birgitta Ohlsson!
Hej Birgitta!

Grattis till din graviditet, hoppas den flyter på utan problem!

Det är visst många som har åsikter om din framtida familjesituation. Blev du förvånad? Det blev jag när jag för tre år sedan fick mitt första barn och efter en månad gick tillbaka till min heltidssysselsättning. Jag trodde nämligen att min och min mans upplägg av föräldraledighet var vår ensak och att folk skulle lita på vår bedömning. Men som du märkt så är det här med föräldraskap inget man bryter normer inom utan att det väcker känslor.

På debattforum mötte jag hårda kommentarer där den vanligaste var "Varför skaffar du barn när du inte vill vara med det?". En föreslog att jag skulle skaffa ett akvarium istället, om jag nu ändå bara tänkte "lämna bort" barnet. Dessa personer fick då frågan om desamma gällde alla män som får barn men återvänder till arbetet efter några veckor (eller dagar). Många valde att inte besvara detta, andra kom med argument om hur det inte alls var samma sak. Dom menade att jag, i egenskap av biologisk mor till detta barn, var helt oersättlig på grund av:

1. Min unika lukt

2. Mina hjärtslag

3. Min röst

4. Mina hormoner

5. Min modersinstinkt

Ska vi gå igenom dom? Låt oss!

1. Barnet ligger i fostervatten under hela graviditeten. Vi känner inte lukt i vatten och även om vi gjorde det så tvivlar jag på att jag luktar som fostervatten. (Googla gärna "hur luktar fostervatten?") Lukten är viktig för små barn, men den lukt som blir viktig är den dom känner under sina första timmar och dagar. Och även om den byts eller kombineras med en annan så är det fortfarande kontinuiteten som är viktig. Alltså, pappan duger lika bra.

2. Mina hjärtslag är inte unika från någon annans. Mitt hjärta ser likadant ut som alla andra friska hjärtan och avger samma ljud som andra friska hjärtan. Ja, ljudet av hjärtslag är lugnande för små barn. Men det går lika bra med pappans.

3. Ja, visst känner mitt barn igen röster i magen. Frågan är hur lätt det är att känna igen dom väl på utsidan där man inte längre hör ljudet av blodcirkulation, hjärtslag, mag- och tarmrörelser och dessutom inte genom vatten, fett och hud. Och även OM barnet känner igen just min röst så borde barnet även känna igen pappans. Återigen tror jag att kontinuiteten efteråt är den viktiga.

4. Här kommer vi in på ett svårare område. För hur mycket påverkar hormonerna jämfört med reaktioner utifrån sociala förväntningar? Hur stor skillnad blir det på en primärvårdande mans hormoner och en biologisk mors? Och hur stor roll spelar dom? Jag vet bara själv att jag efter någon vecka kände mig rätt neutral när det gällde hormoner. Jag kände ingen större omvårdnadsdrift än min man, jag sov sämre än vad han gjorde och jag reagerade inte snabbare eller mer på barnets skrik. Jag vet att det är ett skralt underlag för slutsatser men i vår familj så spelade personlighet och inställning en mycket större roll än eventuella hormoner.

5. Att jag skulle ha en större instinkt att beskydda och ta hand om mitt barn än min man är bara så mycket bullshit att jag inte ens orkar bemöta det. Vi kände båda en spontan drift att göra allt för detta barn, han började älska barnet fortare än jag - förmodligen för att han var hemma på heltid. Alltså, även här var jag helt utbytbar.

Så om vi nu konstaterat att barnet inte kommer fara illa av att du återgå till ditt arbete så är det dags att övergå till hur du kommer må. För det är här det kan bli lite krångligt. Både du och jag är förnuftiga, intelligenta och logiskt tänkande varelser. Vi vet båda två att mannen vi lever med är lika bra lämpad att ta hand om vårt barn. Vi vet också att kvinnor i alla tider återgått till arbete efter att fött barn. Vi vet med hela vårt förnuft att vi, likväl som alla nyblivna fäder, kan återgå till vårt arbete och fortfarande vara förälder om än på deltid. Problemet är att vi också är barn av vår tid, fullt påverkbara av alla åsikter som far runt. Hur mycket vi än önskar det så påverkas vi av normerna i vårt samhälle. Och när tillräckligt många påpekar att du som MAMMA borde vårda ditt barn så kommer du börja tvivla på dig själv och ditt val. Det beror inte på hormoner eller biologisk påvekan på din hjärna utan på att det inte är lätt att vara den som går mot strömmen. Och du kommer märka, som jag gjorde, att samhällets bild av hur en mamma ska vara även finns i dig och påverkar dig. Du kommer missa en stor gemenskapskänsla som (nästan) alla andra mödrar delar idag. Du kommer inte kunna nicka igenkännande när kvinnor pratar om ständiga kräkfläckar, babycafé, nattvak och oförstående makar. Du väljer bort det genom ett bra och genomtänkt val men det kommer inte hindra dig från att känna dig utanför.

