Professorn§ säger sitt

Det står så mycket skit på nätet om både det ena och det andra och när det gäller ämnet kamphundar finns det gott om exempel. Både bland dess förespråkare och motståndare. Så nu är det dags för professorn att säga sitt. Hon har dock inte bemödat sig att detaljstudera vartenda ord i texten då slutresultatet blev betydligt längre än väntat. Vid förekomst av rent grammatiska- eller stavfel hoppas jag därutav att eventuella läsare har överseende.

Jag har och har haft olika raser i egen ägo samt som tränare/instruktör.

Alla hundar är individuella men raser och rasgrupper har ofta en del generella/gemensamma drag man kan förlita sig till stor del på. Det är helt enkelt rastypiska beteenden, oavsett vad man tycker om saken. En Border Collie har vallinstinken i sig, oavsett om den används för vallning eller ej. En Vorsteh har jakten i sig oavsett om man jagar eller ej, osv osv.

  En kamphund är liksom ovan nämnda raser och rastyper framtagen för en specifik uppgift. Kamphund i sig är ingen ras, utan är bättre beskrivet en hund av en ras ur rasgruppen kamphundar. Att det inte finns någon godkänd rasgrupp som kallas så av SKK (Svenska kennelklubben) är av föga betydelse. SKK är trots allt bara en organisation, inte någon lagstiftande myndighet.

  Kamphundarnas ursprungliga uppgift var i huvudsak att slåss med från början tjurar, sedan andra hundar (efter det att tjurhetsning förbjöds). Arrangerade slagsmål mellan två hundar blev också ett mycket populärt folknöje och folk satsade pengar på matcherna. I takt med att det fanns mer pengar att tjäna ville man också utveckla hundarna. Man ville få fram den ultimata kamphunden. Detta lyckades man med och 1898 började man registrera American Pit Bull Terrier (sv. Amerikansk Pitbullterrier) i USA.

  En förutsättning för att kamphundarna skulle vara hanterbara var att de inte hade någon tendens överhuvudtaget att rikta aggression mot människor eller omrikta sitt beteende under kampen. Det var ju allt som oftast en förhållandevis stor publik som skådade matcherna och i ringen (den plats där hundarna kampades), fanns hundarnas ägare eller ”handlers” och åtminstone en domare.

Det är inte så svårbegripligt varför det var – och är – en sådan viktig förutsättning att man med just denna typ av hundar inte kunde – och kan – acceptera någon form av omvänd aggressivitet eller omriktat beteende, i synnerhet inte med Amerikansk Pitbullterrier som ju blev den överlägset bästa och mest använda rasen för ändamålet. Det var helt enkelt inte fungerande. Folk skulle kunna ta del av underhållningen och hundarna måste kunna säras och matchen kunna brytas utan att någon kom till skada. Hundar som visade tendenser till omvänd aggressivitet eller omriktat beteende uteslöts omgående från avelsbasen, om de inte avlivades på plats.

  För underhållningens skull kunde man ej heller nå framgång med hundar som var explosiva eller för aggressiva. Om hundarna exploderade direkt tog både hundens energi och matchen i sig slut alltför snabbt. Hundkamperna höll i genomsnitt på i 45 minuter, men ibland i flera timmar.

Kamplust är inte detsamma som aggressivitet. Kamplust är sammanfattat och förenklat hundens vilja att kämpa. Hundens sätt att eggas av motstånd och vilja att inte ge sig. Dessa egenskaper tillsammans med en nästintill obeskrivlig uthållighet är de främst utpräglade tillsammans med hundarnas avsaknad av skärpa och tendens till omriktad aggressivitet. Hos Pitbullen har dessa egenskaper tillsammans fått ett eget namn, gameness, ingen annan ras nådde till samma nivå. 

En hund som är avlad för att eggas av motstånd och inte ge sig, som blir aggressiv och riktar sin ilska mot en människa, eller hund, kan givetvis blir farlig.

  Men, värst skador blir det om en hund biter flera gånger, och kamphundarna vill ogärna släppa taget annat än om de behöver ta ett bättre grepp (ungefär som i en brottningsmatch).

