Senast Skrivet
- Slaget om Hudson River, del 27
- 2012-05-26 01:33
- Man eller mus?
- 2012-05-26 00:55
- Sarah Dawn Finer avlämnar Sveriges röster
- 2012-05-26 00:17
- Mister Lordi lämnar finska röster
- 2012-05-25 23:47
- Poängavlämningen repas
- 2012-05-25 23:31
- Så här ser en "nyhetstidning" ut i Baku
- 2012-05-25 23:19
- RUNNING BEATS.
- 2012-05-25 23:14
- Polen och brasseligan
- 2012-05-25 23:09
- Bra energi, Moldavien
- 2012-05-25 22:58
- Ännu en limousinfilm
- 2012-05-25 22:57
- Ukraina kommer bra i slutet
- 2012-05-25 22:54
- Hur ska vi få Seribens Željko lite nervig till i morgon?
- 2012-05-25 22:51
- Jedwards supervapen - luggarna står upp igen
- 2012-05-25 22:46
- Förstår inte Makedoniens ylparti
- 2012-05-25 22:42
- Workout Åre 2012 - dag 1
- 2012-05-25 22:38
Senast skrivet
Skribenter
Populära nyckelord
politik val 2010 socialdemokraterna fredrik reinfeldt mona sahlin svt moderaterna sverigedemokraterna almedalsveckan göran hägglund almedalen maud olofsson tv4 jan björklund miljöpartiet lars ohly makthavare se retorik centerpartiet opinionsundersökningar aftonbladet vänsterpartiet regeringen folkpartiet peter eriksson
"Behov av särskilt stöd" kan även innebära behov av extra mycket stimulans
Vad har jag gemensamt med Carola, Emilia, Cajsalisa Ejemyhr, Christian Waltz, Gustav Bendt från Moneybrother och ett antal medlemmar i The Real Group? Sett till musiksmak, inte särskilt mycket. Däremot har vi alla gått på Adolf Fredriks musikskola. Adolf Fredrik är en elitskola, som funnits sedan trettiotalet. Den har fostrat en försvarlig andel av den svenska artisteliten. Alla som går där blir inte yrkesmusiker. Faktum är att de flesta som går där inte blir yrkesmusiker. Men skolan finns, och bör fortsätta finnas.
I början av åttiotalet ville krafter inom socialdemokratin och dåvarande VPK lägga ned Adolf Fredrik. De musikaliska eleverna borde gå i vanliga skolor och dela med sig av sin musikalitet, hette det. Nedläggningen stoppades av enorma protester, men hatet mot "elitsatsningar" bestod. Vänstern har aldrig kunnat acceptera att olika människor har olika talanger och intressen.
I min klass på AF gick en kille som vi kan kalla för Markus (eftersom han heter Markus.) Han var inte bara musikalisk, utan även extremt intresserad av kemi. När vi började sjuan, och för första gången fick kemi på schemat, behärskade han redan det mesta på högstadienivån. Vi hade dock en lärare, en gammaldags moderat, som gav honom egna arbetsuppgifter att arbeta med. Läraren ansåg att vi var en klass med trettio individer. Inte ett anonymt och homogent kollektiv. Det var tur för Markus, som senare fortsatte på samma bana på KTH.
Poängen med denna tillbakablick är att även den som har en särskild talang eller ett särskilt intresse behöver stimulans. Skolans roll ska inte bara vara att etablera en lägsta standard, utan att hjälpa varje enskild elev att nå så långt som möjligt, utvecklas så positivt som möjligt och på det hela taget få så mycket stöd som möjligt. Det förutsätter att vi alla behandlas som de människor vi är. Inte som den grå massa vänstern vill att vi ska vara.
Att en elev som behöver extra mycket hjälp också ska få extra mycket hjälp inser nog alla. Men fortfarande är de särskilt begåvade elevernas behov ett tabu i svensk skoldebatt. Det är på många sätt en tragedi. Man kan spekulera i hur många framgångsrika matematiker, tekniker och naturvetare som missats av den svenska skolan. Hur många innovationer har vi missat därför att begåvade elever tvingats anpassa sig till ett för lågt tempo, blivit uttråkade och slutligen tappat intresset?
