Oscar Öbergs syn på Premier League

Det började en kall vinterdag i slutet av januari. Det slutar med detta. 265 inlägg har det blivit. Ett x antal stavfel. Någon mysko meningsbyggnad.

Många gånger har jag varit för ivrig, sprungit offside, varit för bollkladdande. Andra gånger har jag varit inne i ett flow, dragit 4-5 gubbar för att sedan avsluta perfekt.

Lägstanivån har varit låg, högstanivån har varit ok.

Trots brister i många delar av spelet är det en egenskap som aldrig saknats. Hjärta. Hjärtat har alltid funnits där, även de gånger då jag stressat iväg något mindre bra. Det är jag nöjd över.

Men samtidigt, hur kan man inte visa hjärta för en liga som får en att ryckas med på ett så påtagligt sätt? Den berör på så många plan, den skakar liv i en, den får en att vilja ha mer.

Om Allsvenskan är Tomas Ledin så är Premier League Sex Pistols. Mindre mellanmjölk, mer Redbull vodka.

Rule Britannia.

Ibland har det funnits tid för skratt ,det har bl.a. skrivits om tandborstar, asset stripping for dummies, Wash and Go, kullerbyttor, bollpojkar, öl, David Sullivan, mysko huvudbonader, engelska landslaget , poker m.m.

Ibland har funnits tid för sorg, vi har lidit med Dunne, sörjt med Ramsey, känt medlidande med Liverpool och Pompey, mått dåligt med Rafael.

Men sorg är inte bra i för stora mängder.

Därför har vi lyssnat på musik för att dämpa smärtan. John Barnes rappade, Jose Mourinho sjöng en vacker ballad, Phil Brown skrålade och plötsligt mådde vi bättre.

Det har varit några fantastiska prestationer under säsongen, att nämna alla blir svårt men vi måste notera Leeds, Crystal Palace och Pompeys framfart i FA-cupen, tre vackra sagor ihopklumpade i en gammal men ack så förtrollande turnering.

Och hur ska man kunna glömma Fulhams resa i Europa? Magiskt är bara förnamnet då vi beskriver Roys Eurotrip.

Givetvis ska vi också hylla årets mästare Chelsea. De har förvisso haft tuffa perioder. bl.a. tappade poäng mot Hull, förlust mot City och en blytung förlust mot Spurs.

Men de har alltid rest sig, i slutändan är det det mest kompletta laget som vinner. Chelsea anno 2010 är kanske inte bättre än någonsin men de är roligare än någonsin.

Med tre lag - om inte Spurs klantar sig i kvalet - i CL nästa säsong samt ett lag i final i årets Euro League visar London att staden är fotbollens Mecka.

Och framtiden ser ljus ut, för London, för England.

Det bästa sparar vi till sist. Fansen. De älskar inte bara fotbollen i sig, de älskar hela karusellen, de följer lagen som om de vore deras barn. Liv vigs åt detta.

De sjunger, de hånar och de skriker. Framförallt så har de har en tendens att stå bakom laget i vått och torrt, de lämnar inte sin kärlek i sticket.

Det gör dock jag. Nu lämnar jag min kärlek, denna blogg. Varje läsare och varje kommentar har bidragit på sitt lilla sätt. Det har varit ett nöje helt enkelt.

Vad kände ni?

Sommaren knackar på dörren. Ett VM ska spelas. Den något sega transferperioden ser sin start. Till hösten kanske vi ses på något sätt, vem vet?

Tills dess, I love you, truly, madly, deeply.

Man skulle kunna skriva en fet avhandling om egoismen inom fotboll. Drogba skulle tillägnas ett eget kapitel.

Men varför fokusera på ivorianens lite lätt omogna beteende under första halvlek i matchen mot Wigan då vi istället kan konstatera att Chelsea är mästare säsongen 09/10?

Värdiga mästare dessutom.

Bredast trupp, bäst offensiv, flest matchvinnare. Rekord i antal mål i PL. Och även stolt ägare av en skytteligavinnare, Drogba fick näta de där målen som behövdes för att gå om Rooney i toppen.