  En hund som inte har god grundlydnad och har lärt sig ”loss” kan såklart bli knepig att få att släppa taget. Men skadorna blir inte fler eller värre för att hunden håller kvar greppet. Det är framförallt om den biter hårt flera gånger. Jag talar delvis av egen erfarenhet. Jag minns fortfarande hur ont det gjorde när min hund vägrade släppa mitt finger. Nu var det inte så att hon bet mig med flit. Jag lekte med henne och en pinne. Vi hade jätteskoj och jag hetsade upp henne rejält. För mig slutade leken när hon tog tag i pinnen och mitt finger liksom följde med på köpet. För henne var leken i full gång. Hon, uppspelt som hon var, ville hon inte alls släppa pinnen i första taget. Givetvis kan det vara svårt även för den medvetne att inte instinktivt vilja dra tillbaka fingret i det läget. Men genom att göra det uppmuntrar man till att fortsätta (kamp)leken. Så ett väl inarbetat ”loss” är viktigt.

  Jag trodde att fingret skulle gå av. Jag riktigt såg framför mig hur platt det var där benet krossats. Men det gick inte ens hål. Inte ens ett litet... Så det var inte mer än att jag fick gå hem och självömka, samt inse att jag måste träna mycket mer på ”loss”.

  Man skulle kunna sammanfatta det som att ju mer kamplust och ju bättre kamphund - ju lindrigare skador. Om hunden håller kvar greppet blir bettet reducerat till en och samma punkt. Om hunden släpper och biter flera gånger blir skadorna givetvis fler. Risken att hunden får träff på allvarligare delar ökar med antalet bett, inte själva tiden för dem. Det enda som ökar med tiden är vår upplevelse och medvetenhet om den fysiska smärtan. En gång blev jag biten lite värre (inte av min hund). Det gick så fort, jag visste inte ens om jag hade blivit biten förrän jag kollade efter. Då stod jag redan i en rejäl blodpöl. När jag sköljde av byxorna såg jag mitt eget kött spolas av. Men att bli biten då gjorde inte ens i närheten lika ont som fingerhistorien.

Kamphundar är även specifikt framtagna för att ej vara explosiva och att ej omvända sin aggressivitet mot människor. Renrasiga kamphundar, i synnerhet Pitbullen, saknar genetiska anlag för skärpa/vaktinstinkt. Som nämnt tidigare tog man utan omsvep bort de hundar som visade minsta lilla sådana tendenser, varför de redan från första början aldrig fick ingå i avelsbasen.

  Kamplusten i sig är enbart förknippat med positiva känslor och instinkter. För att forma hunden till hundslagsmål måste man träna den till det, ge den negativa erfarenheter som väcker aggression, eller kanske bättre benämnt, försvarslusten. Långt ifrån alla hundar lyckades i hundslagsmål när det begav sig och så är det även i dagens illegala och illegala marknad. Liksom att långt ifrån alla vall- eller jakthundar lyckas med sina respektive användningsområden, var sig nu eller förr. Men bakåt i tiden, när man främst hade hundar som arbetsredskap, var förmodligen vi människor mycket bättre på att bara använda de bästa individerna i avel (oavsett ras). Till skillnad från idag då majoriteten av alla hundar används i rent sällskapssyfte, varav en minoritet är i någon form av arbete överhuvudtaget. Till och med är det endast en minoritet som får någon form av lydnadsträning att tala om.

Tilläggas kan att det var tämligen ovanligt att någon hund dog under hundkamperna ens när de var som populärast.

  Hundar som inte avlats för detta syfte har ej behövt ha en lika inriktad avel vad gäller omvänd aggressivitet.  Exempelvis en Border Collie eller en Schäfer är inte avlad alls i samma grad för att aldrig ge sig ens under stark smärta, därför har det ej heller på samma sätt varit en förutsättning att den inte får visa omriktad aggressivitet. Därmed inte sagt att den ena rasen är mer aggressiv än den andra. De är bara olika. En Pitbull kräver större provokation för att gå igång till fullo än exempelvis en Rottweiler. Men när Pitbullen väl har gått igång har man betydligt mycket mer kamplust i aktivt omlopp än när en Rottweiler går igång. Dock kan, och har, Rottweilern större tendens att rikta sin aggressivitet mot människor, den har ju hög skärpa. Men då den inte har samma utpräglade kamplust är det inte heller ett särskilt stort problem eftersom den avbryter mycket snabbare.