Det här skriver jag inte för att avråda dig, jag har aldrig ångrat mitt beslut och nu när jag väntar mitt andra barn så kommer jag inte heller vara hemma mer än en månad på heltid. Jag skriver det här för att förvarna dig om att det värsta du kommer stöta på inte är idioter på debattforum och även ledarsidor utan dina egna känslor av tvivel. Det är priset vi får betala för att vi vågar göra tvärtom inom ett område som är så laddat av känslor. Men förhoppningsvis kommer inte våra barn behöva möta samma attityd den dagen dom vill bli föräldrar. Förhoppningsvis innebär den här debatten som våra val skapar att fler kommer våga göra som - om dom vill. Och om några år så kanske en kvinna kan komma tillbaka till en arbetsplats efter några månader och inte få frågan: "Finns det dagis för så små barn?"

Jag önskar dig all lycka till Birgitta! Det du ger dig in på är tufft och skulle vara det oavsett om du var man eller kvinna. Och glöm inte bort att vara heltidsförälder också - när det passar er familj!

Det är verkligen verkligen tragiskt att du känner så för din dotter, jag har precis fått barn för två veckor sen och skulle bli deprimerad av att inte kunna dela ansvaret och glädjen som ett barn medför med min sambo. Han känner sig aldrig utanför, jag och min dotter har inte ett starkare band utan hon är precis lika trygg och glad hos oss båda. Men det krävs engagemang och ork för att kunna leva som en jämställd familj, men det lönar sig! Jämställda familjer skiljer sig i avsevärd mindre utsträckning än familjer med patriarkala beteendemönster. Självklart är det bara en social föreställning att kvinnan och barnet har ett "särskilt band" i början. En social konstruktion som används både för att fortsatt cementera konventionella könsroller där kvinnor far illa både socialt och ekonomiskt och män inte får möjlighet att knyta an ordentlig till sina barn. Det krävs list och mod för att stå upp mot samhällets patriarkala samhällsordning så heja alla föregående talare!

nu är du helt fel ute... ja nästan stenålders... pinsamt

Ska vi prata fakta så 1, EU-ministern är stationerad i Sverige, inte i Bryssel, om nu det spelar roll, men det tycker nog vissa att det gör. 2, Birgitta ska föda i sommar, då ligger arbetet i EU nere åtminstone en månad. 3, Vi vet inte vad som händer vid valet i höst. Om S-sidan vinner är Birgitta inte längre minister. Om Alliansen fortsätter leda Sverige kan Reinfeldt byta ut sina nuvarande ministrar som han önskar. 5, Med andra ord vet vi bara att Birgitta är minister feb 2010 - sept 2010 och att hon ska föda barn i juli.

Den dagen en man kan föda barn kan man ta den här diskussionen -manligt, kvinnligt, jämställt. Så trist med dessa kommentarer "om det handlat om en man"...bla bla bla... Har det gått så långt i denna jämställthetsmani att det är skamligt att navelsträngen sitter ihop mamma-bebis?
Älska era barn, njut av det mirakel en bebis faktiskt är!! Skippa skitsnacket.

Du har så rätt!!

Ha, ha vilken grym koll lill-Alex har på föräldraledighet i världen... Han måste vara övertygad om att bara Sveriges bebisar växer upp till normala människor! :)

nä,. sällan tycker jag olikt dig, men nu blev jag lite besviken. Det där unika mellan mor och barn är bara vad man själv väljer att göra det till. Trist att du som annars är så "framåt" i din tanke i denna fråga blev som en gammal trött 30-talist.

FL-brud;
Copyright på det öppna brevet till Birgitta har Danitra. http://danitra.wordpress.com/
Måste bara säga det!

