Pride & Prejudice

Om bara några timmar samlar jag ihop mina verktyg och drar norröver för att bygga bastu. Jag misstänker att det kommer vara strålande väder även i Hälsingland och att det kommer premiärdoppas i Östersjöns bräckta vatten. Egentligen har jag två huvudsyften med den här resan att inte bränna sönder min ljusa hy och att röka pipa medan jag ser ut över solnedgången. Det kommer jag förmodligen lyckas åstadkomma.

Bastun ska byggas på min platoniska livspartners lantställe. En kan säga att jag ska bättra på mina poäng hos den platoniska svärmodern. Hon har redan ett gott öga till mig så jag tror inte att det blir några konstigheter. Sist Benke var och jobbade hängav han sig åt golvläggning - naturligtvis åt Mallan.

Allt gott,
Malin

Medan vi var i Berlin kom vi av okänd anledning in på ämnet träning och diskuterade olika träningsformer. Nu är jag kanske främst den sporadiska träningstypen som sedan februari/mars funderat på om jag inte ska börja jogga ändå, det gjorde jag förra året och det kändes hälsosamt. Hur som haver har det scenariot inte riktigt utspelat sig i min tillvaro.

Under samtalet blev jag återigen upplyst om träning med kettlebells och tyckte det lät intressant. När vi landat i Sverige var jag uppfylld av energi och kastade mig ut i joggingspåret. Det ska erkännas att det inte var varken imponerande sträcka eller tempo utan jag fokuserade på pepp över att ha tagit på mig träningsskorna över huvud taget. Uppfylld av denna pepp traskade jag ner på stan och inhandlade en kettlebell.

Idag har jag använt den för första gången. Jag begagnade ett träningsprogram som en vän fått och satte således igång. Det var oerhört krävande. På det där viset att det tog ca trettiofem sekunder för mitt ansikte att anta den inte så tilltalande kulören knallröd. Till mitt försvar bör tilläggas att jag har mycket ytliga blodkärl. Redan nu känner jag att det inte kommer vara helt utan motstånd som jag tar mig ner för trapporna imorgon. Men peppen, kära vänner, den är kvar!

Allt gott,
Malin

Stockholm Prides kampanj för att locka besökare har börjat synas runt om i Stockholm och på webben. Jag måste säga att jag är road av kampanjens innehåll. Den går ut på att "värva" människor till hbtq-laget med hjälp av fiffiga argument och snygg formgivning. Alltså argument för hur mycket bättre det är att vara exempelvis flata eller queer. Där finns en interaktiv del där besökarna kan ladda upp sina egna argument och illustrera med en låt eller en video. På hela taget mycket underhållande även om en får ta argumenten med en nypa salt. En del argument består av rena fördomar, vilka med glimten i ögonen kan fungera som charmiga ögonöppnare.

Även om jag inte har läst igenom alla har jag redan hittat en personlig favorit;

#73 Join the dyke side - we have boobies!

Allt gott,
Malin

Det händer fortfarande i sociala sammanhang som innefattar nya möten att frågan om Prides vara eller inte vara uppstår. Jag syftar nu på situationer där jag är den enda hbtq-personen (åtminstone den enda som är öppen med det) och min sexuella läggning blir extra tydlig och inte helt sällan exotiserad. Vilket i sig visar på behovet av ständiga samtal.

En vanligt förekommande åsikt brukar vara att samhället ju är så öppet idag att det inte finns något behov av Pride utan att paraden snarare har omvänd effekt. Notera att det är paraden som åsyftas. När jag påpekar att Stockholm Pride innehåller långt flera programpunkter än paraden - av både politiska och mer lättsamma typer - brukar intresset vara lågt. Samtalet fortsätter kretsa kring ett par timmar varje år då hbtq-personer och deras vänner dansar Stockholm igenom. Det slutar ofta med att slutsatsen "om ni bara är som vanligt skulle ingen reagera". En kan fråga sig vad det innebär att vara som vanligt men en sak vet jag, att hålla handen med en kärlek på stan är aldrig att vara som vanligt för mig.