  Det kan vara lättare för en mer okunnig person att korrigera t ex en Schäfer än en Pitbull. Minns att Pitbullen triggas av motstånd. Även om den tar tid på sig att "komma igång".

Jag har en idag Staffordshire Bullterrier och hade för inte så länge sedan även en Schäfer. Schäfern är från försvarets egen uppfödning och är en tuff jäkel då de ställer mycket höga krav i sin uppfödning. Han har således mycket större kamplust än en "vanlig" Schäfer. Men han kommer inte i närheten av en Pitbull.

  Lite lustigt är att man inom bruksraserna i regel betraktar hög kamplust som en väldigt positiv egenskap. Åtminstone de som också avlar för bruks och inte bara för utseendet. I annonser ser man ofta ”föräldrar med mycket kamp”, ”mycket motor”, ”god kamplust som går att utveckla ännu mer” osv. På brukshundsklubbarna och i tester för att t ex ta fram tjänstehundar så talar man sig också varm om det. Det är ingen som tycker det är konstigt eller höjer på ögonbrynen. Om man däremot har en Pitbull, Amstaff eller en Staff, då anses kamplusten som något mycket fult, rentav tabu. Skulle man sätta ut en annons om Pitbullvalpar och skriva att föräldrarna har mycket kamp i sig, då skulle man kanske t om bli anmäld. Att rosa kamplusten hos kamphundsraserna skulle bara den socialt efterblivne göra. Som kamphundsägare är kamplusten något man skall skämmas för, en egenskap som man förutsätts kämpa för att radera ur hela rasregistret. Det vi kamphundsägare borde göra är att sluta skämmas för och förneka våra hundars kamplust, eller underminera dess nivå. Vi borde sluta försvara oss och sluta anpassa oss verbalt av rädsla för att bli missförstådda. Istället för att hävda att man försöker få bort eller tona ned kamplusten, lägg fokus på att man håller bort skärpan. Alla som vet något om kamphundar vet att det är Det som är det viktigaste, att det är det man så noga gjort i över 100 års tid. Varför skall vi plötsligt lägga fokus på att tona ned en genetisk karakteristisk egenskap? Våra hundar är ju lika genetiskt avlade för att utesluta skärpa. Så att den höga kamplusten inte skall medföra problematiska och ohanterbara hundar. Är det inte bättre att bara fortsätta avla för att hålla bort skärpan? Att kontrollera och hålla nere kamplusten kan vi väl överlämna helt åt de raser som har hög skärpa? Så fokuserar vi på det omvända. Jag tycker nog att kamphundsaveln har det bättre bäddat för sig då våra hundar inte skall ha skärpa alls. Det måste vara betydligt svårare när man måste bedöma själva nivån. Alla arbetande hundar måste ha kamplust. Oavsett ras och rasgrupp så kommer man ingen vart i vare sig lydnad, spår, sök, skydd osv. om den helt saknar kamplust. En hund som ger upp så fort den stöter på motstånd blir helt enkelt oanvändbar för annat än sällskap och hobbyträning. Så med de raser som Ska ha både skärpa och kamplust står uppfödare, testledare osv. med den svåra uppgiften att avgöra vad som är lagom. Hur är hundens kamplust i förhållande till skärpan? När det är för mycket eller för litet av den ena eller den andra? Vi med kamphundar behöver åtminstone inte bedöma någon nivå, bara bejaka den ena och utesluta den andra. Våra hundar skall utan undantag ha god kamplust och obefintlig skärpa.

Jag har haft min Staff i ca åtta år, hon har Aldrig överhuvudtaget visat någon skärpa eller aggressivitet mot en människa. Hon kommer överens med andra hundar, ibland behöver hon få lite tid på sig och inte bli för pressad. Hon är lite osäker efter flertalet anfall mot henne, då hon varit kopplad och den attackerande hunden lös. Hon har blivit bettskadad mellan fem och tio gånger. Själv har hon bettskadat en gång, hennes försvar vid attackerna mot henne är då inte borträknade. Det har aldrig varit andra kamphundar som attackerat för övrigt. Hon är aldrig den som själv drar igång något. Hon skäller aldrig tillbaka på någon annan hund och gör aldrig utfall tillbaka. Däremot blir hon själv utsatt för sådant väldigt ofta. Jag har många gånger funderat på att filma en vanlig promenad, så folk kan få en inblick över hur det i verkligheten kan förhålla sig.