Men vad är det för backlash som har börjat bildas, jag tror inte mina ögon när jag läser vad som skrivs om den blivande EU-ministern, Aftonbladet, Expressens krönikörer, alla som plötsligt är experter på barn, biologi och evolution i kraft av att de fått barn för några månader sen, vad i HELVETE är det som pågår, har alla drabbats av kollektivt storhetsvansinne och gröt i hjärnan? På en och samma gång? Hemmafruar, eller ens svenska föräldralediga mammor som är hemma ett år eller två är något helt nytt i världshistorien. Unika. Konstiga ur ett evolutionärt perspektiv. Under alla millioners miljoner år fram till nu har alla män och kvinnor alltid arbetat heltid. Barn eller inga barn. På åkrarna, i ladugårdarna, i fabrikerna. Ungarna passades av storasyskon, mor- och farföräldrar eller utslitet gårdsfolk som inte längre orkade göra fulla dagsverken. Inte hade någon tid eller råd att gå hemma på heltid och odla unika band med barnet. Vad nu det är. Kvinnan som vårdar frisk man och barn i hemmet i månader eller år – hon är en myt, aldrig funnits (med undantag av en mindre parantes i västvärlden under 50 – och 60-talen men jag undrar om hon ens då var speciellt vanlig). Förr födde kvinnan och sen var det ut i ruljansen mer eller mindre direkt. Nästa geni som hänvisar till de unika band som påstås brista om inte mor och barn i princip fortsätter att dela vitala kroppsdelar i minst 6 månader efter födseln och helst några år framåt – släng dig i väggen. Eller, better still, läs på om både den industriella revolutionen och jordbrukssamhället. Eller res runt lite i världen och berätta om svensk föräldraledighet och förundras över hur unik den är. Fortsätt att förundras över hur fint banden mellan föräldrar och barn fungerar ändå, precis som för alla övriga miljarder barn som fötts genom tidsåldrarna. Även om mor arbetar precis som far.

Alex, jag gillar ju dig som du vet. Men i den här fragan är du nog fel ute. Din bror verkar ha fattat galoppen, däremot. Jag tror inte att du är en dinusaurie för det, men nu borde du tänka utanför ramarna lite, det tycker jag.

För övrigt, och som nagon redan skrivit, jobbar ju EU-ministern i Stockholm, med arbetsresor til Bryssel och ibland andra platser. De lär ju inte bli lika manga nu som pa Malmströms tid, under svenska ordförandeskapet. Jag vill lyckönska Sverige och regeringen (jag är iofs pa vänsterkanten men man far ju erkänna när de gör ngt bra) till den nya ministern. Jag tror hon kommer att göra ett utmärkt arbete, som minister och som mamma!

Gud så sorgligt att läsa om alla mammor som vill börja arbeta så snart de har klämt ut ungen! Varför i herrans namn skaffar man barn om man sååå gärna vill tillbaka till arbetslivet fortast möjligast?? Barn är bara små EN gång.

Äh det där stämmer inte alls. Bebisen är gjord för att anknyta till NÅGON. Vanligtvis brukar det bli kvinnan om hon ammar. Gör hon inte det utan båda föräldrarna kan flaskmata så har man precis samma förutsättningar till anknytning. Att påstå annat är att göra det väldigt bekvämt för sig i sitt faderskap.

Men töntar, de grabben säger är ju rätt. Varför lägga kommentarer, "Pinsamt Alex lever du på 50-talet eller?" Det han säger är hans åsikt o vilket jag håller med om, plus att det är ren fakta.

SUCK, Alex. Jag som hade börjat gilla dig. Tillbaka till att ogilla dig, igen då.

Jag har läst din blogg med glädje ända sedan starten, och trots att jag inte hade någon vidare bra bild av dig tidigare så har du bara växt och växt i mina ögon. Tills nu. Inlägget om EU-ministern gör mig så.... besviken.

Det här var ovanligt korkat måste jag säga, i synnerhet år 2010. Hur kan mamman och barnet vara en och samma person? Bebisen behöver någon som tar hand om henne, kroppskontakt och mat är de primära behoven när man är så liten. Med det du säger menar du alltså per definition att barn som adopteras bort redan vid födseln inte får ett bra liv? Barn som uppfostras av två män? Barn som uppfostras av bara sin pappa? Att kvinnan ska vara hemma med bebisen? Tyvärr så känns detta inte alls genomtänkt eftersom jag är helt säker på att en pappa, två pappor eller en adoptivmamma kan vara precis lika bra föräldrar och ha lika starka band till barnet även om de inte bar de i magen i 9 månader.