Planen följdes mot Wigan.

Spelarna var fokuserade, ett tidigt mål av Anelka hjälpte, en utvisning lite senare på Wigans Caldwell avgjorde. 8-0 slutade kalaset, fjärde gången denna säsong som laget gjort sju mål eller mer.

Det cyniska spelet under Mourinhos tid är som bortblåst.

En bild säger mer än 1000 ord sägs det. Vad säger då inte lite rörliga bilder?

Lite väl svulstigt och bombastiskt? Javisst. Men på något sätt så speglar det Chelseas trupp, deras vinnarinstinkt, deras vilja att alltid stå upp för varandra.

Grattis Chelsea, ni förtjänade detta.

Så står vi här med den sista omgången i ligan runt hörnet. Man känner sig lite tom. Men som vi har haft det. Vi har kanske fått uppleva en av de intressantaste säsongerna på länge, ja kanske - med risk för att överdriva lite smått - så att de är den intressantaste säsongen i hela Premier Leagues historia.

Vi har varit där då Adebayor löpt amok, vi har sett Ramseys ben inta en onaturlig position, vi har bevittnat en häxjakt, vi har varit en del av en kärleksaga, vi har noterat ett kraftförhållande som utjämnats.

Däremellan har vi upplevt mer. Mycket, mycket mer. Känslorna har pendlat mellan glädje, raseri, eufori, besvikelse, lättnad, tomhet och ren och skär lycka.

Kan det vara nyttigt att känna alla dessa känslor? Tveksamt.

Vi försöker ju hela tiden balansera våra känslor så att vi får ut maximal lycka, balanserar vi för lite så mår vi dåligt, det är ej eftersträvansvärt. Men balanserar vi för mycket blir vi en mänsklig robot. Det är inte heller bra.

...den som vet hur man skall bete sig som supporter för att skapa mest lycka får gärna höra av sig. Jag är idel öra.

98% har nog redan räknat in Chelsea som ligavinnare, det är förståeligt, jag är en av dem. Jag kanske dock inte har räknat med en sak. Känslan av att prestera när hela världen tittar på. Som Wigans tränare Martinez uttrycker sig:

'Our season is finished but Sunday is something more special than that.

Everyone expects Chelsea to turn up and win the match.

It is more than a football game for us because we know the whole football world is watching and for the youngsters they could learn more in 90 minutes than they could for two or three years.'

Jag gillar inställningen, i praktiken vet jag inte om det räcker. Men så länge Martinez  tror så är jag nöjd.

See you on Sunday!

När man skriver efter en match kan man fokusera på känslor, taktik eller både och. Bank o Niva satsade enbart på känslor. Förståeligt. Zonal Marking satsade enbart på taktik. Som alltid. Själv försöker jag mig på någon slags blandning.

Gårdagens match kan ses som en avgörande playoff-match till VM. 'The winner takes it all, the loser standing small' och allt det där.

Som någorlunda objektiv för både City och Spurs är det svårt att beskriva känslorna för de inblandade efter matchen. Men jag kan tänka mig. Jag vet hur jag själv blir, i både förlust och vinst.

I förlust: Ilskan som blir till besvikelse och sedan övergår i någon slags tomhet. Efter ett par dagar kan man se säsongen och framtiden på ett ganska nyanserat sätt, innan dess är folk som nämner gårdagens match likställda med idioter.

Media är värsta fienden. De påpekar det faktum att man misslyckats om och om igen. En mediabojkott på en vecka kan vara en bra idé. Och bonustips. Bojkotta Bank o Niva bloggen iallafall ett par dagar.

I vinst: Ett tillstånd av euofori som stannar i kroppen ett bra tag, livet känns lättare. Dagarna efter surfar man runt och läser alla möjliga hyllningar, tar in onödig info, uppdaterar ständigt internetsidor för att se om det inte kommit ännu en hyllning.

