Senast Skrivet
- vanligaste ursäkten
- 2012-02-23 09:59
- När Björkman toppar laget måste man värma upp ordentligt
- 2012-02-23 09:55
- Zlatan skojade med Rambo
- 2012-02-23 09:31
- Fråga
- 2012-02-23 09:26
- Överspel på Pride Park?
- 2012-02-23 09:18
- Rangordning av närmast sörjande
- 2012-02-23 08:10
- När den här - bebisen och yran
- 2012-02-23 07:43
- 9 månaders postgravidform
- 2012-02-23 07:30
- Klockan 6:34
- 2012-02-23 07:27
- Nu är det dags!
- 2012-02-23 05:39
- Victoria förd till BB
- 2012-02-23 04:32
- LOVE.
- 2012-02-23 04:19
- ARISE & SHINE WITH AMINATA | 3
- 2012-02-23 03:48
- Sveket mot Whitney Houstons familj
- 2012-02-23 03:36
- WHAT'S GELATIN?
- 2012-02-23 03:29
Morgon med Charlie
![bild[10].jpg](http://ss11i01.stream.ip-only.net/images/blog/images/entries/44/43/13/104780/65404d703b0b0f0a "bild[10].jpg")
Tidig morgon i lobbyn. Jag sitter med min morgonkopp kaffe och Charlie viskar "titta" varje gång hon fäster blicken på en ny punkt. Hon sitter vid min sida och betraktar mig med vaken, vänlig blick och så kryper hon plötsligt iväg. Hon har väl fått någon idé. Jag ser henne när hon styltar i väg, det finns en stolpig elegans i sättet hon tar sig fram på. Hon vänder sig om halvvägs för att se att jag är kvar, att jag fortfarande existerar, och lugnad av detta faktum fortsätter hon bort mot det okända.
![bild[11].jpg](http://ss11i01.stream.ip-only.net/images/blog/images/entries/44/43/13/104780/27bedc7e385d8629 "bild[11].jpg")
Jag kan inte tro att det är sant. Hon var så liten förut, jag kunde lägga henne i min egen handflata och pussa henne på pannan. Men nu. Det där är ingen bebis, det där är en flicka. Snart målar hon sig med mascara. Tuggar tuggummi. Tar hål i örat. Snart tycker hon dockor är töntiga. Hon har på sig märkliga kläder, kommer hem underliga tider på dygnet. En dag kommer hon hem med en kille som heter Simon. "Han ska inte vara i mitt hus", skriker jag till Amanda, som väser "LUGNA DIG" och frågar om de vill ha en kopp té, nejtack, de ska ut och köra bil, Simon har just tagit körkort. Och så försvinner de, de är borta länge, det blir sent, jag sitter uppe och väntar på henne, som en ond skugga i köket, hon kommer hem och blir mycket rädd när hon ser mig där jag sitter. Vi bråkar. Amanda vaknar. Jag ger henne utegångsförbud i femton år. Amanda upphäver det.
Jag är så rädd för den stunden då Charlie inte behöver mig längre. När jag finner mig själv sitta där och inse att det bara är jag som behöver henne. Det här går alldeles för fort. Vi måste lugna ner oss.
Jag måste förlänga vår tid tillsammans. Jag tar ett viktigt beslut. Charlie får inte flytta hemifrån förrän hon fyllt 35 år.
Då släpper jag henne.
Inte förr.
Bra, Alex.
Vettigt, Alex.
36 kommentarer
erviluca
jossansmamma
Linnea
16 mars 2010, kl 09:18
Fan vad blödig jag är så här på morgonkvisten! Inte för att det blev en tår, men dock den där stickande känslan i näsan just innan ögonen tåras upp. Livet går alldeles för fort, helt sant, håll hårt i det lilla.
Trevlig dag i värmen på er!