Så behöver det faktiskt inte va! Anledningen att mammorna oftast är närmst barnen är för att de flesta mammor är de som är hemma med barnen från början och ofta för att mamman ammar. Men om de skulle va tvärtom pappan va hemma och matade så skulle han kunna bli exakt lika nära och barnet och pappan skulle va "ett".
När jag födde min son så fick jag en sån chock kanske någonslags förlossnings depression så jag vågade inte hålla mit eget barn den första halvtimmen på bb. sen när vi kom hem var det pappan som tog han och tröstade osv de första dagarna för jag var inte kapabel just då och sen blev det så att vår son vart tryggare hos pappan, och det var bara han som kunde få han att sluta gråta. Sen ändrades det såklart eftersom tiden gick och jag blev mer hemma i mammarollen jag ammade och var hemma när pappan började jobba igen så blev det ju så att jag var den som vart närmst och jag och sonen blev som ett och kunde inte va utan varandra. Meen det jag vill komma fram till är iallafall att det handlar om vem som finns där mest, vem som tröstar, matar, nattar och gosar mest. Inte om det är pappa eller mamma!

Instämmer med så många andra ovan, jag är förvånad över att just du utgår ifrån er familjs sanning som något universiellt genom att uttala orden att moderns relation till bebisen de första sex månaderna inte skulle kunna jämföras med faderns. Så barockt i mina öron!

Det går att ställa om - snabbt, om det behövs och man vill. Du skulle kunna fråga min man som som ett trollslag när vi har växlat heltidsansvaret plötsligt blivit den som vaknar, den inkännande, den med bästa tröstteknik osv medan jag plötsligt sovit som klubbad oväckbar för allt vad bebisskrik heter.

Nu läser jag in i ditt svar att det är mammans känslor du vill beskriva, det är henne du tycker synd om - inte barnet? Jag hoppas iaf att det är så, jag skulle bli ledsen om du såg det som att den bebis som från start har sin far som heltidsansvarig förälder skulle stå sämre rustad i livet än andra. Jag vill inte tro att du känner så! Det gör du väl inte? Att det sen säkert är sagolikt jobbigt att vara borta timvis från sin nya bebis, det tror jag alldeles säkert - det ideala vore förstås att båda kunde vara hemma. Men när nu någon måste´/vill arbeta, varför inte mamman om det passar den familjen bättre?

Det öppna brevet på familjeliv.se som du fick inklippt i en kommentar här ovan var tänkvärt kände jag. Väldigt roligt att läsa från någon som faktiskt upplevt situationen själv, någon som kunde beskriva från insidan av ett mammahuvud. Intressant att läsa alla kommentarer ifrågan över huvudtaget, spännande att se att det finns så kapitalt olika uppfattningar! Vi måste ha väldigt olika upplevelser med oss.

EU-ministern jobbar inte i bryssel. Hon jobbar på Rosenbad. Visst, det blir säkert ett par resor till Bryssel, men de sker oftast bara "över dagen".

Du är okunnig, Alex. Tragiskt att du har ett forum som folk påverkas av.

Skrattretande och pinsamt och grattis till epitetet "rikspucko".

Jag har följt din blogg sedan Charlie föddes och det förvånar mig att det detta gammelkonservativa dinosaurdravel bubblar upp nu. Fullständigt galet.
Jag har tre barn, min yngsta föddes samma vecka som Charlie, och jag vet att du har fel.

Dumma mig som trodde att det var 2010. Varför ska en kvinna behöva välja mellan familj och karriär? Jag vägrar. Jag har båda och mina barn är glada och harmoniska barn. Varför ska kvinnor jämt känna skuld över att de gör något för dem själva?

Eftersom jag bor i USA har jag bara haft mamma ledigt i 3,5 månader med båda mina barn och har sedan arbetat 12-14 timmars dagar, men mina barn har aldrig mått dåligt av det. Det handlar om kvalitets tid med barnen inte kvantitet. Har man en karriär får man hitta ett system som fungerar för familjen så att barnen får den tid de behöver med båda föräldrarna.
Birgitta ska vara stolt att hon fick det här jobbet och hon kommer att lära sig vad som fungerar för hennes familj. Läs mer: http://maddyoblog.blogspot.com/

Jag håller med dig till 100%. Hon har prioriterat HELT fel som avser jobba heltid en månad efter att bebisens är född, oberoende av om detta heltidsjobb finns i Bryssel eller i Stockholm. Som du säger så är det svårt att riktigt greppa det hela innan bebisen är född...men hennes stora förlust blir det. En förlust vars vidd hon möjligen och förhoppningsvis aldrig blir medveten om, eftersom hon kommer att vara tillbaka på jobbet innan poletten hunnit trilla ner...