  Har jag behövt korrigera henne har det gått mycket enkelt, men med en kamphund måste man göra det på ett sådant sätt att jag inte triggar kamplusten. Exempelvis, om en kamphund drar i kopplet och jag drar tillbaka så kommer hunden dra ännu mer. Den eggas ju av motstånd.

  Schäfern jag hade däremot, han försökte nästan alltid nypa tillbaka om jag var tvungen att ta tag i honom eller ta i honom på något vis han inte tycker är optimalt. Med ta tag i menar jag inte slå eller skada, våld är inte något för mig. Han högg inte och satte sig inte fast eller liknande. Men han hade absolut mycket större tendens att omrikta sitt beteende mot mig eller någon annan människa.

Jag har hållit på med ganska många olika raser och de hundar jag är mest trygg, eller bättre – säker – med att hantera i skarpa situationer, som t ex hundslagsmål, är kamphundar. Risken är minimal att jag blir biten ens som en blixtreaktion. Det har aldrig hänt mig med någon av de kamphundar jag haft själv eller bara ansvarat för. Inte så att jag har för vana att hamna i skarpa situationer och hundslagsmål. Men efter 18 år som hundägare har man såklart hamnat i sådana situationer. I synnerhet som folk tenderar ha sina hundar lösa oavsett hur dålig lydnad de än har.

Vår första hund, en Golden retriever, var mycket hanhundsaggressiv och han bet sig alltid loss om man var för nära huvudet eller var tvungen att ta tag i honom. Inga extrema bett förvisso, men han gjorde det likväl. Som en blixtreaktion - omvänd aggressivitet. En gång hade han gjort så med en man som var hundvakt åt honom. Han hade fått ett rejält bett som gått igenom. Men på den tiden, i början av -90 talet, och med en sådan ras, var det ingen som tyckte det var särskilt konstigt. Inte ens mannen som blev biten tyckte annat än att hanar kan ju vara sådär när det dyker upp andra hanar. Det var bara klantigt att hålla i honom i halsbandet, man skall ju hålla bak på hunden för att inte bli biten. Jag tvivlar på att acceptansen skulle vara lika stor om det hade rört sig om en kamphund. Mer sannolikt vore det i sådana fall att Mats Odell skulle komma springandes med partiflaggan i högsta hugg och ropa förbud.

  Att tro att man kan få en hund som är helt utan nackdelar och helt utan någon form av aggressivitet i någon situation är dock Mycket naivt. Det är bara en fråga om att förhålla sig till det och hantera det på ett professionellt, kunnigt och ansvarstagande sätt så att problem aldrig blir problem av betydelse. Just pga. detta är det också alla hundägares skyldighet att lära sig hundars språk (etologi) och att veta vad det är för ras man har i kopplet. Lika viktigt är det att uppfödare sköter sitt ansvar och inte avlar på individer som kan leda till att vi inte har det vi borde ha, eller tror oss ha, i kopplet.

En Border Collie som inte tränas korrekt och får gå lös kommer (förmodligen) sticka efter joggare, en kamphund som inte tränas korrekt och går lös kommer förmodligen springa efter/fram till andra hundar. Eller varför inte göra som Border Collien, ta sikte på den där joggaren som springer förbi med en kamptrasa (fladdrande kläder)?

  Väldigt många av vallhundsraserna nafsar fåren i hälarna. Det kan ju för en joggare vara väldigt obehagligt, alla vet ju inte heller så mycket om hundar eller vallhundar så att de förstår varför. Men många skulle nog bara bli irriterade och jogga vidare. Kanske be ägaren att hålla koll eller koppla sin ”jävla” hund. Dock kan man givetvis ha en Border Collie som har kvar samma starka vallinstinkt utan att den jagar joggare. Helt enkelt för att man lagt extra tid på att lära den att inte jaga (egentligen valla) joggare. Om man inte tränat på detta och dessutom står som ett frågetecken och inte förstår varför hunden gör som den gör, då har man inte tagit sitt ansvar som hundägare. Kamphundsraser brottas (oftast) hårdhänt när de leker, det kan se väldigt brutalt ut för den okunnige människan. Liksom i fallet med joggaren kan en framrusande hund som börjar brottas vara obehagligt för en hund/människa som inte är invigd i leken, har problem med andra hundar eller liknande. I vilket fall som helst är det lika otrevligt att bli överraskad på det viset, oavsett varför.

