Superbloggen

Någonstans i ett lummigt Göteborg sitter jag och får sprutorgasmer av vädret. Vissa dagar är så enkla att leva. Som sommarens första kortbyx-dagar.

Ibland blickar man framåt så mycket att man glömmer att leva nu. Men såna här dagar är det omöjligt att inte ta vara på nuet - vilket är bra. Mycket bra.

Och sällan är man så glad åt att vara pokerspelare som under dessa dagar. Då är det lätt att glömma press, bad beats och sinande bankrulle. Hur mycket man än förlorar så äger man i alla fall sin egen tid. Det finaste av allt.

Så. Ta vara på tiden. Och varandra.

Inte nog med det. I dag är det den 25:e. Dagen bankkonton fylls med nya löneutbetalningar. Dagen som vi alla älskar.

Efter mörkrets inbrott lär jag därför smyga mig ner mot kasinot för att försöka fylla på spargrisen. Om jag har tur finner jag ett par trevliga norrmän på plats. Norrmän gör sig aldrig bättre än vid pokerborden. Jag älskar dem som denna kortbyx-dag.

Och jag tänker ta tillvara på dem. Deras tid. Deras härliga dialekter. Deras skratt. Deras historier. Deras pengar.

Lev nu allihop. Lev - för farao!

Vid andra besöker var vi småsvultna efter vår första fiskelycka. Eller rättare sagt: efter min fiskelycka. KalleKanin hade spelat 5-10 ($1-2 motsvarande), trots att han spelar både tio och tjugofem gånger så högt online. Han sa att han på grund av sina magra liveerfarenheter inte hade lejonhjärta nog för att hålla discopulsen i schack varje gång han försökte sig på något move. Detta resulterade i att han spelade tråktight lågvarianspoker.

Vid incheckningsdisken signade vi båda upp för 10-20 ($2-4 motsvarande, liksom senast, och med djupa stackar). De pekade på det enda 10-20-bordet och sa att det var fullt och att det redan var två före i kön. Och så frågade tanten i luckan om vi ville sätta oss på 5-10. Fine, tänkte vi, för matta för att vänta ut en klonkstol. Innan jag gick till mitt designerade bord sa jag åt henne att låta mig stå kvar i 10-20-kön.

Spelet kickade igång och jag gjorde några mysiga spel där jag checkade mina mediokra eller missade händer på floppen (efter att ha höjt pre) och istället slaskade på med tomma turnhöjningar. Detta gjorde jag tre gånger och de la sig varje gång.

Bordet var gemytligt och trevligt och folk pratade och hade roligt. Jag tycker om när firrarna sitter och myser ihop samtidigt som de låter markerna sippra som sand mellan sina fingrar. Men, någon gulade och någon tyckte visst inte att spelet var så kul ändå. Plötsligt var vi bara fyra och bordet bröts med motiveringen att minst fem spelare måste sitta ner för att bordet ska rulla.

Vi skickades alla till nya bord, varpå jag upptäckte att tantaskrället hade tagit bort mig från 10-20-listan. Tilt på den! Skulle jag tvingas sitta hela kvällen och spela låglimitspel mot donatorer? Jag orkade inte bemöda mig förklara att jag ville ha tillbaka min köplats, av den enkla anledningen att de inte skulle fatta.

Nytt bord, ny fisk. Här la de sig inte heller särskilt enkelt pre och några av de som satt där satt stolta som Phil Ivey och Stu Ungar tillsammans i sina fluffiga stolar. Efter att ha fått mest lankor under de initiella tio minuterna fick jag äntligen KK. UTG limpade varpå jag slog om till 60 från knappen (fortfarande på 5-10). Lilla blinden kallsynade och UTG synade likaså. UTG och jag hade båda drygt 2,000, medan lilla blinden hade cirka 1,000.

Floppen kom 5-7-J regnbåge. En ganska farlig bräda mot två spelare med tanke på alla stegdragsmöjligheter. Det checkades till mig och jag ledde ut för 160, innerligt hoppandes att någon satt med KJ, eller något liknande. De båda synade och turn kom 5. Det checkades åter till mig. Denna gång sa jag 400. Lilla blinden synade och UTG la sig.

