HA HA HA, jag måste skratta högt - vilken osannolik jävla skitdag, ha ha ha!

Det enda som var bra med den här dagen var att Charlie vaknade 05.45 och att jag därför fick sovmorgon. I övrigt har det här varit en osannolik jävla skitdag.

Fick först veta att inspelningen av Schulman Show var flyttad från vår vanliga Aftonbladet-studio eftersom några hobbykillar på Aftonbladet bokat rummet för att göra ett ishockeyprogram. Hela dekoren, alla stolar och all skit budades till en annan studio på morgonen. Jag tog mig dit och jag hade med mig Charlie eftersom Amanda hade en viktig arbetsdag. Väl framme skulle jag mata henne – upptäckte att jag glömt ALL mat hemma. Charlie var väldigt rädd för alla människor och ville bara vara i mitt knä, vilket gjorde det svårt att klippa manuskorten eller förbereda mig. Under hela sändningen hoppade min öronsnäcka ur. Hade jag varit superproffs hade jag väl klarat det fint, men jag är ingen superproffs, jag blev helt blockad av den där satans snäckan som hela tiden hoppade ut, vad fan i helvete var problemet, ska det vara så svårt att göra en snäcka som inte hoppar ut!

Sen åkte jag norr om stan för att träffa en skrivkonsult som tittade lite närmare på ett av mina skrivprojekt. Han gick igenom det från start till mål. Jag tror aldrig jag blivit så sågad i hela mitt liv. Min känsla efter detta mentala mord på min kreativitet – att lägga ner hela projektet. Jag åkte sedan till Aftonbladet, som bett mig att ställa upp i en kampanj för ett viktigt och mycket välgörande ändamål. Jag skulle fotograferas naken. Och jag tillhör den gruppen av människor som inte känner mig bekväm med min egen kropp. Jag vill inte vara naken inför andra, särskilt inte om fotografen är en ung kvinna. Men jag klädde av mig och stod där och dinglade. Hon fotade mig naken i en kvart. Det var mycket smärtsamt. Precis när jag skulle gå kom hon på att hon plåtat alla andra för kampanjen nakna – med ytterskor på. Hon bad om ursäkt och bad mig ta på mig skorna. Och så började vi om.

Otroligt illa till mods, nästan förlamad av själväckel och obehag lämnade jag Aftonbladet och tog bilen för att hämta upp Calle, som ska låna min bil under en vecka. Jag bad honom om en adress som jag kunde köra till, men han visste inte riktigt var han satt. Allt var oklart. I bakgrunden ropade människor direktiv, som jag följde mycket noga och körde därför fel utav bara helvete. När jag till slut kom fram visade det sig att Calle satt mitt i middagen och bad mig vänta i tio minuter. Jag skulle gärna gjort det, men jag hade inte tid, så jag drog för att handla barnmat som ska räcka i en vecka eftersom vi åker till Frankrike imorgon. Jag plockade på mig ett berg av mat – tills jag upptäckte att de inte hade spagetti bolognese. Spagetti bolognese är det enda som Charlie äter. Allt annat än bolognese är en chansning. Jag blev så jävla arg att jag lämnade korgen och drog – ledsen för detta, ICA Esplanad. Jag åkte till den andra ICA-affären och handlade alltsammans, bar kassar som var så tunga att det blev märken i min handflata och kom till slut hem. Och här är jag nu. Fy fan.