Trevlig dag i värmen på er!
johanna
16 mars 2010, kl 09:20
Du kan vara lugn Alex, Charlie kommer alltid att behöva dig, man blir aldrig för stor för att krypa upp i famnen hos sin pappa eller mamma. Jag är 22 åh kan längta ihjäl mig efter mamma och pappa ibland. Vetskapen om att dom alltid finns där och alltid kommer finnas där. Som en trygg vägg att luta sig mot som man vet kommer ta emot när man faller, för det gör man, även efter att man lärt sig gå åh stå på egna ben. Så glöm aldrig att Charlie alltid kommer att behöva dig, även om hon kommer vara disträ och vrång ett par gånger så Älskar hon dig ovillkorligt. Jag lovar! Så du kan låta henna flytta tidigare, hon kommer komma till din och Amandas soffa åh krypa ner åh vilja bli servad iaf.
Tack för en grym blogg. Dina och Charlies konversation förgyller en hel dag!!
Tack för en grym blogg. Dina och Charlies konversation förgyller en hel dag!!
Frida
16 mars 2010, kl 09:30
Har precis samma känslor som du. Det här går för fört!!! Min äldste är snart 5,5 och jag säger minst någon gång i veckan att jag ska ha honom sittandes i mitt knä till den dag han fyller 18. Han fnissar bara och vrider sig ur mitt grepp, men en liten desperat bön är det nog i alla fall från min sida...
Det är kluvet - å ena sidan drömmer jag redan om att han ska gifta sig, att jag ska få klasar av barnbarn och hur jag på ålderns höst skryta över min växande familj. Å andra sidan vill jag gömma mina småttingar för myndigheterna så att de aldrig måste gå i skolan istället för att vara hemma med mig...
Inte hade jag den blekaste aning om hur många känslor som skulle växa fram när jag blev förälder!
Det är kluvet - å ena sidan drömmer jag redan om att han ska gifta sig, att jag ska få klasar av barnbarn och hur jag på ålderns höst skryta över min växande familj. Å andra sidan vill jag gömma mina småttingar för myndigheterna så att de aldrig måste gå i skolan istället för att vara hemma med mig...
Inte hade jag den blekaste aning om hur många känslor som skulle växa fram när jag blev förälder!
Ce
16 mars 2010, kl 09:36
Varför tror föräldrar alltid att barnen inte behöver dem en dag? Jag är 19 år, har bott hemifrån i två år, saknar i stort sett aldrig mina föräldrar och ringer väldigt sällan. Men herregud vad jag behöver dem! Ingen kan ersätta den relationen och det vet du väl själv, hur viktiga föräldrar är. Hon kommer alltid behöva dig, behovet kommer bara skifta.
16 mars 2010, kl 09:50
Det går jättefort! Nu har jag inga barn än, men däremot en lillebror på sex år. Det känns som igår jag gick hålla honom första gången och dra in hans bebisdoft i näsan. Nu kan han prata, springa, leka och berätta historier. Det känns som att han snart kommer att växa om mig och jag får titta upp på honom, inte tvärtom.
16 mars 2010, kl 09:50
Det går jättefort! Nu har jag inga barn än, men däremot en lillebror på sex år. Det känns som igår jag gick hålla honom första gången och dra in hans bebisdoft i näsan. Nu kan han prata, springa, leka och berätta historier. Det känns som att han snart kommer att växa om mig och jag får titta upp på honom, inte tvärtom.
Ana_Lista
16 mars 2010, kl 09:52
Åh, vad jag känner igen mig! Det är femton år sedan nu - och två månader och elva dagar. Nyss hemkommen från BB, hormonpåslaget var enormt och jag grät floder vid tanken på att han - MIN BEBIS - en dag skulle flytta hemifrån, eller för den delen kanske, eventuellt, i en avlägsen framtid få ett getingstick... Jag kungjorde att min son aldrig skulle flytta hemifrån... Åren går och en dag fick han ett getingstick, jag led med honom, hjälpte till med husapoteket och tänkte i mitt stilla sinne att nu flyttar han väl snart hemifrån också... Det är dock väldigt få 10-åringar som är redo eller vill flytta hemifrån, men de börjar faktiskt prata om det ungefär då, som ett fantasiland.
