När hela världen tittar på

Så står vi här med den sista omgången i ligan runt hörnet. Man känner sig lite tom. Men som vi har haft det. Vi har kanske fått uppleva en av de intressantaste säsongerna på länge, ja kanske - med risk för att överdriva lite smått - så att de är den intressantaste säsongen i hela Premier Leagues historia.

Vi har varit där då Adebayor löpt amok, vi har sett Ramseys ben inta en onaturlig position, vi har bevittnat en häxjakt, vi har varit en del av en kärleksaga, vi har noterat ett kraftförhållande som utjämnats.

Däremellan har vi upplevt mer. Mycket, mycket mer. Känslorna har pendlat mellan glädje, raseri, eufori, besvikelse, lättnad, tomhet och ren och skär lycka.

Kan det vara nyttigt att känna alla dessa känslor? Tveksamt.

Vi försöker ju hela tiden balansera våra känslor så att vi får ut maximal lycka, balanserar vi för lite så mår vi dåligt, det är ej eftersträvansvärt. Men balanserar vi för mycket blir vi en mänsklig robot. Det är inte heller bra.

...den som vet hur man skall bete sig som supporter för att skapa mest lycka får gärna höra av sig. Jag är idel öra.

98% har nog redan räknat in Chelsea som ligavinnare, det är förståeligt, jag är en av dem. Jag kanske dock inte har räknat med en sak. Känslan av att prestera när hela världen tittar på. Som Wigans tränare Martinez uttrycker sig:

'Our season is finished but Sunday is something more special than that.

Everyone expects Chelsea to turn up and win the match.

It is more than a football game for us because we know the whole football world is watching and for the youngsters they could learn more in 90 minutes than they could for two or three years.'

Jag gillar inställningen, i praktiken vet jag inte om det räcker. Men så länge Martinez  tror så är jag nöjd.

See you on Sunday!