När man läser kommentarerna här inser man att alla familjesituationer är olika, vi tycker och tänker olika. Men gemensamt är att alla anser att deras modell är den som är bäst. Vi vet själva vad som är bäst för just vårt barn. Därför är det för mig totalt främmande att Mona, Lars, Maria och Peter anser att just de vet vad som är bäst för alla förälder. De vet tydligen att det finns en modell som passar alla familjer, tycker man inte som dem så har man fel och får bara snällt rätta in sig i ledet. Hur skall annars alla mammor göra karriär? För det är väl det viktigaste i livet, att kunna få bra jobb och hög lön. När jag själv blev pappa så var det just de tankarna som försvann, det jag helst ville var att vara med min dotter och sambo. Tid blev viktigare än pengar. Men jag har tydligen fel enligt "de rödgrönas" familjepolitik.

BULLSHIT!!!!!!!
Skärp till dig lite! Det enda barnen behöver i dag från mamman är ju en mage att växa i! Sedan finns allt annat utanför + en kärleksfull pappa!! Vet ej egentligen om magen behövs heller, det kan säker finnas fejkmagar att använda sig av i dag!
Att undergräva pappans betydelse på detta vis är ju rent dåraktigt! Och du är nybliven pappa!? Eller....?

Ja ha rätt i sak....Sveriges EU-minister sitter i Sverige inte i Bryssel.

En liten men ack så viktig detalj i sammanhanget: Sverige EU-minister arbetar inte i Bryssel, vad i allsindar har fått dig att tro det? Hon kommer att som alla andra svenska ministrar arbeta i Stockholm, kanske åka med Bildt ner till Belgien på något möte en gång varannan månad, typ.

Det är jättetragiskt att du var utanför de första sex månaderna. Verkligen sorgligt. Dåligt att Amanda inte släppte in dig. Och trist att du fann dig i att vara utanför. Själv var jag delaktig från start och var lika viktig som barnens mor, redan från första dagen.

Varför utgår du från dig själv som norm för hela samhället? Finns det inte plats för olika tillvägagångssätt i din värld?

det starkaste som finns på jorden. Så fullkommligt underbart skrivet.

tycker att du skriver om ganska ointressanta ämnen just nu. skriv om dehär ist! http://www.newsmill.se/artikel/2009/05/26/nordkorea-kan-bli-en-blomstrande-industrination
jag tycker att den är ganska intressant, vill han bara ha uppmärksamhet eller är han dum i huvudet? vad tror du?

kram

Så du tycker synd om Birgitta Ohlsson. Av precis samma anledning tycker jag synd om dig. Vad har fått dig att ge upp möjligheten att ha samma kontakt med ditt barn som mamman har med det? Eller du kanske tycker att du har en bra kontakt med ditt barn? Då ska du se att Birgitta nog också kommer att klara det. Jag tror att alla som någonsin tagit sig tid att studera en primärvårdande fader eller någon som adopterat kan skriva under på att de klarar det precis lika bra som en biologisk mor. I många fall bättre då de inte lider av sviterna efter en förlossning, inte riskerar förlossningsdepression och inte har krav på sig att veta och kunna allt utan tillåts att fråga och ta hjälp. Det enda du gör när du säger att mor och barn har ett särskilt band är att skuldbelägga alla familjer som inte fungerar precis som din. Om folk bara vågade vara lite mer öppna skulle många mödrar, fäder och barn må mycket bättre.

Just det "hellre än bra". EU-ministern jobbar med EU-frågor ... i Rosenbad och inte i Bryssel.

Det är INTE modernt att bortse från våra biologiska funktioner så som många verkar tro här. När man jobbar inom vården träffar man på denna kategori patienter som måste "lära om", lära sig lyssna på sin kropps signaler. Människor med generellt ångestsyndrom och depression, som inte klarar av att leva "här och nu". Det som styr dessa människor är prestationer. Att klara av att stanna upp och vara totalt närvarande för ett spädbarn är en utmaning som blir för ångestfylld. Nej, modernt är att ha en bra balans, att kunna vara mentalt närvarande och respektera kroppens gränser. Det är inte en styrka att ånga på som Birgitta Ohlsson, det är en svaghet.

