Gudinnan välkomnar hösten.

Höstens framfart är något som varit svårt att missa. Luften är krispig och klar. Löven är mörkgröna och tunga. Molnen är långsamma. Det är veckor snarare än månader kvar till den första frosten. Snart kommer varje utandning att kunna spåras i den vattenfyllda röken. Jag ser der vackra i den årstiden som närmar sig. Det är ju min födelseårstid så jag har en viss förkärlek till den. Dock brukar jag känna ett visst vemod. För hösten knyts inte bara ihop med detta utan även med ett större behov av att vara hemma. Man sitter och kurar med tända ljus och ett glas rödvin istället för att gå ut och ta en öl med vännerna. 

Åren som gått sedan jag blev vuxen har hösten inneburit en stor portion ensamhet för mig. Efter sommarens gemenskap och sommaraktiviteter har den långa ensamma höstern varit tråkig. För det har varit då jag har insett hur ensam jag egentligen har varit då vännerna har haft sällskap av sina sambos och ungar och allt vad det nu är.
Inte ens under den period då jag hade en sambo hade jag någon att räkna med under de långa mörka kvällarna.

 Men i år, i år ser jag fram emot att faktiskt slippa umgås. Slippa gå på fest och vara ute sent. I år ser jag fram emot att laga goda middagar, kura i soffan, leka med datorn och bara få vara. Men att få vara med någon annan. Det är vår första höst som sambos som vi går till mötes. Vår första höst då osäkerheten inte längre spelar oss spratt. Vår första höst då vi vet med all säkerhet att det är vi.

Och om jag skulle glömma det och min ensamhetsrädsla skulle återkomma behöver jag bara snegla ner på mitt vänstra ringfinger.

Hej hösten. Välkommen.