Persefone och molnen.

Det är molnigt här. Inte på himlen utan i mitt sinne.

Jag är inte missnöjd med något i mitt liv. Ändå kommer den. Tungsintheten. Den smyger sig på mig när jag minst av allt anar det. Den låter mig aldrig komma undan. Den räds verken solsken eller glädje. Den är skoningslös och kraftfull. 

Det var rätt längesedan han besökte mig. Ja, mitt vemod är en han. Jag har inte saknat honom. Dock tycker jag om frågorna det ställer mig. Frågorna som alla borde ställas inför.

Det värsta är att jag inte har tillfredsställande svar. Jag kan inte rättfärdiga mig själv. Det känns som jag står inför en domstol, där jag är åtalad för ett brott som vi alla hjälps åt att begå. 

Varenda gång kommer jag fram till insikten som lämnar en besk eftersmak i min mun. Jag är inte perfekt.

Men jag härdar ut, för jag vet att tids nog viker molnen undan igen och låter solen åter igen skina på mig. Låter mig vara lycklig för allt fantastiskt jag har i mitt liv. Dessutom är de molniga perioderna allt kortare och kommer allt mer sällan.

Jag har mina aningar om vem jag borde tacka för det.