Efter någon vecka försvinner den där ursprungliga lyckokänslan, den ersätts istället av en känsla av välmående och trygghet. Vi är i CL nästa höst. Det känns tryggt. Sedan blir man orolig. 'Tänk om vi åker på samma käftsmäll som Everton gjorde för fem år sedan'. Tryggheten byts ut mot en liten lätt ångestkänsla. 'Hoppas, hoppas vi kommer förbi kvalet'.

Om vi analyserar varför Spurs har tagit en CL-plats kan vi antingen välja att ge en kortsiktig eller långsiktig förklaring.

Den kortsiktiga förklaringen: Lite skicklighet, lite flyt. City var något bättre rent spelmässigt, iallafall i 65 min. Sedan kom Spurs.

Spurs ställde upp med en klassisk 4-4-2 medan City valde en 4-2-3-1 med två liggande mittfältare och en Tevez i en fri roll.

City öppnade riktigt starkt, deras offensvia trio med Bellamy, Johnson och Tevez var ständigt på hugget. Tre snabba spelare där iallafall två av dem har ett spelsinne utöver det vanliga.De rörde sig i obehagliga ytor för Spursspelarna, de tvingade ner Lennon och Bale långt ner i banan. De ägde matchen.

Spurs chanser kom via fasta situationer. Crouch i ribban. King i mål men avblåst. Kanske felaktigt. För de som undrade vad Crouch gjorde på planen, de fick ett svar en gång varje kvart då han skapade någon farlig situation. Däremellan hade han det tufft. Defoe också.

I andra tröttnade Johnson, Barry blev skadad, Huddlestone plockade mer effektivt upp Tevez och Dawson gick hårt åt Adebayor. City började tappa greppet om matchen. Större ytor började uppenbara sig för Bale och Ekotto. Livsfarligt.

Då det återstod tio min av matchen var man osäker på hur Spurs skulle resonera. Ett oavgjort resultat hade varit bra. En vinst ännu bättre. En förlust lika med katastrof.

De gick för vinst, det var tydligt. Och vinst fick de. Kaboul - den något ifrågasatta men på slutet storspelande mittbacken som släpats ut på högerbacken - dribblade på kanten, dunkade in bollen stenhårt mot mål, Fulop kunde inte hålla bollen och där dök han upp, gubben i lådan, Peter 'the Robot' Crouch. 1-0. Vild glädje.

Efter 1-0  försvann dramatiken. City orkade inte längre. En trött Vieira - som borde varit pigg - joggade lojt runt på mittfältet. Matchen var över. Och även den kortsiktiga analysen.

Matchens tre Oscars

OOO Gomes/Fulop

OO Tevez

O Ekotto

Den långsiktiga förklaringen: Spurs har under många år haft bra spelare, rent tekniskt iallafall. Mentalt har de inte varit med i matchen. Detta har Redknapp sakta ändrat på, han kanske inte är ett taktiskt geni men han vet hur man får folk att tro på sig själva.

Självförtoende för en fotbollspelare är som trolldryck för Asterix.

Det tillsammans med att par smarta värvningar inför denna säsong - Bassong, Crouch och Kranjcar - har legat som grund till årets säsong. Men en bra säsong kan endast bli fantastisk om ett par gubbar kliver fram och är sådär magiska.

Bale, Gomes, Dawson, Modric har alla spelat den bästa fotbollen i deras liv under större delen av säsosngen. Och Super Pav har haft ett super 2010. Och Kranjcars höst var lysande. Så även Kabouls sista vecka. 

Allt snack om att Spurs är Spurs, att något fördömt ligger i deras DNA, att det ligger i deras natur att vara den största förloraren, allt sådant snack tar nu en paus. Om de misslyckas att kvala in till CL - jo, jag vet att de kan sluta trea och slippa kval men nej, de lyckas inte med det - så dyker det givetvis upp igen men varför oroa sig för sådant just nu.

Carpe diem.

