Dagen då Spurs upphörde att vara Spurs

När man skriver efter en match kan man fokusera på känslor, taktik eller både och. Bank o Niva satsade enbart på känslor. Förståeligt. Zonal Marking satsade enbart på taktik. Som alltid. Själv försöker jag mig på någon slags blandning.

Gårdagens match kan ses som en avgörande playoff-match till VM. 'The winner takes it all, the loser standing small' och allt det där.

Som någorlunda objektiv för både City och Spurs är det svårt att beskriva känslorna för de inblandade efter matchen. Men jag kan tänka mig. Jag vet hur jag själv blir, i både förlust och vinst.

I förlust: Ilskan som blir till besvikelse och sedan övergår i någon slags tomhet. Efter ett par dagar kan man se säsongen och framtiden på ett ganska nyanserat sätt, innan dess är folk som nämner gårdagens match likställda med idioter.

Media är värsta fienden. De påpekar det faktum att man misslyckats om och om igen. En mediabojkott på en vecka kan vara en bra idé. Och bonustips. Bojkotta Bank o Niva bloggen iallafall ett par dagar.

I vinst: Ett tillstånd av euofori som stannar i kroppen ett bra tag, livet känns lättare. Dagarna efter surfar man runt och läser alla möjliga hyllningar, tar in onödig info, uppdaterar ständigt internetsidor för att se om det inte kommit ännu en hyllning.

Efter någon vecka försvinner den där ursprungliga lyckokänslan, den ersätts istället av en känsla av välmående och trygghet. Vi är i CL nästa höst. Det känns tryggt. Sedan blir man orolig. 'Tänk om vi åker på samma käftsmäll som Everton gjorde för fem år sedan'. Tryggheten byts ut mot en liten lätt ångestkänsla. 'Hoppas, hoppas vi kommer förbi kvalet'.

Om vi analyserar varför Spurs har tagit en CL-plats kan vi antingen välja att ge en kortsiktig eller långsiktig förklaring.

Den kortsiktiga förklaringen: Lite skicklighet, lite flyt. City var något bättre rent spelmässigt, iallafall i 65 min. Sedan kom Spurs.

Spurs ställde upp med en klassisk 4-4-2 medan City valde en 4-2-3-1 med två liggande mittfältare och en Tevez i en fri roll.

City öppnade riktigt starkt, deras offensvia trio med Bellamy, Johnson och Tevez var ständigt på hugget. Tre snabba spelare där iallafall två av dem har ett spelsinne utöver det vanliga.De rörde sig i obehagliga ytor för Spursspelarna, de tvingade ner Lennon och Bale långt ner i banan. De ägde matchen.

Spurs chanser kom via fasta situationer. Crouch i ribban. King i mål men avblåst. Kanske felaktigt. För de som undrade vad Crouch gjorde på planen, de fick ett svar en gång varje kvart då han skapade någon farlig situation. Däremellan hade han det tufft. Defoe också.

I andra tröttnade Johnson, Barry blev skadad, Huddlestone plockade mer effektivt upp Tevez och Dawson gick hårt åt Adebayor. City började tappa greppet om matchen. Större ytor började uppenbara sig för Bale och Ekotto. Livsfarligt.

Då det återstod tio min av matchen var man osäker på hur Spurs skulle resonera. Ett oavgjort resultat hade varit bra. En vinst ännu bättre. En förlust lika med katastrof.

De gick för vinst, det var tydligt. Och vinst fick de. Kaboul - den något ifrågasatta men på slutet storspelande mittbacken som släpats ut på högerbacken - dribblade på kanten, dunkade in bollen stenhårt mot mål, Fulop kunde inte hålla bollen och där dök han upp, gubben i lådan, Peter 'the Robot' Crouch. 1-0. Vild glädje.

Efter 1-0  försvann dramatiken. City orkade inte längre. En trött Vieira - som borde varit pigg - joggade lojt runt på mittfältet. Matchen var över. Och även den kortsiktiga analysen.

Matchens tre Oscars

OOO Gomes/Fulop

OO Tevez

O Ekotto

Den långsiktiga förklaringen: Spurs har under många år haft bra spelare, rent tekniskt iallafall. Mentalt har de inte varit med i matchen. Detta har Redknapp sakta ändrat på, han kanske inte är ett taktiskt geni men han vet hur man får folk att tro på sig själva.

Självförtoende för en fotbollspelare är som trolldryck för Asterix.

Det tillsammans med att par smarta värvningar inför denna säsong - Bassong, Crouch och Kranjcar - har legat som grund till årets säsong. Men en bra säsong kan endast bli fantastisk om ett par gubbar kliver fram och är sådär magiska.

Bale, Gomes, Dawson, Modric har alla spelat den bästa fotbollen i deras liv under större delen av säsosngen. Och Super Pav har haft ett super 2010. Och Kranjcars höst var lysande. Så även Kabouls sista vecka. 

Allt snack om att Spurs är Spurs, att något fördömt ligger i deras DNA, att det ligger i deras natur att vara den största förloraren, allt sådant snack tar nu en paus. Om de misslyckas att kvala in till CL - jo, jag vet att de kan sluta trea och slippa kval men nej, de lyckas inte med det - så dyker det givetvis upp igen men varför oroa sig för sådant just nu.

Carpe diem.