Jag är en bra förälder (mamma) som curlar och coachar sådär lagom mycket (enligt mina barn) och när jag vill hjälpa sonen med läxor nuförtidan så säger han: "Tack, men du har hjälpt mig så mycket att jag faktiskt klarar mig bra själv." Sen klämmer han ur sig en analys om varför Lars Wilks borde tänkt annorlunda i rondellhundsläget, och jag känner att han kommer att klara sig bra i livet, och jag får fortsätta glädjas över varje utvecklingsfas även om jag vill stanna klockan. Jag har hittills i mitt föräldraskap varit mycket bra på att göra det du gör Alex, njuta och älska det som är NU. Kanske är det så jag blivit redo för nästa fas.
Livet är underbart och barnen är bäst. Även när de är 15.
Jag är en bra förälder (mamma) som curlar och coachar sådär lagom mycket (enligt mina barn) och när jag vill hjälpa sonen med läxor nuförtidan så säger han: "Tack, men du har hjälpt mig så mycket att jag faktiskt klarar mig bra själv." Sen klämmer han ur sig en analys om varför Lars Wilks borde tänkt annorlunda i rondellhundsläget, och jag känner att han kommer att klara sig bra i livet, och jag får fortsätta glädjas över varje utvecklingsfas även om jag vill stanna klockan. Jag har hittills i mitt föräldraskap varit mycket bra på att göra det du gör Alex, njuta och älska det som är NU. Kanske är det så jag blivit redo för nästa fas.
Livet är underbart och barnen är bäst. Även när de är 15.
16 mars 2010, kl 09:52
Oroa dig inte. Jag är 25 år och behöver fortfarande min pappa. Han är ju min pappa för tusan! Mitt liv vore ju inte helt om inte han var en del av det ibland. Sen behöver jag honom ju självklart inte för att mata mig och natta mig, men han behövs för att hjälpa mig med saker, för att göra mig glad när jag är ledsen och för att bara finnas till och vara pappa. Pappor rules!
SaraJo
16 mars 2010, kl 09:52
måste fråga - godkänner du alla kommentarer själv?
Ibland tar det ju så himla lång tid innan de blir okejade - det är ju i sin ordning om det är du själv som gör det men ganska kääässt om någon annan har betalt för att fixa det..
Ibland tar det ju så himla lång tid innan de blir okejade - det är ju i sin ordning om det är du själv som gör det men ganska kääässt om någon annan har betalt för att fixa det..
erviluca
16 mars 2010, kl 10:20
Ha ha ha! Underbart! Du ser hela scenariot redan. Jepp! Så blir det! Tips: Skaffa fler barn så att du kan sprida din kärlek på fler och stackars Charlie inte går under av din överbeskyddande kärlek...Ha ha ha!
Fredrik
16 mars 2010, kl 10:26
Känns som att man gör sig fri från sina föräldrar i slutet av tonåren för att sedan (förhoppningsvis) återvända strax efter 20. Personligen tycker jag att mötet med mina föräldrar som vuxna människor är mer spännande och givande än deras roll som föräldrar.
hoppas jag får samma relation till mina ungar.
hoppas jag får samma relation till mina ungar.
16 mars 2010, kl 10:28
Min dotter är 22 snart och hon flyttade hemifrån förra året. Visst känns det ibland att jag behöver henne mer än tvärtom men när hon kommer hit och hälsar på känns det som om min lilla flicka kommit hem igen. Hon vill äta mammas mat, hon vill kramas med mig och hon säger att hon älskar mig. Det är livets goda stunder det.
Charlie kommer alltid att behöva er. Ni är hennes trygghet och jag tror att efter att ha läst din bok kommer att vara henne nära hela livet. Du kommer att lära henne saker så som din pappa lärde dig och Calle. Ni kommer att ha ett speciellt band. Oroa dig inte. Tiden går fort så ta vara på detta.