 Saker man kan göra innan morgondagens match mellan City-Spurs:

1. Läsa 50 saker om Gazza som kanske åtminstone ger en liten hint om hur den gamle Spurs liraren funkade.

2. Läsa om ovanstående och denna gång gråta istället för att skratta.

3. Se en vändning som egentligen bara händer i Buster-tidningar:

4. Se om den om man hejar på City. Eller om man hejar på Spurs och har vissa sjuka drag.

5. Fundera på  hur Spurs bör ställa upp laget. Sedan inse att det inte spelar någon roll. Man är tyvärr inte tränare. Än.

6. Läsa en rätt nervös Spurs-supporters krönika. Varför må bra då man kan hålla på Spurs och ständigt ryckas mellan hopp och förvivlan och ännu mer förtvivlan?

7. Och sedan hoppa ångesten och se 100% Harry Redknapp:

8. Harry är sällan glamorös. Det är däremot Mancini, en stilig karl som spelade en stilig fotboll. Och som bara gjorde mål på volley. Typ.

9. Ta reda på vem som kommenterar matchen på Canal+. Petter Johansson. Han är ok. Det kunde ha varit värre.

10. Och sedan vänta. Och vänta. Och vänta. En dag kvar.

Måndag morgon. Jag är knappt vaken. Nyss slängt ihop en krönika. Nu på väg till jobbet. Tyvärr blir bloggandet lite lidande nu då jag jobbar heltid. Det stör. Kommer köra denna vecka ut och sedan så tar bloggen semester.

Framtiden är oviss. Iallafall långsiktigt. Kortsiktigt så vet jag att jag bör vara på jobbet om en halvtimme. Det ska jag klara om jag snabbar mig nu. Kaffet snabbklunkas.

Peace & Love. /O

Så, vad lärde vi oss från gårdagen?

1. Martin O'Neills Villa är fortfarande laget Nästan BK.

2. Av alla potentiella landlagsyttrar som beträdde Eastlands igår var Adam Johnson den som lyckades bäst. Att lärljungen Johnson skulle gå om läromästaren Downing i spelkvalité var en tidsfråga. Tiden verkar redan ha kommit.

3. Spurs lyckas fortfarande undvika att vara Spurs.

4. Ryktet har gått länge att Huddlestone har ett bra skott. Fel. Han har ett hårt skott. Men det här med att träffa mål har varit ett problem. När han nu stänkte in det avgörande målet mot Bolton så kan det kanske vara början på något väldigt fint.

5. Spurs och Citys vinster gör att matchen den 5:e maj kommer att bli löjligt betydelsefull. Årets match i England? Förmodligen.

6. Det som vi i praktiken har känt ett tag är nu en realitet, Liverpool är avsågade från fjärdeplatsen.

7. Att ett lokalt bageri i skärgården är ett rätt otippat ställe att se PL fotboll på. Men charmigt på något sätt.

Två matcher kvar på säsongen för Villa. Första matchen mot City kan avgöra om de för en gångs skull ska slippa stämpeln som det där nästan-laget, laget som alltid faller på mållinjen. Det har varit den eviga storyn under Martin O'Neill.

Villa är nog också det lag som flest gånger under säsongen blivit uträknade för att sedan komma tillbaka. Lagets vårform skulle som vanligt förstöra för dem. För smal trupp skulle leda till slitna spelare och skador. 7-1 till Chelsea den 27:e mars. Då var det verkligen över.

Men efter det har laget slitit till sig poäng, inte alltid graciöst men de har visat moral och ibland haft stolpe in - läs derbysegern mot Brums. Nu ligger de femma i ligan, samma poäng som Spurs men med en match mer spelad. Fjärdeplatsen ligger inte i Villas händer. Men med två vinster på de sista två matcherna sätter de press på Spurs, de tvingar Spurs att vinna minst två matcher. Med tanke på Spurs historia så vet vi att det är allt annat än säkert.

Oavsett hur det går har Villa haft en bra säsong. En ligacupfinal, semifinal i FA-cupen och en framskjuten plats i ligan. Det är ett fantastiskt facit. Men det spelar ingen roll. Så länge det bara blir nästan är det svårt att glädja sig över det.

