6 tankar om nya numret av tidningen Café

Ni vet hur det är på semestern. Man lusläser tidningar och magazin som man har med sig från Sverige. Nu har jag lusläst nya Café. Här kommer 6 tankar om nya Café.

“Sista ordet” med Petter
Jag börjar alltid med att läsa detta format som ligger längst bak i Café. Det var en trevlig stund att läsa Petters svar. Han uttryckte sig roligt när han vid ett tillfälle berättade att han blev “riksbäng” efter en drogupplevelse. Och det var lustigt att hans favoritfilmcitat var “put some extra mozarella on that motherfucker” från filmen “Do the right thing”. Men annars skulle jag vilja passa på att tipsa Café om att det kanske är läge att byta ut formatet mot något nytt. Inte för att det är dåligt, utan för att det inte känns varken coolt eller “avant garde” att ha samma format längst bak som en rad tjejtidningar av typen Hennes.

Intervju med Elin Lanto
Första scenen i intervjun, den som ska slunga oss in i berättelsen, beskriver hur Lanto har flugit direkt från Melodifestivalfinalen till Argentina för att plåtas. Hon har haft så bråttom att hon packat lite fel, glömt skor och strumpor, och därför får hon vandra omkring i Buenos Aires sommarhetta iförd raggsockor och kängor. Kan ni tänka er! Vilken grej! Är det sant? Raggsockor?! När man får sig till livs en historia av detta fullständigt meningslösa slag så vet man att man står i begrepp att läsa en mycket dålig intervju. Och dålig var den. Mycket platt. Nu är det möjligen inte skribenten som ska lastas enbart – hon är ju en sensationellt tråkig människa, denna Elin Lanto.

Intervju med Robin Söderling
Tidningens i särklass starkaste stycke. En riktigt bra och lyhörd intervju med en sant intressant människa. Särskilt intressant att veta att Robin på allvar tror att det gagnar honom att vara arg ute på banan, att utbrotten HJÄLPT honom genom åren när det tvärtom är så att det är först nu när han lugnat sig på banan som han nått de stora framgångarna. Favoritstycke: reportern frågar om det stämmer att Robin har dille på dyra klockor. Robin säger att det stämmer. Reportern vill veta hur dyra klockor han köper, men Robin vill blygsamt nog inte tala om det. Reportern berättar att Christian “Chippen” Willhelmson en gång spontanköpte en Rolex för 60.000 och Robin svarar: “Jaha. Jag har köpt mycket dyrare klockor än så.” Ha ha. Fantastiskt.

Burksamlaren från Skellefteå
En riktigt intressant historia om en lodis som samlade burkar hela livet samtidigt som han hade 15 miljoner på banken. Tyvärr är läsupplevelsen inte vad den kunnat vara. Här krävs en stilist, en skribent som kan berätta historien dramaturgiskt. Skribenten försöker nog, men han har det inte riktigt i sig. Han börjar till exempel med att beskriva själva dödsfallet, en enkel stroke i hemmet. Kardinalfel! Jättemiss! Ingen läsare bryr sig om att den här människan dör när vi inte vet hans livsöde, hans berättelse. Det är klart att man kan klandra skribenten, men i det här fallet skulle jag vilja säga att det är en redaktörsmiss. Synd, för det är en fantastisk historia och man skulle så gärna vilja ta del av den på riktigt. Man skulle vilja läsa Strages version av den.

Jan Gradvalls TV-krönika
En av mina stora idoler, jag läser alltid Gradvall med intresse, för han är kunnig, analytisk, rolig och dessutom skriver han väldigt bra. Just i detta nummer lyckas han inte. Han vill döma Talkshowen som sådan till döden, men ångrar sig mitt i krönikan och dömer plötsligt FÖRSNACKET i talkshower till döden. Han menar att detta försnack – den stund i talkshowen där programledaren ståuppar om aktualiteter inför publiken – blivit hopplöst utkonkurrerat av Twitter-inlägg. Och jag vet inte, men är det verkligen så intressant att man skriver en hel krönika om det? Konstigt. Twitter-inlägg?

Intervju med Piratpartiets Rick Falkvinge
Otroligt intressant intervju om denne märkvärdige, icke-märkvärdige man. Vid sidan av Robin Söderlind-texten är detta tidningens finaste läsning. Möjligen är temat lite out of date – för de kommer väl inte in i riksdagen och så. Men kanske bidrar det bara till den underliga loser-känslan som finns i texten. Att de fortsätter, gnager på i det tysta, mot ett val som med största sannolikhet kommer att bli ett fiasko.