Är liter sent ute med att kommentera men kan inte låta bli att bidra med mina egna erfarenheter. Har själv fyra ungar, de första två med en karriärsinriktad man som sällan var hemma, reste på affärsresa när bebisarna var små, lär bebisen ligga och gråta när han satt "barnvakt" etc. Klart som sjutton att jag var och är nummer ett för dem, vår relation har varit helt unik. De två andra bebisarna fick jag med en annan man, en som trädde in från dag ett och KRÄVDE att få vara förälder, som delat föräldraförsäkringen rakt av, som anttat varannan kväll och som inte gett upp när barnen varkat vilja till mig. Där är det så att ena barnet har en helt unik relation med sin pappa, den andra tycker att vi duger ungefär lika bra båda två. Allt beror på hur mycket tid man tillbringar med sitt barn från dag 1, det finns inget som heter kvalitetstid med små barn, kvalitet förutsätter kvantitet. Du som pappa väljer själv om du vill vara den andra föräldern eller eller om du vill vara förälder på samma villkor som mamman.

Du har rätt om mamman och babyn. Det är en speciell relation. Det nyfödda barnet vill höra sin mammas hjärtslag, som hon hört under hela sina fostertid. Inget konstigt med det.
Jag tror att den nya EU-ministern kommer att ta med sig babyn till sitt jobb. Även om hon själv inte tror det nu, så kommer det att bli så. Var så säker.

Som du vet är jag sjubarnsmor. Såg en domentär häromkvällen som beskrev hur vår musikalitet utvecklar vår hjärna "Musikens kraft ; Vetenskap och sång". I den bekräftas hur viktig våra älskades röster är för oss rent biologiskt och det startar redan i fosterlivet. Tydligen har förmågan att urskilja och minnas röster följt oss genom evolutionen. Det är naturens sätt att försäkra oss om att vi håller oss trogna och minns vår partner vid frånvaro (Det är därför friare lyckats med serenader). Barnet lär sig satsmelodier, rytmer och toner (oktaven) redan i magen och vänder sig mot mammans röst redan från födseln. Se dokumentären om du kan. Den ger argument för det vi båda anser, nämligen att vi är biologiska varelser som styrs av biologiska lagar, vad än kvinnorättskämpar försöker med politiska medel få oss att tro. Dessutom visar den på skillnader i våra musikaliska bakgrunder styrda av kultur och vad som är empiriskt och universellt. Stå på dig i debatten. Själv skulle jag bilda "mammapartiet" om jag kunde, men det är klart, min erfarenhet i ämnet är kanske "ringa" vad vet jag? Dessutom tror jag inte på "Jämställdhet" utan på "JÄMVÄRDE". Jag vill inte vara som min karl, men jag vill vara lika mycket VÄRD. Att mitt "arbete" med att vara hemma med mina barn skulle berättiga till ATP tex. Så är det inte idag. Ändå hävdar moderaterna att de är för "valfrihet"

MEN VA? du som verkar så smart och vettig annars, varför biologiståsikter? varför ska en kvinna välja bort sin dröm för att hon ska få barn? ska man inte kunna kombinera båda tycker du? kom inte dragandes med massa biologistskit för det är just det: skit. det finns inga bevis ALLS för att en bebis behöver sin mamma mer än sin pappa. hur skulle det då gått för de barn som förlorar sin mamma redan under förlossningen?

för övrigt är det ju patetiskt att du kommer dragande med "joråsatt själv har man ju barn och vet hur det är vettu..."-attityden. PATETISKT. alla är olika som du kanske vet. det är inte alls säkert att hon kommer sitta och gråta efter sitt barn, och det faktum att hon inte gör det kommer inte betyda att hon är en dålig mamma som inte älskar sitt barn, det kommer bara handla om att hon är en, enligt mig, förbannat härlig kvinna som njuter av att det är 2010 och att hon har rätt att leva sitt drömliv, ett liv som innefattar både karriär och familj.

tänk över det här, läs på om biologism och genus, sociala könskonstruktioner och allt vad det är. för just nu är det pinsamt uppenbart att du har noll koll.

Kul att du som man , kan säga att kvinnan som fött barnet och barnet är ett! Är faktiskt så- i alla fall för många eller de flesta- jo, jag är säkert gammaldags, men var väl så det var menat en gång i tiden- att mamman skulle ta hand om barnet när mannen jobbade för brödfödan...