För att ta ett till steg nästa säsong krävs det en något förfinad trupp, spelare som Milner och Young måste behållas och sedan måste det kryddas med både ett par kvalitetsspelare plus ett par truppspelare.

En CL-plats skulle inte skada i jakten på nya spelare. De vet Martin O'Neill. Låt han få komma över mållinjen denna gång.

Fyfan vad fancy. Fulham i final. FInns tid för analys? Nej. Finns tid för glädje? Ja. Och vi ser målet som tog lilla Fulham till final:

Sagan Fulham går nu in i sista kapitlet, ett lyckligt slut a la Disney önskas.

 Debaclet på Anfield? Det hände aldrig...

Mycket snack om Fulham i bloggen på sistone. Jag hör Pool-fans skrika 'Lägg ner nu för fan'. Jag lyssnar.

Därför ska Liverpool hamna i fokus idag. Man kan säga vad man vill om Fulhams resa, den har varit fantastisk på alla sätt och vis men då det ikväll spelas matcher på både Craven Cottage och Anfield så väger magin med Europakvällar på Anfield något, något tyngre.

This is Anfield. Det låter alltid mäktigt. This is Craven Cottage. Inte lika.

Och varför inte lägga lite extra fokus på Ryan Babel, mannen som höll på att twittra sig bort från klubben tidigare under säsongen men som förmodligen blir den som får starta som ensam anfallare ikväll. Vi vet att han har snabbheten och styrkan. Vi vet också att han har problem i beslutsfattandet.

Liverpools svar på Walcott.

Och det är väl inte bara jag som känt att Babel är väldigt enfotad? Här är svaret på varför:

99% av tillslagen med högern. Ett par risiga med vänstern. Och jag som trodde att Ajax var bra på att utbilda spelare.

Inför kvällens match så har han svarat på lite frågor om nutid, dåtid och framtid. Inga sådär jätteintressanta svar  - förutom hans korta berättelse om varför han är så självkritisk - men visst, mer info om spelare ger alltid en bättre bild om varför de agerar som de gör. Det kan vara nyttigt.

En sak är säker iallafall, Euro League betyder mycket för Babel:

- I found it strange that some people were talking about the Europa League being 'just another trophy'. For me it is definitely something big and hopefully we can reach the final. History shows Liverpool have played in great finals. I have never been part of that, but hopefully I can in the future.

Upp till bevis.

Fulham, Fulham, Fulham. Imorgon kan de titulera sig som finalist i Euro League om allt går som det ska. Laget har sakta men säkert fått en liten plats i mitt hjärta. Varför? De känns genomsympatiska, som en hel trupp av Gianfranco Zolas.

Sedan har det visat sig att jag är rätt svag för Danny Murphy. Lite för att hans karriär inte riktigt gått spikrakt uppåt, Benitez, skador och diverse annat har sargat honom. Men nu är Murphy älskad av sin manager, fansen och han är lagkapten. Han mår bra, han spelar bra.

Ibland får jag för mig att Danny Murphy återigen borde vara inkluderard i landslaget. Det ser bra ut då jag spelar upp de mentala bilderna. Han styr mittfältet med en järnhand.

Tyvärr för hans del så älskar England att spotta fram innermittfältare av klass. Det försvårar. Och han är inte purung längre. Landslaget är alltså något av en utopi för Murphy.

Men min hyllning av Danny var bara ett sidospår, sorry för det. Inläggets egentliga syfte var att tipsa om denna artikel av Jonathan Wilson. Han ger en helt ok bild av varför Fulham kommit dit de kommit. Helt enkelt en del vettiga tankar om ett vettigt lag.

Och vettiga tankar är inget man ska ta för givet då det gäller sportjournalistik...

- Deco är en slö jävel, han bör givetvis skeppas iväg i sommar, säger min polare angående Decos vara eller inte vara i Chelsea. Jag kan givetvis inte hålla mig. Säger att han är en okunnig idiot.