River kom 3 och lilla blinden ledde ut för 400 (och hade efter det 250 bakom). Jag antog att han varken kallsynat pre med 46, eller för den delen heller inte hade fiskat på turn med ett stegdrag efter att brädan hade parat - framförallt inte med så lite bakom. Nej, stegen var utesluten. Set i sjuor skulle han kunna ha och med tanke på hur värdelösa de är här skulle han också kunna ha någon kombo av en femma, även om den inte kändes särskilt trolig ändå. Mest kändes hans hand som AJ, KJ eller QJ - händer som han ville värdesatsa på river för att inte riskera att checkas ner. Jag tänkte att knekten bör täcka större delen av hans range varpå jag ställe honom för hans sista 250:ing. Han synade och såg förvånad ut. Sedan fläkte han över 45 suited.

Efter att ha vunnit potten skulle det häcklas. Håhåjaja, han började pocka på min uppmärksamhet och ställa frågor på spanska - ständigt flinandes/hånflinandes, som en subtil gestikulerad "lilla-ponken-plutti-nutte-klapp på huvet". Jag kokade inombords och ignorerade honom för hans dåliga beteende. Efter en stund sa någon annan vid bordet till honom och han höll äntligen sin glappande hånfulla flabb. Det lös i hans ögon att han tyckte han spelat ut mig totalt. Att han gjort ett synnerligen vackert värdespel, alla gator.

Efter den handen repade jag mig aldrig. Flopparna kom torra och korten serverades kalla. Jag slutade sittningen på 1,600 pesos back (2,450 SEK).

Oavsett så lämnar jag Argentina med bra minnen, såväl pokermässiga som turistiga.

Och som vanligt så glömmer du inte bort att läsa om mina dagliga upptåg och observationer i min blogg.

/DÖDARN

Har du frågor, kommentarer eller funderingar kan du maila mig på dodarn@comeon.com

I går var det officiell lansering av boken ”Spela Lagom”, skriven av (kultur)journalisterna Anton Gustavsson och Adam Svanell, i förlaget Natur & Kulturs lokaler på Karlavägen i Stockholm – och det var gott om affischer som visade vägen:

Hela evenemanget utgjorde en kombination av boklansering, spelseminarium i miniformat och frågestund, förutom förstås det obligatoriska autografskrivandet. Cirka ett femtiotal inbjudna gäster, majoriteten från spelbranschen, hade infunnit sig och var nyfikna. Först ut på scenen var självklart författarna själva, här med Svanell t.v. och Gustavsson t.h.:

Som ”gästrecensenter” – vilka givetvis beståtts med var sitt exemplar i god tid dessförinnan – fanns Douglas Roos med ett förflutet som bl.a. Sverigechef för Ladbrokes samt frontfigur för de förkättrade ”utländska spelbolagen”, Håkan Hallstedt som är generaldirektör för Lotteriinspektionen, och Annika Ferm som är kommunikationsansvarig på Svenska Spel:

Vad har då den flyhänta och välskrivande författarduon åstadkommit, efter ett och ett halv års intervjuande av mängder av folk inom spelbranschen samt ett rejält grävande i olika arkiv? Jo, en mycket läsvärd och informativ exposé över hur den svenska spelmarknaden vuxit fram och förändrats under det senaste århundradet. En fyllig recension kommer snart, men efter att ha skummat igenom några av kapitlen i går kväll vill jag redan nu säga att de verkar ha lyckats väl med den självpåtagna uppgiften. Boken framstår framförallt som riktigt, riktigt underhållande, med många personliga berättelser från människor som varit med ”i frontlinjen” i kombination med mängder av intressanta fakta och anekdoter; även för mig, som är betydligt mera insatt i svensk spelhistoria än genomsnittet och har både forskat och skrivit en hel del i ämnet, finns åtskilligt nytt att ta till sig. Boken bekräftar dessutom den gamla sanningen att den som vill förstå sig på de krafter som styr dagens spelmarknad, måste vara förtrogen med gårdagens.

