Hjälte eller fegis?

Tillfället gör hjälten. Vissa är födda hjältar. De vet bara inte om det. Man vet nämligen inte om man är hjälte eller fegis förrän man har chansen att visa det. Som 65-åriga Lisbeth som ensam ingrepp och stoppade ett blodigt knivslagsmål på en spårvagn i Göteborg. Ingen annan vågade göra något. Men hon räddade säkerligen minst ett liv.

Jag funderar ibland på hur jag själv skulle ingripa i en riktig krissituation. Man vill ju gärna intala sig att man är hjälten. Inte fegisen. Dessa tankar snurrar dock runt som en ren förvarsmekanism. Jag vet redan vad jag är.

Det var en natt i Jönköping för 8-9 år sedan. Jag och mina bästa vänner gjorde Jönköpings klubbliv osäkert. Trots att både jag, Koggen, och Optikern kunde vara riktiga retstickor hamnade vi nästan aldrig i bråk. Men den här kvällen retade Optikern fel truckerkeps. Bokstavligen alltså.
- Alltså är inte truckerkeps så 2001, vräkte glasögonormen ur sig i garderobskön mycket medveten om att killen framför bar just denna huvudbonad.
Killen framför tog förolämplingen rätt dåligt. När vi lite senare kom ut från klubben väntade han där med sina fyra polare.
- Där är han! skrek truckerkepsen.

(En situation som säkerligen påminde om den mellan Finger (killen med pokervärldens sämsta ölsinne) och Duhamel.)

De fem stadiga killarna omringade snabbt Optikern. Som modig kamrat ställde jag mig självklart framför det smått paralyserade popsnöret och sa med stadig röst "Rör inte min kompis, då får ni med mig att göra!". Sen tog jag dem med min fruktade höger. En efter en...

Ok. Det där var väl en sanning med modifikation. Jag spöade ingen. Ok, jag ställde mig inte i vägen heller. Nä, inte ens "Rör inte min polare", lyckades jag hosta upp. Ok, allt var en lögn. Jag lade benen på ryggen och lät mina fotbollslår pinna iväg som de snabbaste trumpinnar ni kan tänka er. Det där är inget jag är stolt över i dag. Men det var så jag reagerade. Som en riktig jävla fegis.

I dag kan vi skratta åt det. Optikern hann bara få ett par tjuvsmällar innan en riktigt stor vakt kom och räddade honom från att bli nitad på riktigt.

Just nu skrattar hela världen åt en italiensk sjökapten. En kapten som lyckades med det omöjliga och sänka en lyxkryssare. Och dessutom gick i land (lägg märke till min fantastiska ordvits, och detta efter bara ett par månader i Göteborg) med bedriften att, enligt egen utsago, trilla ner i en livbåt, utan möjlighet att ta sig tillbaka till evakueringsarbetet på båten. I stället för att följa sina pliktar som kapten, så förvandlades han till en fegis. En feg (gr)is.

Världen inte bara skrattar åt kaptenen. Den hatar honom också. Folk dog på grund av hans misstag. Och han smet i land bland de första av alla. Personligen satt jag och spottade på hans porträtt framför datorn. Jag hatar fegisar.

Eller. Eh. Jaja. Jag är i för sig en fegis jag också. Men jag skulle ju aldrig gjort som kaptenen. Inte ni heller. Visst?

Eller så är det så illa att vi inte har en aning. Vi vet ingenting förrän tillfället visar det.

Det måste vara som när man går långt i sin första riktigt stora turnering. Vågar man vinna, eller är man rädd för att åka ut. När man plötsligt spelar om summor man aldrig varit i närheten av vet man helt enkelt inte hur man kommer att reagera, Det är inte mycket som talar för det, men jag hoppas innerligt att jag för en gång skull förvandlas till hjälten då. Till Viktor Blom går också bra,

...............................................................................................................

En gubbe som definitivt inte är någon fegis är pokerprofilen Fakiren. Det är i alla fall vad han själv hävdar varje gång jag höjer honom och han blixtsnabbt synar.
- Jag är ingen fegis, jag ska visa dig!

Här kan ni läsa min senaste krönika till hans ära.