Ingen elev ska lämnas bakom, men ingen elev ska heller hållas tillbaka. Jan Björklunds utspel i dag går i den riktningen, och det är inte en dag för tidigt.
och somliga har bokstavssjukdomar.
Mindre skolor, klasser, hemlagad mat, kval lärare och klass med elever som är på ungefär
samma nivå. De får nog dela in i A, B C klasser i framtiden
Dagens skola fungerar inte, varför hålla kvar ett uselt system när många inte kan, vill
förmår lära sig något? mix personer?
De får testa alla och se till de hamnar i rätt klass, för de huvudtaget skall lära sig något
inför framtiden. S partiet måste inse att alla har inte samma inre resurser och alla kommer inte att klara högskolor!
Helt rätt. Problemet är att Björklunds "åtgärder" för att uppnå målet att ingen ska lämnas bakom är helt obefintliga.
anry443
Under min høgstadietid i slutet av 90-talet snackades det vitt och brett om att "undervisningen skulle anpassas efter elevens individuella behov". Så var det givetvis inte. Stødundervisning sattes in i framførallt matematik før de minst studiebegåvade/ambitiøsa, medan vi andra fick harva vidare i en takt som givetvis alltid anpassades till den sista percentilen i klassen. Under åttonde klass skedde dock något - en segmentering enligt principen "15-70-15" gjordes och vi som tørstade efter mer kunskap buntades ihop och børjade køra gymnasiematten. Experimentet varade inte ens i en termin. Sedan framkom protester från førældrar om "orættvisan" i detta, och allt återgick till det normala.
Visst hade det varit skønt att kunna kapa ett år i skolan så man tillslut tagit examen från universitetet ett år tidigare, så jag hade kunnat læmna Sverige.. ett år tidigare. Med Bjørklunds instællning finns det åtminstone en møjlighet att en dag komma hem.
Med Mona vid rodret?! I don't think so.
Det som ger allra största vinsten alla kategorier är att satsa på barnen som behöver lite extra stöd, såsom dyslexi, ADHD och andra neurofysiologiskt relaterade sjukdomar. Det finns nyligen gjorda utredningar (kopplat till Skolverket) som säger att man kan få tillbaka 10 gånger den satsade pengen/barn om man lägger stödinsatser i tidig ålder. Minskade kostnader för försäkringskassan, uteblivna skatteintäkter för vårdande föräldrar etc.
Men detta förtar inte att de duktiga eleverna också ska få sin kunskapshunger stillad i form av tuffare och individanpassade uppgifter! Fram för gedigen satsning på skolan!
Nej, vi stod på oss och vi kämpade fram att musikklasserna blev tvåparallelliga: dubbelt så många fick förverkliga sin dröm om musiken. Och min dotter har med sig en fantastisk tid från skolan. 6 goda år. Länge leve alla alla former av specialinriktningar, som inte drar alla över en kam!
Jag hade väldigt lätt för att lära mig i skolan. Min pappa hade inte haft det lika enkelt för sig och blev provocerad när det gick bra för mig. Vettiga grabbar spelar hockey på gården och sitter inte med näsan i böcker, fick jag höra.
Då är det viktigt att man får uppmuntran från lärare. Dessvärre var min mellanstadielärare likadan. Han hade sin idealbild för hur barn skulle vara - tjejer skulle vara söta och flitiga och killar sportiga. Det kändes som att jag hade gjort något fel om jag fick bra resultat på ett prov. Om jag räknade ut matteboken innan terminen var slut fick jag nästan skäll, för vad tusan hade jag tänkt att göra då under återstoden av terminen när alla andra satt och räknade tillsammans? Jag minns inte att jag fick höra ett positivt ord under hela mellanstadietiden, men jag minns tydligt känslan av att känna sig ignorerad och nästan osynlig. Tycker du att det är kul med matte? Vad fan är det för fel på dig? Förstår du inte att du måste ändra på dig någon vettig människa ska kunna acceptera dig?
Sådant sätter sina spår. Att mina lärare i höstadiet och gymnasiet var bättre hjälpte inte. Jag hade blivit osynlig på mellanstadiet och förhöll mig osynlig resten av skoltiden också. Det var först på universitet som skolan blev kul igen.