Av de tre gästrecensenterna inledde Hallstedt genom att med torr självironisk humor konstatera att en del nu förmodligen tycker att LI tar sig lite väl vidsträckta befogenheter – ”Vaf-n, ska dom börja recensera böcker också?” – och landade i att det var ”imponerande att författarna kunnat fokusera på de centrala frågeställningarna”. Varför får jag för övrigt oftast intrycket av att denne generaldirektör definitivt och med entusiasm skulle vilja leda sin myndighet på en omreglerad marknad med en mångfald aktörer? Annika Ferm gjorde ett något blekare intryck än vad hon normalt förmår, när hon lite lamt ville framhålla Svenska Spel som förebild för spelansvarspolitik; medan Douglas Roos var långt vassare och stundtals nästan tog över scenen när han vant bollade synpunkter med den församlade kunniga publiken.

Och det var åtskilliga som kände sig kallade att begära ordet, bland annat riksbekante och sympatiske psykologen Thomas Nilsson med gedigen förankring i verkligheten samt behandling av spelmissbruk som sin specialitet. Han kritiserade skarpt dagens politiker som oavsett partifärg påstår sig värna om personer med spelproblem, men i praktiken är synnerligen njugga med sina anslag på detta område. Här är han vid mikrofonen:

Tilläggas kan att Nilsson då som nu i klartext sagt att han anser att spelmissbrukspolitiken faktiskt skulle kunna bli bättre på en omreglerad marknad, där staten släpper sina dubbla roller vad gäller att ”både operera och reglera” för att i stället koncentrera sig på det sistnämnda. Han framhöll också att vad gäller spelmissbruk handlar det om ”egentligen enkla och inte speciellt dyra frågor att lösa”, samt att ”man är beredd att sumpa en hel bransch för småpengar”.

Författarna själva tog avslutningsvis upp några fenomen som tydliggjorts i och med den research de lagt ned: att spelandet över tid i Sverige beskriver en påfallande uppenbar kurva, från något hotande och hemskt till att i dag vara fullt accepterat; att spelvärlden överlag får oförtjänt lite uppmärksamhet i relation till hur många människor den berör; och att det nästan alltid är ett högt moraliskt tonläge när spelfrågan diskuteras i media.

Som sagt, en grundlig recension kommer snart när jag hunnit detaljläsa "Spela lagom". Under tiden vågar jag redan nu säga att den definitivt är värd att köpa, både för den som vill informera sig ordentligt om spelmarknaden och den som helt enkelt vill få sig en fyllig dos underhållande läsning. Och jo, författarna erkänner leende att titeln inte valdes utan viss ironi...

Puh, nu har man äntligen funnit lite tid för att sätta sig ned med ett litet blogginlägg. Har dels haft semester men också förberett den fullspäckade sommaren. SuperWeekend närmar sig (14-17/6) och ser ut att vara helt fullsatt. Kommer att bli grymt skön stämning när Sverige möter England den 15:e juni, casinot har lovat att visa matchen.
10 vinnare från PokerAllsvenskan samt en handfull VIPs och en vinnare från vår Blogroll last longer i Nordic Championship ser jag extra mycket fram emot att träffa.

Fram till SuperWeekend kommer jag att vara bortrest varje helg och veckan efter det är det dags för WSOP. Även där har vi många kvalare och årets resa ser ut att bli riktigt, riktigt bra. Har ni vägarna förbi Las Vegas i slutet av juni eller början av juli så hojta till.

Men, innan denna period drog igång så hade jag lite semester och åkte till Paris. Dessvärre missade jag alla fina tips Glimne har kommit med här i bloggen. Hade gärna sett spelkortsmuseét till exempel. Vi hittade dock ett spelkort utanför erotikmuseét i Montmartre (inga dömande blickar tack, det var med i guideboken top 10), ca 50 meter från Moulin Rouge.

Jag får balansera upp bilden med att vi faktiskt på väg till Sacre Coeur för stilla bedjan när vi passerade.

Jag har alltså en del resande framför mig och för att hålla mig sysselsatt har jag beställt boken Spela Lagom som jag hoppas blir mycket intressant läsning.