Nu är det kanske så att Deco ändå sticker i sommar men det är inte det som är poängen.

Premier League är en fantastisk liga på många sätt och vis men det finns ett problem, bra passningsspelare uppskattas inte alltid som de borde.

Till exempel är känslan att spelare som Deco och Carrick får för lite cred. De agerar inte i enlighet med hur man ska agera på planen enligt en engelsk norm. De är inga William Wallace-killar. Därför har fans svårare att ta dem till sitt hjärta.

Men för varje Fletcher - inte för att Fletcher har ett dåligt passningsspel - behövs en Deco som får spelet att flyta. Ett spelgeni.

Detta karaktäriserar ett spelgeni:

1. De spelar oftast på ett eller två tillslag.

2. De slår den där korta passningen på två meter som ger medspelaren ett hav av yta.

3. De läser av hastighet på löpningar och levererar sedan millimeter passningar till addresaten.

4. De har full koll på spelplanen.

5. De blir sällan svettiga.

6. De har hört talas om kramp, aldrig upplevt det.

Jag är nog lite överdrivet förjust i sådana spelare. Kanske för att de känns intelligenta. Kanske för att jag lurat mig själv att jag är en sådan spelare. En långsammare version av Pirlo. Om det går.

Men ett lag med enbart Decos skulle i ärlighetens namn vara rätt värdelöst, djupledslöpningarna skulle lysa med sin frånvaro, all dynamik skulle vara borta. Spelgenier behöver sina vattenbärare.

Hursomhelst. Här listas de fem bästa passningsspelarna i ligan enligt moi, det är fruktansvärt subjektivt men vad är inte subjektivt här i världen:

1. Fabregas - Jo, inte helt oväntat är Fabulous Fab högst upp på listan. Och nej, han uppfyller inte punkt 5 och 6 ovan.

2. Deco - Snabb? Nej. Stark? Nej. Fortfarande en mästare på att diktera tempot? Ja.

3. Modric - När Modric är på spelhumör är Spurs bra. Punkt.

4. Scholes - 'He is the one whose level I aspire to,' sa Fabregas om Scholes då han kom till PL. Det räcker som motivering.

5. Arteta - Missförstådd i Spanien men de som kan sin fotboll missförstår inte Artetas storhet.

Det finns en del olika 'team of the year' utmärkelser men ingen är lika meriterande som PFA team of the year. Varför? Det är spelarna som röstar. Att bli uppskattad av låt oss säga Paul Scholes känns eventuellt något bättre än att Patrick Ekwall ger dig sitt erkännande. Eller var jag hård mot Ekwall nu?

Årets lag blev enligt följande:

Hart

Ivanovic - Dunne - Vermaelen - Evra

Valencia - Fabregas - Fletcher - Milner

Rooney - Drogba

Frågor som är befogade att ställa:

Var fan är Frankie boy?

Och Malouda?

Drogba eller Tevez?

Är Hart värd målvaktsplatsen?

Bale istället för Evra?

I mitt tycke är det ett bra lag som slängts ihop. Men. Givetvis bänkar jag Valencia till förmån för Malouda. Sedan ska ju Lampard in i laget. Vem tar jag bort? Hm, svårt, plockar nog ändå bort Milner. Tyvärr.

En del av mig är sugen på att ta in Tevez istället för Drogba men det är lite av en smaksak. Den ettrige argentinaren är hursomhelst nära.

Samma gäller Bale. Han skulle kunna sno vänsterbacksplatsen enbart på en löjligt bra vinter/vår. Evras jämna höga nivå fäller nog dock avgörandet till slut. Plus att han har spytt och fortsatt spela efteråt, sånt ger alltid ett par Braveheart-poäng.

Målvaktsposten? Hm, en av mina - väldigt få - svagheter är att jag är lite dålig på att bedöma målvakter. Vet inte riktigt vilka attribut jag ska leta efter. Men får jag välja fritt hade jag valt Reina, han som kanske är den mest bollsäkre spelaren i Liverpool. Hart är ändå ett ok val.

