Vad är dubbelmoral?

Jag känner mig hedrad över att så många människor bryr sig om mitt nya uppdrag. Och tackar ödmjukast för alla lyckönskningar. Det känns jättekul.

Men. 

Alla är vi vår egen lyckas smed. Jag kan inte tala om för dig vad som är bäst för dig. Och du kan inte tala om för mig vad som är bäst för mig. Enkelt va?

Det är till och med lite för enkelt. Så enkelt att det glöms bort. Så enkelt att vissa personer anser att de faktiskt kan strunta i det. De kan visst berätta vad som är bäst för alla andra. Varför inte? De vet bäst och de som inte förstår det vet ju faktiskt inte alls sitt eget bästa. Och då måste de få lite välbehövlig hjälp på vägen. Mot det som är bäst.

Men för vem var det nu bäst? Skitsamma. De vet ju bäst. Per automatik blir ju därför deras väg den enda sanna vägen. Für alles. Punkt.

Jag har aldrig i mitt 29-åriga liv diskuterat spel-monopolet med mina vänner. Det kanske inte är så konstigt, det är inget ämne som dyker upp vid middagsbordet direkt (om man inte käkar med Jens Jadbäck som knappt hinner andas mellan kött-tuggorna efter att han själv fört ämnet på tal). Det är inget ämne som berör oss nämnvärt. Kanske inte heller så konstigt då vi, i vårt tycke, inte drabbas av det.

Men vad som borde vara konstigt är att jag heller nästintill aldrig diskuterar spel-monopolet med mina medspelare runt pokerborden. Det finns så klart människor som diskuterar detta, det måste det, men jag minns inte ens när jag hörde en sådan konversation senast. Och jag har spelat många timmar poker. Och pratat om allt från löjrom till kinesiska muren. 

Jag undrar varför? Om det nu är ett sånt förtryck så borde det väl snackas om det nästan jämt?

Jag tror att många gärna ser en fri, eller snarare reglerad, marknad när det gäller spel, inklusive jag själv. Men monopolfrågan har inte en så stor plats i mitt hjärta att jag rättar mitt liv efter den. Det finns andra saker som är viktigare. 

Dubbelmoral, vad är dubbelmoral? Jag skulle till exempel, utan problem kunna jobba på en liberal tidning, även om jag vore socialdemokrat. No problemas. Det är inte min arbetsgivare som röstar åt mig, det är jag själv som går och lämnar lappen i valurnan. Och om jag skriver oberoende artiklar, utan politisk inriktning, i en tidning kommer det inte få folk att rösta varken med, eller mot, mig. Men är det dubbelmoral? Kanske. Jag vet inte. 

Några av spelbolagens representanter hävdar att jag skulle vara en dubbelmoralist som tar anställning hos ett spelmonopol. "Spelmonopolet ger ju inte alla chansen att erbjuda gambling på marknaden". Frågan är dock hur spelbolagen själva skulle se på situationen om de fick monopol? Jo, det kan jag berätta för er. De skulle älska det. De skulle vårda det ömt som sitt nyfödda barn. Är det dubbelmoral?

Några exempel. PAF har monopol på Åland. (Ett felaktigt påstående enligt Brandborn, och då har han säkert rätt). Och på ett par färjor i Östersjön, där spelmaskinerna och rouletten ger så dåliga odds att det är skamligt. De har inget stort monopol, men de har monopol. Vad är dubbelmoral egentligen? Att jobba för ett monopol när man från botten av sitt innersta väsen hatar ett annat monopol, som herr Brandborn? Ett monopol är väl alltid ett monopol oavsett storlek och orsak? Men jag kan ha fel. Det finns säkert någon paragraf, som jag inte läst, som visar att just det här monopolet är moraliskt försvarbart...

Ett annat exempel. 5050 Poker är stolta över att ha tagit över marknaden i Montenegro. Tidigare fanns där ett 30-tal etablerade spelsiter. Från och med september förra året kan man dock bara spela nätpoker på 5050 Poker. Monopol är en rätt cool grej, om man äger det själv. 

Ja, jag är inte insatt alls i det här egentligen. Jag bara skrapar på ytan. Jag har som sagt aldrig varit involverad i monopoldebatten och är inte tillräckligt påläst för den heller. Aldrig har jag hatat monopolet från botten av mitt innersta väsen som Jens och Ola. 

Ska jag då missa det roligaste jobbet jag kan tänka mig för att andra hatar monopolet? För att andra tycker att det är dubbelmoral? Jag har ingen lust att leva ett liv där jag är rädd för vad andra ska tycka om mina handlingar, eller åsikter. Jag gör det jag tror är bäst för mig och mina närmaste. Ibland offrar jag mig själv för en större sak. Men för mig är monopoldebatten ingen stor sak. Har aldrig varit, och kommer förhoppnigsvis aldrig bli. Därför känner jag mig inte heller som det Jens försöker få mig till att känna. Som en person med dubbelmoral. Det är mycket möjligt att jag lider av denna sjukdom ändå. Men jag känner inga symptom själv. Jag går med samma halvtaskiga hållning som jag alltid gjort. 

Och om någon tror att en sån här krönika kommer att göra någon politisk skillnad så känns det rätt långsökt. Jag skriver för att jag tycker det är kul att ventilera saker jag tänker och upplever, särskilt runt och om pokern. Politisk debatt har jag aldrig proriterat. 

Jag väntar med att offra mig för saker jag själv tycker är värda att offras för. Andra får offra sig för vad de vill. Det är min, och allas, rättighet. De som vet bäst, vet vad som är bäst för dem. Inte för mig. Inte för dig. 

Det hela är rätt enkelt. Mer har jag egentligen inte att tillägga.