Det har även skrivits en hel del spelpoltiskt relaterade krönikor och artiklar på andra håll men de får jag återkomma till när jag får tid.

jens.jadback@nordicbet.com

Som jag berättade förra gången, för länge-, längesen, så var bordet jag hamnat vid vilt som en argentinsk tango och lika löst som discodamerna i Estland. Sju limp följt av en jättesqueeze tycktes nästan vara obligatoriskt standardspel (varpå majoriteten uteslutande synade squeezen med).

Därför tyckte de nog att jag var den tightaste, mest rädda och lättlästa nybörjaren de sett. I deras ögon var jag fisken vid bordet. Deras alldeles egna, dumma turistgädda. Alla där var ju haj-rålers och satt malligare än Grodan Boll i sina stolar när de hejdlöst langade sina överdrivet tunga marker in i potten (markerna vägde säkert 30 gran styck - de i särklass tyngsta jag någonsin varit med om).

Jag fattade deras tänk, för trots att jag inte förstår särskilt mycket portugisiska så sade deras interna ansiktsuttryck mer än något språk kunnat bräka. Jag hade varit kortkall ett tag och limp-foldat en del gånger (de squeezar inte precis varje pott, men många oavsett). De gånger jag väl synade eller bjöd till dans drog de alla i nödbromsen och var extra "försiktiga".

Efter en två timmars ganska tight spel pre bestämde jag mig för att växla tempo och började trebeta. Ingen gång av alla de gånger jag trebetade pre fick jag syn. Jag valde händer som suited connectors, halvbra ess samt sårlästa spekulativa händer. Varje gång jag gjorde det så tittade de på varandra sinsemellan och hånflinade, som om alla "visste" att jag hade raketer varje gång. Där satt de i sina stolar, den ena dummare än den andra, och trodde sig läsa "nybörjaren" in på sina fiskiga ben. Poker är extra underbart när man vet vad som rör sig i skallen på motspelarna.

I en av kvällens sista potter körde jag tre kulor tom eftersom jag visste att gubben som jag var uppe mot hade antingen ett missat drag på river, eller max ett andrapar. Han vek handen ganska fort mot min riversatsning och jag vände upp min hand. Hela bordet började kackla, som om de aldrig i sin vildaste fantasi kunde tro att jag skulle vara benägen att bluffa.

Essen satt kvar, men turistfiskarna Kalle Kanin och DÖDARN lämnade efter två timmars spel. Vi var i en lekstuga, men klockan var nu halv fem och då ska barn sova. Men, jag fick med mig en påse med pengar från barnkalasets fiskedamm. Den innehöll 5,700 kronor. Tack och bock,

/DÖDARN

Har du frågor, kommentarer eller funderingar kan du maila mig på dodarn@comeon.com

Visst blir det svårare och svårare att försörja sig som pokerspelare. Men av dem som fortfarande klarar det är jag lite mer imponerad av en del. De som har familj.

I bland kan det vara svårt nog att ta hand om sig själv. Hålla bankrullekraven. Inte tilta. Ha fötterna på jorden när det går bra. Undvika att gräva ner sig i en grop om det går dåligt. Men jag har fortfarande bara mig själv att ta ansvar för. Skulle det gå åt pipan så får jag väl flytta hem till pojkrummet och börja knega på ett "riktigt" jobb igen. Ingen annan drabbas - förutom morsan och farsan som precis möblerat om pojkrummet till hemmagym...

Att få barn förändrar allt. Plötsligt kommer dina behov i andra, eller tredje hand. För pokerspelare, som i grunden måste vara egoistiska för att lyckas, är detta inte enkelt. Nu betyder någon annan mer än du själv.

Och du MÅSTE dra in pengar till räkningar, blöjor, mat på bordet. Det är en press som jag tror kan vara svår att beskriva för den som inte känt den.

En av dem som har min odelade respekt som pokerspelare är Mats Iremark. Sen 2006 har han spelat poker på heltid. Han är väl en av de få på lite högre nivå som aldrig gulat. Antagligen för att han har mest tur i världen...