Och du, att hon vänder sig om är inte för att kolla att du är kvar, det är för att kolla om du ser vad hon gör så hon kan hitta på nåt rackartyg ;)
Charlie kommer alltid att behöva er. Ni är hennes trygghet och jag tror att efter att ha läst din bok kommer att vara henne nära hela livet. Du kommer att lära henne saker så som din pappa lärde dig och Calle. Ni kommer att ha ett speciellt band. Oroa dig inte. Tiden går fort så ta vara på detta.
Och du, att hon vänder sig om är inte för att kolla att du är kvar, det är för att kolla om du ser vad hon gör så hon kan hitta på nåt rackartyg ;)
16 mars 2010, kl 10:28
Alex jag älskar dig!!!!!!
Du skriver så härligt om all vår ångest,våra neuroser och får oss att både gråta och skratta åt dom!
Du är bäst!
Min minsting,min bebi som är tolv nu har jag upplyst om att honom släpper jag inte iväg förrän han är typ 45.......och flyttar han då så flyttar jag med honom!
Min älskade Mamma o Pappa finns inte hos mig längre men deras dotter är jag alltid och jag kan inte leva utan dom men jag måste.
P.g.a. den där obarmhärtiga döden....världens sämsta uppfinning
Du skriver så härligt om all vår ångest,våra neuroser och får oss att både gråta och skratta åt dom!
Du är bäst!
Min minsting,min bebi som är tolv nu har jag upplyst om att honom släpper jag inte iväg förrän han är typ 45.......och flyttar han då så flyttar jag med honom!
Min älskade Mamma o Pappa finns inte hos mig längre men deras dotter är jag alltid och jag kan inte leva utan dom men jag måste.
P.g.a. den där obarmhärtiga döden....världens sämsta uppfinning
För bövelen!
16 mars 2010, kl 10:32
Bra Alex,
mycket, mycket bra.
Du fick mig att fälla en tår också...det lyckas inte ens Bambi med.
Men som många sagt hon kommer alltid att behöva dig,
om du inte blir alkis förstås då blir du bara en belastning som förstör livet för henne.
mycket, mycket bra.
Du fick mig att fälla en tår också...det lyckas inte ens Bambi med.
Men som många sagt hon kommer alltid att behöva dig,
om du inte blir alkis förstås då blir du bara en belastning som förstör livet för henne.
16 mars 2010, kl 11:22
SAS hittade tre timmar i mitt liv som jag inte visste jag hade. Ett inställt plan och en helkväll i vänthallen bjöd de mig på. Så jag knallade iväg för att hitta en bok att läsa och sprang över din, 78 kronor billig. Lagom tills vi skulle landa i Sundsvall slog jag ihop boken.
Det var tre timmar som inte var bortslösade på något sätt.
Det jag gillade med boken var att du lät mig förstå (rätt tidigt) att din pappa var sjuk. Att jag som läsare fick se verkligheten, det fula, det som omgivning förmodligen såg. Och det i kontrast med din ovillkorliga kärlek och hur du, med dina barnaögon, gjorde en hjälte av honom. Jag har själv fått jobba med det där. Inse att min pappa är en människa som gjort/gör saker som jag på inget sätt kan stå för. Och att inse att min pappa inte är jag. Och inse att jag också måste acceptera det trasiga för att kunna älska.
Det som slog mig, när jag la boken åt sidan, var att jag inte läst den typen av skildring förut. Det kändes som oerhört generöst av dig att bjuda på det faktum att du var den sista som såg vem din pappa var (för sådant kan vara lite pinsamt/jobbigt/smärtsamt att erkänna tänker jag).
Så tack!
Tack för sällskapet igår kväll!
Det var tre timmar som inte var bortslösade på något sätt.
Det jag gillade med boken var att du lät mig förstå (rätt tidigt) att din pappa var sjuk. Att jag som läsare fick se verkligheten, det fula, det som omgivning förmodligen såg. Och det i kontrast med din ovillkorliga kärlek och hur du, med dina barnaögon, gjorde en hjälte av honom. Jag har själv fått jobba med det där. Inse att min pappa är en människa som gjort/gör saker som jag på inget sätt kan stå för. Och att inse att min pappa inte är jag. Och inse att jag också måste acceptera det trasiga för att kunna älska.