  I normalfallet vill hunden säkerligen bara leka. Även om det är en vallhund som nafsar i hälarna eller en kamphund som tar tag i joggarens jacka. Men givetvis kan man ha även en kamphund med samma starka kamplust utan att den sätter efter folk och fä för att brottas eller kampleka. De är lättlärda hundar och kan lära sig dem med. Det är inget som vallhundarna har exklusiv ensamrätt på. Men, jag dristar mig till att hävda att kamphunden och dess ägare inte kommer lika lindrigt undan som vallhunden och dennes ägare.

  Själv har jag mycket större tolerans om det rör sig om en hund som smiter iväg och kommer fram under pågående lydnadsträning. Då är det ju ändå någon som aktivt tränar för att hunden skall lära sig att inte göra sådant. Jag välkomnar ingen hund som rusar fram oavsett hur den ser ut eller beter sig. Att hälsa glatt är bara att uppmuntra sådana avstickare. Tyvärr är det väldigt många människor som gör det. Såvida det inte rör sig om en stor hund eller, gud förbjude – en kamphund. Personligen blir jag lika sur oavsett vad det är för modell på hunden. Hundar som inte lyder och inte kan vara lösa skall hållas kopplade. Undantaget är om man aktivt tränar med hunden. Åtminstone är det undantag för mig. Jag kan bli mer orolig för en kopplad hund än för en lös, om ägaren inte förmår hålla i sin hund.

  Jag har sett flera exempel där ägarna inte ens kan hålla i hunden halva promenaden. Vill hunden iväg åt ett håll så snubblar ägarna hjälplöst efter i någon form av ballerinajogging. Sedan finns det gott om hundägare som inte ens har vett att investera i ett pålitligt fullgott koppel. Jag har sett kreativa hemmalösningar med repstumpar, koppel som man slagit en knut på, ibland flera, där de är nära att gå av. För att inte tala om en oändlig mängd flexikoppel. Sådana där plastrullar med handtag och ett långt snöre som löper in och ut. Själva fästet av snöret i plastrullen är förlitad till lim. Vill man begränsa koppellängden och göra "kopplet" stumt så skall man trycka på en knapp som går till en sprint och låser linan. Men, min åsikt är att de hundar som utnyttjar de 5-8 meter de har till sitt förfogande med denna typ av koppel inte ens bör erbjudas möjligheten. En lyhörd hund som lärt sig gå i koppel brukar hålla sig precis bredvid eller iaf mycket nära den som håller i kopplet. Och om man nu har en hund som gör det oavsett vad som dyker upp framför ögonen eller runt hörnet, vad ska den då med de där 5-8 meterna till? Om man har en hund som Inte håller sig i ens direkta närhet oavsett vad - då skall man alltså reagera och agera innan hunden hunnit fram till ”målet”. Om hunden mot förmodan inte hinner, eller når, fram till objektet när man väl fått till den där knapptryckningen, så är det bara att be gudarna om att det är förbannat bra limmat. Om det är något Mats Odell och hans gelikar borde satsa på att förbjuda så är det flexikoppel – överallt, inte bara i flerfamiljshus.  

Men för att återgå till kamphundar och kamplust. Kamplusten och kampbeteendet är i grunden väldigt lustfyllt och roligt för en hund (rena slagsmål ej inräknat). Ju högre kamplust ju lustfylldare blir förstås även kamplekarna. En hund måste alltid lära sig loss, men det blir såklart viktigare ju mer man kampar (kampleker) och ju mer kamplust hunden har. Men med kamphundarna är aggression något som får adderas separat. Förvisso är det vanligt att könsaggressivitet mot andra hundar kommer med i paketet. Men det är inte svårare än att man lydnadstränar sin hund. Inte heller är könsaggressivitet unikt för just kamphundsraserna. Men har man tränat hunden tillräckligt bra och mycket så spelar det ingen roll vad den har för vall-, jakt- eller kampinstinkter eftersom de lyssnar på- och lyder oss. Gör den inte det får man se till att hålla sin hund kopplad. Och se till att både koppel och ens egna fysiska styrka håller utifall att man hamnar i en jobbig situation och hunden inte lyssnar/lyder.