Sen fyra år tillbaka har Iremark dock inte bara varit pokerspelare - utan pappa också. Här kommer ett litet personporträtt från ett radhus...

För en tid sedan avled poker- och gamblinglegenden Thomas Austin "Amarillo Slim" Preston, och med anledning av det har jag skrivit en nekrolog över honom på

http://se.unibet.com/poker/blog

där du kan läsa om bakgrunden till hans VM-titel 1972 och en del annat! Min egen "kontakt" med honom var i det närmaste obefintlig och inskränkte sig till några korta ord samt att som beundrare (före det omskrivna åtalet) skaka hand med honom vid ett eller två tillfällen -- men när jag var i Vegas första gången under WSOP 1994 och för en gångs skull samlade på mig några autografer, var han vänlig nog att signera ett spelkort åt mig:

Autografer av (ovanifrån och ned) Stu Ungar, Johnny Moss och Thomas A. Preston

Preston kom att ligga bakom två böcker, bägge med andra medförfattare:

Som sagt, läs lite om hans eskapader i min krönika på Unibet, och då även om den gången han "stoppade in sitt eget liv i potten"! Det är bara att beklaga att den tilltänkta Hollywoodfilmen om hans liv och leverne, med Nicholas Cage i huvudrollen, inte verkar bli av...

(Inledningsvis är väl alla resor med damp-Kanin barnkalas)

Jag började min sittning med att ta det piano. Mot fiskar stora som tonfiskar av amerikanska mått är jag noggrann med att inte gambla för mycket, varken pre eller postflopp. Det sista jag vill är att skapa onödiga svängningar när jubelåsnorna ändå kommer att betala av vid träff.

I sedvanlighetens tecken är det många och billiga floppar som gäller och spelet är 10-20 i den lokala pesovalutan (motsvarande $2-4). Men, som tidigare påpekat så är stackarna överlag djupa och kunskaperna minst sagt bristfälliga.

De första händerna viker jag, då jag till skillnad från de andra inte är särskilt intresserad av att spela 8-Q off-suit från UTG+1. Men sen dundrar det till.

UTG och UTG+1 limpar och jag hittar knektapojkarna i UTG+2. Jag har märkt att de gärna spelar Allan och straffar limpare genom att höja larvigt mycket. Så, jag limpar som tredje gubbe. Om någon höjer efter kommer denne garanterat att få ett flertal syn. När det åter är min tur kommer INGEN att ge mig kredd för en faktisk hand när jag limpat som tredjegubbe. Detta är ett spel som jag bokstavligen älskar att göra, framförallt mot fisk, eftersom de alltid går i fällan. Det är ett av de livespel som jag vunnit i särklass mest pengar på. De lär sig aldrig, de små guldfiskarna...

Men, jag råkar hamna i undantaget som bekräftar regeln och ingen höjer bakom. Istället är vi sju (av nio!) som ser en limpflopp komma 6-9-J regnbåge. "Olala!", tänker jag när stora blinden satsar 100 pesos (en peso är drygt 1,5 SEK) och UTG synar. Det är min tur och jag har inga som helst intressen av att låta steg- och runnerdragen sitta billigt. Har någon dessutom en knekt eller nia så kommer de inte att vika för allt smör i Katthult.

Jag slår om till 400 varpå spelaren efter kallsynar från ingenstans. Stora blinden och UTG synar med. Vi är fyra som ser turn kommer en underbar klövertvåa (det ligger nu två klöver ute).

Stora blinden förvånar mig när han ställer all-in för 1,700 pesos. Gubben efter, UTG, han viker han. Det är min tur och jag synar förstås med mitt floppade toppset. Spelaren efter synar sig all-in för sina sista 700 pesos.

Obligatoriskt i dessa cash games är att korten vänds upp när man är all-in, liksom i turneringar.

Stora blinden har 69 off för floppat tvåpar och drar nu dött. Spelaren efter mig har 8-10 för öppet stegdrag - ett drag han spelat oerhört vekt och fiskigt. River blankar med ett klöveress och jaq ror hem en fet en rackare om 5,840 pesos (9,050 SEK).