Särskilt angeläget blir det när en läser om hur Prideparaden i Kiev fått ställas in eftersom paraddeltagarnas säkerhet inte kunde garanteras. När arrangören misshandlas framför en fotograf kan en verkligen undra hur ett samhälles övriga normer ser ut, där våld mot hbtq-personer normaliserats. Där det är skillnad mellan människor och människor beroende på vem en älskar. Hur ska en då "vara som vanligt"?

Allt gott,
Malin

Helgen tillbringades i Berlin vilket var cirka fantastiskt. Bland annat upplevde jag ett sällsynt tillfälle då jag njöt av att prova kläder. Kan inte riktigt minnas när det hände senast.

Exempelvis hittade jag den här gröna jackan, en kan nästan tro att jag skulle vara sportig.

Allt gott,
Malin

Det är Uppsala Pride i helgen och inför deras första paradtåg som traskar gatorna fram på lördag har flera organisationer velat medverka. När LUF Uppsala ville vara med fick de nej av arrangörerna som anser att deras politiska program strider mot deras värderingar. Naturligtvis blir liberalerna mycket upprörda av det här och initierar en diskussion i media där de pekar på att de fått vara med föregående år och framhåller att Uppsala Pride säger sig vara "partipolitiskt obundna".

Nu bör det väl påpekas att partipolitiskt obunden inte innebär att alla är bjudna. Uppsala Pride är dessutom oerhört tydliga med sin värdegrund och vilka de är till för. Egentligen är det inga konstigheter, en förening som genomför ett arrangemang väljer själv vilka de vill samarbeta med. Problemet, som jag ser det, ligger i en idé om vad Pride som begrepp och organisation ska stå för - nämligen föreställningen om att den samlar alla som kämpar för hbtq-personers rättigheter. Den funktionen var värdefull för tio år sedan, jag vill tro att vi har kommit längre än så 2012 och kan inse att hbtq-personer har olika intressen och agendor.

Jag kommer inte ge mig på att försöka definiera Pride, något sådant projekt skulle vara lika resultatlöst som resurskrävande. Men oavsett definition kan en konstatera att Pride inte ägs av någon och således måste vara fritt att användas hur liberalt som helst. Och då väljer en själv vilka som får komma på festen.

UPPDATERING:
LUF Uppsala löser det för sig själva genom att tillsammans med Folkpartiet ordna "Prideparad för alla" på torsdag.

Allt gott,
Malin

En vän påpekar dock att stämningen i bilden snarare signalerar Roy Andersson än Astrid Lindgren. Jag väljer att inte ta ställning.

Allt gott,
Malin

Jag hade egentligen förväntat mig att min förväntningar skulle krossas. Min pepp på hur gulligt Trosa skulle vara kändes orimlig när jag satt på bussen dit. Förmodligen misstänkte jag att en eller möjligen två gator skulle charma mig men att det i övrigt var en tämligen vanlig småstad.

Men nej - istället framstod mina förväntningar som grava underskattningar. Gulligheten visste inga gränser. Sedan lärde jag mig en mängd spännande fakta, som att en av stadens krogar är förlagda i det gamla fängelset. Det var pyttelitet, nästan som att det aldrig funnits några tjuvar i staden.

Allt gott,
Malin

Jag åker till Trosa idag, mina förväntningar på gemytlighet och mys är skyhöga. Och hade jag bott i Göteborg hade jag sannolikt hittat på någon rolig vits om detta.

Allt gott,
Malin

Om någon missat det så har Amerikas president uttalat sitt stöd för homoäktenskap. Detta är naturligtvis glada nyheter och ett steg i rätt riktning även om det är långt ifrån alla stater som ens erkänner äktenskap mellan samkönade personer, än färre som viger samkönade.

Således är det sannerligen en vinst att en amerikansk president uttalar sig samtidigt som jag innerligt hoppas att det får verkliga konsekvenser. Ord är fina men det är ändå lagarna och den övergripande attityden som avgör hur trygg en kan känna sig. Jag är försiktigt positiv.

Däremot är jag öppet positiv till den nya translagen i Argentina som ger landets transpersoner världens bästa lag för sina rättigheter!

Allt gott,
Malin