Mitt lag

Reina

Ivanovic - Dunne - Vermaelen - Evra

Fabregas - Lampard - Fletcher - Malouda

Rooney - Tevez

Bubblare: Bale, Drogba, Milner, Pienaar, Gomes, Song, Bellamy, Mascherano, Valencia med fler

En gång i veckan skriver jag en krönika på Svenskafans. Den tar upp allt som jag tyckt varit intressant under helgen, eller snarare en del av det jag tyckt varit intressant, att få med allt hade inte funkat rent tidsmässigt. Jag är för busy. Eller egentligen inte. Men ändå.

Läs den här, som ni kan se har jag återanvänt lite av det material jag skrivit här. Lite slött, jag vet. Skärpning Oscar.

Nu är det dags att sticka till jobbet, dricka kaffe och för några sekunder tänka på ekonomi istället för fotboll. Det kan bli svårt. Men jag tror att jag kan klara av det.

Är det så jäkla svårt att ställa intressanta frågor? Måste en reporter alltid gå efter en helt ointressant mall? Nä, det är inte ju inte ett måste va?

Gary Lineker intervjuar - eller snarare small talkar med - Peter Crouh inför VM, läs intervjun här, den är intressantare än 99,3% av de halvtaskiga intervjuer som man ibland genomlider då man läser the Sun eller News of the World.

Men så är ju Gary Lineker också kanske lite roligare att diskutera med än typ Åke Unger. Det hjälper.

...kan vara Sebastian Larsson. Han nallar iallafall på en topplacering.

Att vara arg, grining och gnällig kan ha sina fördelar. Det visar på att man bryr sig, att man hatar att förlora och älskar att vinna. Det är bra.

Tyvärr vet jag inte alltid om det i slutändan leder till en bättre prestation. Känslan är att energin kanaliseras lite fel hos den gode Sebbe ibland.

Måste man verkligen ha en 20 sekunders sekvens där man berättar för domaren att han tagit ett felbeslut angående ett inkast? Bör man löpa över hela planen i 90 km/h för att påpeka för en motståndare att han kanske gjorde en lite väl hård tackling? Kanske, kanske inte.

Det enda jag vet är att en viss herr Rooney lagt ner det där med att skrika på allt och alla. Han orkar inte längre. Det tar för mycket energi. Plötsligt är han en av världens bästa spelare.

Sebbe kanske inte blir bäst i världen men han gör sig nog en tjänst om han lär sig hantera sin ilska. För hans skull, för Birminghams skull, för landslagets skull.

Dagens planering:

1. Vakna till i kroppen. Tung seriematch igår (varför en seriematch på fredagkväll?), som vanligt är man i princip invalid dagen efter. Jag har mått bättre.

2. Fixa lunch. Rykten går att det är begränsat utbud i kyl/frys. Orkar inte gå till affären. Det får alltså bli spaghetti och köttbullar....för tredje gången på jävligt få dagar.

3. Fixa kaffe. Har enbart snabbkaffe hemma, det duger för mig så det får duga åt mina vänner också. Dock är det ju inte ren och skär livskvalité. Det kan jag erkänna.

4. Vi slår oss ner och ser match 1: United-Spurs. Spurs har haft en sådan där transperiod på sistone, kan den fortsätta på OT? Vem får chansen att stoppa Bale? Neville eller Rafael? Får Carrick chansen att möta sin ex-klubb eller startar the Ginger Prince? Eller båda?

5. Pustar ut efter ett sanslöst drama. Förhoppningsvis. Mer kaffe dvs mer snabbkaffe.

6. Match 2: West Ham-Wigan. Tror jag iallafall, kan bli att flippa lite då och då. Klockan 16.00 matcherna kan vi säga rent allmänt bjuder på mycket ångest. Åtta av seriens nio sämsta lag - eller rättare sagt med minst poäng - är i gång. Ångest, ångest, ångest.