Jag trodde jag hade åkt till Argentina, men jag är visst på ett barnkalas. Sedan barnsben har jag alltid älskar fiskedammen...

Fortsättning följer och tills dess läser du plikttroget min blogg här.  

/DÖDARN

Har du frågor, kommentarer eller funderingar kan du maila mig på dodarn@comeon.com

Det är så extremt enkelt att gömma sig bakom en text. En text kan man låta mogna och fila på i timmar, dagar. I en text kan man verka extra klok för att man hinner tänka till flera gånger om och använda finurliga ord.

I en text kan man låta myten om sig själv frodas. Man låter läsarna själva läsa in saker mellan raderna och tänka att författaren läser upp orden med exakt rätt betoning.

Vissa skulle nog hävda att jag borde hålla mig till texten...

Men. Jag har faktiskt aldrig varit rädd för att bli utskrattad. Eller hånad. När jag som knatte bodde i värmländska Filipstad höll jag till exempel på ubertöntiga HV71 när hela staden hejade på vargarna i Färjestad. Det kändes som att jag levde lite mer om jag klev utanför ramen alla andra stannade inom. Höll på ett lag alla andra avskydde. Även om jag i stort sett varje dag blev idiotförklarad. De fick äta upp sin egen skit 1995 när nederlagstippade HV71 vann SM-guld. En stoltare dybban har aldrig gått till skolan. Sen dess har jag inte brytt mig så mycket om hockey. Upplevelsen var omöjlig att överglänsa...

Hur som helst. I går hade "Dybban flyttar in" premiär. Under fem program kommer jag flytta in hos fem pokerpersonligheter för att lära känna dem lite bättre. Först ut är Ramzi Jelassi.

Jag har aldrig gjort något sånt här förut. Och jag blev snabbt medveten om att tv-mediet är så mycket svårare att bemästra än skrivna ord. I alla fall för mig. Plötsligt ser man sin bleka nuna säga saker utan att tänka eller reflektera. Men, för att utvecklas som människa måste man ibland ställa sig själv utanför bekvämlighetszonen. Göra saker som man egentligen inte kan för att kanske lära sig något. Eller bara få någon att skratta.

I och med Berg-parodin "Dybban flyttar in", som alla förhoppningsvis tar emot med många nypor salt, kommer jag helt enkelt ut från mitt gömställe bakom de skrivna orden...

Äntligen har det dykt upp en ny pokerblogg värd att följa! Den är spännande, välskriven och grafiskt underskön. I bloggen får vi följa vår hjälte i jakten på storfiskens pengar...

När man hänger på kasinot flera kvällar i veckan börjar man så smått att lära känna sina motspelare på ett lite djupare plan. Ibland får man ta del av livsöden. Men framför allt så skojas det friskt. Jag älskar när nivån på skämten är hög som upp till stjärnorna utan att någon tar illa upp. Vi är alla lika goda kålsupare. Men herr Iremark är kanske ett snäpp värre ändå...

Mäklar-Stefan lyckades ta hem förstapriset på 217 000 kronor i Spring Poker Week för någon vecka sedan. Den eleganta silverräven är en flitig pokerspelare och lyckas allt som oftast klonka in en peng. Hans specialitet är att övertala sig själv till att hjältesyna. När han väl går in i tanken slutar det alltid på samma sätt - med en syn. Ibland har han rätt...

I bloggen får vi följa den gamle EPT-vinnaren Mats Iremarks kamp med att vinna över hela den stora turneringsvinsten. Dag för dag redovisar han hur han ligger till mot Mäklar-Stefan pengamässigt. Humor på hög nivå...

Om ni någon gång hamnar på samma bord som den trevliga silverräven så måste ni utbyta några ord med honom. Be Mäklar-Stefan berätta historier från det glada 70-talet till exempel. Prislöst.

Vissa dagar älskar jag att vara pokerspelare. Detta är en sådan.

Edit: Och missa för bövelen inte Mattias Nordkorea-följetong. Fascinerande och läskigt på samma gång. Känns som en Alfred Hitchcock-thriller. Bara bilderna gör bloggen värd ett besök.