För att en hund skall bli så lätthanterlig som möjligt är det förstås viktigt att från början förse den med positiva erfarenheter och ge den ett rikt socialt liv med människor, hundar, katter och allt vad det är. Sedan finns det gott om hundar av allehanda raser och typer som fått en taskig start i livet men som ändå blir supertrevliga och trygga när de får ett bra hem.

  På den punkten är hunden, oavsett ras, inte annorlunda än något annat djur, eller människan för den delen. Även vi människor påverkas av våra erfarenheter, ju mer ensidiga de och vår informationsbas är, ju starkare och mer färgat associerar vi ord, händelser och känslor därtill.  Te x är det nog mycket vanligt att en västerlänning direkt tänker ”taliban” eller ”krig” när någon nämner Afghanistan. Även om man inte stödjer rasistiska åsikter. Har man däremot varit i Afghanistan och fått se och höra andra saker om landet och befolkningen så kan det givetvis påverka ens associationer på ett helt annat, mindre negationsladdat, sätt.

Det är bara att välja vilken ras som passar oss och vilket ansvar för vilka områden vi faktiskt är kompetenta nog att ta. Många har fått uppfattningen om att man med kamphundar måste vara extra hård. Vilket förstås inte stämmer. Visst fungerar det att bestraffa hunden när en gör fel, men det är betydligt bättre fungerande att belöna den när den gör rätt. Och om den inte vet vad som är rätt kan den definitivt inte veta vad som är fel, således tappar även bestraffning i sådana lägen den önskade effekten. Inte heller kan jag hålla med om att kamphundsraserna är särskilt mycket svårare att hantera, äga eller uppfostra än andra raser. Alla raser och hundar kan bli svåra om de inte passar oss, vår personlighet, våra vanor och vårt sätt att leva. Men att använda våld mot en hund som någon form av uppfostran och inlärningsmetod är, oavsett ras, aldrig rätt. Visst kan man ta tag i en hund fysiskt. Men det kan man göra utan våld.

De som bär det absolut största ansvaret för att inte överproducera hundar och hundraser, samt hitta seriösa hem till dem, är faktiskt uppfödarna - inte Kristdemokraterna. Som köpare är det din skyldighet att vara medveten om vad för hund du tar dig an. Men uppfödarna skall inte bara försöka sig om att veta om att du vet om det. De skall även försäkra Dig om att du vet om vad du "ger dig in på". Hittar man inte perfekta hem för valparna tycker jag faktiskt att det är bättre att låta dem somna in. Jag kanske uppfattas som kall och hård, men alternativet (mindre bra hem) är inte bättre. Varken för oss människor eller för hunden.

  En sak kan jag definitivt garantera, vill jag lära mig något om hundar vänder jag mig inte till Kristdemokraterna eller något annat politiskt parti som expertråd. I synnerhet inte till Mats Odell, som gjort sig själv till regionalt åtlöje genom sina uttalanden och påståenden tagit sig an en hög och framträdande profil – trots sin stora okunskap. Okunskap som finns förevigad i flertalet dags- och kvällstidningar. Genom sina egna artiklar blir han en ren och skär pekoralist. Det finns områden som politikerna, även Mats Odell, kan mycket bättre och där de har mycket större möjligheter att göra någon verklig nytta. Områden som är långt mer problematiska och drabbar betydligt fler individer. Dessutom har vi i Sverige redan haft en lag som förbjöd rasen Amerikansk Pitbullterrier. Hade den lagen varit nödvändig, fungerat eller löst några som helst problem hade den sannolikt inte upphävts. Liksom att man förmodligen hade tagit rasens existens av daga på redan 1800-talet om hundarna var en sådan samhällsfara. Som jag redan påpekat var man gissningsvis inte lika blödig då som nu. Om en ras förbjuds, vilka får upp ögonen desto mer för dem då?