7. Tar en öl för att lugna ner mig efter Francos kvittering på övertid.

8. Match 3. Arsenal-Man City. Ska egenligen möta ett par vänner klockan åtta. Kommer såklart en timme senare. För vem vill missa Adebayors, Toure och Vieiras återkomst till norra London? Inte jag. Det kommer bli hetsigt, eventuellt rätt fult, vem som vinner vetefan med tanke på Arsenals form. Lästips innan matchen: intervju med the one and only Nicklas Bendtner.

9. Här slutar planeringen.

Europaresan hade förändrat Roy. Han var less på helylle-looken. Han ville ses som the bad boy. Roy the bad boy tyckte han klingade bra.

Ett par öl på AW och sedan snabbt som fan hem. På med datan, gå in på myp2p och hitta första bästa stream. Tysk kommentator, ahvafan, det fick duga.

Fulham hade åkt på en par dagar roadtrip och rädslan var att de skulle vara lite sega, ingen optimal uppladdning för att vara helt ärlig.

Men de var pigga, inte så att det sprang på offensiva räder utan snarare var de pigga i defensiven. Hamburg matade Pitroipa med boll, den kvicke yttern från Burkina Faso, men Fulham var solidariska. Alltid två man på honom.

Ruud? En man på honom, det räckte.

Och så fortsatte matchen. Fulham såg så där extremt rutinerade ut, som att de var födda för att spela matcher i Europa där klokt spel belönas. Säkert passningsspel, bra fotarbete i defensiven och alltid rätt position. Alla farliga ytor var täckta.

Mest ytor täckte Etuhu, nigerianen som bara blir bättre och bättre. MoM tillsammans med Schwarzer.

0-0 slutade matchen, känslan är att det står 1-0 till Fulham. Efter matchen förklarade lagkapten Murphy hur de hade resonerat rent taktiskt:

- We felt that if we kept good shape and discipline then we would limit their chances because that's what we're good at.

Känns det säkert inför returen? Nä, bortamålsregeln kan ju ställa till det. Gör Hamburg mål på Craven är plötsligt de i förarsätet.

Och på tal om bortamålsregeln, Liverpool bussade till Madrid och åkte på ett av de värsta reultaten man kan åka på. 1-0. Som Reina sa:

- Not conceding at home and winning the game gives you room for manoeuvre. Atlético are very good on the counter and utilise any space so in that respect the result is ugly, ugly. We had hoped for better 

Inte för att jag inte tror att de ändå kan klara det, Anfield är alltid Anfield, men ett mål på bortaplan hade inte skadat. Nu blir det att upprepa förra årets insats mot det andra Madrid-laget. Det kan ske. Rafa hoppas:

-We have the second game at Anfield and I have confidence - Anfield is massive and with the fans behind us we can beat anyone.

Sant, men räcker det denna gång?

Går in på tv-matchen.se och tittar på utbudet ikväll. Jag letar efter Hamburg mot Fulham. Jag letar förgäves.

Fulham negligeras, deras Europaresa är som vanligt inte nog intressant ur ett kommersiellt perspektiv. Visst, det finns en poäng med att visa Liverpool, de har fler fans, det betyder fler tv-tittare. Fair point.

Men Liverpool har upplevt fantastiska kvällar i Europa, de lever i denna värld i princip varje år, de har fått uppleva mer glädje utanför Englands gränser än ett Fulham-fan någonsin kan drömma om. De bör därför kanske inte prioriteras denna gång när Fulham för första gången i sin historia är på väg mot något stort.

Blir att leta upp en stream trots all frustration som kan uppstå då man ska  se streamade matcher. Men chansen att få se en underbar saga fortsätta vill jag inte missa. Hodgsons mannar ska stödjas.

Klockan 21.05 börjar matcherna. Slå på tv 4 sport om ni är bekväma eller håller på Liverpool.

Leta upp en stream om ni vill få chansen att uppleva något lite extra.

Vi laddar upp med att se hur Clint Dempsey chippade bort Juve ur turneringen: