Så idag är det fars dag. Antar att ni alla vet om det redan.
För mig har fars dag alltid förknippats med bitterhet och en klump i magen. För jag har önskat så att jag hade en far värd att fira. Jag har också önskat att jag inte känt dåligt samvete för att jag valt att inte fira min far. För oavsett hur elak ens pappa är så har man alltid en pappalängtan. Det är märkligt det där.
I år har jag knappt tänkt på pappa för jag har haft en annan pappa att fira. Och den pappan är värd att firas.
För övrigt håller det på att hända saker i bloggosfären så håll ögonen öppna.
Hej på er som mot förmodan läser detta. Jag saknar er faktiskt, men hinner inte riktigt med er.
Supergittan