  Jag tycker "vi" kan vara rentav tacksamma för att så många som inte borde ha hund alls ändå införskaffat sig hundar av kamphundstyp. Vilka en överhängande stor del av är utav okänd härkomst, dvs. blandrashundar. Så egentligen är det fel även att kalla dem kamphundar. Kamphundar är ju ett ord som innefattar alla raser med ett visst ursprung. Inte för fantasifulla blandraser och papperslösa hundar som inte går att spåra öht. Men ändå får de kallas Pitbull eftersom de ser nästan ut så eller för att den som sålde hunden sade att det var en Pitbull. För de kunniga ser de oftast inte ut som en Pitbull, medan för den okunnige de flesta hundar med lite bringa och rosenöron ser ut som en sådan. Ytterst få lekmän klarar av att rasbestämma Pitbull, Amstaff, Staff m.fl. Såvida man inte blir attackerad, eller tror att man blir/blivit det. Då är det en Pitbull, eller åtminstone en kamphund. Att man inte identifierat vare sig hund eller ägare (säkerligen inte har sett stamtavlan heller) har inte så stor betydelse, speciellt inte om det skall skrivas något i en tidning eller sägas något i tv.

  Skulle samma personer, de som inte borde ha någon hund alls, istället fastna för hundar med hög skärpa skulle antalet attacker mot människor garanterat öka markant. För vaktuppgifter är kamphundarna i regel helt värdelösa. I och för sig finns det fortfarande de som kallar dem mördarhundar, och det kan såklart skrämma bort en och annan illasinnad tvåbent filur. Även om hunden är värdelös som vakthund. Min egen hund skulle med 99 % säkerhet inte annat än stå och glo om jag blev påhoppad ute. Så jag får väl nöja mig med att hundägare sällan blir påhoppade. Min hund skulle inte förhindra något inbrott. Hon skäller inte om det kommer någon, och om det kommer någon blir hon bara väldigt glad och tigger till sig klappar, gärna lite godis också.

  Hon har glatt välkomnat främmande personer hon aldrig träffat förr, när de stövlat rakt in i "gammelhusses" och "gammelmattes" hus på landet för att rasta henne, eller när grannen stövlat in i älskade gammelhusses sovrum (där gammelhusse också befann sig). I storstaden gör man ju sällan så, stövlar in hos någon bara sådär. Men på landet kan det ju vara lite annorlunda. I båda miljöerna är det en fördel, tycker jag, med en tyst, glad och snäll hund. Jag känner inget behov av att ha en fyrbent bodyguard vare sig ute eller inne.

Vi har hundratals raser av allehanda typer i vårt land. Med tanke på de 2 470 473 hundar som registrerats i SKK sedan 1975 och fram till idag är vi ändå väldigt förskonade från tråkigheter. Mellan 1969 och 2000 har vi i Sverige haft 6 dödsfall till följd av hundbett eller angrepp av hund. I två av fallen dog personerna av själva bettskadorna. I tre av fallen dog personerna av blodförgiftning. I de senare tre fallen är hundens ras eller rasgrupp helt utan betydelse. Mig veterligen orsakas blodförgiftning av bakterier och inte av en eller flera specifika hundraser. Risken ökar om såret är litet men djupt. Kattbett leder exempelvis betydligt oftare än hundbett till infektion och blodförgiftning. I ett fall blev en kvinna riven och dog av hjärtsäcksinflammation. Det innebär alltså fem hundbettsrelaterade dödsfall på åtminstone 2 500 000 registrerade hundar. Dock räknar man med att bara 70 % av hundarna i Sverige idag är registrerade, och det var nog betydligt fler oregistrerade innan lagen om märkning och registrering av hundar infördes.

Två av bitincidenterna samt rivincidenten skedde före 1988, då de första pitbullterrierna importerades till Sverige. Ena fallet där offret dog av själva bettskadorna var också för 1988. Det andra fallet där själva bettskadorna förorsakade dödsfallet var 1991. Så frågan huruvida kamphundarna eller pitbullterriern (som ju är mest smutskastad) utgör något allvarligt hot för befolkningens liv och hälsa kan diskuteras. Såvida det inte var väldigt många hundar av samma ras (kamphundras) som deltog i dessa attacker, speciellt den 1991, får vi nog acceptera att de trots allt inte har ökat mortaliteten, trots epitetet mördarhundar, trots urspårad avel, trots eventuella olämpliga hundägare.   

  Senaste dödsfallet till följd av hundbett skedde år 2000 (offret avled av blodförgiftning). Samma år avled 175 människor genom mord, dråp eller misshandel med dödlig utgång, i 41 av fallen användes skjutvapen.