Det som slog mig, när jag la boken åt sidan, var att jag inte läst den typen av skildring förut. Det kändes som oerhört generöst av dig att bjuda på det faktum att du var den sista som såg vem din pappa var (för sådant kan vara lite pinsamt/jobbigt/smärtsamt att erkänna tänker jag).
Så tack!
Tack för sällskapet igår kväll!
Annika
16 mars 2010, kl 11:34
Du kan vara lugn Axel, "varje ålder har sin tjusning" heter det ju så fånigt, och det stämmer. Mina barn är 15 & 18, och inte sitter jag och gråter för att de inte är små bebisar längre. Jag trodde att jag skulle göra det, när de var små trodde jag att det var det ultimata, men sen går åren, och det är mkt trevligt och givande att kunna sitta hemma vid kvällsmaten och diskutera vilka vi tror kommer vinna valet i höst.
Ta vara på småbarnsåren, ta dig tid (och det vet du ju att du faktiskt redan gör) då kan du lugnt tänka tillbaka på de åren som underbara, en ljuvlig tid, men det var DÅ, du kommer att vara tacksam att du har tonåringar hemma att göra roliga saker tillsammans med, du kommer INTE att gråta över att du inte tvingas gå upp 05.30, och inte heller över att du inte tvingas vara på alerten och säga aj aj 1078 ggr/minut. Du kan i lugn och ro läsa en bok, precis så länge du själv önskar. Varje ålder har sin tjusning och Carlie kommer att vara din dotter som behöver dig, så länge du lever.
Ta vara på småbarnsåren, ta dig tid (och det vet du ju att du faktiskt redan gör) då kan du lugnt tänka tillbaka på de åren som underbara, en ljuvlig tid, men det var DÅ, du kommer att vara tacksam att du har tonåringar hemma att göra roliga saker tillsammans med, du kommer INTE att gråta över att du inte tvingas gå upp 05.30, och inte heller över att du inte tvingas vara på alerten och säga aj aj 1078 ggr/minut. Du kan i lugn och ro läsa en bok, precis så länge du själv önskar. Varje ålder har sin tjusning och Carlie kommer att vara din dotter som behöver dig, så länge du lever.
16 mars 2010, kl 11:38
Du skriver briljant alex! Då har jag ändå inte kommit till det stadiet där barn, familj och allt som där inkluderas är aktuellt. ändock dras jag mer än sällan till din blogg. Jag ger inga tips, säger bara Njut av nuet och ta framtiden när den kommer. Ni är i mina ögon the fantastic three!
16 mars 2010, kl 11:44
varför inte ta tillfället i akt och lyssna på ugglas låt "första gången...", vara melankolisk och fälla en tår?! ett tips: gå och busa lite med charlie nu och släpp datorn=) ha en bra dag
Lena
16 mars 2010, kl 12:07
Men du... hon kommer alltid att behöva dig! Du är hennes pappa, en av de personer som för alltid kommer att vara de viktigaste i hennes liv. Du vet ju själv hur du saknar din pappa... och du är över 30 år. Det där försvinner aldrig. Det behöver du inte vara rädd för.
Eva
16 mars 2010, kl 13:01
Hahaha! Helt hysteriskt roligt och samtidigt så på pricken hur det känns att ha en sån där liten. Själv har jag en som kommit till mascara- och tuggummi stadiet. Fasar för Simon-stadiet!
Sluta aldrig skriva Alex! Lova det!
Sluta aldrig skriva Alex! Lova det!
C
16 mars 2010, kl 13:17
Vi kommer alltid älska våra föräldrar och behöva de hur gamla vi än blir, hela livet igenom!
