Ödmjukhet, eller bristen därav

Jag har genom åren förstått att sättet jag debatterar på kan uppfattas som drygt eller nedlåtande. Det är därför jag ibland kallas för ”Tjuren från Lund”, jag kan dundra in någonstans, stånga vilt omkring mig och när röken har lagt sig förvänta mig att det endast är sakfrågan som spelar roll. Så är det ju inte och jag försöker ständigt tänka på det. Försöker att vara så saklig jag kan. Dessvärre är mitt tålamod inte det bästa och om jag då råkar knuffa motståndaren över gränsen (eller själv blir knuffad för den delen) så kan tonläget snabbt skruvas upp.

Igår kväll hade jag en drabbning med Dybban på Facebook (ni missade inget, samma gamla vanliga käbbel från båda håll) och det kändes som att han var geuint upprörd, precis som ett par gånger i kommentarsfälten den senaste veckan. Det är, såvitt jag känner honom, inte likt Simon. Jag började fundera på vad det var som gjorde honom så arg. Jag kan förstå att man i hans sits känner sig attackerad men å andra sidan förstår jag inte att sakargumenten kan göra någon så upprörd. Måste alltså vara något annat? Det måste vara något i hur jag framför argumenten som provocerar honom.

Jag är uppvuxen i ett hårt debattklimat. Debatter och diskussioner har aldrig varit konstigt i släkten eftersom många av oss skiljer sig rent politiskt. Man kan diskutera och med adrenalinet pumpandes komma fram till att man står på varsin sida om helvetesgapet men ändå äta smörgåstårta och skratta tillsammans fem minuter senare.
Under tonåren var mina närmsta vänner och jag själv engagerade politiskt och ingen drog sig någonsin för debatt, vare sig internt eller externt. Man kunde sitta i en sjavig studentkorridor och lyssna på när rödvinsvänstern planerade revolution för att nästa dag sitta i en skinnsoffa i MUF’s lokaler och höra på hur kapitalet skulle rädda världen från kommunismen. Men oavsett var jag kom så försökte jag alltid hitta något annat som förenade oss, oavsett vilken politisk åsikt man hade. I det här fallet är det pokern.

Med det sagt så vill jag också understryka hur viktigt jag tycker att det är att man faktiskt ska kunna ha olika åsikter om precis vad som helst. Till slut hamnar man ändå i någon sorts gränsdragningsproblematik där man så gott som alltid landar i individens godtycke. Ska man få köra i 110 eller 120 på motorvägen? Skillnaden finns där säkert men får väl ändå anses som ganska liten.
Det är just därför jag ständigt försöker få ner debatterna till någon sorts ideologisk nivå eller strax däröver eftersom det egentligen är där man kan börja skönja de grundläggande moraliska och ideologiska värderingar som slutligen mynnar ut i exempelvis vilken hastighetsgräns vi ska ha på våra motorvägar.

Vit flagg
När jag kritiserar Dybban för att han jobbar för monopolet så är det inte för att jag tror att han gör varken från eller till i monopolfrågan som sådan. Jag försöker heller inte begränsa hans valmöjligheter, jag ser det helt enkelt som att jag försöker försvara min och andras möjlighet att välja. Det är en principiell fråga för både mig och Dybban, oavsett om vi vill det eller ej. Precis som att jag, även om jag inte är insatt eller inte bryr mig, trots allt ändå påverkar klimatet om jag tar bilen en extra gång när jag istället kunde tagit bussen. 

Det är något i min argumentation som gör att det här ställningstagandet inte riktigt når fram till väldigt många. Kanske är jag så provocerande att sakfrågan dränks.

Det är uppenbarligen en infekterad debatt och trots att så många säger att de är trötta på den så verkar det ändå vara ett av de ämnen som engagerar och berör mest i den här bloggen. Läsarna är aldrig så interaktiva som under en monopoldebatt och vi har alltid som mest besökare just då (över 3000 häromdagen).

Jag börjar dock så sakteliga förstå att vi har väldigt långt kvar tills de liberala och humanistiska idealen kan få ett stadigt fotfäste. Det spelar ingen roll hur odemokratiskt någonting är så länge folk kan klamra sig fast vid det och känna trygghet i att låta sig styras – oavsett om det är monarkin, religionen, alternativmedicin, healing eller statliga monopol för ”folkhälsans bästa”. David Eberhardt kallar det trygghetsnarkomani och det som man tidigare såg som skojigt etiketterad ”svenskhet” har för mig visat sig vara högst verkligt och absolut ingen fördom.

Jag skulle kunna skriva flera spaltmeter till om det här med det får räcka så. Jag ger upp den offentliga debatten om monopolet. I sakfrågan viker jag inte en tum och jag är glad över att jag kanske har fått några att se på saken med andra ögon men det är alltför många som inte förstår att det inte handlar om vem som tar bäst spelansvar eller vilka som borde få licenser eller ej. Jag försöker förmedla att det handlar om Sven Svenssons val att kunna vara med och dela ut kort på ett visst sätt var han vill. Jag har misslyckats med det. Dels eftersom debatten varit rörig och flera olika sakfrågor har blandats ihop men också för att jag själv varit för het på gröten, knuffat folk över gränsen och själv låtit mig knuffas över gränsen.

Slutligen vill jag också säga att jag inte är arg på Dybban. Han är en utmärkt ambassadör och det är synd att det var just monopolet som slog klorna i honom. Men jag önskar honom lycka till och jag hoppas att det här kan bli en språngbräda och en merit som leder honom vidare till de godas sida lite längre fram.

jens.jadback@nordicbet.com