  Även om befolkningsantalet i Sverige var betydligt högre än antalet registrerade hundar, är den procentuella risken att bli tagen av daga av en annan människa betydlig större än att bli bragd om livet av en hund. Även om det existerar kamphundar. Då är t om getingar en större fara för befolkningen. I genomsnitt avlider två personer varje år till följd av allergiska reaktioner, varav getingstick står för ca 75 %, det blir 1,5 dödsfall per år. Förvisso är det i huvudsak inte själva sticken som är dödande, liksom att det är mycket sällsynt att en människa avlider av själva bettskadorna efter anfall av hund.

  Jag kan inte annat än återigen konstatera att den påstådda utbredda rädslan för hundar, och i synnerhet kamphundar (med Pitbullterriern i spetsen), känns onekligen mycket obefogad (om den ens existerar). Det är inget jag märkt av själv iaf, trots att jag bor i ”flerfamiljshus”.

  Men, jag tycker ändå att man kan visa hänsyn och hålla sin hund under god lydnad, samt kopplad - oavsett hundras. Orkar man inte hålla kontakt med, och ha fokus på sin hund när man är ute, då borde man inte gå ut öht. Lös är inte detsamma som fri. En lös hund har 360 grader att försvinna på. Om den inte kommer på inkallning, eller om den springer iväg på egna upptäcktsfärder, ha den inte lös. En lös hund kräver din uppmärksamhet konstant. Vill du strosa utan att vara på alerten oavbrutet, koppla hunden istället. Men även i koppel krävs det att vi är uppmärksamma. Får man möte med någon, med eller utan hund, kan det kännas obehagligt om hunden drar mot en. Även om den bara vill hälsa eller nosa. Med Bra koll, hållbara koppel, god lydnad och tillräcklig fysisk styrka skulle vi komma långt. Oavsett vad vi har för hund. Aggressiva hundar förhindras dra iväg. Snälla hundar förhindras dra iväg till aggressiva hundar. Hundrädda slipper bli hälsade på av såväl snälla som sura hundar. Joggare får jogga ifred osv osv osv. Har jag min hund lös så kräver jag 200 % uppmärksamhet från henne, och jag har minst lika mycket uppmärksamhet på henne. Lös är inte fri. Nosa runt kravlöst får hon göra i koppel. Lös skall jag ha hennes odelade uppmärksamhet. Lös betyder inte hopp och lek. Lös betyder krav.

  Sedan skulle det även vara trevligt om den som går ut med hunden/hundarna, ser till att förbättra sig rejält med att plocka upp efter sin hund, oavsett hundras och oavsett storlek. Hela detta stycke handlar om hänsyn och respekt. Något jag tycker det visas alldeles för lite av i dagsläget. Kanske framförallt med hundar/raser som inte riskerar bli uthängda på löpsedeln utan vidare. Med hundar som inte blir dömda "före rättegång". Merparten av oss kamphundsägare vet ju om att vi mer eller mindre lever under lupp. 

Källor:

http://www.pitbull.se/pitbull_information/foersoek_till_objektiv_analys_av_amerikansk_pitbull_terrier.html

http://www.pitbull.nu/

http://sv.wikipedia.org/wiki/Amerikansk_pitbullterrier

http://ex-epsilon.slu.se:8080/archive/00002397/01/Studentarbete_178.pdf

http://www.riksdagen.se/webbnav/index.aspx?nid=3281&dok_id=GRB346d2

http://kennet.skk.se/hunddata/

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article7450690.ab

http://www.dn.se/nyheter/valet2010/odell-vill-forbjuda-kamphundar-1.1136165

http://www.newsmill.se/artikel/2010/07/13/d-rf-r-m-ste-kamphundar-f-rbjudas

http://www.politikerbloggen.se/2010/07/11/34251/

http://www.lakartidningen.se/engine.php?articleId=14722

http://cornishrex.ifokus.se/Articles/Read.aspx?ArticleId=af7227ef-2821-48f6-b117-c1c34daee2d0

http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.13992483

http://plus.aftonbladet.se/nyheter/9901/18/katt.html

http://www.biodlarnakronoberg.se/bistick.htm

http://www.bra.se/extra/measurepoint/?module_instance=5&name=/statistik/10/10La_anm_10_ar.xls&url=/statistik/10/10La_anm_10_ar.xls

En intressant sida med bra info, tyvärr utan källhänvisningar passar jag också på att lägga till. Dock inte som källa.

http://www.miloswebb.com/kamphund.htm