Tanten
16 mars 2010, kl 13:45
Japp, du är en riktig förälder.
jossansmamma
16 mars 2010, kl 14:03
Du, snart VILL du inget heller än att din lilla tjej ska få börja sitt liv på egen hand. Det är ju därför vi finns, för att lära dom att klara sig själva. Jag lovar, du vill INTE ha henne hemma till hon fyller 35. Jag sa samma sak när mina tjejer var små men nu när den stora är 20 vill jag att hon ska flytta så hon får börja sitt liv på egen hand.
anna
16 mars 2010, kl 15:32
Alex då. Hon kommer alltid att behöva dig. Jag är snart nitton och jag behöver fortfarande min pappa, jag ringer honom när jags ka fatta viktiga beslut eller behöver hjälp med något eller bara för att prata. Han är bäst på att ge mig bra råd och jag litar på honom. När jag har ett problem så är det honom jag ringer för att hjälpa mig lösa det.
Hon kommer alltid behöva dig.
Hon kommer alltid behöva dig.
Duttie
16 mars 2010, kl 17:16
for guds skull skaffa ett till barn snarast!
16 mars 2010, kl 18:06
Hon den sötaste bebisen jag sett på väldigt väldigt länge! kanske inte det ultimata inlägget att säga det på, men när hon kollar bakåt på den andra bilden, hela jag smälter och ler sådär fånigt. haha!
Beatrice Heintz
16 mars 2010, kl 19:45
Sådär tror jag att det flesta föräldrar tänker. Min far var överkänslig när jag och min lillasyster var små. Han grät när jag ramlade ur sängen, grät när jag klämde tummen i bildörren, grät när jag försvann inne på IKEA. Han har aldrig kommit över de händelserna när jag eller min syster skadat oss, eller försvunnit när han haft ansvaret (även om mamma varit med). Båda mina föräldrar sitter uppe och väntar till halv sex på lördagsmorgonen, sen ringer jag och säger att jag börjar gå hem från festen och min far slänger på sig rocken och skyndar för att möta mig.
Det är fint att vara en överbeskyddande förälder, det är värdefullt att mina föräldrar inte kan somna om jag inte är hemma sena kvällar. Jag är arton år, mina föräldrar har precis passerat fyrtio, förmodligen minns de sin egen ungdom för bra för att kunna sova.
Det är fint att vara en överbeskyddande förälder, det är värdefullt att mina föräldrar inte kan somna om jag inte är hemma sena kvällar. Jag är arton år, mina föräldrar har precis passerat fyrtio, förmodligen minns de sin egen ungdom för bra för att kunna sova.
Linnea
16 mars 2010, kl 21:46
"Jag ger henne utegångsförbud i femton år." Haha som jag skrattade =)
Min pappa var hemma med mig största delen av mitt första år eftersom min mamma pluggade. Jag tror det satt sina spår! Fortsätt va hemma med charlie och bara myyys!
Pappa kärlek är förövrigt väldigt speciellt. Älskar min mamma precis lika mycket, men när man gjort något bra och pappa är stolt över en.. då gråter man en skvätt.. eller en flod!
Min pappa var hemma med mig största delen av mitt första år eftersom min mamma pluggade. Jag tror det satt sina spår! Fortsätt va hemma med charlie och bara myyys!
Pappa kärlek är förövrigt väldigt speciellt. Älskar min mamma precis lika mycket, men när man gjort något bra och pappa är stolt över en.. då gråter man en skvätt.. eller en flod!
Mia
16 mars 2010, kl 22:22
Jag är 34 och behöver fortfarande mina föräldrar. Vår relation i dag är vuxen men det är alltid dem jag vänder mig till när jag behöver tröst och stöd. Lugn. Hon kommer inte att försvinna även om det finns en Simon i hennes liv. :)
Lena
16 mars 2010, kl 22:57
Du blir som Kungen, han släpper iväg Viktoria nu.
Den känslan du har ska finnas för att du ska ta hand om ditt barn, sen kommer du att tycka att det är skönt när hon flyttar ut från hemmet.