Nu ser det annorlunda ut i samhället- och visst , låt alla göra som de vill pappor kan så mycket - de är ju sina barns pappor!!!

Men som sagt - den Första tiden....då är det mamman som gäller

Tack för mig... kul att kolla in här ;) /Gizze

Grattis till könsbytet! För hur kan du annars veta hur kvinnors relation till våra barn skiljer sig mot männens? Har du läst personlighets- och utvecklingspsykologi? Gör det.

Jag antar att du bara skriver så här för att provocera. Drog du och Calle lott om vem som skulle ha vilken åsikt?

Eeh vad konstigt att vissa kvinnor blir arga av att höra att de o barnet är så nära varann den första tiden att de nästan är som en enda varelse. ska de tas som en förolämpning eller har jag missat något? För mig låter det som den härligaste upplevelsen nånsin och skulle aldrig byta bort den frivilligt.

Förundras också över kommentarer (inte bara i denhär diskussionen utan allmänt angående ämnet) där man använder uttryck som att MÅSTA bli hemma med barnet och FÅ gå på jobb och att män MÅSTE vara hemma mera så att vi kvinnor FÅR fortsätta våra karriärer. Det är bara att låta bli och skaffa barn om det nu är så jobbigt att bli hemma med det.

Och den situation som Alex beskrev handlade väl om en mor som medvetet väljer att vara borta från sitt barn, inte en som dör, blir sjuk eller adopterar bort barnet. Så ni som spelade på de korten har inte läst bloggen rätt.

Jag förstår verkligen inte det här. Jag blir så förvirrad av att läsa både det här inlägget och kommentarerna till det.
Det finns inget stöd för den här sortens fantastiska, speciella, helt vansinnigt unika relation som du påstår att mamman och barnet har. Det är bara sånt jävla skitsnack. Detta eviga glorifierande och mystifierande av moderskapet och den kvinnliga kroppen gör mig helt galen. Vad är det ni inte fattar, och varför har ni ett sånt stort behov av att göra moderskapet till något så mycket mer upphöjt och magiskt än faderskapet?
Jag trodde faktiskt att du var lite mer modern än såhär, Alex Schulman.

Och så läser jag en kommentar där en, förmodligen man, undrar om det inte är helt självklart att alla kvinnor ammar. Newsflash: alla kvinnor KAN inte amma. Och alla kvinnor VILL inte amma. En nära vän till mig som har en unge hade stora problem med amningen för ungen blev inte mätt av bara bröstmjölk. Så hon började med ersättning och plötsligt hade hon världens snällaste, lugnaste bebis. Amning är inte svaret på alla frågor.
Jag begriper inte detta oförstånd inför den kvinnliga kroppen och moderskapet. Det känns ungefär lika mossigt som att vissa fortfarande tror att mödomshinnan är en hinna som täcker slidöppningen och spricker vid första samlaget. Och ja, det finns de som tror det.
Precis som det finns de som fortfarande tror på det heliga, magiska, mystiska moderskapet.

Nja... Jag har inga barn själv, men tänk på alla adopterade barn. Visst har väl de en "värld" bara någon tar hand om dem och tycker om dem. Att det finns ett starkare band från mamman redan från börjar beror väl på att mamman ofta vill ha barnet mer/har längtat längre. Det blir ju inga barn om inte kvinnan vill ha barn.

Nej, du skojar! Vad är det för biologist-trams du skriver, Alex, jag trodde att du var en modern pappa. Jag har aldrig upplevt att jag varit närmare, eller haft nån slags unik relation med min son, inte ens när han var nyfödd. Han har haft samma nära relation till båda sina föräldrar. Aldrig att pappa inte dugt, inte då, inte nu. Det är inget mysigt med moderskapet, det är du som väljer att se det så. Ofta blir det så därför att mammaorna tar på sig rollen som "den viktigaste" från början. Så gjorde inte vi.

Bröstmjölk kan för övrigt serveras ur flaska också. Mina barn nobbade välling och ersättning stenhårt och levde på enbart bröstmjölk tills de var drygt 8 månader. Trots det så delade vi på föräldraledigheten (veckovis) från att de var ett par månader gamla. Det mådde vi bra av allihop, äldste sonen tappade sin mammighet totalt och blev en mycket tryggare och nöjdare liten person när han insåg att livet med pappa fungerade lika bra.