Mej var det väl ingen som passade så noga för jag blev mormor när jag var 39 år.
det barnet fyllde 27 år i går och är stadsvetare i dag.
Alltså jag är lika gammal som drottningen.
Den känslan du har ska finnas för att du ska ta hand om ditt barn, sen kommer du att tycka att det är skönt när hon flyttar ut från hemmet.
Mej var det väl ingen som passade så noga för jag blev mormor när jag var 39 år.
det barnet fyllde 27 år i går och är stadsvetare i dag.
Alltså jag är lika gammal som drottningen.
Ann
17 mars 2010, kl 09:11
Ja, det går verkligen fort, rasande fort. Min son som är tjugo år flyttade hemifrån för ett halvår sedan och det blev så TOMT. Det var ju inte länge sedan jag kom hem med det lilla knytet från BB och det kändes som babylivet skulle fortsätta i en evighet...Och så kom dagistiden och skolan och allt skulle bara liksom hålla på. Det var verkligen blandade känslor när han gav sig av, både glädje och sorg. Jag är så glad att han kände sig mogen och stark nog att lämna boet och jag är så stolt över att det går bra för honom i hans nya liv men jag saknar honom så oerhört, ibland gör det nästan fysiskt ont.
17 mars 2010, kl 12:22
men ja vet. tänk dig då den dagen hon börjar på dagis och du måste fråga andra människor vad ditt barn har gjort på dagen. nog för att dom älskar dagis och jag med men just det där att man måste fråga en annan människa om ens barn är skevt.
min plan då barnen får för sig att det är roligare att vara med kompisar än mig är att ordna spelkvällar, men vinster i form av pengar. funkar det inte så minskar ja ner på veckopengen så att dom faktiskt behöver dom här vinsterna för att kunna ta bussen till stan eller va det nu är dom tycker sig behöva göra med sina kompisar. blir det kinkigt kan ja gå med på att en eller två kompisar också får vara med. kanske.
man kan även låta bli att lära dom att laga mat, så dom måste komma hem för att få god hemmalagat käk, alternativt sabotera deras tvättmaskin så dom måste komma hem och tvätta. det där löser sig, finns ju en massa metoder att ta till.
min plan då barnen får för sig att det är roligare att vara med kompisar än mig är att ordna spelkvällar, men vinster i form av pengar. funkar det inte så minskar ja ner på veckopengen så att dom faktiskt behöver dom här vinsterna för att kunna ta bussen till stan eller va det nu är dom tycker sig behöva göra med sina kompisar. blir det kinkigt kan ja gå med på att en eller två kompisar också får vara med. kanske.
man kan även låta bli att lära dom att laga mat, så dom måste komma hem för att få god hemmalagat käk, alternativt sabotera deras tvättmaskin så dom måste komma hem och tvätta. det där löser sig, finns ju en massa metoder att ta till.
Ladida
17 mars 2010, kl 18:12
Man slutar aldrig att behöva sina föräldrar. Jag är 26 år gammal och min pappa är mitt allt och jag får jordens panik och börjar storböla när jag tänker på att han kommer gå bort om 20-30 år. Så kommer det vara för Charlie också, med undantag för några år i tonåren :).
Christina
18 mars 2010, kl 19:35
Livet är kort.
Plötsligt har åren passerat och man känner sig tom och undrade vad som hände.
Var rädd om tiden och din familj, det är över fortare än vad du tror.
Plötsligt har åren passerat och man känner sig tom och undrade vad som hände.
Var rädd om tiden och din familj, det är över fortare än vad du tror.
20 mars 2010, kl 10:11
Mäh! Nog för att jag misstänkte att du läser min blogg, men att du skulle sno ett inlägg bara sådär rakt av, det trodde jag inte.. http://litenyttmen.blogspot.com/2010/03/buhuuu.html
;D
;D
Anna
23 mars 2010, kl 09:45
Hon kommer alltid att behöva dej även om hon själv i perioder inte kommer att var medveten om det! :-)